Wonderstruck Recension 

0012

All Images Copyright And Courtesy Of Scanbox Entertainment 2017

Även om flera scener är fantastiskt vackra och även gripande så lämnas man mot slutet ganska ambivalent, fantastiskt skådespel och fin regi kompenserar inte för en film som ofta helt stannar upp och inte hittar sin identitet. 

Hur fantastiskt Todd Haynes än är som regissör så kommer han inte undan med att denna gång kännas trevande och spretig. Wonderstruck har fantastiska beståndsdelar och några mycket starka scener, men det förblir splittrat.

Få dramatiker kan på samma sätt som Todd Haynes skapa så så vassa och träffsäkra porträtt av karaktärer från all sorters bakgrunder. I hans senaste film Carol gick han tvärtemot alla tidigare exempel och skapade en oförglömlig resa i ett naivt 50-tals USA där två kvinnor tvingades göra upp med sin sexualitet.

På många sätt känns Wonderstruck som den självklara spirituella fortsättningen, man inriktar sig den här gången på barn istället för ’’nästan’’ vuxna ungdomar. Platsen är återigen USA och specifikt New York City under två olika tidsperioder. Men nu har Haynes även velat skapa en film som lutar mer åt det surrealistiska. Berättandet är uppbrutet i två skilda historier som tyvärr aldrig riktigt vill samverka med varandra. Charlie Chaplins samlade filmografi står som primär inspirationskälla för de svartvita partier som tar sin plats på 20-talet och helt saknar dialog. De här sektionerna ser otroliga ut, kostymdesignern Sandy Powell verkar ha tillgång till någon sorts tidsmaskin och presenterar ett helt sagolikt Manhattan, fotot är utsökt stiligt. Som en hyllning till stumfilmen slår detta Michel Hazanavicius fruktansvärt veka och platta The Artist med hästlängder.

0032

Thunderstruck

Den andra delen av filmen är placerad i 70-talet med David Bowie och annan popmusik som soundtrack. Haynes väljer här att baka in surrealistiska inslag som drar tankarna till Andrej Tarkovskijs Stalker där karaktärerna verkar gå omringa i någon oförklarlig trans samtidigt som gränsen mellan fantasi och verklighet suddas ut. Till en början är det inbjudande och känslan av att allt kan hända ger filmen energi och kraft.

Problemet uppkommer då dessa två berättelser skall oscillera mellan varandra. Haynes får inte till någon form av positiv synergi och förutom att de delar tematiska likheter så känns de båda delarna för separata och omaka. Dessa problem präglar hela filmen, i vissa lägen vill den vara konstnärligt svår och djupgående, andra gånger en berättelse om att växa upp och acceptera sina brister.

0022

Helter Skelter 

Det går upp och ned som en berg och dalbana på Coney Island. Haynes som vanligtvis är så duktig med att säga så mycket med så lite, verkar här känna sig tvingad till att sakligt lägga fram varenda del av berättelsen, det blir tillslut så systematiskt att filmens  når sin mittdel känns ointressant.

Där allt börjar med att förföra så blir historien bara en enda lång omväg där man drar ut på speltiden så mycket man kan. Utan att ha läst Brian Selznicks bok – som mycket väl kan vara orsaken till filmens stagnation, så är det förvånande att se att Haynes inte kan bolla lika lätt med det här projektet som tidigare gånger, tex. Bob Dylan biografin I’m Not There, en film som är betydligt mer avancerad och experimentel till sin natur.

En annan film baserad på Selznicks verk var Martin Scorseses Hugo Cabaret, och flera gånger känns Wonderstruck som en efterapning. Samma surrealism och eskapism finns det gott om, det är något mer återhållet denna gång men berättelsens upplösning och vägen dit känns alldeles för ofta igen.

20wonderstruck-web1-superjumbo

Ground Control 

Men som alltid med Todd Haynes så är lägsta nivån hög, flera scener är precis så kraftfulla och medryckande som de gånger Kate Winslet fullkomligt dominerade i den fantastiska miniserien Mildred Pierce. Haynes regisserar sina karaktärer och skådespelare så försiktigt och finstämt att han kan liknas med en arkeolog som försiktigt tassar fram i en nyligen upptäckt egyptisk grav.

Han har också en sällsynt förmåga att lyfta fram det absolut bästa ur unga skådespelare. Millicent Simmonds som debuterar är helt suverän i en roll som inte tillåter någon dialog eller ens ansiktsuttryck. Istället måste man helt föra fram attityden och närvaron, något Haynes lyckas med.

Vanligtvis har jag problem med Julianne Moore och hennes hyperaktiva överspel, men här sänker hon volymen och tillåter sig själv att göra en roll som är betydligt bättre än hennes uppskruvade porträtt i Timmarna eller Magnolia. 

Vidare skapar Haynes också en inbjudande stämning som tar publiken i handen och flera gånger trollbinder. Såldes är det svårt att att känns sig helt missnöjd, men sett till tidigare storverk så är Wonderstruck enbart en parentes för en regissör som kanske hör till industrins mest underskattade.

Betyg 6/10      

Middle Earth: Shadow Of War Recension 

Gorgoroth_Combat_1502979496

All Images Copyright Of Warner Brothers Interactive

Full Disclosure: Vi mottog detta spel av utgivaren Warner Brothers Interactive för recension. Testad på en PS4 ej PRO 

Vad som borde varit en segerparad blir istället en lång och uppblåst upplevelse som för det mesta bara maler på och flera gånger irriterar. De höjdpunkter som finns räddar ett flera gånger tomt och idélöst spel. 

Egentligen borde spelutvecklaren Monolith ha kunnat ro hem det här med minimal ansträngning. Det solida men icke originella fundamentet från Shadow Of Mordor borde innebära att man utan större svårigheter skulle kunna skapa en än mer polerad och slipad produkt. Shadow Of War är flera gånger helt underbart att spela, när man som en spöksamuraj drar fram i det karga Tolkien området Mordor och bryter ned gigantiska arméer och växer sig allt starkare finns det väldigt lite att invända emot.

Men istället för att förbättra fundamentet och fylla igen de hål och misstag från första versionen, så har Monolith istället valt att lasta på med onödiga och flera gånger ointressanta nyheter som snarare gör bristerna än mer uppenbara.

Man kan dra en hel del likheter med Vigil Games spelserie Darksiders , där tittade man på flera olika framgångsrika spel, tog de bitar man tyckte om och skulpterade ihop en produkt som var solid men inte nyskapande. Shadow Of Mordor tog de fantastiska striderna från Rocksteadys Batman Arkham-spel och slängde även in parkour mekaniken från Assassin’s Creed. Vad som satte allt i ett lite annorlunda ljus var nemesis-systemet – en sorts simulation som innebar att fiender kom ihåg tidigare konfrontationer med spelaren. Detta system visade sig vara oerhört effektivt för att fånga spelaren och verkligen skapa illusionen att vi alla fick uppleva en väldigt individuell upplevelse.

Shadow Of Mordor var närmast återhållsamt med sitt innehåll utanför nämnda funktioner. Det gav en rigid känsla och spelet seglade upp på listorna över ett av 2014 års bästa spel.

Gorgoroth_Wide_1502979498

’’One does not simply’’

Så det är förvånade hur lite energi Monolith  lagt på förbättrat upplevelsen, alla funktioner från del ett återvänder men ingen av dem har utvecklats. Precis som Destiny 2 så är det nästan omöjligt att se skillnaden på uppföljaren och föregångaren grafiskt. Vad som var ett hyfsat snyggt spel för tre år sedan är idag flera gånger slätstruket och ibland till och med fult. Texturer och ljussättning är närmast bedrövliga, det ser ut som en stor kantig gröt flera gånger, karaktärsmodellerna verkar ha injicerat ett par tankbilar med botox i ansiktet, ofta påminner de om obehagliga marionettdockor.

Visserligen kan denna mediokra grafiska uppvisning ursäktas i och med att spelet  renderar en enorm mängd fiender på skärmen, det är en imponerande syn att se ett helt kompani med blodtörstiga monster springa rakt emot en. Men även här framträder stora problem, i och med introduktionen av fler fiender till antalet och även typer, så blir det intensiva striderna ofta röriga. Arkham-serien fann en bra balans där spelaren får utdela och parera slag, det intuitiva systemet är alltid belönande och spännande att ha som spelmekanik.

MiddleearthShadowofWar_Screenshot3_2_1489062229

’’This will be the end of Gondor’’ 

I Shadow Of War så vägrar kameran att samarbeta, i stora strider kan det blir rent omöjligt att faktiskt urskilja vad som händer. När jag även tvingas till att kasta mig åt alla tänkbara håll då det regnar pilar och det på utkanten närmar sig gigantiska troll så spårar det ut. Strategi eller tålamod belönar sig inte, för det mesta är det bara att slå på knapparna och hoppas att man kommer ur de knivigaste situationerna på ren tur.

Det är som bäst när man möter en koncentrerad trupp och skärmen inte blockeras av byggnader eller en hel uppsjö av olika fiendevariationer. Just i spelets strider har vi även stött på två allvarliga buggar som lett till att vi behövt starta om konsolen. Då man ofta kan förlora enorma tillgångar såsom fiendebaser och följeslagare i och med en förlust så är detta otroligt frustrerande.

Balrog_Carnan_1502979494

“There is no curse in Elvish, Entish, or the tongues of Men for this treachery.”

Berättelsen och presentationen av Tolkiens värld är kanske det mest besvärande av allt. Peter Jackson nämnde att Sagan Om Ringen författaren J.R.R Tolkien förmodligen vänder sig i sin grav vid synen av Orlando Bloom åkandes på en sköld nedför en trappa – inte helt olikt en skateboard. Om den avvikelsen provocerar till olustighet så kommer nog de dödas arme snart invadera och beslagta varenda kopia av Shadow Of War. I en intervju med en av spelets kompositörer Garry Schyman så påpekar han att han enbart sett en utav filmerna och inte ens lyssnat till stora delar Howard Shores musik.

Att online rollspelet Lord Of The Rings Online – som produceras utanför filmlicensen, måste ta till alternativ musik och design är fullt godkänt, men när Warner Brothers – som äger filmrättigheterna och även har tillgång till det berg av guld som Peter Jackson och hans medarbetare skapat, nu väljer att vända ryggen åt dessa fantastiska tillgångar kan man inte bli annat än konfunderad. Att Monolith tjurskalligt menar att de önskar skapa sin egen version av Midgård är en sak, men då är det helt oförklarligt varför man har stulit hela designen och framförandet av Gollum.

ShadowofWar_Nurn_Vista_1497058166_1497454292

’’No night to remember’’ 

Det är både nonchalant och arrogant att behandla arvet av Tolkiens filmiska värld såhär. Manuset begår också flertalet dödssynder, dialogen i synnerhet är som en dålig version av det som kallas fan fiction, ingen av skaparna verkar ha en aning om vad som faktiskt identifierar Sagan Om Ringen. Karaktärerna är som tragiska karbonkopior av de personer vi fick möta i den ursprungliga trilogin.

Till och med karaktärer som skall vara anonyma och även gömda bakom masker och kostymer känns helt enkelt fel. De helt skräckinjagande ringvålnaderna har här förvandlats till ett gäng gotiska punkare som drar tankarna åt de sämsta dödsmetall band. Porträttet av ondskans förkämpe Sauron för i sin tur tankarna till Mel Gibsons gestalt av den androgyna djävulen i Passion Of The Christ. Huvudpersonen Talion får också den pinsamma äran att placera sig som en av spelvärldens mest gnälliga karaktärer, så fort det finns utrymme så gnälls det och grymtas som Clint Eastwood i Gran Torino. Den bittre alvsmeden Celebrimbor verkar också ha hakat upp sig som en trasig vinylskiva och upprepar mantran mellan varje uppdrag.  

ShadowofWar_Bruz_Talion_1497058162_1497454290

’’This is beyond my skills; we need Elven medicine’’

Även uppdragsstrukturen i storyläget är under all kritik. Uppdragen är oftast repetitiva, oskiljaktiga och väldigt korta. För det mesta hinner man knappt sätta igång innan en riktigt torftig mellansekvens sätter igång. Spelets avslut blir i en sorts epilog som tar en livstid att spela igenom, här sliter man sönder sitt eget spelsystem och gör samma misstag som i Batman: Arkham Knight där man valde att gömma det faktiska slutet bakom en bunt triviala uppgifter. Att tvingas till att repetera ett par händelser ett par gånger är acceptabelt, men när man tvingas till att göra det över tio gånger så passerar man den resonliga gränsen. Kanske har Monolith försöka efterlikna slutet i filmversionen av Sagan Om Konungens Återkomst där regissören Peter Jackson inte kunde bestämma sig för när det skulle ta slut.

Vi får också ett onlineläge som egentligen bara förstärker tristessen. Här ombedes spelaren att återigen genomföra identiska uppgifter för att röra sig upp på olika online poänglistor. Det är också ett bisarrt val att så mycket av spelet centrerar kring anfallen mot de olika fästningarna som fungerar som spelets olika ändhållpunkter, dessa delar är som mest kaotiska och monotona.

MiddleearthShadowofWar_Screenshot1_1489062232

”Don’t you know death when you see it ?”  

Tyvärr så delar hela Shadow Of War flera likheter med Hideo Kojimas misslyckade femte del i Metal Gear Solid-serien där flera intressanta system och funktioner helt bröts på mitten genom tråkig repetition och en helt menlös berättelse. Just det förlängda sluten som båda spelen har är skrämmande identiska.

Men i allt detta elände så finns det höjdpunkter som lyfter spelet till ett godkänt betyg. När de spontana systemen får verka fritt och vi tillåts skapa våra egna historier är Shadow Of War en nästan unik upplevelse. Vi får en sandlåda där vi kan närma oss situationerna på flera olika sätt. Och då man akrobatiskt kastar sig mellan hustak och smyger sig runt är det svårt att inte bli medryckt.

Om Monolith hade vågat öppna upp spelet mer, anmana arvet från en av filmhistoriens viktigaste stunder och finslipat sin mekanik hade Shadow Of War kunnat bli en triumf. Istället blir det bara en svulstig, slarvig och flera gånger ointressant produkt.

Betyg 6/10 

U2 Olympiastadion Berlin 12-07-2017 Recension

u2-berlin-olympiastadion-2017-in-182995

Det finns bra kvällar ibland till och med suveräna, men så finns det sådana som den 12 juli i Berlin 2017. Genom att vara traditionella men aldrig tråkigt nostalgiska, så skapar den irländska supergruppen en afton som ingen i publiken vill se slutet på. Flera gånger kan jag enbart stå i chock och gapa, det här är en personlig klassiker och det bästa jag någonsin sett med U2. 

När ett band blir så stort som U2 skapas läger, i en fålla står de frälsta som kan varje ackordbyte och textrad. I det lite mer fientliga området står personer som avskyr allt som har med bandet att göra. I en nyligen publicerad artikel från The Guardian spyr flera människor från bandets hemland Irland gala över allt från Bonos glasögon till deras enorma finansiella framgångar. Samma människor hävdar delvis att The Edge inte kan spela gitarr och att musiken är platt och kommersiell. Inte ens bandets stora gärningar inom välgörenhet verkar kunna ändra de ofta hatiska åsikterna.

En mindre kris 

Alla har såklart rätt till sin åsikt, men jag känner en viss sorg för alla som inte får uppleva den här kvällen. Men vägen hit har sannerligen inte varit i första klass eller ens SAS Economy Plus.

Den föregående Songs Of Innocence turnén blev lidande av flera anledningar. Skivan som skulle bära upp konserterna blev en smärre skandal i och med bandets val att distribuera den fritt till alla användare av musikprogrammet iTunes. Den aggressiva reaktionen från allmänheten får lov att diskuteras i ett annat inlägg, men faktum kvarstår att materialet var långt ifrån det bäst bandet gett oss.

En annan avgörande faktor i konserternas något lägre kvalité var Bono själv. Efter den mycket allvarliga cykelolyckan i Central Park på Manhattan, så skadades frontmannen så till den grad att han än idag inte kan spela gitarr. Rörelserna var stela och en viss försiktighet återfanns i varje steg.

Planerna var enorma inför turnén. Man utlovade att setlisten skulle blir mer levande och ändras radikalt från kväll till kväll, man återgick också till ’’lite’’ mindre arenor. Bandet hade inte heller turnerat på fyra år och den föregående 360° turnén är fortfarande en av historiens mest framgångsrika med över 7 miljoner besökare. Den gången bestämde sig U2 för att skapa ett monster som skulle få folk att svimma, resultat blev ett av musikhistoriens galnaste upptåg, med en scen som var större än flera arenor som den byggdes upp i.

Det enda sättet att följa upp detta var att minska på storleken och göra spelningarna mer dynamiska. Tyvärr skrotades alla dessa ambitioner i och med Bonos skador och en skiva som aldrig gav utslag på termometern.

Personligen har jag lärt mig att uppskatta flera spår från Innocence albumet efter att ha hört dem live. Iris (Hold Me Close) och Every Breaking Wave är mer eller mindre perfekta syskon till sånger som Sometimes You Can’t Make It On Your Own och Kite. Showen var som alltid helt enastående  med den nästintill svävande superskärmen.

Och det fanns flera höjdpunkter, Achtung Baby spåren har aldrig varit så stilfulla. Och de självklara klassikerna som Pride (In The Name Of Love) kan aldrig misslyckas. Men i efterhand så är turnén ganska långt ifrån en guldstjärna i U2s enorma katalog av klassiska turnéer.

Lösningen på problemet ? 

Så efter dessa bakslag behövde U2 resa sig igen och visa varför de är värda att tituleras som ett av världens bästa band. Lösningen ? Att dra ut med den numera trettio år gamla skivan The Joshua Tree och bygga spelningarna kring detta musikaliska mästerverk.

Fler skeptiker kan kalla konceptet för fegt. Att det enbart är en enkel tillflykt som spelar på nostalgi. Men U2 gör aldrig något utan eftertanke. The Joshua Tree är ett album som många gånger är obeskrivligt. Det är suggestivt, lyckligt, fyllt med gospel och Americana influenser. De inledande spåren är stora öppna landskap där man blandar tung dramatik och eufori, utforskar frihet och sökandet efter något större, samt kärlek som inte går att sätta ord på. Allting avrundas med ett besök i blues och hårdrock med kolossen Bullet The Blue Sky.

Den andra delen är något helt annat. Här skalar man bort det öppna och besöker istället platser där man som lyssnare kan föreställa sig en ensam gestalt tyst som sakta rör sig igenom städer som förlorat sin själ, landskap som reflekterar en suddig bild av ens inre och ett allvarligt funderande.

Del två av The Joshua Tree är inte alltid helt lätt att lyssna igenom, den är fylld av enorma musikaliska utsvävningar, en tät stämning och ett sound som närmast är hypnotiskt. Man bör stänga sina ögon och se bilderna som målas upp.

Den här regniga kvällen i Berlin får – precis som tidigare spelningar på denna turné, albumet framfört i sin helhet. Jag har ställt mig undrande till hur skivans andra hälft skall fungera på kolossalt stora arenor som Berlins Olympiastadion. Spår som Mothers Of The Disappeared och Red Hill Mining Town passar lika bra i en såhär stor kontext som kraftigt supande i en kyrka.

Men U2 har förberett sig. Samtliga mer ’’sällsynta låtar’’ har genomgått en förändring under dessa tre decennium. Bono berättar under konserten en kort historia om hur skivan har växt och förändrats. Detta är inga pliktskyldiga floskler utan ett faktum som bandet visar upp i sitt helt fantastiska framförande. Men låt oss ta allt från början…

En explosiv start 

Öppningen är en stor explosion där Larry Mullen Jr slår två starka slag i sitt trumset för att ett sekunder senare veva igång Sunday Bloody Sunday. Att välja ett så pass välkänt spår i inledningen får hela publiken att jubla. Det finns finna inga omvägar ikväll, alla skall med och det på momangen.

Introduktionen fortsätter att värma upp folkmassan genom en otroligt laddad New Year’s Day som aldrig låtit så dynamisk. Och sedan kommer Bad, spåret som flera fanatiker håller som större än  sina egna drömmar och förhoppningar. Detta magiska stycke är ikväll bortom ord och tungomål. Versionen fortsätter i evigheter med inslag av David Bowie och ett par andra tokiga – men passande improvisationer. Detta är en psalm som gör mig knäsvag knappt tio minuter in i spelningen.

Berlin – en stad av hopp och mod 

TV-kocken Tina Nordström beskrev Berlin som en kufstad, en slags frizon där man kan göra vad man vill, men där invånarna har ett stort och varmt hjärta. Så är även publiken denna afton. En hel del bufflighet blir det, den tyska pilsnern flödar genom en stor del av folksamlingens ådror. Men överallt känns det familjärt och inbjudande. Folk är lyckliga, glada och tacksamma att befinna sig på en arena som en gång byggdes av en regim som byggde på hat och intolerans, men som nu förvandlats till en plats för mångfald och gemenskap.

Att spelningen också tar sin plats i den tyska huvudstaden förändrar också inbörden för flera av kvällens spår. Berlin är i en fas där staden tagit en form som vad många liknar med New York på 70-talet. Ärren från det andra världskriget och den ryska förföljelsemaskinen DDR finns kvar i vartenda hörn av staden. Men folket har rest sig och byggt en plats som avgudas av konstnärer men även entreprenörer. U2 själva valde en gång i tiden att följa i David Bowies fotspår och spela in Achtung Baby i Berlin.

Det albumet blev det moderna U2, en skiva som tog in industriella och postmoderna influenser. Låtarna är yviga och aggressiva, men på insidan ruvar en stor sorg och hjälplöshet för ett samhälle som är på väg att springa in i ytligheter och ihålighet.

För varje gång jag återvänt till Berlin har staden växt, tagit ett litet steg vidare mot en förhoppningsvis bättre framtid som formas av invånarnas vilja att gå vidare, en plats där lärdomen från de mörka tiderna nyttjas som en karta för den kommande resan.

Så när Pride (In The Name Of Love) exploderar i den grå himmelen, och alla dessa faktorer samverkar i bakgrunden – samt vetskapen om att Europa idag står i första ledet för terror och intolerans, är det svårt att inte bli rörd.

Scenbygget är gigantiskt, med en skärm så stor att den inte får plats på flera stora arenor. Men extravaganser finns inte att hitta, inget konfetti, ingen överdriven ljusshow, bara snygga inramningar för musiken med hjälp av bilder och text. Där Coldplay öste på med explosioner och badbollar för att kompensera för det faktum att de inte gjort en bra skiva på nästan ett decennium, så är denna scen ett fordon för att förstärka låtarnas identitet.

Efter denna urladdning väntar sedan hela framförandet av The Joshua Tree. Och det korta introt till Where The Streets Have No Name – där den enorma skärmen blir röd och bandet vandrar tillbaka till stora scenen, är tillfället då alla i publiken delar samma underbara tanke ”nu kör vi…”

Jag skrev i min recension för två år sedan att Where The Streets Have No Name knappt går att recensera, låten är för stor för ord och superlativ. Det är ett perfekt arrangemang med en dramaturgi som höjs till himmelens portar med sin lyrik och The Edges gitarrspel. Ikväll är den större än någonsin. U2 har redan fått tretton rätt på tipset genom denna enorma uppvisning. Men ikväll gäller TV-Shop sloganen – ’’inte nog med det.’’

I Still Haven’t Found What I’m Looking For gör om hela arenan till den gospelkör som Rattle & Hum versionen välsignades med. With Or Without You saknar olyckligtvis fortfarande det förlängda outrot, men när Bono ber hela publiken sjunga från hjärtat så känns det som om det snygga taket över läktarna är på väg att rasa ned.

Den första halvan av The Joshua Tree är som sagt gjord för att få folkmassor att svära evig lojalitet till den irländska kvartetten. Men när Red Hill Mining Town inleds, blir det tydligt att detta är den mest välarbetade sektionen. Samtliga arrangemang är stora, vackra och dynamiska, de omges av fantastiska bilder där bland annat en stor blåsorkester visas upp.

Trip Through You Wires är som hämtat från en mycket hotfull bluesshow från den amerikanska södern. Det är ett aggressivt arrangemang där U2 helt suddar bort sin – ibland, oförtjänta stämpel som ett glättigt popband. One Tree Hill har aldrig låtit bättre och visar upp än mer gospel som blandas med The Edges melodiska gitarrslingor.

Och slutet på The Joshua Tree sektionen är inget annat än förkrossande. Exit startas med en video som ger en hård känga åt ”president” Donald Trump. Framförandet är som en sten rakt in i själen. Jag kan aldrig påminna mig om att U2 låtit såhär arga och intensiva. Publiken får andas lite i avslutningen med Mothers Of The Disappeared, en tystlåten och suggestiv version som känns som en psalm för alla de som inte länge är med oss.

Extranummer från en annan dimension 

Och nu väntar de riktiga höjdpunkterna. De vanliga materialet för extranummer har redan spelats, så i praktiken krävs det en enorm ansats för att kunna ro hem en perfekt konsert.  Efter att ha lugnat ned superextasen, så spelas en helt förödande version av Miss Sarajevo. Precis som under 2015 turnén så blir bakgrunden kriget i Syrien. Enbart ett par enkla frågor ställs, ”finns det tid till att klippa hår ?”, ”finns tiden till att springa efter skydd”. Någonstans i mitten av framträdandet då en enorm bild av en syrisk flicka vid namn Omaima bärs fram utav en av läktarna, passerar man alla möjliga gränser för vad en konsert kan betyda för själen och hjärtat.

Efter denna grandiosa stund så drar man igång konsertens starkaste motor och kör rakt ut i natten. Elevation och Vertigo skapar en masspsykos som gör att alla i publiken släpper sina mentalaspärrar och börjar dansa som om det var den sista natten på denna jord. Elevation i synnerhet är ett monster som faktiskt får oss att känna oss redo att lyfta från marken. Vertigo som senare följer piskar bara upp än mer vansinne.

Här någonstans slutar jag försöka summera spelningen. Regler och lagar sprängs åt fanders. Bono drar upp en dansare under en Mysterious Ways som får hela arenan att gunga. Kvinnan får senare springa runt och filma bandet, på ståplatser rusar enbart tiden iväg, det är en sorts trans som satts igång där alla omfamnar sina granne och bidrar till en kollektivt hysteri av glädje och dans.

Det är så pass explosivt att jag inte vet vart jag befinner mig under avslutningen som innehåller den fantastiska Ultra Violet (Light My Way) och världens vackraste sång om krossad kärlek – One.

På vägen ut från arenan springer jag och mitt sällskap på en överlycklig dansk herre som utbrister ”det var fantastiskt !” samtidigt som han klappar oss på axeln. Ikväll finns inga barriär som nationalitet eller språk.

Ibland finna det kvällar som är perfekta från början, andra blir det. Jag kan inte svara på vad exakt som skedde på Berlins Olympiastadion den 12 juli 2017. Jag vet bara att det är en av de största stunderna jag upplevt under mitt liv som musikälskare. Det är så pass bra att jag faktiskt vågar ta till beskrivningar som att det är nära en Springsteen kväll, ett omdöme jag aldrig nyttjat i en konsertrecension.

Men ikväll krävs det speciella ord och meningar för att summera allt. Det är helt enkelt en obeskrivlig upplevelse.

Betyg 10/10

Bäst: Det går inte ens att lista allt, men Miss Sarajevo, Where The Streets Have No Name, Bad, publiken osv.

Sämst: Vi ville ju ha minst en timme till !

Fråga: Vad i hela fridens namn är hemligheten till dessa magiska kvällar ? Jag vill gärna ha lite till frukost varje dag.

Betyg på alla låtar 

Sunday Bloody Sunday 9/10 

Vilken start !  14 00 00 armar och händer flyger upp i luften och allsången ekar över arenan.

New Year’s Day 9/10 

Låter bättre än någonsin, häpnadsväckande dynamisk och djup.

Bad 10/10 

Högsta betyg, egentligen borde det vara nog som formulering. Men detta är en av de mest magiska stunder jag upplevt på en konsert, Bono förlänger och improviserar hela vägen till en perfekt upplevelse.

Pride (In The Name Of Love) 10/10 

’’They could not take your pride ! ’’ Allt från introduktionen till allsången mot slutet är fylld av så mycket extas att jag får svårt att hitta tillräckligt laddade ord.

Where The Streets Have No Name 10/10 

Herregud…

I Still Haven’t Found What I’m Looking For 9/10 

Kyrkan har öppnat och alla sjunger med i gospeln.

With Or Without You 9/10 

Denna trio av låtar är egentligen menade som extatiska extranummer, men ikväll får de istället inleda. The Edge är lite vilsen i början och jag saknar den förlängda avslutningen, men illvrålet på slutet kompenserar för alla eventuella brister.

Bullet The Blue Sky 9/10 

Blir bara bättre och bättre för varje gång.

Running To Stand Still 7/10 

Okej, detta kunde inte bli annat än ett antiklimax. Efter att ha väntat i tio år på att få höra en av världens finaste melodier, men en sagolik text, så tar förväntningarna luften ur numret. Bono slarvar med texten och publiken är inte helt redo att dra ned på tempot.

Red Hill Mining Town 8/10 

En sång som aldrig spelats live innan 2017. Ett fantastisk arrangemang som ger helt ny energi till ett spår som agerar som brygga till The Joshua Trees tystare sektion

In God’s Country 8/10 

Strålande framförande, publiken är dock lite otålig för dessa mer krävande spår.

Trip Through Your Wires 9/10 

En perfekt inramning med en cowgirl som dansar loss till med lasso på den enorma skärmen. En bluesbomb som mullrar fram som ett åskväder.

One Tree Hill 9/10 

’’Spread the gospel !’’ Stora känslor och stor gemenskap producerar mer musikalsikt guld.

Exit 10/10  

Hur kan ett band som spelat tillsammans i nästan fyrtio år låta såhär inspirerade och ungdomliga ? Detta är starkt nog att spränga Berlinmuren, den lilla filmen innan är också genial.

Mothers Of The Disappeared 9/10   

Spöklik version där skärmen fylls av personer hållandes ett par stearinljus. Det blir ren magi i refrängen.

Miss Sarajevo 10/10 

Nu ger jag nästan upp, detta är så bra att jag tappar bort mig.

Beautiful Day 9/10 

Det spelar ingen roll att det regnar, detta är en vacker dag. Ett något omgjort arrangemang för bandets moderna klassiker.

Elevation 10/10 

Vi besvärar inte med något så tramsigt som ett betyg.

Vertigo 10/10 

Vad händer !?

Mysterious Ways 10/10 

Solot på slutet är enbart det värt MVG i betyg.

Ultra Violet (Light My Way) 9/10 

Ett lite undangömt spår från bandets bästa album som ikväll är suveränt, men efter föregående explosioner kan jag knappt uppfatta någonting i ruset av endorfiner.

One 9/10 

Samma sak här, fenomenal men jag är fortfarande vimmelkantig. Nu har vi nått slutet på en av världens bästa kvällar. Kunde vi inte fått I Will Follow som en liten bonus ?