Images copyright and courtesy of Netflix 2018

Summering: Netflix fortsätter att agera som en slags filmisk soptipp som tar in det ingen annan vill röra vid. En från början smärtsamt usel upplevelse som aldrig borde ha producerats.

Netflix må idag vara en av filmvärldens största aktörer inom produktion och distribution. De har uppfyllt drömmen som AOL och Time Warner drömde om för tjugo år sedan – vilket ledde till ett av affärsvärldens sämsta uppköp i världshistorien.

När man nu har detta övertag kunde man tro att Netflix borde anstränga sig för att representera kvalitet kontra kvantitet. Att bygga upp ett märke kräver mer än en enskild framgångsrik produkt – House Of Cards, Orange Is The New Black, det behövs en garanti till kunden om att framtiden kommer vara säkrad då det kommer till högkvalitet på produkterna. Netflix är idag en stor förvaltare av independent-filmer, i vintras distribuerade de den helt fantastiska filmen Mudbound med Carey Mulligan.

Mängden filmer, TV-serier, dokumentärer som idag får sin premiär på Netflix är av sällan skådat slag. Det verkar knappt gå en vecka innan det rasar in produktioner med både kända och okända filmskapare och skådespelare. Många har satt stort hopp till Mute och regissören Duncan Jones, det var menat att bli ett dragplåster som skulle attrahera än fler att starta upp en månatlig prenumeration för tjänsten.

”Utan mening utan mål” 

Diskussionen om hur korporativa viljor påverkar det – i grunden, artistiska filmskapandet, har pågått längre än det funnits kabel TV. Nu när så många icke traditionella bolag har äntrat marknaden så kan filmskapare ställa andra krav på budget och kreativ frihet. TV har de senaste åren setts som den outforskade delen av nöjesindustrin, där man inte behöver förhålla sig till alltför stora restriktioner. Amazon, Netflix och även Apple bjuder nu över varandra med miljardbelopp för att säkra talanger och manus. Det är fritt fram att uppfylla sina drömmar om man är rätt positionerad.

Mute är den gången där någon borde ha satt stopp för inspelningen, vad som skulle varit ett lysande exempel på vad man kan realisera då man inte är bunden till något, blir nu en varningssignal för hur fel det kan gå då barnen lämnas ensamma i huset med olåsta dörrar.

Duncan Jones har av många kallats för en framtida superstjärna, Moon blev en kultfilm och Source Code var en fullt godkänd thriller. Jones har aldrig varit en lysande auteur i mina ögon, snarare en godkänd filmskapare som vet vart gränserna bör dras. Jones filmatisering av succéspel-serien Warcraft sjönk som en sten i västvärlden. Filmen hade definitiva kvalitéer och goda intentioner, det kan inte sägas om Mute. 

Får leta med förstoringsglas efter antal rätt 

I de bästa av filmer så tvingas man till att använda förstoringsglas för att hitta felen, den här gången får man snarare försöka hitta antalet rätt, och slutsummeringen är att de inte finns några.

Det mest flagranta felet är berättelsen – eller rättare sagt bristen på berättelse. Mute är från början tillslut helt obegriplig, den kan liknas med då skolbarn tvingas till att skriva eller efterlikna författare och texter de inte helt greppar. Pretentionerna och mängden uppfunna meningar är många.

Allting i Mute är rappakalja, karaktärer introduceras och försvinner sedan för att dyka upp mot slutet och har då ändrat både motiv och personlighet. Berättartekniken är helt obefintlig, Jones strider mot alla regler för att göra en godkänd film. Den röda tråden försvinner redan i ett helt bisarrt intro, sedan så skiftar filmen mellan att vara något sensuellt snuskdrama i ’’bästa’’ Fifty Shades anda och en förfärlig kopia av den redan usla Det Femte Elementet. 

Mardröm i neon  

Och om nu sinnet kommer få både migrän och illamående av manuset, så behöver nog ögonen  också bli synade av en duktig optiker efter att filmens eftertexter tagit vid. Tanken att låta filmen ta sin plats i ett futuristiskt Berlin är intressant, det är en stad som blivit omåttligt populär och älskad av artister och uppsöks nu av båda unga och äldre.

Staden bär på en enorm historia, det kunde blivit unikt och säreget, men förutom att vi får en katastrofal vinkning till Rainer Werner Fassbinders Berlin Alexanderplatz så kunde detta gräsliga metropolis lika gärna ha varit ett futuristiskt Gränna. Jones stjäl helt ogenerat den numera förutsägbara Blade Runner-visionen av framtiden, där neonljus och sjaskiga bakgator svalt allting.

Men inte ens den stulna estetiken hjälper, där Ridley Scott perfekt balanserade smaklösheten och det utomjordiska i sitt mästerverk, så har Jones verkat valt att iscensätta filmen i samma vansinne som Joel Schumacher genomförde sina historiskt usla Batman-filmer. Det dröjer inte länge innan  jag blir fullkomligt kräkfärdig av de övermättade färgerna. Extra salt på såren blir det också då den usla rekvisitan verkar ha följt med från Warcrafts Azeroth, Jones kan inte ens få en bardisk att ser trovärdig ut.

I denna soppa tvingas också samtliga medverkande skådespelare förstöra upp sina CVn. I filmens inledande faser så fanns det planer på att skapa en animerad film där man skulle använda sig utav performance capture. Och då vi tvingas till att se Alexander Skarsgård ointresserat kämpa sig igenom det helvetiska manuset, så är jag övertygad av att vad som helst hade varit bättre än det vi just blivit serverade. Skarsgård tvingas i alla fall inte till att behöva kämpa med den gräsliga dialogen. Där får Paul Rudd istället förnedra sig själv med en mustasch som är än sämre än den Kenneth Branagh hade i Mordet På Orientexpressen. Rudd spelar över likt en pajas. Hans antagonist blir snarare ett levande skämt än den obehagliga psykopat filmen vill framställa honom som.

Chocktillstånd

Inte ens filmens mest intressanta del – som presenteras i form av en frågeställning om teknologisk utveckling mot religös tro, utvecklas till något av betydelse.

Duncan Jones verkar fortfarande befinna sig i ett chocktillstånd efter bakslaget med Warcraft. Hela Mute känns som baksmällan dagen efter då det stod klart att jättesatsningen blivit till en ekonomisk flopp. Allting har dränkts i buteljerat mod där ingen verkar reflekterat kring vad det är för filmiskt monster de kommer att släppa loss.

Den slutliga spiken i kistan kommer då en helt gräslig twist slängs in från ingenstans. Då står det klart att Duncan Jones är på väg att följa M. Night Shyamalan ned i kalkonträsket, ett öde ingen förtjänar.

Betyg 1/10