Ant-Man And The Wasp Blu Ray (2K) Recension

All images courtesy and copyright Of Marvel Studios/Disney 2018

Full Disclosure: Vi mottog detta recensionsexemplar av Ant-Man And The Wasp från Disney Sverige.  

Film 

Marvel valde att avfyra sitt tyngsta artilleri i tidigt i år med Avengers: Infinity War. Att ens höras eller synas i eftermälet av det extatiska kaoset var en snudd på omöjlig uppgift. Reaktionen gentemot filmen har varit historisk, idag är det den fjärde mest inkomstdrivandne filmen som någonsin har gjorts och flera inslag har blivit självklara popkulturella referenser. 

Att ställa sig på scen efter en sådan uppvisning är lika svårt som försöka tangera en konsert där både The Beatles och The Rolling Stones varit inledande akter. Ant-Man And The Wasp har kanske inte samma världsomvälvande agenda. Det handlar inte om universums säkerhet, men det är inte heller något som filmen lider utav. Marvel är fast beslutna om att låta alla sina filmer tillhöra samma familj, det genialiska i detta är att alla filmer – vare sig genre eller karaktärer, har fått utveckla sin egen identitet. 

Scott Lang/Ant-Man kan – som det filmiska Marvel universumet ser ut nu, vara den mest jordnära av Marvels hjältar. Peter Parker må inte vara snuskigt rik eller inskriven i historieböckerna som Captain America, han är en ung och alldaglig ungdom med flertalet personliga problem. Men Parker har förmågan att klättra på väggar och även lyfta bussar, Lang är helt beroende av sin högteknologiska kostym, en uppfinning som han inte har någon större insikt om. På så sätt är Lang synnerligen lättare att relatera till än Tony Stark eller åskguden Thor. 

Regissören Peyton Reed ville att Langs hjärtefrågor – hans familj och dotter, också skulle bli filmens kärna. Där Lang väntar på att få avsluta sin husarrest och återförenas med sin dotter, så jobbar Michael Douglas och Evangeline Lilly på att rädda sin maka/mor från mikrouniversumet. 

Såldes finns det inga titaner med en gyllene näve, bara en rättfram historia som sätter sina karaktärer först. De kosmiska äventyren har ingen betydelse här, iden om längtan och att återförena kärnfamiljen är filmens ryggrad. 

Ant-Man har alltid varit en av Marvels mer humoristiska och lättsamma karaktärer. Och Marvel Studios har blivit mästare på att inkludera humor och självdistans i sina filmer. Med Ant-Man And The Wasp kan man ta det ett steg längre. Michael Peña är rentav genialisk i rollen som den hysteriskt entusiastiske Luis, hans kompanjoner som spelas av T.I och David Dastmalchian ger oss minst lika många skratt. 

Med sitt höga tempo och stora entusiasm, så går underhållningsvärdet igenom det imaginära taket. Från början till slut så är detta en skrattfest som både har hjärta och intellektuell förmåga, humorn är en utmärkt mix av rolig dialog, slapstick och visuell lekfullhet. Och den avslutande biljakten går inte att slita sin ögon ifrån, där klargör man att Ant-Man And The Wasp kan leverera minst lika mäktig action som sina större syskon…

Att Marvel hade modet att avsluta sitt 2018 såhär lättsamt och lyckligt var vågat, men avkastningen blev – som alltid, strålande. 

Betyg 9/10

Bild 

Det börjar bli tjatigt nu, men Disney har återigen levererat bildkvalitet i referensklass. Skärpan är närmast hisnande. Ansikten är så detaljrika och vassa att man kan tro att filmen har fotats med kameror som är avsedda för kirurgiskt bruk. Vartenda klädesplagg och dess mönstring är klara som kristall. Färgerna är betydligt mer nedtonade än tidigare Marvel-filmer, ett visst mått av gråstick går att se genom hela filmen, detta är den enda anmärkningen på en annars spektakulär visuell presentation. 

Betyg 9/10 

Ljud 

ÄNTLIGEN ! Marvel och Disney har den senaste tiden strypt och dämpat sina Blu Ray utgåvor. Både Black Panther och Infinity War var stora besvikelser, bas, detaljer och intensitet var helt försvunna. Men slutligen så har Disney vaknat upp och insett att något måste ske. Ant-Man And The Wasp är utrustad med den legendariska ljudmix som tidigare Disney releaser gjort sig kända för, bas med attack och oerhörda detaljer. Då Paul Rudd och Evangeline Lilly rör sig kan man urskilja hur deras deras tighta kostymer tänjer och böjer sig. Dialogen ligger långt fram i mixen och är alltid tydlig.  

Och självfallet är det biljakten genom San Francisco som blir den verkliga höjdpunkten för ljudspåret. Mängden nyanser och innovativa ljudeffekter har balanserats till perfektion. Man blandar hurtig aggressivitet och dånande bas som får hela kroppen av skälva. Att Disney återgått till att presentera sina filmer utan kompromisser är i sig värt ett mycket högt betyg. Men när det också låter såhär bra så kan man egentligen bara tacka och ta emot.

Betyg 9/10 

Extramaterial 

Här upprepar sig också historien… Som vanligt så är det enda av värde Peyton Reeds kommentarsspår. Resten är korta och ytliga små inblickar i diverse delar av produktionen. Det känns knappt värt att ödsla tid på någon av dessa då innehållet är så knapphändigt. 

Betyg 5/10 

Ant-Man And The Wasp Recension 

002

All images courtesy and copyright of Marvel Studios And Walt Disney Studios 2018

Summering: En oemotståndligt rolig återkomst med några av filmvärldens mest sympatiska karaktärer, en liten men fullfjädrad avslutning för Marvels legendariskt framgångsrika 2018.   

Efter en av de mest spektakulära och storslagna urladdningarna i filmhistorien är det dags att avsluta det sagolikt framgångsrika år som är 2018 för Marvel. Ant-Man And The Wasp är egentligen bara ett embryo sett till sin storlek, om vi jämför med storsyskonet Avengers: Infinity War, men storleken har ingen betydelse, det här är en strålande slutknorr på en saga som verkar ha oändligt med kreativitet och värme. 

Filmserier dras ofta med ett stigma där allting måste växa sig större och större (ursäkta alla ordvitsar om storlek), Fast And Furious-serien skulle i dagsläget aldrig kunna gå tillbaka till att bara låta Vin Diesel köra racingbil på nattetid och senare sno DVD-spelare. Tom Cruise utför fortfarande mer och mer extrema dödslekar med helikoptrar och skutt mellan olika höghus i den kommande Mission Impossible: Fallout, allting skall bli större, farligare och mer bombastiskt. 

Marvel har inte bara blivit obestridda mästare på att göra storbudgetfilmer som utklassar konkurrensen, Kevin Feige som står som befälhavare, har också hittat ett sätt att kommunicera med publiken både i filmerna men också utanför. Feige och hans medarbetare vet hur man kan justera publikens förväntningar, Ant-Man And The Wasp handlar inte om att rädda världen eller hitta ett botmedel mot förkylningar, det är en enkel film delar en hel del likheter med ett riktigt bra avsnitt i en TV serie, det förändrar inte helheten men gör ett utomordentligt jobb inom de givna ramarna. 

021

From Small Things (Big Things One Day Come)

Ensemblen i Infinity War var så stor att inte ens ett par jordklot räckte till för att rymma alla, bröderna Anthony och Joe Russo genomförde en bragd då de lyckades skapa en film där samtliga personer kändes välutvecklade och relevanta. Peyton Reed som återvänder som regissör  tar ett klokt beslut då man behåller fokus på Paul Rudd, Evangeline Lilly och Michael Douglas. Birollerna består till största del av karaktärer som vi redan känner. Det börjar bli en klyscha nu, men karaktärerna är filmens hjärta. 

Berättelsen i sig är snarare en katalysator för att lösa upp karaktärernas försummade relationer, Thor: The Dark World och Iron Man 2 förvandlades till byggstenar för det enorma universumet, ingen av dem känns särskilt vettiga som efterföljare eller ens marginella utvecklingar. Ant-Man And The Wasp hårdrar aldrig referenser till tidigare filmer, detta är en fristående men ändå familjär berättelse som står på egna ben. 

Evangeline Lilly sade i en frågestund med sina fans att samtliga Marvel arbetare – skådespelare och personer bakom kulisserna, är som en enda stor familj. Peyton Reed – i synnerhet, sägs ha skapat en arbetsmiljö där alla känt sig välkomna och bekväma. Den avslappnade och hjärtliga stämningen har fått följa med ut till biograferna och även publiken. 

Ant-Man And The Wasp är utan tvekan årets absolut roligaste film, humorn genomsyrar varenda beståndsdel, som alltid så behövs det ett stort mått utav självdistans då man har att göra med en film där män och kvinnor krymper i storlek och bekämpar tjuvar och banditer. Där Infinity War gjorde oss andlösa med sina hysteriska strider och historiska möten mellan serietidningsmyter, så är detta en enda lång skrattfest där man blandar all tänkbar humor i ett oemotståndligt bål som avväpnar den mest bittra och förgrämda människa. 

014

Bugs and cars 

Flera action moment är båda roliga och underhållande men det är filmens biljakten som sticker ut allra mest. Så fort det förekommer fordon i snabba hastigheter så briljerar Marvel, det verkar nästan ha blivit till ett utav studions största expertisområden, den vi får se här är lyckas till och med överträffa den nerviga och våldsamma jakten i Sydkorea från Black Panther. Filmens relativt kortspeltid på knappt två timmar kan tyckas oroväckande kort, men ännu en gång så har Marvel hittat ett perfekt format där man får in en bra balans mellan action, drama och humor. 

Filmen flyter på utan några som helst gupp eller trafikstopp, då man inte behöver ödsla tid på alltför många karaktärsintroduktioner så behåller man ett mycket bra tempo som aldrig blir utmattande. Helhetsintrycket är inget annat än enastående och man kan bara känna stor beundran för att Marvel Studios. 

Då rollistan inte ändrats märkbart är det således svårt att anmärka på någon av aktörerna. Paul Rudd är lika sympatisk och dumdristig som senast, Michael Douglas är luttrad och får några utav filmens mest syrliga repliker. 

Michael Peña är seriens största komiska tillgång, så fort den energiska aktören drar igång sina snurriga utspel så spårar det ut – på bästa sätt, i helt tokiga utläggningar och resonemang som både är löjliga men träffsäkra. 

Hannah John-Kamen är sårbar och empatisk som en av filmens antagonister. Efter Black Panthers Killmonger, den galne titaten Thanos och även Michael Keatons Vulture, verkar det som att Marvel äntligen löst problemet med helt menlösa skurkar. Kamens karaktär Ghost både kapabel och fascinerande där hon låter en ungdomlig och rastlös naivitet komma fram. De nyanlända  veteranerna Michelle Pfeiffer och Laurence Fishburne är båda två så solida som man kan förvänta sig av två så rutinerade skådespelare, men att säga mer än så vore att avslöja för mycket. Till och med barnskådespeleriet är högkvalitativt i och med Abby Ryder Fortsons färgstarka insats som Rudds dotter Cassie.

013

Acrobat

Den största uppgraderingen tilldelas Evangeline Lilly som äntligen får dra på sig kostymen och bli Wasp, Lilly är något mer allvarlig och eftertänksam än sin motsvarighet i serietidningen, men så fort Wasp far in i stridens hetta står det lika klart som en vacker sommarhimmel att detta är en kämpe att räkna med. 

Lilly far runt som en skottspole och genomför rena rama baletter som avslutas med hårda slag och sparkar. All action har fått sig ett ordentligt lyft, koreografin har blivit mer genomtänkt och jag förvånas av att Marvel fortfarande kan skapa actionscener som glädjer och överraskar. Den hantverksmässiga standarden är exceptionell med förstklassiga specialeffekter och produktionsdesign som innehåller oräkneligt många diskreta men geniala detaljer. 

006

Småfel

Finns det fel ? Jodå, självfallet så kan man hitta en hel uppsjö med detaljer som kan kritiseras och diskuteras, humorn får som sagt alltid stå i första ledet och för de som fann Guardians Of The Galaxy Vol. 2 och Thor Ragnarok för humoristiska kommer finna samma problem här. Då och då är det också lite för förutsägbart, en alltför avslöjande trailer hjälper inte heller till på den punkten. Walton Goggins som spelar en korporativ och girig svarthandlare är till en början platt och inte alls lika genomtänkt som Ghost. Filmen kan liknas med den bästa av berg och dalbanor, köerna är långa men den korta åkturen är himmelsk och kompenserar för de svagheter som finns.  

Ant-Man And The Wasp är inte filmen som höjer insatserna och får Infinity War att framstå ynklig. Detta är en fotsättning på konceptet om en koncentrerad, rolig och smart typ av film som är väldigt sällsynt i dagsläget. Med sin fantastiska humor, innovativa actionscener och sympatiska karaktärer, så har man återigen skapat filmiskt guld som inte går att få nog utav.  

Betyg 9/10 

Mute Recension 

002

Images copyright and courtesy of Netflix 2018

Summering: Netflix fortsätter att agera som en slags filmisk soptipp som tar in det ingen annan vill röra vid. En från början smärtsamt usel upplevelse som aldrig borde ha producerats.

Netflix må idag vara en av filmvärldens största aktörer inom produktion och distribution. De har uppfyllt drömmen som AOL och Time Warner drömde om för tjugo år sedan – vilket ledde till ett av affärsvärldens sämsta uppköp i världshistorien.

När man nu har detta övertag kunde man tro att Netflix borde anstränga sig för att representera kvalitet kontra kvantitet. Att bygga upp ett märke kräver mer än en enskild framgångsrik produkt – House Of Cards, Orange Is The New Black, det behövs en garanti till kunden om att framtiden kommer vara säkrad då det kommer till högkvalitet på produkterna. Netflix är idag en stor förvaltare av independent-filmer, i vintras distribuerade de den helt fantastiska filmen Mudbound med Carey Mulligan.

Mängden filmer, TV-serier, dokumentärer som idag får sin premiär på Netflix är av sällan skådat slag. Det verkar knappt gå en vecka innan det rasar in produktioner med både kända och okända filmskapare och skådespelare. Många har satt stort hopp till Mute och regissören Duncan Jones, det var menat att bli ett dragplåster som skulle attrahera än fler att starta upp en månatlig prenumeration för tjänsten.

003

”Utan mening utan mål” 

Diskussionen om hur korporativa viljor påverkar det – i grunden, artistiska filmskapandet, har pågått längre än det funnits kabel TV. Nu när så många icke traditionella bolag har äntrat marknaden så kan filmskapare ställa andra krav på budget och kreativ frihet. TV har de senaste åren setts som den outforskade delen av nöjesindustrin, där man inte behöver förhålla sig till alltför stora restriktioner. Amazon, Netflix och även Apple bjuder nu över varandra med miljardbelopp för att säkra talanger och manus. Det är fritt fram att uppfylla sina drömmar om man är rätt positionerad.

Mute är den gången där någon borde ha satt stopp för inspelningen, vad som skulle varit ett lysande exempel på vad man kan realisera då man inte är bunden till något, blir nu en varningssignal för hur fel det kan gå då barnen lämnas ensamma i huset med olåsta dörrar.

Duncan Jones har av många kallats för en framtida superstjärna, Moon blev en kultfilm och Source Code var en fullt godkänd thriller. Jones har aldrig varit en lysande auteur i mina ögon, snarare en godkänd filmskapare som vet vart gränserna bör dras. Jones filmatisering av succéspel-serien Warcraft sjönk som en sten i västvärlden. Filmen hade definitiva kvalitéer och goda intentioner, det kan inte sägas om Mute. 

Får leta med förstoringsglas efter antal rätt 

I de bästa av filmer så tvingas man till att använda förstoringsglas för att hitta felen, den här gången får man snarare försöka hitta antalet rätt, och slutsummeringen är att de inte finns några.

Det mest flagranta felet är berättelsen – eller rättare sagt bristen på berättelse. Mute är från början tillslut helt obegriplig, den kan liknas med då skolbarn tvingas till att skriva eller efterlikna författare och texter de inte helt greppar. Pretentionerna och mängden uppfunna meningar är många.

Allting i Mute är rappakalja, karaktärer introduceras och försvinner sedan för att dyka upp mot slutet och har då ändrat både motiv och personlighet. Berättartekniken är helt obefintlig, Jones strider mot alla regler för att göra en godkänd film. Den röda tråden försvinner redan i ett helt bisarrt intro, sedan så skiftar filmen mellan att vara något sensuellt snuskdrama i ’’bästa’’ Fifty Shades anda och en förfärlig kopia av den redan usla Det Femte Elementet. 

001

Mardröm i neon  

Och om nu sinnet kommer få både migrän och illamående av manuset, så behöver nog ögonen  också bli synade av en duktig optiker efter att filmens eftertexter tagit vid. Tanken att låta filmen ta sin plats i ett futuristiskt Berlin är intressant, det är en stad som blivit omåttligt populär och älskad av artister och uppsöks nu av båda unga och äldre.

Staden bär på en enorm historia, det kunde blivit unikt och säreget, men förutom att vi får en katastrofal vinkning till Rainer Werner Fassbinders Berlin Alexanderplatz så kunde detta gräsliga metropolis lika gärna ha varit ett futuristiskt Gränna. Jones stjäl helt ogenerat den numera förutsägbara Blade Runner-visionen av framtiden, där neonljus och sjaskiga bakgator svalt allting.

Men inte ens den stulna estetiken hjälper, där Ridley Scott perfekt balanserade smaklösheten och det utomjordiska i sitt mästerverk, så har Jones verkat valt att iscensätta filmen i samma vansinne som Joel Schumacher genomförde sina historiskt usla Batman-filmer. Det dröjer inte länge innan  jag blir fullkomligt kräkfärdig av de övermättade färgerna. Extra salt på såren blir det också då den usla rekvisitan verkar ha följt med från Warcrafts Azeroth, Jones kan inte ens få en bardisk att ser trovärdig ut.

I denna soppa tvingas också samtliga medverkande skådespelare förstöra upp sina CVn. I filmens inledande faser så fanns det planer på att skapa en animerad film där man skulle använda sig utav performance capture. Och då vi tvingas till att se Alexander Skarsgård ointresserat kämpa sig igenom det helvetiska manuset, så är jag övertygad av att vad som helst hade varit bättre än det vi just blivit serverade. Skarsgård tvingas i alla fall inte till att behöva kämpa med den gräsliga dialogen. Där får Paul Rudd istället förnedra sig själv med en mustasch som är än sämre än den Kenneth Branagh hade i Mordet På Orientexpressen. Rudd spelar över likt en pajas. Hans antagonist blir snarare ett levande skämt än den obehagliga psykopat filmen vill framställa honom som.

004.jpg

Chocktillstånd

Inte ens filmens mest intressanta del – som presenteras i form av en frågeställning om teknologisk utveckling mot religös tro, utvecklas till något av betydelse.

Duncan Jones verkar fortfarande befinna sig i ett chocktillstånd efter bakslaget med Warcraft. Hela Mute känns som baksmällan dagen efter då det stod klart att jättesatsningen blivit till en ekonomisk flopp. Allting har dränkts i buteljerat mod där ingen verkar reflekterat kring vad det är för filmiskt monster de kommer att släppa loss.

Den slutliga spiken i kistan kommer då en helt gräslig twist slängs in från ingenstans. Då står det klart att Duncan Jones är på väg att följa M. Night Shyamalan ned i kalkonträsket, ett öde ingen förtjänar.

Betyg 1/10