Mute Recension 

002

Images copyright and courtesy of Netflix 2018

Summering: Netflix fortsätter att agera som en slags filmisk soptipp som tar in det ingen annan vill röra vid. En från början smärtsamt usel upplevelse som aldrig borde ha producerats.

Netflix må idag vara en av filmvärldens största aktörer inom produktion och distribution. De har uppfyllt drömmen som AOL och Time Warner drömde om för tjugo år sedan – vilket ledde till ett av affärsvärldens sämsta uppköp i världshistorien.

När man nu har detta övertag kunde man tro att Netflix borde anstränga sig för att representera kvalitet kontra kvantitet. Att bygga upp ett märke kräver mer än en enskild framgångsrik produkt – House Of Cards, Orange Is The New Black, det behövs en garanti till kunden om att framtiden kommer vara säkrad då det kommer till högkvalitet på produkterna. Netflix är idag en stor förvaltare av independent-filmer, i vintras distribuerade de den helt fantastiska filmen Mudbound med Carey Mulligan.

Mängden filmer, TV-serier, dokumentärer som idag får sin premiär på Netflix är av sällan skådat slag. Det verkar knappt gå en vecka innan det rasar in produktioner med både kända och okända filmskapare och skådespelare. Många har satt stort hopp till Mute och regissören Duncan Jones, det var menat att bli ett dragplåster som skulle attrahera än fler att starta upp en månatlig prenumeration för tjänsten.

003

”Utan mening utan mål” 

Diskussionen om hur korporativa viljor påverkar det – i grunden, artistiska filmskapandet, har pågått längre än det funnits kabel TV. Nu när så många icke traditionella bolag har äntrat marknaden så kan filmskapare ställa andra krav på budget och kreativ frihet. TV har de senaste åren setts som den outforskade delen av nöjesindustrin, där man inte behöver förhålla sig till alltför stora restriktioner. Amazon, Netflix och även Apple bjuder nu över varandra med miljardbelopp för att säkra talanger och manus. Det är fritt fram att uppfylla sina drömmar om man är rätt positionerad.

Mute är den gången där någon borde ha satt stopp för inspelningen, vad som skulle varit ett lysande exempel på vad man kan realisera då man inte är bunden till något, blir nu en varningssignal för hur fel det kan gå då barnen lämnas ensamma i huset med olåsta dörrar.

Duncan Jones har av många kallats för en framtida superstjärna, Moon blev en kultfilm och Source Code var en fullt godkänd thriller. Jones har aldrig varit en lysande auteur i mina ögon, snarare en godkänd filmskapare som vet vart gränserna bör dras. Jones filmatisering av succéspel-serien Warcraft sjönk som en sten i västvärlden. Filmen hade definitiva kvalitéer och goda intentioner, det kan inte sägas om Mute. 

Får leta med förstoringsglas efter antal rätt 

I de bästa av filmer så tvingas man till att använda förstoringsglas för att hitta felen, den här gången får man snarare försöka hitta antalet rätt, och slutsummeringen är att de inte finns några.

Det mest flagranta felet är berättelsen – eller rättare sagt bristen på berättelse. Mute är från början tillslut helt obegriplig, den kan liknas med då skolbarn tvingas till att skriva eller efterlikna författare och texter de inte helt greppar. Pretentionerna och mängden uppfunna meningar är många.

Allting i Mute är rappakalja, karaktärer introduceras och försvinner sedan för att dyka upp mot slutet och har då ändrat både motiv och personlighet. Berättartekniken är helt obefintlig, Jones strider mot alla regler för att göra en godkänd film. Den röda tråden försvinner redan i ett helt bisarrt intro, sedan så skiftar filmen mellan att vara något sensuellt snuskdrama i ’’bästa’’ Fifty Shades anda och en förfärlig kopia av den redan usla Det Femte Elementet. 

001

Mardröm i neon  

Och om nu sinnet kommer få både migrän och illamående av manuset, så behöver nog ögonen  också bli synade av en duktig optiker efter att filmens eftertexter tagit vid. Tanken att låta filmen ta sin plats i ett futuristiskt Berlin är intressant, det är en stad som blivit omåttligt populär och älskad av artister och uppsöks nu av båda unga och äldre.

Staden bär på en enorm historia, det kunde blivit unikt och säreget, men förutom att vi får en katastrofal vinkning till Rainer Werner Fassbinders Berlin Alexanderplatz så kunde detta gräsliga metropolis lika gärna ha varit ett futuristiskt Gränna. Jones stjäl helt ogenerat den numera förutsägbara Blade Runner-visionen av framtiden, där neonljus och sjaskiga bakgator svalt allting.

Men inte ens den stulna estetiken hjälper, där Ridley Scott perfekt balanserade smaklösheten och det utomjordiska i sitt mästerverk, så har Jones verkat valt att iscensätta filmen i samma vansinne som Joel Schumacher genomförde sina historiskt usla Batman-filmer. Det dröjer inte länge innan  jag blir fullkomligt kräkfärdig av de övermättade färgerna. Extra salt på såren blir det också då den usla rekvisitan verkar ha följt med från Warcrafts Azeroth, Jones kan inte ens få en bardisk att ser trovärdig ut.

I denna soppa tvingas också samtliga medverkande skådespelare förstöra upp sina CVn. I filmens inledande faser så fanns det planer på att skapa en animerad film där man skulle använda sig utav performance capture. Och då vi tvingas till att se Alexander Skarsgård ointresserat kämpa sig igenom det helvetiska manuset, så är jag övertygad av att vad som helst hade varit bättre än det vi just blivit serverade. Skarsgård tvingas i alla fall inte till att behöva kämpa med den gräsliga dialogen. Där får Paul Rudd istället förnedra sig själv med en mustasch som är än sämre än den Kenneth Branagh hade i Mordet På Orientexpressen. Rudd spelar över likt en pajas. Hans antagonist blir snarare ett levande skämt än den obehagliga psykopat filmen vill framställa honom som.

004.jpg

Chocktillstånd

Inte ens filmens mest intressanta del – som presenteras i form av en frågeställning om teknologisk utveckling mot religös tro, utvecklas till något av betydelse.

Duncan Jones verkar fortfarande befinna sig i ett chocktillstånd efter bakslaget med Warcraft. Hela Mute känns som baksmällan dagen efter då det stod klart att jättesatsningen blivit till en ekonomisk flopp. Allting har dränkts i buteljerat mod där ingen verkar reflekterat kring vad det är för filmiskt monster de kommer att släppa loss.

Den slutliga spiken i kistan kommer då en helt gräslig twist slängs in från ingenstans. Då står det klart att Duncan Jones är på väg att följa M. Night Shyamalan ned i kalkonträsket, ett öde ingen förtjänar.

Betyg 1/10 

Doctor Strange Recension 

020

Marvel drar upp en mästerlig kanin ur sin magiska hatt, i två timmar bjuds vi på en makalös resa som står sig som årets bästa. 

Låt oss få ett par saker ur vägen först. Rachel McAdams och Chiwetel Ejiofor får båda två för lite utrymme. Storyns inledning känns igen från den första Iron Man filmen. Och folk med preferenser som inte tangerar mystik och galna utsvävningar i nörderier kommer förmodligen korsfästa allt som ens kan besläktas med Doctor Strange.

Men med det ur vägen är Doctor Strange en åktur av första klass som helt och hållet slår sönder alla förväntningar och fördomar mot serietidningsfilmen. En ny mästare har anlänt. Och jag är mållös.

Varje gång är det samma sak, nästan som om Fylking står redo med ett ’’äntligen’’ eller Kalle Anka på julafton. Alla dömer ut serietidningsfilmen som en sak som hör till ett döende släkte. Likt alla åsikter och teorier om Apple Computers förmåga att skapa nya revolutionära produkter samt deras enorma marknadsfäste – är marginalen för det minsta av fel bisarr. Varenda fiber ses över och kalkyleras iskallt. Cynismen kring Marvel borde bil en ny klubb eller sekt. Det verkar bara finnas två läger, avsky eller beundra.

Till och med giganter som Steven Spielberg har presenterat sina domedagsteorier om den dagen då Marvel sjunker som en eka ute på ett stormigt hav.

Men den dagen har ännu inte kommit…

Och om Doctor Strange är någon som helst indikation på hälsan för Marvels framtid, så kan den bara jämföras med en topptrimmad Usain Bolt, redo att förgöra sina skeptiker.

Ett oerhört spektakel 

Regissören Scott Derrickson regisserar med en helt superb humor och känsla för spektakel. Ett enda felsteg kunde ha köpt en enkel resa till staden kalkon. Att ha modet och förmågan att integrera ord och namn som Vishanti och Agamotto utan att få det att framstå som pinsamt trams är en sann bedrift. Den klassiska ’’suspension of disbelief’’ är helt strålande från början till slut. Förutom ett platt patos i den tredje akten är Doctor Strange snudd på perfekt.

Den visuella explosionen är tillräcklig för att motivera biljettpriset. Inception möter Harry Potter i en helt gastkramande visuell mix som konstant får mig att se ut som en fågelholk. Att en film med så här mycket digitala specialeffekter lyckas kännas jordnära och genuin borde vara en omöjlighet. Derrickson lyckas förankra hela skutan genom ett enormt fokus på berättandet. Doctor Strange lyckas engagera och dra in tittaren i en djävulskt förförisk resa som innehåller det mesta.

Suverän humor 

Passande nog har Marvel och Derrickson valt att trycka en en stor dos strålande humor och självdistans. Det balanseras perfekt, inte en enda gång tappar filmen fokus. Doctor Strange kan mycket väl vara bland det roligaste och mest underhållande jag sett i år.

Ensemblen är enastående. Cumberbatch är som skapt för det här, i efterhand känns det konstigt att någon ens kunde tvivla en enda sekund. Tilda Swinton tillför sin vanliga dos av stark pondus och scennärvaro.

Som recensionen redan nämnt får Rachel McAdams och Chiwetel Ejiofor alldeles för lite tid och arbete att ta tag i. Eijofors Baron Mordo känns ofärdig och för knapphändig.

Även Mads Mikkelsens skurk fastnar i Marvel fällan att kännas sekundär. Dock är motivationen till varför ännu en domedagsplan måste genomföras bättre än någonsin och ger en faktiskt en ganska duglig tankeställare.

En ren njutning 

I två timmar får vi en ren njutning i en helt förödande bra film som bara forsätter att ge både för nykomlingar och sanna kalenderbitare som kommer äta upp varenda litet påskägg som stiligt placerats.

För Marvel nörden inom mig skuttar hjärtat till flera gånger då perfekta referenser och frön sås för kommande filmer. Och när ”det där” avslöjandet kommer (ni som kan er Marvel historia vet vad vad jag talar om), efter alla dessa år, då känner jag behovet att utföra ett högt skutt likt de som inträffat då Springsteen drar igång Badlands på sina konserter.

Med den strålande Civil War och nu Doctor Strange cementerar Disney och Marvel sig som den kanske ultimata underhållningsstudion. Förstklassigt, snyggt och helt oemotståndligt. Årets hittills bästa film har anlänt och det med besked.

Betyg 9/10 

Trösten i en empirisk förklaring

Danny Boyles film om Apple grundaren Steve Jobs har seglat in i ett ekonomiskt isberg. I USA har filmen på drygt två veckor spelat in chockerande låga 14 miljoner dollar enligt Box Office Mojo. Det är till och med sämre presterat än den kritiserade Aston Kutcher versionen. Hur pessimistisk och krass man än kunde vara inför att kapitalisera på Jobs liv knappt fyra år efter hans bortång, tror jag att ingen räknade med att filmen skulle gå samma öde till mötes som Apples numera döda molntjänst MobileMe.

Trots att filmen toppar expertlistor över prospekt för en Oscar och vinner kritikernas kärlek, verkar det allmänna intresset vara lika högt som den svenska styrräntan. På hemsidor över hela intranätet produceras nu analyser och spekulationer med ett syfte – hur och varför ?

Teorierna sträcker sig från att folk känner en motvilja mot att ge något som ens är associerat med Apple en krona till, på andra håll spekuleras det i att filmens story inte är i närheten så tillgänglig som manussyskonet The Social Network, till att Michael Fassbender saknar den dragningskraft som påtänkta Christian Bale eller Leonardo DiCaprio kunde ha.

Jag har varken sett Steve Jobs eller utstuderat titta på ekonomiska kurvor för att hitta en förklaring. Däremot kan jag dra en parallell till den hysteri och mani som sker på inom finansmedia vid dagen slut. Börsdagar slutar upp eller ned det vet vi alla, det handlar och köp volym kontra sälj volym, om den ena går förbi den andra får vi antingen röda eller svarta siffror.

Det här skall inte bli någon invecklad artikel med långa haranger om obegripliga finansiella termer, men det är relativt god allegori. Vid börsens stängning flyger finansmedia på varenda beståndsdel av dagens händelser. Allting som skett måste såklart gå att förklara. Jag vägrar att peka ut någon enskild instans, och nöjer mig således med att säga att många mediala institutioners förklaringar ofta kan orsaka kramp framkallade och i värsta fall skrattretande långsökta skäl. Det kan vara allt från att vinden blåste för hårt i boxaren Rockys hemstad Philadelphia till att någon av de amerikanska centralbanksorganen gjort ett ’’fifteen minutes of fame’’ uttalande som får media att explodera.

TV-profilen och galningen Jim Cramer har ett citat som alltid återkomne i sådana här lägen ’’ What does that have to do with Bristol Myers (medicinbolag) !’’. Vad Cramer åsyftar är just vansinnet i att försöka koppla ihop varenda liten detalj som sägs eller görs under dygnets 24-timmar.

För att försöka avrunda denna långa och onödigt invecklade analys, kanske vi får nöja oss med den obekväma iden att vi inte kan förklara Steve Jobs ekonomiska misslyckande. Vem hade tex kunnat förutspå att Universal skulle bräcka flera spärrar och nivåer på rekordlistan med en sjunde del i en starkt kritiserad serie som Fast & Furious ? Detsamma kan sägas om Jurassic World ?

Och vem kan egentligen hitta och ge en empiriskt god förklaring till varför vi förmodligen aldrig får se Guillermo Del Toros avslutning på sin Hellboy-saga, medan Transformers 5 redan ligger startklar för att förmodligen ännu en gång ödelägga all form av anständigt filmskapande.

Den som kan förklara denna tragedi med en stilig Wall Street-kurva eller en snyggt formulerad vetenskaplig teori skulle nog till och med kunnat få en guldstjärna av den så ökänt kräsna,kalkylerande och hårde Jobs.

”Sometimes it just won’t work” – En bild som lika gärna kunde ha kommit från en salong från en valfri visning av Steve Jobs i USA.