Det går från nollpunkten ned till minus igen, ien grötig film som känns förlegad och gammal. Justice League misslyckas med att ta några av världens mest älskade superhjältar till nästa nivå. Det är dock inte lika skamligt som tidigare försök. 

Jösses, efter att DC/Warner Brothers täppt till ett par hål i sin skuta i och med Patty Jenkins Wonder Woman så beställer man nu in en torped rakt in i fören på sitt eget skepp. Genom lite forcerad humor och en kort speltid så lyckas man i alla fall få ut ett par livbåtar med passagerare, men i havet ligger det fler offer än i James Camerons filmatisering av Titanic katastrofen.

Justice League är en en enda lång soppa, en slags tragisk olycka som man försökt plåstra ihop med alla tänkbara medel, detta redan innan inspelningen ens startade. Låt oss börja med varför vi hamlat här.

Historien bakom…  

Efter att Marvel Studios skrev om regelboken för vad en serietidningsfilm kunde vara i och med framgången i Avengers, så har Hollywood hungrat efter att kopiera receptet. 20th Century Fox lyckades halvdant med att förvandla X-Men till något mer omspännande än enbart filmerna där huvudgruppen stod i centrum. Samtidigt lade man ett ägg i och med den vedervärdiga nyversionen av Fantastic Four – en av världens sämsta filmer.

Det finns i praktiken ingen andning till varför DC Comics inte skulle kunna konkurrera mot Marvel. De har ett minst lika färggrant och djupt arkiv av välskrivna och beprövade karaktärer. Hela min uppväxt bestod att som en besatt titta på den fantastiska Batman The Animated Series. Jag har redan skrivit om denna magiska milstolpe och kommer förmodligen aldrig sluta prata om detta häpnadsväckande mästerverk. Även mitt intresse som figursamlare har lett mig nedför DC stigen ett flertal gånger. Röstskådespelerskan Susan Eisenbergs porträtt av Wonder Woman/Diana är för alltid en del av mig och jag nyttjar till och med en hel del av hennes odödliga citat i min vardag.

Kort och gott så vill jag i och med detta avskriva mig någon som helst stämpling som inhyrd DC hatare och fanatisk Marvel dyrkare.

Hos Warner Brothers så hade Christopher Nolan precis stämplat sitt kort och gått hem på livstid från sin Batman-serie. En trilogi som gav genren stor legitimitet. Warner Brothers behövde fylla tomrummet och komma ikapp Marvel Studios omgående, enorma påtryckningar från stora aktieägare resulterade i att man beslutade om att eventuellt inleda det som skulle bli ett sammanlänkat universum i och med Zack Snyders Man Of Steel.Men det aldrig finnas en konkret strategi för hur detta skulle genomföras.

Om Snyders film enbart hade varit en engångsföreteelse så hade kanske katastrofen kunnat avvärjas. Man Of Steel är en grå och totalt livlös produktion med Snyders som alltid stela regi. Sekvenserna är dåligt dramatiserade och det finns ingen som helst finess. Snyder har alltid regisserat sina filmer som svulstiga epos som känns som hämtade ur ett förfriskat rum med pretentiösa cyniker, det har alltid varit yta utan substans med karaktärer som är närmast omöjliga att relatera till.

Det bästa hade varit att avskriva denna fadäs och systematiskt bygga upp en genuin konkurrent mot Marvel Studios. Men istället för att dra sig tillbaka och utvärdera så tryckte istället Warner Brothers gasen i botten och tog kurvan för hårt och flög därefter in i bergväggen.

Batman V Superman: Dawn Of Justice fick bli det sanna startskottet till att bygga det man idag kallar DCEU (DC Extended Universe) flera åskådare höll tummarna och hoppades att introduktionen av Batman – en av de mest älskade karaktärerna inom populärkulturen, skulle kunna åtgärda alla problem. Istället blev detta bara en fortsättning i vad som nu enbart kan kallas en tragik. Att lista allt som är fel med den frånstötande röra som är BVS går inte att sammanfatta utan att ta till olämpligt starka ord eller beskrivningar. Vad som skulle bli ett startskott blev istället ett motorstop.

Och David Ayers Suicide Squad som följde vill jag inte ens tänka på…

Tillsist så kom Wonder Woman, en enligt mig duglig men inte makalös film. Amazon prinsessan Diana tog dock världen med storm, Wonder Woman är en av utav årets mest framgångsrika och inflytelserika filmer –  Hillary Clinton nämner till och med karaktären i sin senaste bok What Happend som en ledsagare för unga flickor. 

En katastrofal produktion 

I och med denna historiska framgång så har förväntningarna varit lite högre för Justice League. Produktionen har dock kantats av oroväckande rykten som gett föraningar om att ännu en krasch varit på ingång. Det största bakslaget kom då Snyder drabbades av en enorm personlig tragedi då hans dotter begick självmord, Joss Whedon som stod som avsändare för Avengers fick stiga in och avsluta filmen, flera historier om stora efterarbeten har florerat i media.   

På det hela så är det inte lika illa som Batman V Superman eller Suicide Squad men det är som att bli glad över att bilen du just köpt faktiskt har en motor som startar och inte sprutar ut svart illaluktande rök.

Kaoset som omgärdat hela produktionen märks genast av, visuellt har man nått en kompromiss där alla stora actionscener fortfarande bär Snyders hiskeligt fula estetik där allt ser ut vara färglagt i gråskala. Men mellan dessa stora mullrande ’’toppar’’ så är fotot helt befriat från den överdrivna mängden gryn, här har man följt efter Marvel med ett foto som är mjukt och öppet för färg. Denna inkonsekventa presentation får det att kännas tudelat och schizofrent.

Kostymer och rekvisita ser plastiga ut och vid flera tillfällen kan jag svära på att det ser ut som en amatörfilm innehållande riktigt dåligt cosplay. När Ben Affleck drar omkring i sin alldeles för tighta Batman kostym – utan mask, ser det ut som om han just kommit hem från ett barnkalas med temat maskerad.

Vi kan omöjligt veta vad som är en produkt av Snyders respektive Whedons regi, det vore fel och orättvist att helt tillskriva de positiva delarna på Whedon. Men att två olika regissörer varit aktiva råder det inget tvivel om.

Everybody knows the good guys lost… 

Manuset kan liknas med en skavder – det fantasidjur som finns på biologiska museet i Stockholm, delvis är Justice League en kolsvart och överfylld film som ekar av Snyders totala oförmåga att konstruera en fungerande berättelse. Detta ramas dock in av lite välbehövlig humor som känns som sliten ur Marvel filmer som Guardians Of The Galaxy. Även om jag verkligen uppskattar försöket att ingjuta lite mer lättsamhet i detta alldeles för bistra universum så känns detta oinspirerat, främst då man tidigare velat gå i polemik med Marvels sätt att göra film. Att nu helt plötsligt inställa sig i det fungerande ledet känns helt desperat.

Den stora problematiken i att göra filmen mer lättsam är att strukturen som omger DCEU inte en är byggd för att ens klara av ett minmalt leende. Warner Brothers valde att försöka följa Nolans svarta dramatik där alla extrema element från serietidningen sållades bort. Detta fungerade i en serie som uteslutande fokuserade på Batman, en karaktär som kan göras utan större konstigheter. När man däremot inleder med Stålmannen kan man inte längre följa i den mallen.

När man nu försöker leverera humor och spontana skämt så känns det forcerat. Hela attityden och designen är som att titta på något från den hemska arkitektur som Sovjetunionen byggde upp i östra Tyskland, återigen så är det makalöst fult och bistert, inredning i Bruce Waynes privata jet är en ren mardröm. Det känns helt förvirrat att i denna mörka skog helt plötligt börja dra småskämt.

Stacked Actors 

Skådespelet är torrt och utan någon gnista. Ezra Miller är den enda som överhuvudtaget kan leverera sina repliker och vitsiga kommentarer utan att kännas obekväm. Miller är definitivt filmens höjdpunkt med ett lite bisarrt men charmigt porträtt av Barry Allen/The Flash.       

Ben Affleck är så sammanbiten och uppgiven att jag blir rädd för att han skall krossa sina egna tänder. Affleck känns lika ansträngd som de leende offer Jack Nicholsons förgiftade med  skrattgiftet Smilex i Tim Burtons Batman. Gal Gadot har personligen aldrig fungerat som Wonder Woman och här är hon stelare och mer opersonlig än någonsin, att hon fortfarande nyttjar sitt bedrövliga stridsrop får mig att vilja täcka öronen. Ray Fisher som mer eller mindre debuterar som aktör med sin sympatiska insats som Cyborg är fullt godkänd men får alldeles för lite utrymme.

Den som dragit det kortaste strået är Jason Momoa som gör ett helt gräsligt porträtt av Aquaman. En redan löjliga karaktär förvandlas här till ett vandrade fiasko. Inte nog med att man inte löst problematiken med att undervattensscenerna fortfarande får det att set ut som om Momoa håller på att drunkna, den här kungen av Atlantis är en hemsk stereotyp av en försupen surfare på en strand i Hawaii.

I’ve seen the future it is murder… 

Sedan har vi skurken Steppenwolf… Jag vill inte utnämna mig till någon expert inom ämnet serietidningar, men att välja en skurk som enbart existerat i serievärldens periferi är lika tokigt som att berätta sagan om Sankt Göran och Draken och byta ut den eldsprutande besten mot en anonym fotsoldat. Att välja ett komplett frågetecken som primär antagonist kunde ha gett filmskaparna en hel del kreativ frihet, men Steppenwolf är som en duva på Trafalgar Square, helt utan personlighet och definitivt befriad från att vara det minsta hotfull.

Här kommer vi också in på en av filmens kanske mest absurda minuspunkter, produktionen. Att estetiken enligt min personliga smak tangerar motbjudande är en sak, det förklarar dock inte varför Justice League har specialeffekter som känns daterade till före milleniumskiftet. Vare sig det är en enkel green screen eller stora fältslag så ser allt ut som en halvfärdig prototyp. Det kan utan problem jämställas med Tom Cruise versionen av Mumien från i somras, med usel rendering och stel animation.

Så om nu inte hantverket är i klass med den gången Christopher Nolan lekte med fysikens lagar och vände upp och ned på en långtradare, så kanske ett ungdomligt och energiskt manus kan kompensera för bristerna.

Återigen så anländer inte kavalleriet, det görs flera tvära kast mellan punkter som bokstavligen inte leder någonstans. De scener som skall fungera som mer emotionella och djupgående förtas av det hopplösa och uppgivna skådespelet. Värst är då man fyller i luckorna med olika tillbakablickar, här spårar allt ut i en obegriplig röra som har destination mot den absoluta bottennivån.

And stuff it up the hole In your culture

Splittrat är ironiskt nog det ord som bäst fungerar som det sammanhållande temat för filmen. Danny Elfmans musik är osammanhängande och tråkig, inte ens då han nyttjar nostalgin i form av några mycket klassiska stycken känns kompositionerna som något mer än utfyllnad. Som ytterligare musikalisk sorg får vi två skrämmande usla versioner av Everybody Knows av Leonard Cohen och Come Together av The Beatles.

Identiteten är helt bortspolad, skall det vara en mäktig och allvarlig film som tvingar publiken till mer reflektion eller är det enbart menat som ren underhållning ? Man pendlar mellan dessa två lägen och vägrar sätta sig på en stol.

Flera karaktärer och skeenden visas upp för att sedan försvinna. Allt som inte fokuserar kring hjälteskaran är helt irrelevant. De stora actionsekvenserna blir också bara stora gapande fågelholkar. Den stora finalen som borde skicka rysningar nedför alla nördars ryggrader blir bara en påminnelse om hur föråldrad Justice League är. Det är ett gigantiskt antiklimax som påminner om en ballong som man försöker blåsa upp men i processen istället spränger i bitar.

Vidare är det fortfarande frustrerande att tidigare dåliga beslut – som att göra Wonder Woman till en ynkrygg som vänt världen ryggen, fortfarande är beklämmande. Ytterligare en indikation på att det inte existerat någon form av förarbete inför den här jättesatsningen, händelserna i tidigare filmer verkar också haft väldigt liten betydelse för det som nu sker.

There’s no one left to torture

Det finns dock vissa punkter som håller det hela från att gå ned i samma djupa dalsänka som tidigare DC fiaskon. Även om humorn inte fungerar så är det en god signal att vi kanske kan få DC filmer som inte behöver se sig som budbäraren av meddelandet att digerdöden just lamslagit ett helt land.

Att speltiden hålls ned till knappt två timmar är också friskt vågat och gör det hela lite mer lättsmält. Och ett par små överraskningar för de största fansen är välkomna.

Justice League är som att åka tillbaka flera år, de flesta aspekter är slarviga, lama och befriat från någon entusiasm. Det är fruktansvärt att behöva bevittna dessa fantastiska tillgångar smulas ned till ingeting. Och som Leonard Cohen sjöng ; ’’Everybody knows that the boat is leaking’’ 

Betyg 2/10