Joker Recension

Publicerad den 2 oktober, 2019 av bosstime55

All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2019

Summering: Todd Philips och Joaquin Phoenix pretentiösa och självgoda förhoppningar om att göra en serietidningsfilm – som avviker från normen, har blivit till ett groteskt monster som slukar av egoism, arrogans och högmod.

Denna recension hade gärna fått vara lika kort som Joaquin Phoenix är med journalister. Men eftersom Joker ådragit sig massiv hype innan sin premiär, så kommer en lång och saklig utläggning behövas för att på ett rättvist sätt, förklara varför regissören Todd Philips och Phoenix framställt någon sorts filmisk självmordscocktail som sticker näsan i vädret och ser ned på allt och alla.

Vid det här laget så vet vi hur det gått för DCs biofilmer de senaste åren. Man Of Steel var en skramlig och bullrig soppa, sedan följdes detta upp med med en sur Ben Affleck, en kalkoninsats av Jared Leto, och tillslut en Justice League som var en katastrof. Förutom Patty Jenkins Wonder Woman så får vi gå tillbaka till Christopher Nolans superklassiker The Dark Knight, för att kunna hitta en tid då Batman och hans galleri av skurkar, var det häftigaste och mest drabbande på en biograf.

Ingångspunkten med Joker har varit att man genom en minde budget, getts mer utrymme till kreativ frihet. Man har tex kunnat kosta på sig en så kallad R-Rating (barnförbjudet i USA), då kostnaden är ansenligt lägre än för jätteproduktioner som Avengers eller en mer traditionell Batman-film, som i sin tur måste generera miljardinkomster för att gå med vinst. 20th Century Foxs Deadpool producerades förvisso under exakt samma förutsättningar, men det faktumet tar man inte notis om.

Joker har på förhand hyllats för att revolutionera och förädla sin genre, iden med att skapa en kolsvart film – utan någon som helst flärd eller fantasi, är tydligen tillräckligt för att kategorisera sig som autoamtisk vassare och mer ’’vuxen’’ än konkurrensen. Att serietidningsfilmer kan vara mer än trikåer och superkrafter har vid redan sett i exempel som Road To Perdition och

A History Of Violence, varav båda filmerna regisserades av mycket ansedda regissörer som Sam Mendes och David Cronenberg. Idén om att en film automatiskt är mindre värd – endast för att den baseras på en tecknad serie, är destruktiva tankegångar, varav dessa förstärks Joker, som så uttalat försöker göra sig märkvärdig och unik, på den groteska merit att per automatik är mer uppfinningsrikedom och kompetent än ihåliga ’’krasch-bang’’ filmer. Om man letar efter totalt sammanbitna och superhjältefilmer och hur väl de har lyckats förvalta sina adaptioner så kan vi ta en titt på Josh Tranks Fantastic Four som självfallet var något vi behövde mer av…

Varför fantasy, post-apokalyptisk action eller Science Fiction, har större acceptans hos den kritiska opinionen är i polemik med all rim och reson. Tex så är J.R.R Tolkiens verk varken mer eller mindre intellektuellt än något som Bob Kane eller Stan Lee skapat. Regissören Todd Philips har varit noga med att poängtera att Joker inte är baserad på någon serietidnings förlaga eller tidigare inkarnation. Philips går till och med så långt att säga att allt är skapat specifikt för filmen, således uppmanas publiken att bortse från all som tidigare setts eller visats.

Kunde lika gärna hetat Pistvakt

Följdfrågan blir då varför man ens valt att stöpa filmen i DC-mallen. Om detta nu är menat som något individualiserat projekt, så finns det ingen som helst anledning att kalla filmen för Joker – ett varumärke som är minst lika gångbart som Batman eller Spider-Man. Detta är som att döpa en film till Macbeth och låta filmen vara en musikal i en simhall, utan några som helst anknytningar till Shakespeares verk. Akira Kurosawa hade tex den goda smaken att inte låta namnge Shakespeare adaptioner med de traditionella titlarna, genom att ta det beslutet så frigjorde Kurosawa sig från förväntningar och kunde således överraska publiken.

En mer passande titel för Joker borde varit; ’’Comedian in New York’’ eller ’’Mad man in Town’’, Gotham City är uppenbarligen inte den fiktiva betongdjungel som vias upp i den tecknade förlagan, utan ett skamlöst och uppenbart New York under tidigt 80-tal, förutom ett par vinkningar och igenkännbara karaktärer, så är entusiasmen för själva källmaterialet obefintligt. Detta är en lekstuga där Todd Philips storhetsvansinne tagit överhanden, att regissören bakom ’’historiska filmer’’ som Baksmällan-trilogin och War Dogs, kategoriserar hela superhjälte-genren som ’’högljudd’’, säger en dem om hybrisen. Det är nästa lika skrattretande som då Michael Bay påstods sig ha gjort en smalfilm med stora meriter i Pain & Gain eller valfritt utspel från Björn Ranelid om sin storhet som författare.

Inom DC serier finns en avdelning kallad Elseworlds; detta är berättelser som tar kända karaktärer – som Batman eller Stålmannen, och placerar dem i nya kontexter, skapare tillåts därmed att experimentera med det mesta av de etablerade konventionerna.

Joker har försökt att positionera sig i detta fack, en berättelse som inte är bunden till något större sammanhang, eller behovet att skapa en uppföljare. Men trots att Philips ständigt försöker lyfta fram de mer ’’artistiska’’ meriterna, så känns Joker lika cynisk och kalkylerande som en reklamfilm för Coca Cola.

Burtons Batman-vision var ett sant original

När Tim Burton släppte sin Batman 1989, så fanns det gott om kritiska röster som menade att Burton rört sig alltför långt ifrån källmaterialet. Burtons mörke riddare mördade utan pardon, Bruce Waynes trogna betjänt Alfred släppte opåkallat in Kim Basinger i det innersta nästet, men kanske mest uppmärksammat var Jack Nicholsons porträtt av ’’The clown prince of crime’’.

Där karaktären i serien är en enigma, utan namn eller allt för stor historik – innan sin karriär som en av av tidernas mest diaboliska skurkar, så fick Burton stark kritik för att ge karaktären både ett namn och ett yrke som gangster.

Burtons Batman må ha sina problem, tex så är den sista tredjedelen en fullkomlig soppa, men trots det så förblir filmen oförglömlig. Skälet till att alla fel och brister inte tar överhanden – är Burtons tydliga vision, detta är inte en traditionell adaption utan en tolkning. Gotham City har aldrig varit så mörkt, otäckt, fult eller förtrollande som år 1989. Denna säregna vision ger filmen en sådan unik identitet att alla brott mot ’’Batman lagarna’’ går att acceptera.

Inte ett uns kompetens

Todd Philips har tillskillnad mot Burton inte ett uns känsla för varken visuellt hantverk eller särpräglad identitet. Inför produktionen av Joker så lades ett stort fokus på att Martin Scorsese skulle stå som exekutiv producent – denna filmikon skulle senare hoppa av projektet, men det har inte stoppat Philips från att imitera Scorseses första filmer som Mean Streets eller Taxi Driver. Liknelserna med den sistnämnda, har också förkommit i de många hyllningarna, och vissa likheter finns såklart på den absoluta ytan, både har desperata och psykiskt sjuka män i centrum som allt mer lär sig hata världen de lever i

Dessa Scorsese filmer är långt ifrån de vackra och storslagna produktioner han tar sig an idag. Mean Streets har ett kornigt och sotigt foto som osar av smuts, cigarettrök och avgaser, även

Taxi Driver går i samma visuella spår. Philips har uppenbarligen stirrat sig blind på dessa tidiga Scorsese produktioner och försökt stöpa Joker i samma visuella form. Dock visar sig detta vara ytterst problematiskt då Philips inte valt att filma analogt, utan använt sig av digitalkameror.

Om Joker hade presenterats – som den digitala produktion den faktiskt är, så hade skadan inte varit så stor som den är nu. Men för att skapa en analog känsla så väljer man att visa filmen i 70mm – för pressvisningen. Detta format kan vara helt magnifikt i exempel som Christopher Nolans Dunkirk, men när nu Philips sätter vagnen före hästen så blir resultatet både fult och falskt. Konverteringen gör att filmen ser ut att ha ett risigt Photoshop-filter över sig, det är grovt och fult, utan att egentligen fylla någon som helst funktion.

Om det nu bara varit visuella problem som spökat, så hade det varit överkomligt, men Joker är som berättelse betraktad en härdsmälta större än den vi såg i HBO-serien Chernobyl. De berättelser om Jokers bakgrund och ursprung, är oftast vaga, den mest kända och omtyckta – The Killing Joke, skapar en viss empati där man målar upp ett tragiskt öde där ondska föder mer ondska. Men författaren Alan Moore har den goda smaken att inte berätta allt för mycket om det förflutna.

Galnare än Norman Bates

Detta hade varit utmärkt material för en film. Om Philips hade valt att regissera sina skådespelare med mer subtilitet, så hade historien om ett förfall i storstadsmiljö kunnat vara effektivt. Men dessa möjligheter fullständigt mördas då man mycket tidigt klargör att Phoenix karaktär – Arthur Fleck, är bortom all räddning, karaktären visar sig vara galnare än valfri domedagsprofet som skriker och gormar på New Yorks gator. Styrkan i Alan Moores berättelse är den obehagliga frågan – om en dålig dag kan förvandla en vanlig människa till ett monster. Men Arthur Fleck får Anthony Perkins Norman Bates från Psycho att framstå sund och förnuftig. Att finna någon empatisk tragik i det hemska som Fleck utsätts för är därmed fullkomligt uteslutet, dessutom är Fleck helt intetsägande och ointressant.

Där Taxi Drivers Travis Bickle desperata – och misslyckade, försök att skaffa sig ett liv efter Vietnamkriget, flera gånger är hjärtskärande och obehaglig, så finns det en empati då Bickle åker raka vägen ned i helvetet.

Alla mänskliga aspekter är som bortblåsta hos Arthur Fleck, förutom att karaktären befinner sig i ett konstant predikament – där omvärlden är löjeväckande iskall och aggressiv, så finns det inget som på något sätt skapar empati. Att bevittna ett gökur blir än galnare är som att titta på hur gräs växer någon extra centimeter.

Samma gamla Phoenix

Joaquin Phoenixs rolltolkning gör inte heller mycket för att inspirera. Mestadels så spelar han över och gör en torftig repris av sina roller från You Were Never Really Here eller The Master. Precis som i de exemplen så blir det ett konstant mumlande och sluddrande som bara förstärker intrycket att Fleck var galen – och utan någon möjlighet till räddning, långt innan biopubliken mötte honom. Phoenix omtalade viktnedgång är påtaglig, men det är en bedrift för viktväktarna inte en rolltolkning, framförallt då det inte tillför någonting.

Fleck verkar nämligen vara gjord utav titanium och ha muskler av stål. Ingenting verkar ha särskilt stor fysisk inverkan på honom, däribland att bli påkörd eller bli allvarligt misshandlad. Att sedan försöka övertyga om att detta skulle vara mer realistiskt går inte att ta på allvar då Phoenix tar mer stryk än både Bruce Willis och Arnold Schwarzenegger ihop. Utöver en mängd mumlande så passar Phoenix på att visa upp lite vansinnesdans som ser ut att vara någon misslyckad auktion för en remake av Grease, om det skulle finnas någon karaktärsutveckling i denna dans – som påminner om en berusad valross, är jag uppenbarligen för intellektuellt inkompetent för att förstå.

Drömmen om att vara 2000-talets Taxi Driver spricker då Philips skapar en omgivning som är lika överdriven och extrem som den Joel Schumacher byggde upp Falling Down. Där finns det i alla fall en tragikomisk humor som gör det absurda fallet makabert underhållande. I Joker så är allt mellan himmel och jord hemskt, vidrigt och utan några som helst nyanser.

Usla biroller

Denna flathet och ihålighet har även drabbat birollerna, stackars Zazie Beetz får en roll som är så menlös att man fråga sig om tom luft hade varit att föredra. Detsamma gäller Frances Conroy som gör sig till åtlöje i rollen som Flecks mor.

Alla försök till att framstå ’’vuxen’’ eller ’’intellektuell’’ faller som patetiska käglor. Philips, Phoenix och filmens ego vet inga gränser. Det finns gott om historier om hur Phoenix tackat nej till roller som Bruce Banner eller Stephen Strange – då han hade tvingats skriva på ett kontrakt för multipla filmer. Med facit i hand så handlade detta snarare om att de pajaskonster – som att vandra bort ifrån inspelningen vilket Phoenix påstås ha gjort under produktionen, aldrig hade godtagits hos en producent eller studio som värnar om sitt varumärke. Enligt uppgift sägs Philips ha skrivit om manuset under filmens gång, man kan dock undra om ett manus ens existerat. Narcissismen och egoismen är närmast giftig, berättelsen är förmedlad med en sådan arrogans att man glömt bort att göra den spännande, djärv eller begriplig.

Sandpapper i halsen

All cynism blir som sandpapper i halsen. Den pretentiösa tanken om att göra en post-modern reflektion om brutaliteten i vårt moderna samhälle, känns helt infantil. Tillslut blir hela filmen till en sträckbänk där pretentioner, dryghet och överlägsenhet regerar och gör filmupplevelsen till en tortyr.

Inte blir det mycket bättre av att kritiken – om att filmen förhärligar våld och anarki, visar sig vara helt korrekt, de antagonister som förekommer är onda bara för sakens skull, och idén om att frigörelse sker i att anordna en mordiskt kaos framkallar djupa suckar.

Och för att handla om en karaktär, vars personlighet och modus operandi alltid bestått i att överraska med handlingar mer groteska än vad någon kunnat föreställa sig, så är filmens chockmoment ett rent dagis. Där Heath Ledger skapade konstant obehag i sin mästerliga tolkning och kunde skrämma en hel publik med en blyertspenna, så är denna Joker lika otäck som en smält snögubbe. Trots att både våldet och språket är grövre än någonsin så är det tamt och tråkigt.

En hädelse

Joker är en fullkomlig hädelse till film, en överdådig, vulgär och narcissistisk produktion som förvanskar ett källmaterial av guld. Att helt avvika från sitt källmaterial och gå loss på det med inkompetens, uselt berättande och noll koll, har faktiskt gjorts tidigare av Warner Brothers… Den filmen heter Catwoman och 15 år efter dess premiär så har den fått ett syskon i Joker.

Betyg 1/10

’’As you said detective, this is not over… ’’- Varför Batman-krisen fortsätter

Publicerad den 28 februari, 2019 av bosstime55

’’As you said detective, this is not over…’’ Så sade Ra’s al Ghul då han först introducerades i Batman The Animated Series. Det är nu bekräftat att Ben Affleck inte har någonting att göra med Matt Reeves Batman-film – som är under utveckling. Ingen konkret information har skickats ut, så allt vi har att gå efter är rykten och par korta kommentarer från Reeves, ett möjligt alternativ sägs vara en aktör som är klart yngre än Affleck.

Att saker och ting inte riktigt gått som det skall för Warner Brothers DC Extended Universe satsning vore att uttrycka det milt. Även om både Wonder Woman och Aquaman har lyckats spela ansenliga summor pengar, så är stigmat – att DC spelar på en andrahands fiol gentemot Marvel, fortfarande kvar.

I’m out…

Den grundläggande planen – med Ben Affleck och Henry Cavill, har misslyckats. Det är inte ett uttalande som Marvel-fanboy eller skadeglad cyniker, Affleck är som sagt klar, Henry Cavills framtid verkar också vara osäker, solida mediala källor påstår att Cavill inte kommer fortsätta, samtidigt säger Jason Momoa att Cavill inte skall någonstans, och för att göra det än mer rörigt så påstår Momoa i en tidigare intervju att han har förståelse varför de slutat, förvirringen är med andra ord total.

Detta öppnar såklart för en mindre omstart, eller i alla fall ett nytt försök. Wonder Woman 84 – som har premiär nästa år, är befriad från den kontinuitet som satts upp i Justice League och Batman V. Superman: Dawn Of Justice, som titeln anger, utspelar sig filmen på 80-talet.

I Aquaman höll man händelserna i Justice League på avstånd, och vi får se hur Shazam väljer att hantera tidigare episoder, en beryktad scen med en cameo från Cavill som Stålmannen tros befinna sig i limbo.

Man skulle kunna vara hoppfull, i en perfekt värld så skulle Matt Reeves hjälpa Bruce Wayne/Batman att resa sig, dra igång en ny högkonjunktur för hela Gotham City, och få oss att inse vad vi har saknat sedan Christopher Nolan avslutade sin The Dark Knight-trilogi .

Tyvärr så tror jag chanserna till en ny Nolan-era är lika troliga som att Christian Bale återvänder till rollen – dvs noll. Warner Brothers har gjort det klart och tydligt att de förstår sig på DC lika bra som Drottning Silvia förstår sig på julbak. WB har ett alarmerande track-record med sina DC filmer, och då räknar jag även in deras största framgångar i genren under 70 – och 80-talet.

En otäck cirkel

Superman av Richard Donner, utkom 1978, det var en oerhörd succé, både hos kritiker och publik. Och den initiala sjösättningen för WB’s olika DC projekt har alltid varit framgångsrika, se exempel – Batman år 1989 och Batman Begins år 2005.

Men efteråt så går dessa filmserier samma öde till mötes som skeppet Vasa. Superman II spelades in under absurda förhållanden, Richard Donner avskedades och stora delar av filmen behövde spelas om på nytt. Responsen var inte katastrofal men betydligt mindre öppenhjärtligt än föregångaren. Sedan kom Superman III, som skulle bli början på slutet. Mottagandet var iskallt och finansiellt så var krisen ett faktum. Superman IV är känd som en av de sämsta filmerna som någonsin har gjorts, och detta blev spiken i kistan för serien. Den numera omsusade skandalregissören Bryan Singer försökte återuppliva serien med Superman Returns, även det misslyckades finansiellt och även hos kritiker.

Batman genomgick ett liknande uppgång och fall. 1989 så var Batman hysterin total, den – idag, helt genomusla trailern, fanns att köpa som bootlegs på diverse serietidningsmässor runt om i USA. Succén var enorm och Burtons mörka vision av Gotham och Batman visade att en serietidningsfilm kunde vara mer än ytligt tjafs.

Men bakom kulisserna var arbetet kaotiskt. Inspelningen visade sig vara betydligt mer problematisk än någon kunde förutse. Samtidigt pågick en manusstrejk – identisk med den under 2007-08. Detta gjorde att manuset ständigt ändrades om, Batman (1989) är en visuellt makalös film, jag kan ägna timmar åt att bra titta på enskilda estetiska inslag. Men som film betraktat är det en soppa, flera scener hänger inte ihop och finalen uppe i kyrkan är usel.

Batman Returns stötte inte på samma patrull då inspelningen skedde, men Burton var frustrerad med begränsningarna och direktiven från Warner Brothers. Batman Returns skulle bli den sista Batman-filmen som Tim Burton regisserade.

”Den [Batman Forever] sög” – Michael Keaton

Känns mönstret igen ? Om inte så kan vi titta på vad som händer efteråt, Michael Keaton sade upp sig från den tredje filmen – enligt Keaton själv – och jag citerar, ’’så sög den’’. Val Kilmer satte istället på sig en uppdaterad Batman-kostym, denna gång plastigare än någonsin. Tim Burton må stå som producent för Batman Forever, men förutom bokstäverna som utgör hans namn, så finns det ingenting kvar av det som gjorde hans filmer om Bruce Waynes krig mot brottsligheten unika.

Joel Schumacher regisserade en fullständigt grotesk film som innehåller så mycket dumheter att det är en bedrift att filmen inte har en dumstrut på affischen. Men om detta elände var hemskt, så var det ingenting mot vad som väntade i uppföljaren Batman & Robin.

Det går inte att reda ut alla fel i denna ökända skräpfilm. Är det George Clooneys tragiska porträtt av Batman eller Arnolds hemska ordvitsar ? Utöver det får vi skamliga versioner av Poison Ivy och Bane. Batman & Robin går inte ens kategorisera som en film, det är ett levande skämt, ett meme som spårat ut etc.

Så förutom Nolans trilogi – varav den avslutande The Dark Knight Rises är mycket kontroversiell bland fans, så är Warner Brothers historik med att förvalta DC serier inte något att se på med beundran. Och då har vi inte ens nämnt Green Lantern – vilket kanske är bra…

Problem i kvadrat och kubik

Matt Reeves film är än så länge närmast ett embryo, men Reeves har talat om en film med ett antal skurkar, och där tar det slut med matnyttig info.

Det är i det närmaste omöjligt att förutspå vilken dagsform DCEU kommer vara i då vi når The Batman’s (arbetsnamnet) premiär i juni 2021. Och just där har vi ett stort – om inte gigantiskt, problem.

Eftersom Affleck – klart och tydligt, inte har något intresse av fortsatt involvering, så kvarstår frågan hur man ställer sig till kontinuiteten där Bruce Wayne är både bitter och åldrad. Det enda sättet att lösa logiken – rent narrativt, är att kalla filmen för en prequel eller en omstart. Men en prequel stöter snabbt på patrull, slutdestinationen kommer förr eller senare bli den sura och bittra hämnare vi såg i Batman V. Superman: Dawn Of Justice.

Reeves idé med multipla skurkar, kan också vara en varningssignal. Hur detta skall integreras tillsammans med en ny Bruce Wayne, kommer bli svårt att balansera i en enda film. Med tanke på hur illa Zack Snyder integrerade karaktärer som Batman och Wonder Woman i BVS, så får man inte gå på samma mina denna gång.

Lämna det förflutna

Även om vi känner till Waynes historik, så måste filmen ändå etablera sin version av karaktären. För att dra fram – ’’den ondskefulla’’ Marvel jämförelsen, så kan vi titta på hur man valde att integrera Spider-Man i Captain America: Civil War. Där ödslas ingen tid på att älta vad som föranlett Peter Parkers nuvarande situation. Samtidigt så insåg bröderna Russo att Spider-Man behövde tolkas, vad vi fick var ett kort men kraftfullt exempel som tydligt visar att man har en vision och baktanke med integrationen av karaktären.

Det omgivande ramverket gör Reeves situation oerhört trängd. Om filmen ger oss en Batman som enbart varit aktiv en kortare tid, så kan man fråga sig hur det skall flätas samman med resten av byggklossarna såsom Wonder Woman, detta då en totalt motsatt version har visats upp. Att använd så kallad retcon (en form av narrativa justeringar som ändrar i kontinuiteten) är även det riskabelt, då det kan förvirra biobesökare som inte följt detta kreativa kaos.

Warner Brothers och Reeves borde därefter starta om allting, använda The Batman som ett startskott på en ny era, en ny spelplan som inte är bunden till Snyders katastrofala vision. Det handlar inte om att rädda det som finns kvar av DCEU, det handlar – förhoppningsvis, om ett nytt kapitel där kodordet – ’’Martha’’ är förpassat till sophögen.

Mission Impossible: Fallout Recension

Publicerad den 1 augusti, 2018 av bosstime55

All images courtesy and copyright of UIP 2018

Summering: Löjligt underhållande och fartfylld action med en Tom Cruise i högform.

Det är samma gamla Tompa, samma gamla biljakter och tokiga intriger, men när det är såhär underhållande och välgjort är det ganska svårt att klaga. Flertalet filmserier kan jämföras med en sinuskurva, det går upp och ned, och för vissa går det bara ned…

Rörig historia

Mission Impossible har en stökig och rörig historia som filmföljetong. Baserad på – en idag, gammalmodig och mossig TV-serie från 60-talet, så gjorde Tom Cruise sin debut som både producent och i huvudrollen som superagenten Ethan Hunt år 1996, för regin stod Brian DePalma – som nu gått från att vara en stjärnregissör med Scarface och De Omutbara, till att göra superkalkoner som The Black Dahlia. Idag är Mission Impossible (96’) en både invecklad och meningslös film.

Sedan skulle det dröja fyra år innan det skulle bli någon uppföljare. Cruise återvände som producent och huvudrollsinnehavare, men nu tog man in den mytomspunne John Woo.

Woo’s Hong Kong produktioner som The Killer och Hard Boiled ansågs – både då och nu, ha lagt grunden för filmer som The Matrix. Med sina råa eldstrider och hårdkokta karaktärer nytände Woo actionfilmen. Förvisso hade hans amerikanska produktionerna inte riktigt nått upp till förväntningarna men någon måtta fick det väl ändå vara ?

Vissa filmer är usla, skrattretande och tragiska, Mission Impossible 2 – eller M:I-2 som postern förkortar det hela till, är en uppsamling av de sämsta från action genren blandat med ett uruselt manus, det går inte ens att greppa hur usla vissa sektioner är. För den som vill ha ett exempel på det sämsta från både serien och genren, behöver bara titta på filmens olidligt långa och överdrivna final, där finns allting som kan användas som motargument till varför actionfilmen ens borde få existera. Då Tom Cruise kör ur flammorna från en söndersprängd bil på en motorcykel, och man spelar det igenkännbara temat med elgitarr och hårdrocks trummor så bör man uppsöka någon form av akuthjälp.

Till filmen släpptes en liten MTV-sketch där Ben Stiller låtsas vara ’’Tompas’’ stuntman, en löjlig men rolig snutt som är bättre än någonting i själva filmen. Då Ben Stiller är involverad i något som faktiskt står sig som bättre i jämförelse, då vet man att någonting är illa, väldigt illa.

Det tog 6 år innan nästa film kunde produceras, och då fick ingen annan än J.J Abrams styra upp det hela. Denna gång var det inte tal om någon överdriven mängd eldflammor, vita duvor och eldstrider i slow motion. Abrams gjorde en suverän långfilmsdebut som var både energisk och nyfiken. Serien var nu på absolut toppnivå, kraven på kommande uppföljare skulle blir hög. Tyvärr så nådde ingen av uppföljarna upp till mina egna förväntningar. Intensiteten och energin var spårlöst borta. Christopher McQuarrie blir nu den enda som arbetat på två filmer i serien, sittandes i regissörsstolen.

003

Same old Tompa

Även om Fallout inte bär en siffra i titeln så är många väl medvetna om att uppföljare oftast säckar ihop efter ett tag, i vintras sammansatte vi en lista kring några utav 2018 års filmer och Mission Impossible Fallout var en av dem. Mina förväntningar var låga, trailern såg ut som ännu en repetitiv film som oinspirerat vevar på med snarlika premisser, det kändes slutkört.

Men att bli överraskad är alltid roligt, och jag erkänner mer än gärna att mina onda föraningar inte uppfylls. Rogue Nation kändes – precis som föregångaren Ghost Protocol, velande och trött.

Detta är tredje gången som Cruise och McQuarrie samarbetar, och att de byggt upp en effektiv arbetsrelation råder det inget tvivel om. Även om storyn inte avviker eller överraskar, så har energin från Mission Impossible III kommit tillbaka. Själva intrigen är överbelastad av klyschor och på ett fåtal minuter så har man lyckats trycka in alltifrån plutonium, havererade uppdrag, konspiratoriska och makthungriga chefer på underrättelsetjänsten etc.

Detta har dock liten betydelse för resten av filmen, McQuarrie förstår äntligen att djupdykningar eller överdriven karaktärsutveckling inte gör sig besvär i den här filmserien. Rogue Nations tråkiga hängande åtgärdas genom en helt ny motor med rejäla hästkrafter. De gånger hela filmen nästan kollapsar i klichéer och övertydlighet, så kompenserar man med fantastisk action.

Vi har egentligen sett det här förut; Motorcykel jakten genom Marockos slingriga vägar, har nu ersatts av Paris och dess trådsmala gator.

Men det förvandlas inte till någon seg återupprepning, McQuarrie verkar nästan ha gått en snabbkurs i hur man gör riktigt imponerande action. Detta dödslopp i Paris kan jämföras med det från Ronin, då Robert De Niro och Jean Reno trotsar alla trafiklagar. Då Cruise kryssar mellan bilar och trycker gasen i botten på sin BMW motorcykel så är det men en helt annan närvaro och känsla av påtaglig fara än någonsin tidigare.

010

Doing the impossible

Tom Cruise är fortfarande en våghals och insisterar på att slå rekord när det kommer till att göra livsfarliga stunts. Förutom att det ger hela Mission Impossible-serien en kontinuitet – där Cruise försöker överträffa sig själv, så medför detta vansinne en unik profil i en tid då de mest farliga sakerna enkelt ’’fuskas’’ fram med hjälp av datorer.

Rogue Nation brände av sin mest imponerande sekvens redan i introduktionen, Fallout är betydligt mer balanserad, insatserna höjs hela tiden i takt. Det kanske mest ambitiösa sekvensen där det ingår både helikoptrar och snötäckta berg, är fullständigt häpnadsväckande, för de som ser filmen i IMAX får se prov på vad dessa makalösa filmkameror klarar av.

Det kläms in en och annan vinkning till andra filmer i genren, starten påminner om en sotig noir thriller och andra segment drar tankarna åt 60-tals versionen av James Bond. Utan att avslöja alltför mycket så är Fallout starkt beroende av sin föregångare Rogue Nation. För att ännu en gång involvera den brittiska agenten från England, så kan det jämföras med Casino Royale uppföljaren – Quantum Of Solace. Skillnaden är att det faktiskt fungerar denna gång. Alla små referenser till andra filmer i spiongenren försvinner dock snabbt i detta myller av action. Vid ett tillfälle känns berättelsen någotsånär aktuell, men det slängs i papperskorgen omedelbart.

013

Good Ethan Hunt

HenrScener och händelser som bara blir till grå utfyllnad i andra filmer, är i Mission Impossible: Fallout det slående hjärtat som får allt att fungera. Den outtömliga entusiasmen och energin gör att man kan bortse från de tusentals brister som kan ses från yttre rymden. Att kalla det förutsägbart är bara förnamnet, humorn är stel och fungerar nästan aldrig, vändningarna är så tokiga att det kanske är bäst att bara försöka förtränga dem för att undvika huvudvärk.

Och förutom Cruise själv så verkar nästan alla skådespelare gå strömsparläge. Rebecca Ferguson må förmedla en iskallt hård yta som Ilsa Faust, men samspelet med Cruise är dött. Simon Pegg förvandlas allt mer till en gycklare som blir mindre och mindre underhållande för varje film. Vanessa Kirby är kanske det enda riktigt positiva tillskottet, hon lyckas skapa en modern och rimlig femme fatale, men karaktären har för liten närvaro. Slutligen har vi Henry Cavill, med sin ökända mustasch som blev till en internet sensation i och med Justice League, mustasch eller inte, så Cavill gör ingeting åt sitt rykte som en osedvanligt stel och uttryckslös aktör.

McQuarrie och Cruise gör med Mission Impossible: Fallout någon tokig bypass där man byter ut saker som bra karaktärer, vettig dialog och rimliga vändningar, mot totalt hänsynslös action.

Det skall inte gå att genomföra, men slutresultatet är såhär underhållande är det svårt att inte lämna biosalongen med ett stort leende på läpparna.

Betyg 7/10

Tävling: Justice League Blu Ray

Publicerad den 18 mars, 2018 av bosstime55

All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2018

2018 års första tävling är ett exemplar av Justice League på Blu Ray.

Vi är otroligt tacksamma till Warner Brothers Sverige för det generösa bidraget. Som alltid deltar ni i tävlingen genom att kontakta oss på vår mailadress och ange namn och adress. Vinnaren kontaktas per mail fredagen den 26 mars 2018.

Lycka till !

Filmspekulationer för 2018 Del 2

Publicerad den 1 februari, 2018 av bosstime55

Vi fortsätter med vår artikelserie där vi tittar närmare på årets kommande filmer.

Image copyright and courtesy of Warner Brothers 2018

Aquaman

Den enda filmen i år som är en del av det alltmer trasiga DC Extended Universe. Jag vet inte hur många gånger det måste klargöras – det hyses INGEN specifik avsky mot DC och deras karaktärer eller berättelser, som jag skrivit upprepade gånger, så finns det ingen anledning till varför DC inte skall kunna konkurrera med Marvel på filmduken. Efter den ekonomiska missen med Justice League så har jag svårt att se varför denna solo-film skulle kunna få tillbaka någon till salongerna. De delar som utspelades under vatten i Justice League var en olycka av sällan skådat slag. Om det är någon som helst indikation på vad vi har att vänta i två timmar, så är detta bara att avföra snabbt.

Så vida inte huvudrollsinnehavarna, Jason Momoa och Amber Heard, sålt bitar av sina egna själar för att kunna lära sig konsten att skapa personkemi, så är risken nog stor för att detta blir som att äta fisk och skaldjur där bäste före datumet gått ut sedan flera veckor tillbaka. Regissören James Wan inspirerar inte heller till några glada eller entusiatiska reaktioner. För mig är det helt omöjligt att se något som helst positivt med Aquaman i nuläget. Till och med den fiktiva versionen av James Camerons Aquaman i TV-serien Entourage verkar bli ett bättre alternativ.

Ekonomin
Wonder Woman blev en succé, det kan inte sägas om Justice League som redan nu orsakat flera förflyttningar för chefer inom DC Comics och Warner Brothers. Geoff Johns står fortfarande kvar som nyckelperson och kommer nog behöva se sig om på annat håll för arbete, om denna alarmerande trend fortsätter. Ser vi till historiken så kan Aquaman fortsätta den helt bedrövliga trenden för DC och Warner Brothers. Sett till den låga summan på 227 miljoner dollar som Justice League spelade in i USA, så är det svårt att inte förutspå ännu en kallsup.

Gissning: Aquaman spelar totalt in 460 miljoner dollar

Kritiken
Det blir inte nådigt nu heller. Filmens estetik inspirerar till riktig elaka kommentarer som ’’blubb, blubb’’. All positiv diskussion kommer förmodligen grunda sig i att den åtminstone inte är lika usel som Suicide Squad eller Batman V Superman: Dawn Of Justice, inte för att det är mycket att bli skogstokigt lycklig över.

Gissning: Aquaman landar på ett medelbetyg hos Rotten Tomatoes på 30 %

Image copyright and courtesy of 20th Century Fox 2018

Deadpool 2

Det finns ett flertal frågetecken kring denna uppföljare till den mest framgångsrika barnförbjudna filmen någonsin. Tim Miller har försvunnit som regissör och ersatts av David Leitch, som stått bakom explosiva actionfilmer som Atomic Blonde och John Wick. Det är därför nästan självklart att vi kommer få action som kommer få publikens olika sinnen att implodera. Dödsmaskinen Wade Wilson/Deadpool kan nog fungera utmärkt i extrem koreografi och än mer brutalitet.

Vad jag ställer mig undrande till är om Leitch har samma känsla för att balansera tramset med den mer träffsäkra humorn. Deadpool nr. 1 är inte direkt en felfri film, men den lyckas att fånga denna löjliga, enerverande och tokiga karaktär som är Deadpool. Leitch tidigare filmer har haft en genomgående fånig ton, John Wick var i det närmaste outhärdlig för min egen del, det var som om den aldrig kunde bestämma sig för om det var allvar eller komedi.

Den väldigt korta teaser trailer som vi fått en titt på, indikerar att det är mer av samma vara, något som inte är särskilt oväntat då vi tittar på de olika diskussionerna bakom kulisserna. Tim Miller ville ha en storslagen uppföljare, något som skulle innebära en större budget, det här var inget 20th Century Fox var villiga att godkänna, istället byttes Miller ut mot Leitch. Mitt personliga intresse för filmen är huvudsakligen i den utlovade introduktionen av Cable. En av serietidningsvärldens största ikoner då det kommer till muskler och än mer muskler.

I bästa fall så tar David Leitch och raffinerar den första filmen. Mindre bra blir det om det visar sig var mer av samma, utan nyhetens behag. I värst fall så blir det bara en själlös kopia som krälar sig fram till målsnöret.

Ekonomin
20th Century Fox räknar förmodligen kallt med att uppföljaren når upp till minst samma ekonomiska standard som föregångaren. Allt annat kommer ses som ett misslyckande. Deadpool har nu en mycket större installerad bas och fler känner till karaktären. Med starka recensioner från media och positiva reaktioner från publiken, så blir det inga svårigheter i att ta sig förbi den otroliga siffran på 780 miljoner dollar.

Gissning: Deadpool 2 spelar totalt in 860 miljoner dollar

Kritiken

Gissning: Deadpool 2 landar på ett medelbetyg hos Rotten Tomatoes på 60 %

Image copyright and courtesy of Disney/Marvel Studios 2018

Ant Man & The Wasp

Hjältar kommer i alla storlekar och denna uppföljare till den underskattade Ant-Man kan bli ett perfekt avbrott efter den enorma urladdningen som (antagligen) kommer att vara Avengers: Infinity War. Den nästan dagsfärska trailern är ingeting annat än fantastisk, alla lyckade delar från förra omgången verkar återvända med ett nytt perspektiv och nyvunnen energi. Evangeline Lillys The Wasp ser ut att vara en helt suverän tolkning av den energiska och charmiga karaktären.

Ett stort frågetecken kvarstår, utspelar den sig – före eller efter Avengers: Infinity War ? Av trailern att döma så verkar världen inte vara i någon ’’större’’ fara, vilket kan indikera om att detta pågår innan – eller kanske till och med under Infinity War ?

Den detalj jag kan anmärka på är datumet, det kunde utan problem flyttats till hösten, varför Marvel vill ha hela tre filmer inom spannet av ett halvår är lite oförståeligt, risken finns alltid i att Solo: A Star Wars Story försenas, men utan datumändringar så finns det ingeting på Disneys radan som kan mäta sig med varken Marvel eller Star Wars, inte ens Mary Poppins återkomst…

Ekonomin
Den första filmen presterade bra men inte fantastiskt då det kom till att generera pengar. Marvel/Disney räknar nog inte med någon exponentiell ökning denna gång, med en större bas av fans och med den nya ensemblen bestående av bla Michelle Pfeiffer och Laurence Fishburne, så vore det mycket konstigt om filmen inte lyckades gå förbi originalet.

Gissning: Ant-Man & The Wasp spelar totalt in 700 miljoner dollar

Kritiken
Ant-Man And The Wasp landar på ett medelbetyg hos Rotten Tomatoes på 85 %

Fortsättning följer i del 3

Justice League Recension

Publicerad den 16 november, 2017 av bosstime55

Det går från nollpunkten ned till minus igen, ien grötig film som känns förlegad och gammal. Justice League misslyckas med att ta några av världens mest älskade superhjältar till nästa nivå. Det är dock inte lika skamligt som tidigare försök.

Jösses, efter att DC/Warner Brothers täppt till ett par hål i sin skuta i och med Patty Jenkins Wonder Woman så beställer man nu in en torped rakt in i fören på sitt eget skepp. Genom lite forcerad humor och en kort speltid så lyckas man i alla fall få ut ett par livbåtar med passagerare, men i havet ligger det fler offer än i James Camerons filmatisering av Titanic katastrofen.

Justice League är en en enda lång soppa, en slags tragisk olycka som man försökt plåstra ihop med alla tänkbara medel, detta redan innan inspelningen ens startade. Låt oss börja med varför vi hamlat här.

0021

Historien bakom…

Efter att Marvel Studios skrev om regelboken för vad en serietidningsfilm kunde vara i och med framgången i Avengers, så har Hollywood hungrat efter att kopiera receptet. 20th Century Fox lyckades halvdant med att förvandla X-Men till något mer omspännande än enbart filmerna där huvudgruppen stod i centrum. Samtidigt lade man ett ägg i och med den vedervärdiga nyversionen av Fantastic Four – en av världens sämsta filmer.

Det finns i praktiken ingen andning till varför DC Comics inte skulle kunna konkurrera mot Marvel. De har ett minst lika färggrant och djupt arkiv av välskrivna och beprövade karaktärer. Hela min uppväxt bestod att som en besatt titta på den fantastiska Batman The Animated Series. Jag har redan skrivit om denna magiska milstolpe och kommer förmodligen aldrig sluta prata om detta häpnadsväckande mästerverk. Även mitt intresse som figursamlare har lett mig nedför DC stigen ett flertal gånger. Röstskådespelerskan Susan Eisenbergs porträtt av Wonder Woman/Diana är för alltid en del av mig och jag nyttjar till och med en hel del av hennes odödliga citat i min vardag.

Kort och gott så vill jag i och med detta avskriva mig någon som helst stämpling som inhyrd DC hatare och fanatisk Marvel dyrkare.

Hos Warner Brothers så hade Christopher Nolan precis stämplat sitt kort och gått hem på livstid från sin Batman-serie. En trilogi som gav genren stor legitimitet. Warner Brothers behövde fylla tomrummet och komma ikapp Marvel Studios omgående, enorma påtryckningar från stora aktieägare resulterade i att man beslutade om att eventuellt inleda det som skulle bli ett sammanlänkat universum i och med Zack Snyders Man Of Steel.Men det aldrig finnas en konkret strategi för hur detta skulle genomföras.

Om Snyders film enbart hade varit en engångsföreteelse så hade kanske katastrofen kunnat avvärjas. Man Of Steel är en grå och totalt livlös produktion med Snyders som alltid stela regi. Sekvenserna är dåligt dramatiserade och det finns ingen som helst finess. Snyder har alltid regisserat sina filmer som svulstiga epos som känns som hämtade ur ett förfriskat rum med pretentiösa cyniker, det har alltid varit yta utan substans med karaktärer som är närmast omöjliga att relatera till.

Det bästa hade varit att avskriva denna fadäs och systematiskt bygga upp en genuin konkurrent mot Marvel Studios. Men istället för att dra sig tillbaka och utvärdera så tryckte istället Warner Brothers gasen i botten och tog kurvan för hårt och flög därefter in i bergväggen.

Batman V Superman: Dawn Of Justice fick bli det sanna startskottet till att bygga det man idag kallar DCEU (DC Extended Universe) flera åskådare höll tummarna och hoppades att introduktionen av Batman – en av de mest älskade karaktärerna inom populärkulturen, skulle kunna åtgärda alla problem. Istället blev detta bara en fortsättning i vad som nu enbart kan kallas en tragik. Att lista allt som är fel med den frånstötande röra som är BVS går inte att sammanfatta utan att ta till olämpligt starka ord eller beskrivningar. Vad som skulle bli ett startskott blev istället ett motorstop.

Och David Ayers Suicide Squad som följde vill jag inte ens tänka på…

Tillsist så kom Wonder Woman, en enligt mig duglig men inte makalös film. Amazon prinsessan Diana tog dock världen med storm, Wonder Woman är en av utav årets mest framgångsrika och inflytelserika filmer – Hillary Clinton nämner till och med karaktären i sin senaste bok What Happend som en ledsagare för unga flickor.

0071

En katastrofal produktion

I och med denna historiska framgång så har förväntningarna varit lite högre för Justice League. Produktionen har dock kantats av oroväckande rykten som gett föraningar om att ännu en krasch varit på ingång. Det största bakslaget kom då Snyder drabbades av en enorm personlig tragedi då hans dotter begick självmord, Joss Whedon som stod som avsändare för Avengers fick stiga in och avsluta filmen, flera historier om stora efterarbeten har florerat i media.

På det hela så är det inte lika illa som Batman V Superman eller Suicide Squad men det är som att bli glad över att bilen du just köpt faktiskt har en motor som startar och inte sprutar ut svart illaluktande rök.

Kaoset som omgärdat hela produktionen märks genast av, visuellt har man nått en kompromiss där alla stora actionscener fortfarande bär Snyders hiskeligt fula estetik där allt ser ut vara färglagt i gråskala. Men mellan dessa stora mullrande ’’toppar’’ så är fotot helt befriat från den överdrivna mängden gryn, här har man följt efter Marvel med ett foto som är mjukt och öppet för färg. Denna inkonsekventa presentation får det att kännas tudelat och schizofrent.

Kostymer och rekvisita ser plastiga ut och vid flera tillfällen kan jag svära på att det ser ut som en amatörfilm innehållande riktigt dåligt cosplay. När Ben Affleck drar omkring i sin alldeles för tighta Batman kostym – utan mask, ser det ut som om han just kommit hem från ett barnkalas med temat maskerad.

Vi kan omöjligt veta vad som är en produkt av Snyders respektive Whedons regi, det vore fel och orättvist att helt tillskriva de positiva delarna på Whedon. Men att två olika regissörer varit aktiva råder det inget tvivel om.

0061

Everybody knows the good guys lost…

Manuset kan liknas med en skavder – det fantasidjur som finns på biologiska museet i Stockholm, delvis är Justice League en kolsvart och överfylld film som ekar av Snyders totala oförmåga att konstruera en fungerande berättelse. Detta ramas dock in av lite välbehövlig humor som känns som sliten ur Marvel filmer som Guardians Of The Galaxy. Även om jag verkligen uppskattar försöket att ingjuta lite mer lättsamhet i detta alldeles för bistra universum så känns detta oinspirerat, främst då man tidigare velat gå i polemik med Marvels sätt att göra film. Att nu helt plötsligt inställa sig i det fungerande ledet känns helt desperat.

Den stora problematiken i att göra filmen mer lättsam är att strukturen som omger DCEU inte en är byggd för att ens klara av ett minmalt leende. Warner Brothers valde att försöka följa Nolans svarta dramatik där alla extrema element från serietidningen sållades bort. Detta fungerade i en serie som uteslutande fokuserade på Batman, en karaktär som kan göras utan större konstigheter. När man däremot inleder med Stålmannen kan man inte längre följa i den mallen.

När man nu försöker leverera humor och spontana skämt så känns det forcerat. Hela attityden och designen är som att titta på något från den hemska arkitektur som Sovjetunionen byggde upp i östra Tyskland, återigen så är det makalöst fult och bistert, inredning i Bruce Waynes privata jet är en ren mardröm. Det känns helt förvirrat att i denna mörka skog helt plötligt börja dra småskämt.

017

Stacked Actors

Skådespelet är torrt och utan någon gnista. Ezra Miller är den enda som överhuvudtaget kan leverera sina repliker och vitsiga kommentarer utan att kännas obekväm. Miller är definitivt filmens höjdpunkt med ett lite bisarrt men charmigt porträtt av Barry Allen/The Flash.

Ben Affleck är så sammanbiten och uppgiven att jag blir rädd för att han skall krossa sina egna tänder. Affleck känns lika ansträngd som de leende offer Jack Nicholsons förgiftade med skrattgiftet Smilex i Tim Burtons Batman. Gal Gadot har personligen aldrig fungerat som Wonder Woman och här är hon stelare och mer opersonlig än någonsin, att hon fortfarande nyttjar sitt bedrövliga stridsrop får mig att vilja täcka öronen. Ray Fisher som mer eller mindre debuterar som aktör med sin sympatiska insats som Cyborg är fullt godkänd men får alldeles för lite utrymme.

Den som dragit det kortaste strået är Jason Momoa som gör ett helt gräsligt porträtt av Aquaman. En redan löjliga karaktär förvandlas här till ett vandrade fiasko. Inte nog med att man inte löst problematiken med att undervattensscenerna fortfarande får det att set ut som om Momoa håller på att drunkna, den här kungen av Atlantis är en hemsk stereotyp av en försupen surfare på en strand i Hawaii.

I’ve seen the future it is murder…

Sedan har vi skurken Steppenwolf… Jag vill inte utnämna mig till någon expert inom ämnet serietidningar, men att välja en skurk som enbart existerat i serievärldens periferi är lika tokigt som att berätta sagan om Sankt Göran och Draken och byta ut den eldsprutande besten mot en anonym fotsoldat. Att välja ett komplett frågetecken som primär antagonist kunde ha gett filmskaparna en hel del kreativ frihet, men Steppenwolf är som en duva på Trafalgar Square, helt utan personlighet och definitivt befriad från att vara det minsta hotfull.

Här kommer vi också in på en av filmens kanske mest absurda minuspunkter, produktionen. Att estetiken enligt min personliga smak tangerar motbjudande är en sak, det förklarar dock inte varför Justice League har specialeffekter som känns daterade till före milleniumskiftet. Vare sig det är en enkel green screen eller stora fältslag så ser allt ut som en halvfärdig prototyp. Det kan utan problem jämställas med Tom Cruise versionen av Mumien från i somras, med usel rendering och stel animation.

Så om nu inte hantverket är i klass med den gången Christopher Nolan lekte med fysikens lagar och vände upp och ned på en långtradare, så kanske ett ungdomligt och energiskt manus kan kompensera för bristerna.

Återigen så anländer inte kavalleriet, det görs flera tvära kast mellan punkter som bokstavligen inte leder någonstans. De scener som skall fungera som mer emotionella och djupgående förtas av det hopplösa och uppgivna skådespelet. Värst är då man fyller i luckorna med olika tillbakablickar, här spårar allt ut i en obegriplig röra som har destination mot den absoluta bottennivån.

018

And stuff it up the hole In your culture

Splittrat är ironiskt nog det ord som bäst fungerar som det sammanhållande temat för filmen. Danny Elfmans musik är osammanhängande och tråkig, inte ens då han nyttjar nostalgin i form av några mycket klassiska stycken känns kompositionerna som något mer än utfyllnad. Som ytterligare musikalisk sorg får vi två skrämmande usla versioner av Everybody Knows av Leonard Cohen och Come Together av The Beatles.

Identiteten är helt bortspolad, skall det vara en mäktig och allvarlig film som tvingar publiken till mer reflektion eller är det enbart menat som ren underhållning ? Man pendlar mellan dessa två lägen och vägrar sätta sig på en stol.

Flera karaktärer och skeenden visas upp för att sedan försvinna. Allt som inte fokuserar kring hjälteskaran är helt irrelevant. De stora actionsekvenserna blir också bara stora gapande fågelholkar. Den stora finalen som borde skicka rysningar nedför alla nördars ryggrader blir bara en påminnelse om hur föråldrad Justice League är. Det är ett gigantiskt antiklimax som påminner om en ballong som man försöker blåsa upp men i processen istället spränger i bitar.

Vidare är det fortfarande frustrerande att tidigare dåliga beslut – som att göra Wonder Woman till en ynkrygg som vänt världen ryggen, fortfarande är beklämmande. Ytterligare en indikation på att det inte existerat någon form av förarbete inför den här jättesatsningen, händelserna i tidigare filmer verkar också haft väldigt liten betydelse för det som nu sker.

016

There’s no one left to torture

Det finns dock vissa punkter som håller det hela från att gå ned i samma djupa dalsänka som tidigare DC fiaskon. Även om humorn inte fungerar så är det en god signal att vi kanske kan få DC filmer som inte behöver se sig som budbäraren av meddelandet att digerdöden just lamslagit ett helt land.

Att speltiden hålls ned till knappt två timmar är också friskt vågat och gör det hela lite mer lättsmält. Och ett par små överraskningar för de största fansen är välkomna.

Justice League är som att åka tillbaka flera år, de flesta aspekter är slarviga, lama och befriat från någon entusiasm. Det är fruktansvärt att behöva bevittna dessa fantastiska tillgångar smulas ned till ingeting. Och som Leonard Cohen sjöng ; ’’Everybody knows that the boat is leaking’’

Betyg 2/10

Spider-Man: Homecoming Premiär Utställningen 05-07-2017

Publicerad den 6 juli, 2017 av bosstime55

Och så var ännu en premiär avklarad på Filmstaden Täby. Detta var utan tvekan den bästa hittills. Att nå det slutgiltiga målet hade sina hinder på vägen. Det är alltid lika exalterande att se de glada minerna och de unga besökarnas stora ögon.

Vi kommer fortsätta göra dessa evenemang och vi vill gärna höra vad ni skulle vilja se mer eller mindre av ?

Kommande evenemang kommer vara för premiären av Justice League den 17 november och såklart Star Wars: The Last Jedi den 13 december. Dessa datum är enbart preliminära då man aldrig vet om saker och ting kan flyttas om av filmbolagen.

The Last Jedi evenemanget kommer vara något mycket annorlunda mot tidigare. Vid kan även flagga för att vi har något ganska stort på gång inför premiären av Avengers: Infinity War nästa år.

Jag vill slutligen tacka hela personalstyrkan på Täby bion som alltid är lika trevliga och entusiastiska kring våra arrangemang. Utan er hade detta inte gått att genomföra. Speciellt tack till Elliot som är hela skälet till att vi ens kunde inleda denna ’’epok’’ för Tiger Film.

Stort tack till alla som hjälpte till med packning och andra installationer. Ni vet vilka ni är !

Och slutligen, ett enormt tack till er i publiken som var helt eminenta genom er vänlighet och nyfikenhet. Vi lovar att bara göra dessa tillställningar bättre och bättre.

Vi ses om några månader !

Hör av er på stromsonab@gmail.com med frågor eller åsikter !

Tiger Film

Est. 2015

Etikettarkiv: Justice League