I, Tonya Recension

007

Images copyright and courtesy of Nordisk Film 2018

Summering: Allison Janney är filmens stora stjärna i en obehaglig modersgestalt som orsaker fler mardrömmar än både Freddy Kruger och Jason Voorhees tillsammans. Resten är en ganska krånglig historia som aldrig riktigt hittar en bäring. 

Jag är inte sämre än att jag kan erkänna att något är kraftigt över förväntan. I, Tonyas stjärna Margot Robbie har haft en karriär som varit fullständigt hopplös och vobblande sedan genombrottet i The Wolf Of Wall Street. Robbie må placera sig högt i omröstningar i diverse herrtidningars ’’makalöst’’ matnyttiga listor som årets mest åtrådda kvinna. Hennes bidrag till skådespelaryrket kan nog inte beskrivas med någon större entusiasm.

Robbie har lyckats måla in sig själv i ett trångt hörn där hon själv uppfyllt nidbilden att vara rollbesatt efter sitt utseende. I The Big Short förekommer aktrisen i ett badkar liggande halvnaken i en ekivok ställning. Som uppföljare till det skamliga framträdandet, så lyckades Robbie också pricka in två av 2016 års sämsta filmer; Suicide Squad och Legenden Om Tarzan, varav den första är lika giftig och farlig som ett rum fyllt med asbestsdamm.

Robbie sonar kanske inte för sina brott mot filmkonsten i sitt porträtt av Tonya Harding, men hon visar i alla fall upp betydligt mer kapacitet än tidigare, även om är mellan spridda skurar av överspel och tafatthet.

Om I,Tonya är en bra representation av verkligheten kan verkligen ifrågasättas. Hela filmen har en vimsig oskyldighet kring sig som går emot den hårda och brutala historien som är den om Tonya Harding. Till och med tjugo år senare är Hardings namn förknippat med en absolut nollpunkt i sporthistorien.

0131

Demons On Ice

Steven Rogers som tidigare skrivit poetiska ”höjdpunkter” som Stepmom och Love The Coopers, begår ett misstag när han endast försöker måla upp Harding som ett offer, inte en manipulativ skurk som till varje pris var villig att vinna. De värsta oförrätterna underbyggs av ganska sjaskig sentimentalitet. Stora delar av Hardings liv må ha varit en tragedi, med en tyrannisk moder – här spelad av en otroligt obehaglig Allison Janney. Samtliga relationer är likaså fyllda av misshandel, aggression och helt osannolika händelser.

När det är som bäst så skapas en viss empati för huvudpersonen, även om det sticker i ögonen att en ganska burdus och bufflig människa ständigt hålls fram som en ömtålig och brusten själ. Där publiken kan känna empati för det förskräckliga predikamentet, så är det svårare att ha överseende med Hardings flera gånger stötande beteende och hennes naivitet.

Till en början så ser det väldigt skakigt ut, introduktionen är ett montage där man försöka återskapa känslan av en dokumentär fast med skådespelare. Startsektionen är inget annat än katastrofal, samtliga aktörer spelar över, tonen påminner om en parodi och det ger mig rysningar vid tanken på vad som eventuellt kan vänta i resterande två timmar.

Och i linje med Robbies ojämna instats så har filmen vissa ljusglimtar som delvis får mig att ursäkta tydliga problem. Sekvenserna på is är mycket välgjorda och fördelar en fysisk och taktil känsla där man håller andan inför varje avancerad piruett.

015

Monsters Inc

Allison Janney är kanske inte värd sin nyvunna Oscar för sin insats, men det här är en en antagonist som är minst lika skräckinjagande som vilket bloddrypande monster som helst. Janney får med cynismen,  grymheten och en totalt brist på empati i ett paket som får tittaren att känna omedelbar avsmak.

Urvalet på särskilt trevliga människor är synnerligen begränsat. Sebastian Stan får representera en annan sida av Hardings kaotiska liv, ett förhållande som delvis är byggt på kärlek men också starka tvångsmässigheter. Robbie är som sagt ojämn, fram tills filmens tredje akt så är prestationen inte särskilt pålitlig. Hon spelar över minst en gång för mycket och när hon tvingas till att bryta den fjärde väggen så märker man hur hela filmen börjar hosta och harkla sig.

Trots att I,Tonya lämnar väldigt lite utrymme för egen tolkning – då man hela tiden överöser publiken med berättarröster och tydliga markeringar, så blir det ändå strul med berättelsen. Bortsett från Stan,Robbie och Janney så är resten av personerna dåligt realiserade. Nyckelpersoner i själva skandalen avhandlas slarvigt och efter att själva skandalen/dådet utförts så får filmen komplett motorstopp.

Bristen på något verkligt djup gör det svårt att bli helt engagerad. Den tragiskt underskattade och förbisedda Battle Of The Sexes gör historien om omöjliga odds och personliga strider både bättre och mer helhjärtat.

Betyg 4/10 

Filmspekulationer för 2018 Del 2 

Vi fortsätter med vår artikelserie där vi tittar närmare på årets kommande filmer.

wallpapersden.com_jason-momoa-aquaman-2018-movie_2700x1800

Image copyright and courtesy of Warner Brothers 2018

Aquaman

Den enda filmen i år som är en del av det alltmer trasiga DC Extended Universe. Jag vet inte hur många gånger det måste klargöras – det hyses INGEN specifik avsky mot DC och deras karaktärer eller berättelser, som jag skrivit upprepade gånger, så finns det ingen anledning till varför DC inte skall kunna konkurrera med Marvel på filmduken. Efter den ekonomiska missen med Justice League så har jag svårt att se varför denna solo-film skulle kunna få tillbaka någon till salongerna. De delar som utspelades under vatten i Justice League var en olycka av sällan skådat slag. Om det är någon som helst indikation på vad vi har att vänta i två timmar, så är detta bara att avföra snabbt.

Så vida inte huvudrollsinnehavarna, Jason Momoa och Amber Heard, sålt bitar av sina egna själar för att kunna lära sig konsten att skapa personkemi, så är risken nog stor för att detta blir som att äta fisk och skaldjur där bäste före datumet gått ut sedan flera veckor tillbaka. Regissören James Wan inspirerar inte heller till några glada eller entusiatiska reaktioner. För mig är det helt omöjligt att se något som helst positivt med Aquaman i nuläget. Till och med den fiktiva versionen av James Camerons Aquaman i TV-serien Entourage verkar bli ett bättre alternativ.

Ekonomin
Wonder Woman
blev en succé, det kan inte sägas om Justice League som redan nu orsakat flera förflyttningar för chefer inom DC Comics och Warner Brothers. Geoff Johns står fortfarande kvar som nyckelperson och kommer nog behöva se sig om på annat håll för arbete, om denna alarmerande trend fortsätter. Ser vi till historiken så kan Aquaman fortsätta den helt bedrövliga trenden för DC och Warner Brothers. Sett till den låga summan på 227 miljoner dollar som Justice League spelade in i USA, så är det svårt att inte förutspå ännu en kallsup.

Gissning: Aquaman spelar totalt in 460 miljoner dollar

Kritiken
Det blir inte nådigt nu heller. Filmens estetik inspirerar till riktig elaka kommentarer som ’’blubb, blubb’’. All positiv diskussion kommer förmodligen grunda sig i att den åtminstone inte är lika usel som Suicide Squad eller Batman V Superman: Dawn Of Justice, inte för att det är mycket att bli skogstokigt lycklig över.

Gissning: Aquaman landar på ett medelbetyg hos Rotten Tomatoes på 30 %  

deadpool-2-poster1.jpg

Image copyright and courtesy of 20th Century Fox 2018

Deadpool 2 

Det finns ett flertal frågetecken kring denna uppföljare till den mest framgångsrika barnförbjudna filmen någonsin. Tim Miller har försvunnit som regissör och ersatts av David Leitch, som stått bakom explosiva actionfilmer som Atomic Blonde och John Wick. Det är därför nästan självklart att vi kommer få action som kommer få publikens olika sinnen att implodera. Dödsmaskinen Wade Wilson/Deadpool kan nog fungera utmärkt i extrem koreografi och än mer brutalitet.

Vad jag ställer mig undrande till är om Leitch har samma känsla för att balansera tramset med den mer träffsäkra humorn. Deadpool nr. 1 är inte direkt en felfri film, men den lyckas att fånga denna löjliga, enerverande och tokiga karaktär som är Deadpool. Leitch tidigare filmer har haft en genomgående fånig ton, John Wick var i det närmaste outhärdlig för min egen del, det var som om den aldrig kunde bestämma sig för om det var allvar eller komedi.

Den väldigt korta teaser trailer som vi fått en titt på, indikerar att det är mer av samma vara, något som inte är särskilt oväntat då vi tittar på de olika diskussionerna bakom kulisserna. Tim Miller ville ha en storslagen uppföljare, något som skulle innebära en större budget, det här var inget 20th Century Fox var villiga att godkänna, istället byttes Miller ut mot Leitch. Mitt personliga intresse för filmen är huvudsakligen i den utlovade introduktionen av Cable. En av serietidningsvärldens största ikoner då det kommer till muskler och än mer muskler.

I bästa fall så tar David Leitch och raffinerar den första filmen. Mindre bra blir det om det visar sig var mer av samma, utan nyhetens behag. I värst fall så blir det bara en själlös kopia som krälar sig fram till målsnöret.

Ekonomin
20th Century Fox räknar förmodligen kallt med att uppföljaren når upp till minst samma ekonomiska standard som föregångaren. Allt annat kommer ses som ett misslyckande. Deadpool har nu en mycket större installerad bas och fler känner till karaktären. Med starka recensioner från media och positiva reaktioner från publiken, så blir det inga svårigheter i att ta sig förbi den otroliga siffran på 780 miljoner dollar.

Gissning: Deadpool 2 spelar totalt in 860 miljoner dollar

Kritiken

Gissning: Deadpool 2 landar på ett medelbetyg hos Rotten Tomatoes på 60 %  

0023

Image copyright and courtesy of Disney/Marvel Studios 2018

Ant Man & The Wasp 

Hjältar kommer i alla storlekar och denna uppföljare till den underskattade Ant-Man kan bli ett perfekt avbrott efter den enorma urladdningen som (antagligen) kommer att vara Avengers: Infinity War. Den nästan dagsfärska trailern är ingeting annat än fantastisk, alla lyckade delar från förra omgången verkar återvända med ett nytt perspektiv och nyvunnen energi. Evangeline Lillys The Wasp ser ut att vara en helt suverän tolkning av den energiska och charmiga karaktären.

Ett stort frågetecken kvarstår, utspelar den sig – före eller efter Avengers: Infinity War ? Av trailern att döma så verkar världen inte vara i någon ’’större’’ fara, vilket kan indikera om att detta pågår innan – eller kanske till och med under Infinity War ?

Den detalj jag kan anmärka på är datumet, det kunde utan problem flyttats till hösten, varför Marvel vill ha hela tre filmer inom spannet av ett halvår är lite oförståeligt, risken finns alltid i att Solo: A Star Wars Story försenas, men utan datumändringar så finns det ingeting på Disneys radan som kan mäta sig med varken Marvel eller Star Wars, inte ens Mary Poppins återkomst…

Ekonomin
Den första filmen presterade bra men inte fantastiskt då det kom till att generera pengar. Marvel/Disney räknar nog inte med någon exponentiell ökning denna gång, med en större bas av fans och med den nya ensemblen bestående av bla Michelle Pfeiffer och Laurence Fishburne, så vore det mycket konstigt om filmen inte lyckades gå förbi originalet.

Gissning: Ant-Man & The Wasp spelar totalt in 700 miljoner dollar

Kritiken
Ant-Man And The Wasp
landar på ett medelbetyg hos Rotten Tomatoes på 85 %  

Fortsättning följer i del 3

Justice League Recension 

0031

All Images Copyright Of Warner Brothers 2017

Det går från nollpunkten ned till minus igen, ien grötig film som känns förlegad och gammal. Justice League misslyckas med att ta några av världens mest älskade superhjältar till nästa nivå. Det är dock inte lika skamligt som tidigare försök. 

Jösses, efter att DC/Warner Brothers täppt till ett par hål i sin skuta i och med Patty Jenkins Wonder Woman så beställer man nu in en torped rakt in i fören på sitt eget skepp. Genom lite forcerad humor och en kort speltid så lyckas man i alla fall få ut ett par livbåtar med passagerare, men i havet ligger det fler offer än i James Camerons filmatisering av Titanic katastrofen.

Justice League är en en enda lång soppa, en slags tragisk olycka som man försökt plåstra ihop med alla tänkbara medel, detta redan innan inspelningen ens startade. Låt oss börja med varför vi hamlat här.

0021

Historien bakom…  

Efter att Marvel Studios skrev om regelboken för vad en serietidningsfilm kunde vara i och med framgången i Avengers, så har Hollywood hungrat efter att kopiera receptet. 20th Century Fox lyckades halvdant med att förvandla X-Men till något mer omspännande än enbart filmerna där huvudgruppen stod i centrum. Samtidigt lade man ett ägg i och med den vedervärdiga nyversionen av Fantastic Four – en av världens sämsta filmer.

Det finns i praktiken ingen andning till varför DC Comics inte skulle kunna konkurrera mot Marvel. De har ett minst lika färggrant och djupt arkiv av välskrivna och beprövade karaktärer. Hela min uppväxt bestod att som en besatt titta på den fantastiska Batman The Animated Series. Jag har redan skrivit om denna magiska milstolpe och kommer förmodligen aldrig sluta prata om detta häpnadsväckande mästerverk. Även mitt intresse som figursamlare har lett mig nedför DC stigen ett flertal gånger. Röstskådespelerskan Susan Eisenbergs porträtt av Wonder Woman/Diana är för alltid en del av mig och jag nyttjar till och med en hel del av hennes odödliga citat i min vardag.

Kort och gott så vill jag i och med detta avskriva mig någon som helst stämpling som inhyrd DC hatare och fanatisk Marvel dyrkare.

Hos Warner Brothers så hade Christopher Nolan precis stämplat sitt kort och gått hem på livstid från sin Batman-serie. En trilogi som gav genren stor legitimitet. Warner Brothers behövde fylla tomrummet och komma ikapp Marvel Studios omgående, enorma påtryckningar från stora aktieägare resulterade i att man beslutade om att eventuellt inleda det som skulle bli ett sammanlänkat universum i och med Zack Snyders Man Of Steel.Men det aldrig finnas en konkret strategi för hur detta skulle genomföras.

Om Snyders film enbart hade varit en engångsföreteelse så hade kanske katastrofen kunnat avvärjas. Man Of Steel är en grå och totalt livlös produktion med Snyders som alltid stela regi. Sekvenserna är dåligt dramatiserade och det finns ingen som helst finess. Snyder har alltid regisserat sina filmer som svulstiga epos som känns som hämtade ur ett förfriskat rum med pretentiösa cyniker, det har alltid varit yta utan substans med karaktärer som är närmast omöjliga att relatera till.

Det bästa hade varit att avskriva denna fadäs och systematiskt bygga upp en genuin konkurrent mot Marvel Studios. Men istället för att dra sig tillbaka och utvärdera så tryckte istället Warner Brothers gasen i botten och tog kurvan för hårt och flög därefter in i bergväggen.

Batman V Superman: Dawn Of Justice fick bli det sanna startskottet till att bygga det man idag kallar DCEU (DC Extended Universe) flera åskådare höll tummarna och hoppades att introduktionen av Batman – en av de mest älskade karaktärerna inom populärkulturen, skulle kunna åtgärda alla problem. Istället blev detta bara en fortsättning i vad som nu enbart kan kallas en tragik. Att lista allt som är fel med den frånstötande röra som är BVS går inte att sammanfatta utan att ta till olämpligt starka ord eller beskrivningar. Vad som skulle bli ett startskott blev istället ett motorstop.

Och David Ayers Suicide Squad som följde vill jag inte ens tänka på…

Tillsist så kom Wonder Woman, en enligt mig duglig men inte makalös film. Amazon prinsessan Diana tog dock världen med storm, Wonder Woman är en av utav årets mest framgångsrika och inflytelserika filmer –  Hillary Clinton nämner till och med karaktären i sin senaste bok What Happend som en ledsagare för unga flickor

0071

En katastrofal produktion 

I och med denna historiska framgång så har förväntningarna varit lite högre för Justice League. Produktionen har dock kantats av oroväckande rykten som gett föraningar om att ännu en krasch varit på ingång. Det största bakslaget kom då Snyder drabbades av en enorm personlig tragedi då hans dotter begick självmord, Joss Whedon som stod som avsändare för Avengers fick stiga in och avsluta filmen, flera historier om stora efterarbeten har florerat i media.   

På det hela så är det inte lika illa som Batman V Superman eller Suicide Squad men det är som att bli glad över att bilen du just köpt faktiskt har en motor som startar och inte sprutar ut svart illaluktande rök.

Kaoset som omgärdat hela produktionen märks genast av, visuellt har man nått en kompromiss där alla stora actionscener fortfarande bär Snyders hiskeligt fula estetik där allt ser ut vara färglagt i gråskala. Men mellan dessa stora mullrande ’’toppar’’ så är fotot helt befriat från den överdrivna mängden gryn, här har man följt efter Marvel med ett foto som är mjukt och öppet för färg. Denna inkonsekventa presentation får det att kännas tudelat och schizofrent.

Kostymer och rekvisita ser plastiga ut och vid flera tillfällen kan jag svära på att det ser ut som en amatörfilm innehållande riktigt dåligt cosplay. När Ben Affleck drar omkring i sin alldeles för tighta Batman kostym – utan mask, ser det ut som om han just kommit hem från ett barnkalas med temat maskerad.

Vi kan omöjligt veta vad som är en produkt av Snyders respektive Whedons regi, det vore fel och orättvist att helt tillskriva de positiva delarna på Whedon. Men att två olika regissörer varit aktiva råder det inget tvivel om.

0061

Everybody knows the good guys lost… 

Manuset kan liknas med en skavder – det fantasidjur som finns på biologiska museet i Stockholm, delvis är Justice League en kolsvart och överfylld film som ekar av Snyders totala oförmåga att konstruera en fungerande berättelse. Detta ramas dock in av lite välbehövlig humor som känns som sliten ur Marvel filmer som Guardians Of The Galaxy. Även om jag verkligen uppskattar försöket att ingjuta lite mer lättsamhet i detta alldeles för bistra universum så känns detta oinspirerat, främst då man tidigare velat gå i polemik med Marvels sätt att göra film. Att nu helt plötsligt inställa sig i det fungerande ledet känns helt desperat.

Den stora problematiken i att göra filmen mer lättsam är att strukturen som omger DCEU inte en är byggd för att ens klara av ett minmalt leende. Warner Brothers valde att försöka följa Nolans svarta dramatik där alla extrema element från serietidningen sållades bort. Detta fungerade i en serie som uteslutande fokuserade på Batman, en karaktär som kan göras utan större konstigheter. När man däremot inleder med Stålmannen kan man inte längre följa i den mallen.

När man nu försöker leverera humor och spontana skämt så känns det forcerat. Hela attityden och designen är som att titta på något från den hemska arkitektur som Sovjetunionen byggde upp i östra Tyskland, återigen så är det makalöst fult och bistert, inredning i Bruce Waynes privata jet är en ren mardröm. Det känns helt förvirrat att i denna mörka skog helt plötligt börja dra småskämt.

017

Stacked Actors 

Skådespelet är torrt och utan någon gnista. Ezra Miller är den enda som överhuvudtaget kan leverera sina repliker och vitsiga kommentarer utan att kännas obekväm. Miller är definitivt filmens höjdpunkt med ett lite bisarrt men charmigt porträtt av Barry Allen/The Flash.       

Ben Affleck är så sammanbiten och uppgiven att jag blir rädd för att han skall krossa sina egna tänder. Affleck känns lika ansträngd som de leende offer Jack Nicholsons förgiftade med  skrattgiftet Smilex i Tim Burtons Batman. Gal Gadot har personligen aldrig fungerat som Wonder Woman och här är hon stelare och mer opersonlig än någonsin, att hon fortfarande nyttjar sitt bedrövliga stridsrop får mig att vilja täcka öronen. Ray Fisher som mer eller mindre debuterar som aktör med sin sympatiska insats som Cyborg är fullt godkänd men får alldeles för lite utrymme.

Den som dragit det kortaste strået är Jason Momoa som gör ett helt gräsligt porträtt av Aquaman. En redan löjliga karaktär förvandlas här till ett vandrade fiasko. Inte nog med att man inte löst problematiken med att undervattensscenerna fortfarande får det att set ut som om Momoa håller på att drunkna, den här kungen av Atlantis är en hemsk stereotyp av en försupen surfare på en strand i Hawaii.

I’ve seen the future it is murder… 

Sedan har vi skurken Steppenwolf… Jag vill inte utnämna mig till någon expert inom ämnet serietidningar, men att välja en skurk som enbart existerat i serievärldens periferi är lika tokigt som att berätta sagan om Sankt Göran och Draken och byta ut den eldsprutande besten mot en anonym fotsoldat. Att välja ett komplett frågetecken som primär antagonist kunde ha gett filmskaparna en hel del kreativ frihet, men Steppenwolf är som en duva på Trafalgar Square, helt utan personlighet och definitivt befriad från att vara det minsta hotfull.

Här kommer vi också in på en av filmens kanske mest absurda minuspunkter, produktionen. Att estetiken enligt min personliga smak tangerar motbjudande är en sak, det förklarar dock inte varför Justice League har specialeffekter som känns daterade till före milleniumskiftet. Vare sig det är en enkel green screen eller stora fältslag så ser allt ut som en halvfärdig prototyp. Det kan utan problem jämställas med Tom Cruise versionen av Mumien från i somras, med usel rendering och stel animation.

Så om nu inte hantverket är i klass med den gången Christopher Nolan lekte med fysikens lagar och vände upp och ned på en långtradare, så kanske ett ungdomligt och energiskt manus kan kompensera för bristerna.

Återigen så anländer inte kavalleriet, det görs flera tvära kast mellan punkter som bokstavligen inte leder någonstans. De scener som skall fungera som mer emotionella och djupgående förtas av det hopplösa och uppgivna skådespelet. Värst är då man fyller i luckorna med olika tillbakablickar, här spårar allt ut i en obegriplig röra som har destination mot den absoluta bottennivån.

018

And stuff it up the hole In your culture

Splittrat är ironiskt nog det ord som bäst fungerar som det sammanhållande temat för filmen. Danny Elfmans musik är osammanhängande och tråkig, inte ens då han nyttjar nostalgin i form av några mycket klassiska stycken känns kompositionerna som något mer än utfyllnad. Som ytterligare musikalisk sorg får vi två skrämmande usla versioner av Everybody Knows av Leonard Cohen och Come Together av The Beatles.

Identiteten är helt bortspolad, skall det vara en mäktig och allvarlig film som tvingar publiken till mer reflektion eller är det enbart menat som ren underhållning ? Man pendlar mellan dessa två lägen och vägrar sätta sig på en stol.

Flera karaktärer och skeenden visas upp för att sedan försvinna. Allt som inte fokuserar kring hjälteskaran är helt irrelevant. De stora actionsekvenserna blir också bara stora gapande fågelholkar. Den stora finalen som borde skicka rysningar nedför alla nördars ryggrader blir bara en påminnelse om hur föråldrad Justice League är. Det är ett gigantiskt antiklimax som påminner om en ballong som man försöker blåsa upp men i processen istället spränger i bitar.

Vidare är det fortfarande frustrerande att tidigare dåliga beslut – som att göra Wonder Woman till en ynkrygg som vänt världen ryggen, fortfarande är beklämmande. Ytterligare en indikation på att det inte existerat någon form av förarbete inför den här jättesatsningen, händelserna i tidigare filmer verkar också haft väldigt liten betydelse för det som nu sker.

016

There’s no one left to torture

Det finns dock vissa punkter som håller det hela från att gå ned i samma djupa dalsänka som tidigare DC fiaskon. Även om humorn inte fungerar så är det en god signal att vi kanske kan få DC filmer som inte behöver se sig som budbäraren av meddelandet att digerdöden just lamslagit ett helt land.

Att speltiden hålls ned till knappt två timmar är också friskt vågat och gör det hela lite mer lättsmält. Och ett par små överraskningar för de största fansen är välkomna.

Justice League är som att åka tillbaka flera år, de flesta aspekter är slarviga, lama och befriat från någon entusiasm. Det är fruktansvärt att behöva bevittna dessa fantastiska tillgångar smulas ned till ingeting. Och som Leonard Cohen sjöng ; ’’Everybody knows that the boat is leaking’’ 

Betyg 2/10 

The Mummy Recension

009

Copyright Universal Studios 2017

Universal siktar högt med sin Dark Universe-satsning. Målet är att nå samma stjärnor och exotiska planeter som Marvel Studios. Istället är det första steget ett skrattretande haveri i samma klass som när den stödiga JAS39 Gripen uppvisningen slutade i en krasch i Stockholm. The Mummy är obegripligt tråkig och förutsägbar. Att Tom Cruise gör sin förmodligen sämsta rollprestation någonsin gör inte katastrofen lättare att ta emot.

Jag vet inte ens om den ursprungliga tanken, att foga samman en bunt gamla skräckfilmsikoner som dagens ungdom knappt känner till, är en särskilt bra idé. Delade/sammanlänkade filmer eller universum behöver ett skäl till att finnas till. Hos serietidningsfilmerna, vars förlagor alltid kunnat leka med gigantiska karaktärsgallerier, finns goda skäl till varför en gemensam bro bör existera.   

Men den nuvarande hetsen kring detta koncept är tyvärr lika missanpassat som disketter till en toppmodern dator eller pudelrockfrisyrer till nobelmiddagen. I The Mummys fall så är filmbolaget Universal och regissören samt manusförfattaren Alex Kurtzman så desperata och stressade att det helt tappar bort sig innan filmen ens gått igång. Man hinner inte ens etablera självklara faktorer som karaktärer eller atmosfär, utan man skall absolut fram till målet som är den stora ensemblefilmen längre fram (om det ens blir någon). Allt blir en sönderstressad soppa, där ingenting känns attraktivt eller ens måttligt underhållande.

Cruise gör sin sämsta insats någonsin

Tom Cruise gör förmodligen en av sina sämsta insatser någonsin; det är så oinspirerat och efter mallen att det är på gränsen till sorgligt. Kurtzman omger också Cruise med så mycket damm och explosioner att det påminner om den gången Ben Stiller gjorde narr av den typiska Hollywood-filmen i Tropic Thunder, där Cruise faktiskt gjorde ett lysande porträtt av den groteska filmbolagschefen Lester Grossman.

Och Tompa är i gott sällskap (eller dåligt, beroende på hur man vill se på saken). Annabelle Wallis gör tillsammans med Priyanka Chopra (från Baywatch) årets (eller kanske till och med årtiondets) sämsta skådespelarinsats i en storfilm. Detsamma gäller också för Jake Johnson i rollen som Cruises “wingman”. Russel Crowe verkar tro att han gör stand-up komik och spelar över som en övertänd pajas på ett hopplöst barnkalas där ingen verkar ha speciellt roligt.  

Sofia Boutella klarar sig faktiskt hyfsat, trots en makabert smaklös sexualisering från filmskaparna – mer om det senare.

Finns ett par sekunder av hopp

Det värsta är att The Mummy (i en sekvens) faktiskt ritar upp ett intressant scenario, som relaterar till skändning och förstörelse av historia och konst. Om detta hade behandlats med intelligens och förstånd hade filmen kunnat skapa en rätt så god liten funderare. Men som ni säkert redan har gissat, så sker inte detta.

Istället trycker man gasen i botten och skyndar sig hurtigt fram till fler flåsiga explosioner och uruselt koreograferade handslagsmål. Trots att filmen hyperventilerar från sitt eviga flängande mellan länder och scener så lyckas Kurtzman aldrig bygga upp vare sig adrenalin eller spänning. Det är som ett löpband, svettigt men man kommer inte särskilt långt.

Samma gamla sexistiska skurk  

Och så kommer vi in på den “sexuella” biten. Efter Baywatch hoppades jag på att inte behöva framstå som en aggressiv moralpredikare, men The Mummy drar självklart återigen igång denna sorgsna diskussion. Boutella må undvika de värsta fallgroparna i sitt agerande, men hennes karaktär sätts i samma motbjudande sits som Cara Delevingnes hemska, hemska porträtt av The Enchantress från förra årets mega-kalkon Suicide Squad.

Av någon besynnerlig anledning skall den kvinnliga antagonisten i dagens Hollywood ständigt genomföra förföriska och sexuellt betonade danser eller gester för att snärja till sig hantlangare. När Boutella återigen tvingas sticka ut sin tunga likt Gene Simmons från rockbandet Kiss får jag närapå kväljningar. Det hade gått lika bra för karaktären att knäppa med sina fingrar, men istället väljer The Mummy detta smaklösa tillvägagångssätt.  

Filmens humor (som desperat försöker få en syl i vädret bland det kaos som kallas “story”) är ett mindre skämt, ursäkta ordvitsen. Det är urusel timing tillsammans med stelt skådespel som drar tankarna åt de gånger man ser en ökenbuske fara förbi efter ett helt misslyckat försök till skratt.

Vem bryr sig?

Frågan blir snabbt: “Vem är det här till för?”. Skräckelementen är alldeles för mörka och obehagliga för de yngsta i publiken och den äldre skaran somnar förmodligen ganska snabbt. Jag tvivlar starkt på att den unga publiken har något som helst intresse av vargmän eller Frankensteins från över femtio år tillbaka, i ett klimat som idag erbjuder skratt och spänning med järnmän och talande tvättbjörnar.

Sekunderna innan ljuset släcks och The Mummy startar tappar jag min oumbärliga Fisher Space Pen, ett verktyg som blivit en självklarhet vid filmer som skall recenseras. När filmen väl nått eftertexterna och jag hittar denna trotjänare känner jag för första gången på två timmar en rush av lycka. Det borde säga allt.

Betyg 1/10

Bäst: Jag hittade min trofasta penna efter visningen.

Sämst: Tom Cruise och hans sömngång, Annabelle Wallis “skådespel” och den helt motbjudande sexuella gestaltningen som Sofia Boutella tvingas förnedra sig med.

 

 

Wonder Woman Recension

007

Copyright Warner Brothers 2017

Du store Hera ! Trots bedrövliga odds och förgående skräpfilmer i Batman V Superman och Suicide Squad, är Patty Jenkins första biofilm sedan Monster år 2003, den bästa DC Extended Universe filmen hittills. Det är sannerligen inte en särskilt mjuk färd, men jag erkänner mig slagen i min skepsis mot filmen. Wonder Woman får mig att våga närma mig en DC tidning igen. 

Det är med viss stumhet och förvirring jag måste erkänna mig besegrad i att tidigt ha dömt ut Wonder Woman som ännu en pina. DC satsningen från Warner Brothers har varit en fullkomlig katastrof. Förra årets två mardrömseskapader i Batman V Superman: Dawn Of Justice och Suicide Squad, får nog den störste optimist och serietidningskonnässör, att vilja skänka bort sin samling med allt som bär den blåa Detective Comics loggan.

Wonder Woman har på förhand sett gräslig ut. Med fult foto, platt design samt ett Themyscira (paradisön) som närmast liknar en övning i dåligt cosplay. Och visst infinner sig flera av dessa allvarliga problem i slutprodukten.

Introduktionen och Gal Gadot är värdelösa 

Den första tredjedelen är en precis så dålig som jag befarade. Paradisön och dess Amazon invånare, är anskrämliga på alla sätt och vis. Med usel ljussättning och green screen bakgrunder som var förlegade redan ett decennium sedan. Det är lika plastigt som bollhavet på IKEA och Wolfgang Petersens enorma fiasko med sin film om Troja där Brad Pitt gjorde sig till åtlöje som halvguden Achilles.

Gal Gadot gör ingeting för att ändra min åsikt, kring det faktum att hon är helt fel i rollen som denna serietidningslegend. Gadot saknar pondus, tyngd och karisma. Prestationen är onaturlig, vriden och ansträngd. Hon lyckas inte heller förmedla den oerhörda inre styrka som är ett av karaktärens starkaste signum.

Det är helt enkelt ett totalt misslyckat porträtt. För mig blir det som den nuvarande versionen av rockbandet Queen, som idag turnerar runt med olika ställföreträdare för Freddie Mercury, riffen och låtarna är där – i det här fallet kostymen och rekvisitan, men framförandet hör hemma på firmafesten med slipsarna som pannband.

Ryska bondskurkar 

Missödena fortsätter i Connie Nielsen och Robin Wright som Dianas mor Hippolyta och krigaren Antiope. Två duktiga aktörer som får dras med ett helt håglöst manus, där de också tvingas till att låta som ryska bondskurkar. Här tar också Patty Jenkins samma struliga rutt som Zack Snyder, i att använda lypsyl med citronsyra, som ger filmen en grinig framtoning med sur min, där enorma mängder tröttsam och tillknäppt exposition sker, dock mot ett snyggt montage.

Inledningen innehåller också en av de mest överdrivna dödsscenerna på länge, där alla klichéer tas fram i ett svulstigt fiasko, som jag trodde hade låsts in i parodins fängelsecell.

Interaktionen mellan Gadot och Chris Pines Steve Trevor, är till en början också ensidig, Jenkins drar fram gamla schabloner som enbart anspelar på billiga sexuella referenser. Det finns varken kemi eller laddning. Romansen som skall ta sin plats mellan de två huvudrollerna, är lika artificiellt som de gånger man artigt ber sitt operativsystem återge en text.

Gammalt hantverk som inte fungerar  

Specialeffekterna är inte heller er något som man med stolthet kan visa upp för gudarna. Ofta dras man helt ur adrenalinruschen då det helt enkelt inte ser godtagbart ut. Det gyllene lassot liknar julgransljuset jag packade ned i januari. Och vissa miljöer ser ut att vara rivna rätt ur Kerry Conrans Sky Captain And The World Of Tomorrow, en film där man för första gången – helt uteslutande, filmade allt i tomma studiolokaler för att sedan digitalt lägga till miljöer och kulisser. Att en storbudget film tretton år senare, inte ser bättre ut, är oerhört pinsamt.

Tyvärr finns det också en överhängande trötthet i flera sekvenser, som dröjer kvar alltför länge och i värsta fall känns malande. Filmen hade mått bra av lite subtila vinkningar, istället för den konstanta fumligheten där allting måste skrivas ut i stora bokstäver och helst understrykas med ett opassande tal från en av filmens karaktärer.

0051

Copyright Warner Brothers 2017

Något händer…

Med andra ord ser det mörkt ut. Men så byts det fula Themyscira ut mot ett domedags London, där första världskriget sugit ut både färg och liv. Och då händer det…

Wonder Woman bryter sig loss från sina föregångares surmulna och gnälliga attityd. Visserligen spelas Dianas naivitet ut för mycket, och hon framstår mer fånig än idealistisk. Men äventyret får äntligen lite puls och framförallt fokus.

Där Batman V Superman vilset sprang omkring och predikade idiotiska koncept, så låter man här är allt spelas ut som en ren äventyrsfilm. Liknelserna med Captain America: The First Avenger är oundvikliga. Båda två är actionfilmer med historisk bakgrund. Men Wonder Woman känns faktiskt mer helgjuten och har fler ögonblick där jag faktiskt förlorar mig i filmen.

”Look It’s…..”

I den första riktiga stora actionscenen, där Amazon prinsessan drar fram som en dödsmaskin över ett slagfält, inser jag att det är första gången jag fått lätta rysningar under en DC film, sedan Christopher Nolan knöt ihop säcken med The Dark Knight Rises 2012.

Att försätta filmen i en krigsmiljö ger en mer påtaglig närvaro. Där tidigare DC filmer plågats av murrigt och suddigt hantverk – där man knappt kan urskilja vad som händer då det bådas action, är Wonder Woman tydlig och rak. Visst, jag hade kunnat leva utan denna fascination för oändlig slowmotion, men i perspektiv mot sina obegripliga syskon, är det en god uppgradering.

”Du kan gå din egen (simpla) väg”

Vid ett par punkter blir Wonder Woman till och med intressant på ett något djupare plan, då den reflekterar om ondska och människans grymhet, man ställer frågan om vad roten till problemet faktiskt är ? Men filmen orkar inte hålla igång dessa tankegångar särskilt länge, och allt drar in på ett simpelt spår, där man tar genvägar och offrar sina bästa egenskaper. Allt för att forcera in en final som enbart nyttjar explosioner och ytterligare kavalkader i dåliga specialeffekter.

För en film som ofta reflekterar kring att ondska och altruistisk godhet, inte alltid är svart eller vitt, så saknas det nyanser när det verkligen gäller. Det förvandlas bara till en tunn fernissa.

elena-anaya-in-wonder-woman-2017

Copyright Warner Brothers 2017

Urusla skurkar och skrattretande lingvistik 

På skurkkontot står det olyckligtvis också helt tomt. Danny Huston och Elena Anya jämförs bäst med Tommy Lee Jones och Jim Carrey från Joel Schumachers Batman Forever. Taskigt skådespel och ännu sämre underlag, gör de gånger vi enbart skall spendera tid med dessa figurer närmast outhärdligt. Och Lucy Davis energiska Etta Candy får inget utrymme överhuvudtaget.

Jag kan inte eller komma ifrån problemet och den ofrivilliga komiken i att Patty Jenkins inte verkar kunna bestämma sig för vilka språk som bör talas. Varför spanska och franska delvis talas flytande, men inte tyska, är helt obegripligt. Det för tankarna åt den gången Brad Pitt och Eli Roth skall posera som italienska filmarbetare i Quentin Tarantinos Inglourious Basterds.

Norweigan Air boarding at gate…

Precis som Norweigan Air är ingeting av första klass, det finns inga bekväma stolar och den dåliga maten kostar multum, men det är tillräckligt bra för att nå målet utan att ådra sig allvarliga åkommor. Och vad som helst är en uppgradering från Ryanair resan i Suicide Squad.

Wonder Woman når aldrig olympiska höjder, men håller huvudet över vattenytan. De enorma skadorna och såren från tidigare stormar går inte att sudda ut, och den dumhet Snyder och Ayer påtvingat följetongen samt kontinuiteten, går inte att reda ut på något sätt. Men när det där makalösa Hans Zimmer temat spelas upp, och jag tillslut inser att en evig favoritkaraktär, faktiskt klarat sig undan komplett förödelse, så är det svårt att inte bli en smula upprymd.

Betyg 6/10 

Bäst: Då filmen drar till London och resan därefter genom skyttegravar och död. Och Hans Zimmers och Junkie XL temat med Tina Guo på elektrisk cello.

Sämst: Gal Gadot, den hiskeliga första tredjedelen och det taffliga hantverket.

Fråga: Årets största överraskning ?

The LEGO Batman Movie Recension 

017

En explosiv, tokig och rejält härlig åktur i den bästa Batman-filmen sedan 2012

Ja ! Lego Batman är omåttligt mycket bättre än några av de senaste satsningar som Warner Brothers försökt sig på i DC-universumet. Inte för att den jämförelsen säger särskilt mycket. Batman V Superman: Dawn Of Justice samt Suicide Squad hör hemma i en livstidskarantän för filmer som är farliga mot allmän häsla.

Att en animerad film med blockfigurer – och en definitivt för stor moralkaka – är den bästa Batman filmen sedan Christopher Nolan drog ihop säcken för sin trilogi år 2012, är däremot ganska storartat.

När Lego Filmen kom för tre år sedan blev hela världen hänförd. Utom jag själv…

Det var något för hurtigt och högljutt för att vara helt kompatibelt med min smak. Batman i legoformat delar mycket av sin föregångares attribut. Det är en otroligt snabb och tokig upplevelse som far kors och tvärs mellan film – och Batman referenser.

Skogstokig åktur 

Ibland blir det för mycket. Det tramsas och flamsas utan egentlig poäng vid flera tillfällen,  då är det både påfrestande och blekt att beskåda. Men för det mesta hittar Lego Batman en strålande balans mellan bra berättande och skogstokig humor.

När regissören Chris McKay skärper sina sinnen, levererar han vass och slagfärdig komik som träffar alla åldrar. Den goda dosen ironi och självdistans, som filmen stolt poserar med, ger ett sympatiskt intryck, det blir svårt att inte känna sig helt bekväm med allt vansinne som sker.

Åkturen är för det mesta helt vild. Det byggs, sprängs och skojas konstant. Återigen lyckas Lego versionen överträffa sina äldre och surare bröder på alla fronter.

Kärlek till materialet  

Ofta blir det tydligt att Lego Batman förstått psykologin och sitt grundmaterial bättre, än både Zack Snyder och David Ayer någonsin gjort. För Batman fanatikern är det en öppen kakburk. Referenserna flödar och iscensätter välkända ögonblick med både charm och finess. Filmen kombinerar ett typiskt barnfilmspatos, med ett moget funderande kring Batmans ständiga vilja att hålla distansen mellan sig själv och sina närmaste.

Visst blir det övertydligt, men samtidigt ger denna infallsvinkel en tydligare förankring och närhet till karaktärer som Alfred Pennyworth och Barbara Gordon.

De två nämnda som ageras av Ralph Fiennes och Rosario Dawson tillsammans med Will Arnetts mycket underhållande Batman tolkning, ger ett både bekant men skruvat porträtt.

Joker når inte fram 

Tyvärr går det inte lika bra för Zach Galifianakis och Michael Cera som Joker och Robin. Joker tas till en punkt där han inte riktigt känns bekant, det är ett alldeles för generellt porträtt, och jag kan undra om en mer tafatt skurk hade fått vissa moraliska intentioner att fungera smidigare. Ceras Robin känns också något tunn, mot slutet känns det som att karaktären fått motorstop.

Det gäller också filmens sista del där den irrar bort dig och inte riktigt återfår fotfästet. Då faller man tillbaka på en inköpslista där punkter kryssas av snabbt och utan egentlig finess.

The LEGO Batman Movie är snabb, rolig, fyndig och bitvis vuxen. En riktigt räddare i nöden i en årstid som brukar lämna en kall i både temperatur- och filmväg.

Betyg 7/10

Bäst: Den bitvis helt strilande humorn och självdistansen.

Sämst: Filmen hade mått bra av lite mindre trams, samt ett helt renoverat porträtt av Joker.

Fråga: Hur kan detta vara så mycket roligare än de obscent dyra produktionerna ?

Årskrönikan 2016 

siberian-tiger-e-entertainment

Med bitter och sargad heder är det bara att ställa sig i ledet av utmärglade och deprimerande åsikter om att det snart gångna året 2016 varit en smärre symfoni i mörker och apokalyps.

Om någon behövde få mer kött på benen, i teorin om att det kan bli värre än värst, är 2016 ett utmärkt exempel. Humanitärt, intellektuellt och kreativt har hela 2016 gång på gång sänkt nivån.

Förluster som Leonard Cohen och Carrie Fisher slog kanske hårdast. Cohen verkade vara i kreativ toppform med sina två sista skivor – främst Popular Problems, som är i minst samma klass som de ofta glömda juvelerna i The Future och Ten New Songs. Att jag och så många nyfrälsta Cohen lyssnare aldrig fick chansen att se poeten och hans helt eminenta band – där The Webb Sisters och Cohens närmaste kreativa partner Sharon Robinson briljerade, kommer förbli ett hemskt faktum.

Att Carrie Fisher inte heller fick se den nystartade Star Wars-sagan få sitt ’’slut’’ kan också bara beskrivas som förfärligt.

Som jag redan nämnt så var stora delar av 2016 uttömt kreativt. Ingen kan ha blivit lycklig av ihåliga, skramlande och hjärtlösa själsslukare som Independence Day Resurgence eller Inferno.

På spelfronten blev cynikerna och skeptikerna matade med ammunition i och med anskrämliga produktioner som Mafia 3, som representerar slentrian i sin värsta form.

DC Comics/Warner Brothers fortsatte sin kamp mot klockan som tickar ned som en domedagsmaskin. Batman V Superman: Dawn Of Justice förblir en kavalkad i dålig regi och ännu sämre manus.

Den följande Suicide Squad är inte ens värd en kvävd viskning. Att se det makalösa arv och skafferi av möjligheter – som DC Comics faktiskt besitter, blir det smärtsamt att bevittna denna massaker av karaktärer som Jokern, Wonder Woman och Batman.

I tider som ofta kännas mörkare än den mest nedsläckta Tim Burton film (innan 2000-talet) är det inte speciellt konstigt att förstå att filmer – som lät oss fly undan verklighetens mardröm, slog hårdast, både hos publik och mig själv.

Disney spände sina redan stora muskler och fortsatte stärka sitt ljuvliga Marvel-universum med den helt hejdlöst spektakulära Civil War. Doctor Strange som fick stänga årets upplaga av Marvel-satsningen, slog dock alla förväntningar. Underhållningen och finurligheten togs till skyhöga nivåer i en film som inte kunde sluta bjuda på sig själv.

I ett annat universum långt, långt borta fortsatte Lucasfilm VD’n Kathleen Kennedy sin upprustning av världens kanske mest älskade nördmanifestation. Vi är nu uppe vid jämnvikt mellan de bra Star Wars-filmerna och de usla. Om Episode VIII träffar lika hårt som en käftsmäll från K-2SO kan vi nog konstatera att Star Wars förblir en ostoppbar kraft.

Rogue One: A Star Wars Story är årets största film på så många plan. Att se den bubblande kärleken som vilat hos regissörer som J.J Abrams och Gareth Edwards explodera, är en välsignelse som verkligen inneburit ett nytt hopp (ursäkta alla Star Wars-liknelser) för storbudgetfilmen.

Disney skulle också bjuda stora ögonblick i och med den sorgligt förbisedda Pete’s Dragon.

David Lowery visar att man kan skapa en familjefilm som innehar djup, känslor och värme utan att nedvärdera publikens intelligens.

Animationsstudion Laika gav oss visuell huvudvärk med sin mix av Beatles covers och japansk feodalism i Kubo Och De Två Strängarna.

För den lite mindre filmen stod Tom Ford och J.A Bayona för de mest drabbande stunderna. I Fords Nocturnal Animals får vi en blandning mellan avtrubbad modern dekadens och mörk nihilism. A Monster Calls ger oss istället ännu en anledning till att älska drömmar och förhoppningar

Bruce Springsteen visade igen varför ingenting kan jämföras med hans gudomliga spelningar som detta året ansågs korta om de tog slut vid tre timmar. Från intimiteten i Brooklyn till den helt vilda festen i Madrid bjöd varenda konsert på något minnesvärt för resten av livet.

Slutligen så har 2016 inneburit enormt mycket för Tiger Film. Vi har växt så sakta och äntligen lyckats hitta en form och publiceringsfrekvens, som vi hoppas och tror kommer fungera för både oss och er läsare.

Ett stort tack till alla läsare som valt att följa med på denna oförutsedda men förhoppningsvis stora resa.

Vår Star Wars-utställning som vi arrangerade tillsammans med Filmstaden Täby hör också till en av årets höjdpunkter. Tack till personalen och ett extra tack till Gustav och Elliot.

Stort tack till alla fantastiska biobesökare som visade sådan entusiasm.

Också ett enorm tack till UIP Sverige, Disney, Stockholm Filmfestival och Sony Entertainment som låtit oss få delta på deras pressevent och respekterat vår integritet.

Vi hoppas såklart på ett ljusare 2017 där vi växer ytterligare och där ännu fler av er väljer att hoppa på detta tåg av vansinne och oväntade äventyr.

Tack till er alla och gott nytt år !

Årets sämsta filmer 2016

Det här är den sektionen jag tror alla innerst inne önskar inte skulle finnas. Om vi levde i en lite

bättre värld skulle inte läkare, poliser eller negativa recensioner behöva finnas till. Tyvärr så visade filmåret 2016 ingen hejd på idén att Hollywood är intellektuellt bankrutt.

2016 var till stor del så deprimerande i sin uselhet, att flera filmfantaster borde ha börjat ifrågasätta sin odödliga passion för konstformen. Tack och lov skulle det senare halvåret rätta till en hel del.  Dessa filmer fick själen att vilja fly ut genom nödutgången på biografen.

OBS: Listan är icke numrerad   

0031

Independence Day Resurgence 

Fullkomligt skräp från början till slut. För mig personligen – som inte ens gillar den första delen, framstår del ett nu som ett riktigt trevligt alternativ bredvid det här hemska åbäket. Med en story som skrivits på småtimmarna en våt midsommar samt en logik som hör hemma på en återvinningsstation, är Indepedence Day Resurgence bland årets absolut största skurkar.

002

Allied

Ett praktfiasko som faktiskt framkallat stora skrattsalvor, då jag återgett filmens mest löjeväckande sekvenser muntligen till vänner och bekanta.

0021

Inferno

Två tidigare superkalkoner och baserad på en bok som bäst kan beskrivas som bristfällig. Det räcker antagligen med att peka på filmens absurda klimax för att förstå placeringen på denna skamliga lista.

011

The Accountant 

Med en berättelse som är stökigare och bökigare än en hel busslast med extremt våldsamma huliganer, är den här Ben Affleck thrillern totalt förkastlig.

0061

The Neon Demon 

Nicolas Winding Refn verkar ha glömt att han gjort fantastiska filmer som Drive och de två första Pusher-filmerna. Efter Only God Forgives kunde det väl ändå bara bli bättre ? Tydligen inte…

010

Passengers 

Mördande tråkig fars som hör hemma i solens brinnande centrum.

047

Batman V Superman: Dawn Of Justice

Ja, det är fel och fult att slå på någon som redan ligger ned. Men detta är katastrofalt. Gal Gadots stridsrop får hela hjärtat att slockna som en ynklig liten lykta ute i snöstormen.

0261

Suicide Squad 

’’Ring isoleringen !’’  som Jan Malmsjö sjöng.

Man skall inte skämta om saker som arbetsförbud i dessa mörka tider. Men David Ayer har gått för långt. Efter Sabotage och Fury borde vem som helst ha lärt sig en läxa, på något plan. Dock inte David Ayer. Jared Leto tar pris som den sämsta Jokern någonsin. Margot Robbies patetiska porträtt av Harley Quinn fryser blodet till is och den där scenen där Cara Delevingne utför sin magdans får mig att vilja låsas in på Arkham Asylums isolering.

 

005

Arrival

Pretentiös och så självupptagen att den största narcissist blir mörkrädd.

Suicide Squad ser inte kul ut – en kritik av DC’s kommande filmprojekt  

Mer Batman relaterat.

Jag kan faktiskt inte erinra mig ett enda tillfälle där något som baseras på Bob Kanes skapelse Batman på otroliga 70 år, inte fått mig att dra igång den starkaste av utombordsmotorer och åka ut på det stora hypehavet. Men i och med trailern för kommande Suicide Squad och

Batman V Superman: Dawn Of Justice (en av de sämsta titlarna på länge) känner jag ingenting annat än en total apati. Något som borde vara fullkomligt omöjligt när det kommer till en figur som haft en sådan inverkan på mig sedan barnsben.

Man skall såklart akta sig noga när det kommer till att döma något innan hela anrättningen serverats. All den där skepsisen mot Heath Ledger kom tillbaka som det mest laddade slaget från Cassius Clay, ett slag som träffade de flest nej-sägare rakt i ansiktet – jag själv inkluderad. Ledger visade sig – som vi alla vet nu, vara helt utomordentlig,legendarisk,genialisk och så kan man fortsätta beskriva det odödliga porträtt av hans Joker i The Dark Knight. Men det där var 2008. Idag 2015 och framåt känns DCs och Warners planer på att mer eller mindre imitera konkurrenten Marvels lyckade koncept, både trött och oinspirerat.

Warner Brothers sätter allt på att deras ’’reverse engineering’’ skall fungera – att introducera så många karaktärer man kan på så kort tid som möjligt för att snabba på den oundvikliga ensemble monoliten som kommer i och med Justice Leauge.

Ett drag som jag tror kommer sänka sjösättningen av DC Comics diverse flaggskepp. Att introducera Wonder Woman,Cyborg,Lex Luthor samt Aquaman i Zack Snyders kommande Batman V Superman: Dawn Of Justice känns desperat och illa genomtänkt. Om vi nu kämpade som vildar med att förstå förstå den spaghetti-tallrik av trådar och uppbyggnad som var The Avengers: The Age Of Ultron, vågar jag knappt titta in i spåkulan för Znyders film som också beryktas vara världens dyraste med över 400 miljoner dollar i budget.

Kritiken och mitt starka tvivel för det projektet kan sparas till ett helt separat inlägg, detta fokuserar huvudsakligen av min kritik av den scener och bilder vi fått se av Suicide Squad 

Det är inte med något större behag jag går ut på den styva linan som innebär att kritisera filmer i förtid. Men Suicide Squad ser tragiskt dålig ut i min mening. Oron börjar med regissören David Ayer. Harsh Times,Fury och inte minst Sabotage (som knappt är värd en enda stavelse) var kallduschar av den värsta sorten. David Ayer regisserar med klumphänder och fötter, helheten uteblir och han tappar bort sig själv i en djup skog av förutsägbarhet och ibland rent skrattretande dramatik.

Fury var oftast patetisk i sin vilja att visa andra världskrigets fasor. Redan i introduktionsscenen i det amerikanska lägret öser Ayer på med allt han kan, brutalt våld,stympade soldater och andra hemskheter. Önskan om att placera sig bredvid Spielbergs ikoniska Rädda Menige Ryan är plågsamt tydlig. Det är så pass taffligt och befriat från elegans eller stil att man känner sig moloken och nedslagen. Spielberg,Scorsese och urfadern till allt filmvåld Akria Kurosawa – för att bara nämna några, använder våldet som en faktisk byggsten för att föra fram och bygga sin berättelse. Ayer känns för det mesta bara tråkigt högljud och tröttsam med sitt grovhuggna sätt att berätta.

Furys försök till att skapa spänning eller intensitet föll som magra julgranar i stormen Gudrun. Scenen där Brad Pitt och hans erbarmliga samling av så kallade mannar, möter en tysk tiger tank är inget annat än ett praktexempel på dåligt filmskapande. En textremsa flyger upp på duken för den tyska besättningens dialog. Sedan får vi ett par snabba klipp , skott som avfyras, mer klipp och sedan är det slut. När scenen är över sitter jag som det största av fån och undrar vad som var poängen i denna meningslösa sekvens ?

Det grovhuggna sättet Ayer gör film på kan bara liknas med att tugga i sig ren cellulosa, gott om fibrer men ingen näring – mycket väsen för ingenting.

Suicide Squad är för mig lika intressant som gårdagens text-tv översatt till polska. Trailern ger en försmak över Ayers så vanligt klumpiga filmskapande –  fånig dialog, trist estetik och ja, listan kan göras lång.

Och nu kommer vi till den stora kontroversen – Jared Letos Joker. De redan omdiskuterade tatueringarna sticker i mina traditionella-Batman ögon, vad är iden med att förvränga en figurs estetik till den här graden av hemskt omdöme ? Den senaste bilderna på clownprinsen av brott får mig enbart att sucka djupt. Det känns inte rätt,intressant eller ens det minsta spännande.

Övriga skådespelare inger inte heller något större hopp. Will Smith må vara den sista bastionen för namn som faktiskt kan ändra de ekonomiska vindarna. Men att ge honom rollen som den ytterst tråkiga och intetsägande lönnmördaren Deadshot är för mig helt obegripligt. Som många andra redan noterat är oddsen för att Smith gått med på ett längre kontrakt mycket osannolikt. Om Deadshot nu delegeras till den fogmassa karaktären alltid varit och får spela andra fiol, är det såklart trevligt att kunna stoltsera med en magnet som Smith på affischen. Vi vet som sagt inget ännu om vem som kommer leda ensemblen, men att en skådespelare med ett så välrenommerat komplex som Smith skulle gå med på att agera utfyllnad kan man ställa sig frågande till. Den kritiska kör som redan förutspår att Smith blir en engångsföreteelse ser jag inte som helt omöjligt.

Cara Delevingne må be alla sina kritiker att göra alla tänkbara vulgariteter och dra åt skogen på diverse sociala medier. Men även om hennes Enchantress bara skulle bli ombed att göra en Pan liknande instats (alltså ingenting) så har vi nog ingen monumental skådespelsuppenbarelse att vänta oss, och då är jag artig i mitt tvivel.

Min kritik kan egentligen bara fortsätta, Viola Davis saknar pondusen och kraften för att spela den stenhårda Amanda Waller. Margot Robbie är för stel och saknar den busiga charmen som Harleen/Harley Quinzel alltid burit med sig. Killer Croc ser ut som en sliten fotbollshuligan.

Om fantasi kunde bli verklighet, skulle jag försiktigt men bestämt ta den där fryspistolen som superskurken Mr Freeze stoltserar med och frysa ned termometern för Suicide Squad förbi nollan och på stadig färd nedåt i slentrianlandet. Ungefär så varmt och levande känns det här projektet för tillfället.

I smell death on you. I don’t need to fight you, I just need to wait. And then…I will feed on your corpse.” – Killer Croc, Batman Arkham City