Etikettarkiv: Yesterday

Blinded By The Light Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of SF Studios 2019

Summering: Förutom att ha det kanske bästa soundtracket någonsin, så lyckas Blinded By The Light också vara ett överraskande och upplyftande porträtt om hur viktig och betydelsefull musik kan vara.

Gurinder Chada har sedan genombrottet med Skruva Den Som Beckham, aldrig uppnått något större erkännande för lättsamt sömnmedel som Bride And Prejudice eller nu senast Viceroy’s House. 

Men den här gången så hanterar Chada något ”viktigare” än tex Jane Austen… Nämligen Bruce Springsteen… För den som följt Tiger Film under årens gång är nog medveten om att en av våra viktigaste grundpelare just varit mannen från New Jersey. Det tåls att sägas fram tills våt egen sol slocknar, ingen annan artist har gjort så mycket – för min personliga och andras räkning, som Bruce Springsteen. 

Local Hero 

Vare sig det varit de hypnotiska konserterna som aldrig tar slut, eller en allmän lyssnings session på tåget, så förblir vartenda ord, varje trumslag och saxofonsolo lika essentiellt som mat eller sömn. Superlativen kan tyckas vara överdrivna och bångstyriga, men sättet Springsteen kan engagera, trösta och få lyssnaren att känna sig sedd är en egenskap som INGEN annan artist lyckats med. 

Fansens berättelser och hyllningsord om låtarnas innebörd – om frihet, kampen mot det omöjliga eller krossade drömmar, vet inga gränser. På valfritt Springsteen-forum så återfinns så mångas emotionella utläggningarna som stället Hollywood dramatik i skamvrån. Känslostormarna under – och efter, monolitiska stunderna – som konserterna på Ullevi, borde bevaras i något nationellt arkiv. 

Det finns med andra ord mer än ett par berättelser om Springsteens inverkan på sina fans. Och under årens gång har filmskapare försökt fånga vad som gjort fansen så frälsta och hängivna. Ridley Scott producerade exempelvis den helt horribla Springsteen And I, som endast var ett glorifierat YouTube montage där få minnesvärda anekdoter förekom. 

One Step Up

Och jämförelsevis mot den tragiska ursäkten till film, så fångar Gurinder Chada energin och den smittsamma inspirationen i musiken. Sättet man väljer att porträttera musikens innebörd för filmens huvudperson – Javed, kan inte klassa som särskilt genomtänkt eller snyggt, med överdrivan gester och dramatiska åthutningar som känns som en nagel i ögat. Men trots detta så är tillfället då Springsteens musik – äntligen, börjar dundra ut i biohögtalarna grandiost.  

Journalisten och författaren Sarfraz Manzoor – vars bok filmen är baserad på, talar om hur menings kraftfull Springsteens musik var under 80-talets England, en period som präglades av Thatcher-Reagan liberalism och ökande främlingsfientlighet. Manzoors knepiga relation med sin far och sin gråa tillvaro i staden Luton, återspeglar sig i mycket av Springsteens lyrik i exempel som Independence Day eller The Promised Land. Detta individuella öde är utan tvekan effektivt skildrat men än den största styrkan är hur universell och bekant berättelsen kännas för så många andra ute i publiken. 

The E Street Shuffle 

Blinded By The Light är också starkt präglad av manusförfattaren Richard Curtis – känd för romantiska komedier som Notting Hill och nu senast Yesterday, den patenterade brittiska ’’feel-good’’-känslan är minst lika närvarande och essentiell för filmen som de många Springsteen sångerna. Och på tal om Danny Boyles film – om en värld utan The Beatles, så har Blinded By The Light mer styrka i både sitt berättande och överlägset mer intressant karaktärsgalleri. Där Yesterdays-ensemble spenderade majoriteten av speltiden att klagade och sura, så är denna samling av – mindre välkända, aktörer mer sympatiska och karismatiska. Att dessutom inkludera Hayley Atwell i rollen som gymnasielärare kan inte beskrivas som något annat än briljant. 

Den fantastiska musiken och det härliga budskapet gör att man kan ha överseende med att Gurinder Chada aldrig riktigt lyckas ta filmen ända upp till stratosfären. Tillskillnad mot Springsteen – som kan höja sina konserter till skyarna redan i det inledande skedet, så stannar Blinded By The Light med att ’’endast’’ vara gemytlig underhållning . 

Loose Ends 

Scenerna med mer svärta och djup blir mest till små berättarmässiga hinder – så att man kan inleda pliktskyldiga konflikter som snabbt avverkas. Och som inbiten Springsteen-fanatiker så är det lite av en förlust att filmen inte inkluderar några utav Springsteens personliga funderingar kring sitt material. 

Efter framgångarna med Born To Run så kämpade Springsteen på två fronter, delvis en  långdragen juridisk twist med sin före detta manager, men också med mer allvarliga och ’’vuxna’’ tankar kring framgångens baksida samt vikten att komma ihåg vart ifrån man härstammar, och därmed inte låta sitt ursprung försvinna i något förvridet kändisskap. 

Med tanke på att Blinded By The Light ofta berör denna fråga – och ibland även ifrågasätter denna aspekt av texterna – som går ut på att springa och aldrig komma tillbaka, så kan man fråga sig varför dessa reflektioner inte har integrerats i filmen, något som skulle kunna få berättelsen att kännas än mer djupgående och mångbottnad. 

Glory Days 

Men även med dessa brister så är det inte tillräckligt för att invändningar skall ta överhanden. Blinded By The Light är strålande underhållning med både hjärta och hjärna, välsignad med det bästa soundtracket någonsin… 

Betyg 7/10       

Yesterday Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Universal Pictures 2019

Summering: Makalös musik en en ytterst medioker film. 

The Beatles är historiska… Det spelar ingen roll om man dyrkar eller avskyr gruppens musik. En del artister gör avtryck, andra skriver om historieböckerna… Kvartetten från Liverpool är ett lika stort fundament för musik som Mozart och Bach. Melodierna, albumen och deras overkliga framgångar är nästan lika storslagna och episka som valfri fiktiv berättelse. 

Beatles på bio eller film är inget nytt, gruppen var rentav nyskapande inom filmmediet då de lät spela in A Hard Day’s Night – filmen, där man blandade fånig matiné med musikvideos. Genom de decennier som passerat sedan gruppen splittrades, så har det förekommit tonvis med filmer som på något sätt associerar sig med The Fab Four. 

Vi har fått Mamma Mia-musikal i Across The Universe, och mer renodlade biografier som Nowhere Boy med Aaron Taylor Johnson, där man försökte ta sig under skinnet på John Lennon i dennes yngre år. Och för bara tre år sedan så släppte Ron Howard den mycket solida dokumentären Eight Day’s A Week, där vi fick en närgången inblick i gruppens mest frenetiska och kaotiska år – då de turnerade världen runt och jagades av hysteriska fans. 

Danny Boyle har valt att hylla bandet på ett något annorlunda vis. Detta i en berättelse där han och manusförfattaren Richard Curtis leker med tanken om en parallell verklighet – där Lennon och McCartneys odödliga melodier aldrig existerat

Nu är Boyle ingen främling till udda eller fantasirika premisser, under sina verksamma år som regissör har regissören från Manchester gjort det mesta, alltifrån psykologisk thriller i Trance till surrealistiskt dramatik i Trainspotting. 

Nothing that’s gonna change this world 

Att Boyle verka känna sig tillags med den absurda premissen, gör att publiken inte har några som helst betänkligheter kring att de övernaturliga inslagen aldrig förklaras i någon större detalj. Detta är inte heller någon tuff och brutal studie i förstörda liv, eller fångade bergsklättrare, Yesterday kan nog vara det mest lättsamma och oskyldiga som Boyle regisserat sedan Millions.   

Richard Curtis manus är igenkännbart i sitt brittiska fredagsmys. Något filosofiskt eller svårtuggat drama – som ställer frågor om musikvärldens nuvarande tillstånd, eller det dubiöst moraliska att faktiskt stjäla andras kreativa verk, blir det aldrig tal om. Ett antal karaktärer verkar också som plockade ur någon sorts Greatest Hits utav tidigare Richard Curtis-karaktär. 

Joel Frys karaktär Rocky, känns som en enäggstvilling till Rhys Ifans Spike, med begränsad IQ och usla sociala färdigheter. Curtis – numera, förutsägbara persongalleri brukar vanligtvis vara oförargligt, men tyvärr så håller de gamla stapelvarorna inte här. Där Ifans skogstokige inneboende är en oförglömlig höjdpunkt, så blir Frys Rocky mest irriterande. 

Two of us 

Lily James och Himesh Patel två karaktärer gör inte saken bättre… Bortsett från att Patels Jack Mallick är en intellektuell tjuv, så är han dessutom osympatiskt och egoistisk, vilket gör det omöjligt att finna något tycke för honom. Lily James blåögda Ellie, är – förutom att vara odrägligt passiv och velig, omöjlig att få något grepp om, den påtänkta romansen mellan James och Patel blir inget annat än katastrofal eftersom kemin är helt obefintlig. 

De två huvudpersonerna är också lika tröga som ett par sönderrostade gångjärn. Antalet förvecklingar och gråtmilda uppgörelser känns genuint tafatta, filmens emotionella kärna blir således utan bränsle. Kate McKinnon är den enda av aktörerna som sticker ut i sin roll som motbjudande girig manager. Trots att det – återigen, är tal om en jättelik karikatyr, så gör McKinnon rollen till en helt magnifik uppvisning i galen mimik .  

Danny Boyle är inte främmande för att ta till sentimentala upplösningar. Och den – i grunden, simpla kärlekshistorien, borde inte vara inkompatibel med ett sagoboksslut, men hela konklusionen förvandlas till något fånigt infantil och tamt, och kombinationen av sött och surt blir mest oangenäm. 

For No One 

Det enda som lyfter Yesterday från att bli ett tafatt misslyckande, är energin Boyle visar upp i de scener där The Beatles musik får stå i centrum. Det kan tycka vara världens mest tröttsamma och uttjatade uttalande, men Liverpool bandets musik är oförstörbar. Boyle tycks stormtrivas då han får iscensätta rockkonserter och visa upp sina – något moderniserade, versioner av superklassiker som Back In The USSR eller I Want To Hold Your Hand. I dessa scener strålar filmen av en förförande positiv energi som skiner upp den mörka biosalongen.

Men vart denna fantastiska entusiasm håller hus i filmens övriga delar förblir en fråga ? Så fort det blir tal om dramatik, eller komedi så blir det ointressant, platt och oftast ointressant tråkigt. Detta hjälps inte av Patels konstanta surande, och popstjärnan Ed Sheerans gästinhopp kan enklast sammanfattas med ett ord – parentes, något som också är en slående beskrivning för hela Yesterday. 

Betyg 5/10