Vaiana Recension 

002

Vacker men otillräcklig 

Efter de enorma framgångarna med Frozen och Zootopia, fortsätter  att successivt skapa sig en egen identitet, skild från de numera legendariska filmskaparna hos Pixar.

Med Vaiana väljer Disney att backa bandet till sina klassiska glansdagar, det bjuds på flera stora musikaliska nummer, en stark hjältinna men också en hel del bagage som hindrar Vaiana att känns riktigt helgjuten.

Alldeles för familjärt 

Även om estetiken och karaktärernas etnicitet definitivt bryter mot Disney normen, så faller Vaiana ofta in i ett ganska stelt händelseförlopp. Filmen lyckas inte vara riktigt så uppfinningsrik i sin berättelse som jag hade önskat. I sina bästa stunder är Vaiana strålande glad, rolig och medryckande. Men andra gånger påminner det om tomma transportsträckor och väl bekanta dramatiska vändningar.

Det faller till och med in på att då och då bli ointressant. Som att man valt både en eller två omvägar för att förlänga speltiden.

Musikalen splittrar 

Genom att gå tillbaka till den tiden, då Disney filmer innehöll både ett eller två svepande musikaliska framträdande, skapas ett personligt problem för mig – som inte finner dessa inslag särskilt roande. Här tappar filmen också i fokus och intrigen blir därefter haltande.

Som vanligt när det gäller Disney så är animationen och tekniken i världsklass. Det är makalöst färgglatt, följsamt och behagligt. Det hämtas inspiration framförallt från Ang Lees Berättelsen Om Pi. Oceaner av färg och fantasi dränker filmduken. Vi får ett par storslagna tillfällen där otroliga bilder målar upp gigantiska sekvenser som imponerar stort.

Två klippor 

Huvudkaraktärerna Vaiana och Maui, är båda två utmärkta karaktärer, både i manus och tekniskt utförande. Vaiana är stark, självständig och fyndig, Maui, pompös, självgod och äregirig. Dwayne Johnson och Auli’i Cravalho gör två riktigt solida prestationer och gör de än mer livfullt och glädjande.

På det hela är det bra och ibland riktigt bra. Men de komplikationer som uppstår i tempo och brist på helhet drar ned Vaiana till att bara nå betyget bra.

Betyg 7/10 

Sing Recension

027

En traditionell men charmig stund. 

Universal och deras animationsstudio Illumination Entertainment blir automatiskt den uppenbara konkurrenten mot Disney och Pixar. Universal saknar fortfarande finessen och självklarheten som alltid är närvarande i tex Pixars Insidan Ut.

Sing bryter inte ny mark på något plan men tar igen på charm och värme.

Igenkänningsfaktorn

Att inte dra paralleller med Disneys supersuccé Zootropolis är omöjligt. Det är båda filmer med antropomorfiska karaktärsgallerier och bygger på samma kärna i absurditeten som uppstår i situationer som skapar ganska bekanta situationer för publiken.

Just igenkänningsfaktorn spelade även Illumination Entertainment på i den också förutsägbara men underhållande Husdjurens Hemliga Liv. Det uppstår gott om skratt när galenskapen – som att se ett piggsvin med Scarlett Johanssons stämma häva ur sig högljudd punkmusik.

Det finns flertalet sekvenser som framkallar ett par riktigt härliga skratt som värmer bra i den nuvarande svenska kylan. Måhända är det inte sofistikerat men roligt är det.

Kändisensemble

Mängden och kalibern av kända aktörer råder det ingen brist på heller. Det här är en samling aktörer som uppenbarligen trivs med sina enkla men tillmötesgående figurer. Jag vet dock inte om Matthew McConaughey är helt optimal i rollen som super energisk koala.

Musikalen – som vanligtvis är lika välkommen hos mig som en öppnad surströmmingsburk i en flygplanskabin, funkar här oväntat bra då den integreras naturligt. Det finns tack och lov inga forcerade nummer med ovälkomna smäktande ballader som gamla Disney filmer ofta behöver dras med.

Soundtracket och dess mycket smakfulla val av pop och rockmusik är för det mesta strålande. Själv hade jag sett ännu fler låtar och versioner på de där superklassikerna som Beatles covern på Carry That Weight, men det här är en spellista som bör fungera för de flesta.

Trivsam och varm 

Sing är genomgående riktigt charmig och trivsam. Vissa skämt faller dock platt då de spelar på riktigt låg dagishumor, något som filmen absolut inte behöver. Animationen känns också lite fattig och platt efter de fantastiska bilderna Hitta Doris visade upp eller den helt makalösa Kubo Och De Två Strängarna som Universal faktiskt distribuerade.

Och för alla som sett både en och annan animerad familjefilm, blir det lite för förutsägbart och standardiserat mot filmens andra halva, de bästa idéerna bränns av för tidigt och filmen hittar inte riktigt tillbaka till flytet som den inledande sektionen besitter.

Men allt som allt är Sing en mycket gemytlig och trivsam stund.

Betyg 7/10