White Boy Rick Recension

All images courtesy and copyright of UIP 2019

Summering: Klyschor och felriktad sympati haglar över brottslingar och samhällsutsugare. 

Platt som en pannkaka eller torr som fnöske, de där metaforerna har använts i decennium… 

Det finns alltid en tendens – och risk, att upprepa sig när man recenserar eller analyserar film. Ord som ’’dramaturgi’’ och ’’visuell’’, återkommer ständigt för att beskriva det olika filmiska attributen. Någonstans i formalian måste man också försöka hitta nya sätt att engagera läsaren, detta gäller även för film, som måste innehålla något mått av överraskning. 

Men då det kommer till att recensera White Boy Rick så blir det i det närmaste omöjligt att inte dra fram gamla verbala stapelvaror. Efter ett kommer två, eller som Jackson 5 sjöng ’’ One, Two Three, Easy as ABC’’… Alla de där följderna känner vi till. Och då vi räknar eller stavar är regler och logik hela essensen. Men i en film så är minsta lilla tecken på ett förutsägbart mönster detsamma som den dödskyss som Al Pacino delar ut till John Cazale i Gudfadern Del II.  

Kliché Blues  

White Boy Rick sakteliga vevar igång, så får jag den där otäcka känslan av att vi har att göra med en riktigt plump parodi. Johnny Cash inspelning från fängelset Folsom dundrar ut i högtalarna, samtidigt står en hel hop av hillbilly-stereotyper och köpet handvapen på en vapenmässa. En sådan ohygglig klyscha borde ha utplånats tillsammans med digerdöden.   

Och än mer bisarrt blir det då filmens titel – noga, understryker att allt är baserat på verkliga händelser, det är blir nästan komiskt. Varför man väljer att inleda med denna typ av cirkuskonster förblir ett mysterium. Tragiskt nog så är detta inga kort tillfälligheter, White Boy Rick går i klyschornas fotspår, vad – eller vem det än handlar om, så känns händelserna och personerna som slitna ur en Gary Larson teckning, där karikatyrer och det överdrivna regerar.   

Känslorna under den tuffa ytan  

Matthew McConaugheys ’’gigantiska comeback’’, verkar ha stött på allvarlig patrull, inte sedan Interstellar år 2014 så har  McConaughey medverkat i något som kan kallas relevant eller ens medialt uppmärksammat. Bakom McConaugheys väldigt tuffa och hårda yta, så har han en god förmåga att visa upp sprickorna i fasaden, även hos de mest hårdhudade karaktärer. 

Lite av de kvaliteterna återfinns faktiskt i hans rolltolkning i White Boy Rick, återigen är det en både slarvig och moraliskt tvetydig individ – som under sin yta som alfahanne, är på väg att krackelera. Denna mer empatiska sida hålls dock tillbaka i filmens första hälft – som är ett skamligt slarvarbete. 

Livrädd regi 

Yann Demange som regisserar, debuterar som långfilmsregissör, och att kalla filmen osäker och nästintill skärrad vore en underdrift. Demange verkar nästan livrädd att arbeta med en skådespelare som kan skryta med en Oscarsstatyett hemma på spiselkransen. 

McConaughey får därmed alldeles för mycket spelrum att överdriva och leva rövare, karaktären är så överdriven och tramsig all kvarvarande trovärdighet genast försvinner ned i den imaginära golvbrunnen. Samma slapphänta hantverk fortsätter i dialogen och övriga karaktärer. Hela filmen känns som en trist siffersekvens, det är nästan så att man kan höra hur berättelsen tyst mumlar ’’Efter ett kommer två’’… Händelseförloppet är lika förutsägbart som TV-repertoaren på en svensk julafton.  

Demange använder sig av en skrämmande passivitet som gör att filmen saknar syfte och mening, faktum är att femtio procent av hela White Boy Rick känns som ett överflöd. I bästa fall så hade   filmens första timme kunnat delges i ett par korta textrader. På så sätt hade vi sluppit att slösa bort värdefull tid på absolut ingenting. 

Men om tidshanteringen är i klass med SJs tåg avgångar, så ligger den största problematiken i de karaktärer vi är menade att intressera oss för. 

Modifierad verklighet 

Om vi läser synopsis, så framställs fallet med Richard Wershe Jr. – huvudpersonen, som ett rättsfel där myndigheter har begått ett tydligt juridiskt övertramp. Själva premissen låter nästan för otrolig för att vara sann, och självklart så står det snart klart att filmens synopsis enbart är skandalös marknadsföring som utelämnar en stor mängd vital fakta. 

Richard Wershe Jr må ha varit informatör åt FBI, detta under en kort period. Därefter väljer han att fortsätta bygga sig en förmögenhet på narkotika. Filmens andra hälft är utan någon som helst moralisk myndighet. Wershe Jr – på film, saknar några som helst sympatiska karaktärsdrag, han är en odräglig och självgod narcissist som är lika lätt att tycka om som en säng gjord av sylvass spik. 

Moralsikt vansinne 

I en ofrivilligt dum replik så försöker McConaugheys fadersgestalt att förmildra omständigheterna,  han påstår att hans son ändå inte dödat någon. Ja… En narkotikaförsäljare har såklart inget ansvar för människor som överdoserar, och att drogmissbruk sliter sönder familjer och dränerar samhället. Denna inställning är helt och hållet förnuftsvidrig, det är lika provocerande som när Aaron Sorkins försökte mildra bilden av Molly Blooms superlyxiga – och synnerligen illegala pokerspel, i Molly’s Game

Inom rättsväsendet finns ett antal dömda som faktiskt är oskyldiga, i USA har flera av dem avrättats i de delstater som använder dödsstraff. Där har vi ett genuint rättsfel, Richard Wershe Jr hade – både i filmen och verkliga livet, chansen att ta avstånd från det kriminella, att Yann Demange försöker framställa Wershe som ett offer känns helt tondövt. Och som en liten notis så kan det nämnas att Richard Wershe Jr – efter att ha blivit villkorligt frigiven, återigen sitter bakom galler då han varit inblandad i en bilstöld. 

Oförlåtlig 

Det spelar ingen som helst roll hur filmen vrider och vänder på det, både far och son Wershe begår oförlåtliga handlingar genom hela filmen. Att sedan påstå att de är offer för någon sorts kollektiv ondska känns förbluffande dumt. Om det inte vore för att McConaughey har en kort liten stund av starkt skådespel så hade hela det här åbäket varit redo för skroten.   

Så för att summera; första halvan är ett sammelsurium av klyschor och överdrivet skådespel, avslutningen är en snedvriden galenskap där man försöker dämpa faktumet att vi har att göra med en tvättäkta brottsling. För de som är intresserad av den verkliga historien om Richard Wershe Jr, så finns det ett flertal artiklar ute på nätet, ett klart bättre och mer intressant alternativ än att behöva plåga sig igenom två timmar av klichéer och ofrivillig pinsamhet.   

Betyg 2/10 

Maniac Recension 

maniac01_28329

All images courtesy and copyright of Netflix 2018

Summering: Det är synd att det börjar så skakigt, Maniac omfamnar inte precis sin publik, det tar två avsnitt innan huvudrätten rullas ut. Med hjälp av en lysande Emma Stone och en inspirerad Cary Joji Fukunaga blir det tillslut en oerhört tillfredställande upplevelse. 

Cary Joji Fukunaga har just fått tretton rätt på tipset och en rejäl skatteåterbäring. Att just ha slutfört ett epos som Maniac, med skådespelargiganter som Emma Stone och Sally Field är uppseendeväckande bara det, men bara någon dag innan Maniac släpptes på stremingtjänsten Netflix, bekräftade filmbolaget EON har Fukunaga hade fått jobbet som regissör till nästa James Bond film. 

Fukunagas karriär har inte alltid varit lika ljus, trots kritiskt omtyckta filmer som Sin Nombre och Jane Eyre, så har Fukunaga aldrig riktigt cementerat sig som en filmskapare i världsklass. När filmvärlden inte gav önskade utdelning så bestämde sig Fukunaga att börja producera och regissera sina projekt i episodiskt format. True Detective blev en supersuccé som gav HBO ännu en guldstjärna i kanten.  

Nu var alla dörrar öppna för Fukunaga, ett antal stora filmprojekt landade på hans skrivbord, ett av dessa projekt var Stephen Kings IT 

Men den svarta katten kom ikapp Fukunaga, han övergav rollen som regissör och trots att han står namngiven som en av författarna till manuset, så sägs det ha gått genomgått radikala förändringar. 

maniac01_28229

’’Is a dream a lie if it don’t come true ?’’

True Detective var  – enligt Fukunaga själv, aldrig påtänkt som en följetång, då den första säsongen var slut så var även hans deltagande över. Detta har medfört att Fukunaga dras med ett rykte som något knepig att samarbeta med. Men hos Netflix verkar man äntligen ha uppnått ett samförstånd. Maniac är det andra projektet som Fukunaga regisserar för Netflix, det förra var Beasts Of No Nation. 

När något är så pass upphaussat och närmast gudalikt välsignat som True Detective, så bör ens personliga förväntningar dämpas – eller åtminstone sansas. Fyra år efter att den första säsongen avslutades, är jag lika förvirrad och oförstående kring varför True Detective anses vara bland det bästa HBO har producerat. 

Det kan har varit Matthew McConaugheys medverkan, efter katastrofala karriärsval under 2000-otalet så genomgick han en slags mikro renässans från och med hans medverkan i Dallas Buyers Club. Hela McConaugheys ’’återkomst’’ kändes lika falsk och krystad som hans insatser i superkalkoner som Failure to Launch och Sahara. Hela hans resning kändes som ett PR jippo som – tyvärr, gick i lås. 

McConaughey tog hem en Oscar och var därmed garanterad ett flertal kvalitetsprojekt. När vi nu har möjligheter att analysera de val McConaughey tog efter sin comeback, så är det tydligt att det temporära karriärlyftet inte varade särskilt länge. Efter Christopher Nolans Interstellar, så var McConaughey tillbaka på bottnen med mediokra och rent förfasande dåliga filmer som Free State Of Jones och allra senast kalkonen The Dark Tower. 

Hela McConaugheys insats i True Detective kändes exhibitionistisk och lömsk, det osade av pretention och självgodhet. Själva berättelsen var också förvånansvärt tråkig och allting som visades upp kändes gammalt och klichéartat.  Än idag så kämpar jag med att förstå storheten med True Detective. 

Men i och med Maniac så verkar Fukunaga vara genuint inspirerad. Där tidigare projekt har varit strama och realistiska, så är Maniac surrealistisk och fylld med svart humor. Det är en futuristisk och ogästvänlig värld som också involverar bekanta teman som dystopi och identitetskris. Estetiken påminner om 70-tals filmer – specifikt Martin Scorseses Taxi Driver, med ett grynigt och foto som skapar melankoli och uppgivenhet. Maniac använder sig också av kontraster, där mycket av världen är grå och bedrövlig, så för man in ett flertal detaljer som påminner om Wes Andersons skruvade och absurda scenografi. Spike Jonzes Her och David Lynchs Mullholland Drive är också starka influenser. 

maniac-stills-04

Dreaming With A Broken Heart 

Om det låter som att Maniac – till största del bara består av referenser och lånade idéer, så stämmer det…  Allting är genomfört med stor finess, men väldigt lite känns originellt, nästan allt vi ser får tittaren att associera med något annat. Och det första avsnittet är i mångt och mycket rent bedrövligt. Fukunaga lägger allt för mycket tid på att mystifiera och förvrida seriens presentation, dialogen är forcerad och pretentiös. Den här världen är tekniskt mer utvecklad än vår egen, twisten är att informationsteknologi – som datorer, knappt verkar ha nått embryo stadiet. Mixen är lika absurd som Terry Gilliams Brazil, högteknologisk artificiell intelligens blandas med datorer som nästan är oskiljaktiga från forntida kalkylatorer. 

Sedan har vi Jonah Hill… Efter sin första Oscarsnominering har Hill fått storhetsvansinne. Hill  behandlar sina fans som säckar med använd kattsand – tex så skriver han inga autografer längre, istället så delar hans entourage ut kort med texten ’’You just met Jonah Hill – It was a total letdown’’. Om inte detta var illa nog så har Hill också spytt ur sig antisemitiska uttalanden. Att framgångarna stigit Hill åt huvudet råder det inget tvivel om. Hill vill så gärna bibehålla idén kring att han numera är givet Oscarsmaterial. Tack vare det då har vi fått se gräsliga – och desperata, insatser i allt ifrån Hail, Caesar – en av bröderna Cohens sämsta filmer, till Sausage Party. 

Hill skall här spela deprimerad och psykiskt sjuk, detta genomför han med att titta rakt ned i golvet och tala extremt långsamt. Att intentionerna är att roffa år sig än mer oförtjänta branschpriser är lika klart som dagsljus. De avsnitten som enbart skall bäras upp utav Hill är sega, ointressanta och onödiga. 

maniac-stills-02

Dream Baby Dream 

Så med alla dessa svagheter verkar läget vara förödande. Men i andra avsnittet så reducerar man Hills roll och slutar försöka leka David Lynch, och då äntligen tar man in Emma Stone på allvar. Hungrigare och mer fokuserad än någonsin så är Stone i absolut toppform. Tillskillnad mot Hills tondöva porträtt av en människa i kris, så är Stones empatiskt, aggressivt och bestämt. Depressionen och ångesten som hennes karaktär Annie går igenom används aldrig som en katalysator för tårdrypande sentimentalitet. Fukunaga visar istället upp desperationen och tristessen som depression och livströtthet kan innebära. 

Och med den superba insatsen så styr man in serien till själva huvudmålet, den artificiella drömvärlden… I bästa Inception och The Matrix anda så utsätts karaktärerna för flera olika scenarion där de får ta sig an nya personligheter, miljöer och människor. Variationen blir makalös då man blixtsnabbt kan förflytta sig mellan genrer. Stone utnyttjar denna sanslösa variation till max, hon skiftar mellan tungt drama och tokig komik. 

Jonah Hill försöker kontra detta med än mer håglöshet, hans energilösa porträtt förändras bara en enda gång och blir då till fruktansvärt överspel. Stone och Hill har också ganska obefintlig kemi vilket ökar frustrationen med Hills brist på förmåga. 

Fukunaga verkar trivas med att ha kunna förvrida och skruva berättelsen. När man väl är inne i drömlandskapet blir alla excentriska och udda egenheter mer acceptabla. Maniac är oerhört ekonomisk med sin speltid – en del avsnitt är knappt 30 minuter, det kan tyckas vara kort, men tillskillnad mot många andra serier så innehåller Maniac ingen som helst utfyllnad. Man vet när man skall sätta punkt, andra serier drabbas ofta utav utmattning, det sker inte här. 

maniac-stills-01

Working On A Dream 

Och det kaotiska potpurrit som tidigare visades upp blir äntligen begripligt. Människans drömmar och undermedvetna är en enda lång följetång av minnen och intryck, att låta inledningen spegla denna oförklarliga mix känns då förståelig. Och då allt smälter samman till en bisarr och egensinnig komposition har man glömt bort den mesiga och menlösa starten. 

Utan att låta högdragen eller pretentiös så är Maniac sannerligen inte något som faller alla i smaken. Och det är inte en fråga om elitistiska idéer om intellektuell kapacitet, den besinningslösa mixen av fantasi, allvar och humor kommer skapa diskussioner och debatter. Och en hel del brister åtgärdas alltid, varför Justin Theroux spelar exakt samma karaktär som i Mute, både irriterar och distraherar. Att det första avsnittet är en sådan soppa är ytterst olyckligt, men jag känner mig närmast manad till att föreslå att man  försöka ta sig fram till avsnitt tre, då är det slut med förspel och charader.     

Jonah Hill må vara ett bland många problem, det är inte perfekt men den makalösa variation och Emma Stones patenterade raketbränsle gör dessa tio avsnitt till något mycket imponerande. 

Betyg 8/10  

The Dark Tower Recension 

001

Copyright Sony Pictures 2017

I en urusel och tråkig film förgörs alla chanser på att vinna nya intressenter till böckerna och idéerna på en storslagen följetång. The Dark Tower är ingeting annat än ett alldeles för långt skämt med sömnigt skådespel från samtliga aktörer och en regissör som helt verkar ha gett upp. 

Jag kan börja med att säga att jag inte har läst Stephen Kings bokserie som står som förlaga. Men det verkar vara ett krav för att ens begripa någonting av filmens handling eller karaktärer. På det mest fumliga sätt slängs publiken rakt i handlingarna utan bakgrund eller kontext.

Allt fokus läggs sedan på plågsam exposition som påminner om de stunder då agent Mulder från X-Files förespråkar om alternativt liv. Det är närmast chockartat hur lite engagemang det återfinns för att vinna över den del av publiken som inte har någon som helst relation till böckerna.

Efter en mycket kort stund känner jag mig helt utfryst. Ingeting attraherar eller känns spännande.

Och på något heltokigt Michael Bay manér har regissören Nikolaj Arcel tagit beslutet att majoriteten av de kvinnliga karaktärerna skall spelas av fotomodeller som inte har en aning kring hur grundläggande skådespeleri fungerar.

Matthew McConaughey närmar sig allt mer gränsen för arrogant slentrian, där han levererar en stendöd och oinspirerad prestation som filmens skurk.

Idris Elbas starka närvaro är det enda som skänker The Dark Tower någon förmildrande egenskap. Karaktären är förvisso lika tilltalande som ett paket med fyllt tomma A4-sidor, och den lilla humor som skall förmedlas genom kulturkrockar och missförstånd blir snabbt patetisk och slutgiltig tragisk.

Hantverket pendlar någonstans mellan superfloppen Divergent och filmatiseringen av Kings egen Drömfångare – en av vår tids mest värdelösa filmer. Specialeffekterna, fotot samt klippning är helt i linje med den filmens – ursäkta språket, enorma bajskorv med huggtänder.

Trots den helt makabert korta längden (90 minuter för en bokserie som sammanlagt ligger på över fyratusen sidor), så är The Dark Tower hissnande seg och tråkig. Samtliga karaktärer trampar – bokstavligen talat, grus och muttrar lite nonsens som drar tankarna åt ett gäng mycket berusade   personer som diskuterar de galnaste av konspirationsteorier.

Inledningen försöker helt och hållet sälja oss på koncept som att folk bytt ansikten likt John Woos Face-Off och när en anonym fotgängare varnar för intergalaktisk fara har jag fått nog, det är precis så löjligt som det låter. Detta får den mest absurda serietidningspremiss att verka rimlig.

The Dark Tower har från första början gått igenom ett utvecklingshelvete utan dess like, där man bytt ut regissörer på löpande band och där formatet skiftat från TV-serie till långfilm inom loppet av några dagar. Istället för att stolt resa sig ur denna röra så får vi istället ännu ett praktfiasko baserat på en Stephen King roman.

Detta ’’suger’’ för att citera dagens ungdom.

Betyg 1/10 

Bäst: Idris Elba 

Sämst: Allt annat

Sing Recension

027

En traditionell men charmig stund. 

Universal och deras animationsstudio Illumination Entertainment blir automatiskt den uppenbara konkurrenten mot Disney och Pixar. Universal saknar fortfarande finessen och självklarheten som alltid är närvarande i tex Pixars Insidan Ut.

Sing bryter inte ny mark på något plan men tar igen på charm och värme.

Igenkänningsfaktorn

Att inte dra paralleller med Disneys supersuccé Zootropolis är omöjligt. Det är båda filmer med antropomorfiska karaktärsgallerier och bygger på samma kärna i absurditeten som uppstår i situationer som skapar ganska bekanta situationer för publiken.

Just igenkänningsfaktorn spelade även Illumination Entertainment på i den också förutsägbara men underhållande Husdjurens Hemliga Liv. Det uppstår gott om skratt när galenskapen – som att se ett piggsvin med Scarlett Johanssons stämma häva ur sig högljudd punkmusik.

Det finns flertalet sekvenser som framkallar ett par riktigt härliga skratt som värmer bra i den nuvarande svenska kylan. Måhända är det inte sofistikerat men roligt är det.

Kändisensemble

Mängden och kalibern av kända aktörer råder det ingen brist på heller. Det här är en samling aktörer som uppenbarligen trivs med sina enkla men tillmötesgående figurer. Jag vet dock inte om Matthew McConaughey är helt optimal i rollen som super energisk koala.

Musikalen – som vanligtvis är lika välkommen hos mig som en öppnad surströmmingsburk i en flygplanskabin, funkar här oväntat bra då den integreras naturligt. Det finns tack och lov inga forcerade nummer med ovälkomna smäktande ballader som gamla Disney filmer ofta behöver dras med.

Soundtracket och dess mycket smakfulla val av pop och rockmusik är för det mesta strålande. Själv hade jag sett ännu fler låtar och versioner på de där superklassikerna som Beatles covern på Carry That Weight, men det här är en spellista som bör fungera för de flesta.

Trivsam och varm 

Sing är genomgående riktigt charmig och trivsam. Vissa skämt faller dock platt då de spelar på riktigt låg dagishumor, något som filmen absolut inte behöver. Animationen känns också lite fattig och platt efter de fantastiska bilderna Hitta Doris visade upp eller den helt makalösa Kubo Och De Två Strängarna som Universal faktiskt distribuerade.

Och för alla som sett både en och annan animerad familjefilm, blir det lite för förutsägbart och standardiserat mot filmens andra halva, de bästa idéerna bränns av för tidigt och filmen hittar inte riktigt tillbaka till flytet som den inledande sektionen besitter.

Men allt som allt är Sing en mycket gemytlig och trivsam stund.

Betyg 7/10