Det är dags att erkänna något ’’hemskt’’ i biktstolen. Jag har inte sett Oscarsgalan på år och dagar. Evenemanget kan knappast kallas för spännande, tillskillnad mot en Super Bowl, där allt kan hända i själva matchen, så är Oscarsgalan färdigställd sedan veckor tillbaka då den sänds. Revisionsfirman Pwc (som inte ens klarar av att dela ut rätt kuvert) behandlar omröstningen, och det hela är ett tre timmar långt mellanspel som lika gärna hade kunnat avklaras i ett pressutskick.  

Vad som sägs vara filmvärldens mest prestigefyllda pris har för varje år enbart blivit en enda lång tragedi som pendlar mellan ett skämt och en pina.

För de som vill ha bevis på detta, kan gå igenom några av de senaste årtiondets nominerade inom kategorin bästa film: The Blind Side, Milk, An Education etc. 

Det är inte heller jämförbart med Nobelpriset, förvisso är några av dess institutioner – Svenska Akademin, lika trevliga som ett kvällsdopp i storstadskloak. Det enda som gör att Nobelpriset är något mer anständigt, är att processen – med nominerade och beslutet om vinnare, hanteras utanför allmänhetens ögon, ingen nominerad kandidat meddelas, enbart vinnaren får besked då diskussionerna är färdiga. 

Oscarsgalan har de senaste åren utsått extrema kontroverser, flera kampanjer som ’’ Oscars too white’’ har satts igång i respons mot akademins oförmåga att lyckas att införa etnisk mångfald i både de beslutande organen samt de nominerade. Trots flera klagomål och höjda röster, så är akademin fortfarande – uteslutande, bestående av vita äldre män. 

Årets upplaga har – på förhand, hört till bland de mer pinsamma i hela galans historia. Skandalerna och magplasken har fullkomligt staplats på varandra, från den utsparkade värden Kevin Hart, till beslutet att inte sända utdelningen av ett antal tekniska priser – bästa foto. 

Det enda anledningen att denna omgång var marginellt mer intressant än tidigare, stavas Black Panther. Tiger Film må recensera och diskutera alla sorters konstformer, som musik, spel och film. Men det vore en osanning om vi inte erkände att vi har en stor förkärlek till popkulturen och främst det som kallas för nördkultur. 

Att en serietidningsfilm – efter så många är av negligering, äntligen blev nominerad kändes som ett tillfälle att rättfärdiga alla år som nördar, fans och trogna serieälskare, behövt utstå attacker där elitistiska röster förkastar allt som har med superhjältar och nördiga narrativ att göra. Till och med fantasy och science fiction har blivit mer accepterat än något som burit en DC eller Marvel logotyp.  

Oddsen på at Black Panther skulle vinna bästa film var obefintliga. Kritikstormen mot akademin hade förmodligen haft samma destruktiva framfart som stormen Gudrun om detta hade skett. 

Att vara värd för Oscarsgalan må ses som en ära inom nöjesindustrin. Men förutom Billy Crystal och Johnny Carson, så har de senaste värdarna – hur duktiga de än är utanför rollen som konferencier, framstått tragiska. 

Chris Rock som fått hantera galan två gånger, var en fasa. Till och med usel radioteater var att föredra framför Rocks likbleka skämt och usla framförande. Jon Stewart är en fantastisk energisk och vild personlighet, hans The Daily Show era borde förvaras på The Smithsonian i Washington D.C, men som värd för detta åbäke till ceremoni, så verkade Stewart ha fått på sig en tvångströja, de där riktigt vassa kommentarerna och replikskiftena blev censurerade. Sedan hade vi Ellen DeGeneres vars insats var så usel att dem som tvingades genomlida  eländet borde fått ekonomisk ersättning. 

Så avsaknaden av en värd kundek kanske ha förändrat saker och ting, självfallet så nyttjades inte detta tillfälle, istället fick vi en show som var lika trist, hjärtlös och långtråkig som alltid. Öppningen där Queen + Adam Lambert spelar ett par korthuggna versioner av We Will Rock You och We Are The Champions framstår pliktskyldigt, och stackars Roger Taylor hanterar sina trummor som om det vore sköra som hundvalpar, något dånande muller blev det inte tal om. 

Tina Fey, Maya Rudolph och Amy Poehler iscensättning av en pseudoversion av det klassiska välkomsttalet, gjorde det glasklart att vi befann oss på en den mest erbarmliga bottennivå ännu en gång. 

Trots att man lovat en snabbare och mer hanterlig show, så är de flesta hållpunkter detsamma som en massiv blodpropp. Sektionerna där de nominerade inom bästa film skall presenteras av en skara eklektiska personer – Tom Morello ifrån Rage Against The Machine och Prophets Of Rage, dyker upp från ingenstans och presenterar Vice av Adam McKay, Morello ser lika vilsen ut som ett rådjur i strålkastarljuset. 

Men Morellos trista presentation är harmlöst gentemot det som väntar i de evighetslånga tacktalen, de fungerar ypperligt som saltsyra mot den goda smaken.    

Black Panther vinner förvisso tre priser för sin musik (där vi får lite svensk representation i och med Ludwig Göransson), produktionsdesign och kostym, samtliga välförtjänta men i det långa loppet sekundära. Däremot är publikens entusiasm påtaglig då Black Panther figurerar bland de nominerade. 

Resterande två timmar fylls ut med fler hemska presentationer av de nominerade filmerna, dödstråkiga musikaliska framträdanden – exklusive Lady Gaga (som faktiskt håller det mest inspirerade talet) och Bradley Cooper. När vi slutligen når de tyngsta kategorierna, bästa – manliga, kvinnliga huvudroll och film, så kommer galans största överraskning. Glenn Close vinner inte för sin roll i The Wife, istället så är det Olivia Colman som tar hem statyetten för sitt helt magnifika porträtt som drottning Anne i Yorgos Lanthimos mästerverk The Favourite. Emma Stones reaktion – då hon ger kollegan Coleman en lång passionerad kyss på kinden, är ett fantastiskt ögonblick som verkligen visar på bandet som formades mellan henne, Colman och Weisz. 

Colemans tal hör också till bland de mer underhållande, det är oförberett, spontant ödmjukt och mycket lättsamt. 

Lika underhållande blir det inte då Rami Malek vinner för sin ytterst mediokra insats som Freddie Mercury i Bohemian Rhapsody. Varken Malek eller filmen har någonting att göra bland nominerade som nämnda The Favourite eller ens A Star Is Born. 

Bästa film blir nattens enda spännande stund, skall Black Panther återigen göra historia och vinna för ? Svar: Nej… Men innan vi får svaret så plockar Oscarsgalan fram sin ’’bästa’’ presentatör för denna blytunga kategori. Är det en titan såsom Martin Scorsese eller Steven Spielberg ? Glöm det ! Ut kommer en blonderad Julia Roberts. Någonstans här så börjar livskraften rinna ut i fåtöljen, Roberts – som har ett renommé som är lika vackert som en inbrottstjuv och en karriär som inte ens djävulen vill närma sig, skall nu presentera bästa film. Detta är så patetiskt att blodtrycket spränger ett par ådror. Nick Nolte eller Gary Busey hade varit ett bättre alternativ, det vore åtminstone oväntat.

Sedan har vi Roma, denna text har så varsamt som möjligt försökt undvika ämnet. Vår recension är sedan ett tag tillbaka publicerad, tankarna och känslorna kring en av förra årets mest pretentiösa och sega bluffprodukter, vill jag aldrig mer tänka tillbaka på, det är illa nog att jag blir påmind om filmen varje gång jag ser en hink med vatten eller en golvbrunn. 

Och även om Black Panther och The Favourite blir snuvade på konfekten, så får Roma se sig besegrad till fördel för Green Book i striden om bästa film.  

Tillslut så är golgatavandringen slut… 

Klockan är fem på morgonen, många timmars förlorad sömn har återigen ägnats åt ett evenemang som är lika hopplöst som Eurovision Song Contest. Tack och adjö !