Green Book Recension

All images courtesy and copyright of Nordisk Film 2018

Summering: Den bästa ’’må bra -filmen’’ på år och dagar. Med ett hjärta lika stort som hela Norrland så tinar Green Book upp all kyla och frost, precis lagom till vintern. 

Green Book må vara förutsägbar, innehålla karikatyrer – i klass med Manuel från Pang I Bygget och en sanningshalt som kanske inte är helt utan skrupler. Men det spelar ingen som helst roll… Green Book är den första riktigt lyckade ’’må bra-filmen’’ på åratal. 

Peter – och Bobby Farrelly var under nittiotalet kända som några av de mest fräcka och vågade regissörerna inom komedigenren. Allt kulminerade med Den Där Mary, där blandar bröderna  pubertalt trams med oerhört magstarka scener – som är en hårsmån från att övergå i det vulgära. 

Den Där Mary är inte bara lysande komik, trots sin banala berättelse, så gör börderna Farrelly det närmast oförutsägbart då de hela tiden befinner sig ett steg före publiken, detta innebär att komiken aldrig bli stel eller förprogrammerad. 

Efter den guldklimpen till film, så var det slut med succéerna. Det gick inte bara ned, det fullkomligt kraschade. Farrelly bröderna blev till en ren sopstation med filmer som The Heartbreak Kid och Shallow Hal. Tiden och konkurrenterna sprang ifrån bröderna Farrelly och de förvandlads snart till ett levande bevis på ett engångsfenomen. 

Peter Farrelly har nu valt att gå sin egen väg och lämna extremkomiken, Green Book bär med sig en stor dos humor, men detta är en film som visar på genuin mognad, insyn och hjärta. 

Inledande klyschor… 

När man enbart tittar på utgångspunkterna så är man ursäktad om man misstar Green Book för att vara rejält tillrättalagt och slätstruken. Hollywood har äntligen insett att det är godtagbart att börja gräva i Förenta Staternas becksvarta och högst obehagliga historia. Filmen utspelar sig under tidigt 60-tal, en period som skulle bli historisk för frihetskämpar som Martin Luther King, medborgarrättsrörelsen stod också redo att mobilisera. 1961 är årtalet och även om slaveriet avskaffades nästan etthundra år innan, så är detta USA ett snuskigt avlopp – moraliskt och etiskt, där rasism, diskriminering och segregering dikterar villkoren för miljoner. 

Mitt i allt detta så introduceras ett minst sagt osannolikt par i Viggo Mortensens amerikansk-italienska fixare Tony ”Lip” Vallelonga och Mahershala Ali i rollen som musikern Don Shirley. Idén om ett omaka par, som tillslut blir vänner för livet, är lika forntida som sagan där hjälten besegrar det onda och gifter sig med prinsessan. Och konceptuellt så finns det ingenting nytt under julgranen, strukturen, dess vändningar och strapatser är lika uppenbara som de vägskyltar som förvarnar om att byggarbete pågår lite längre fram. 

Inledningsvis så känns filmen som en enda stor kompott av uttjatade stereotyper. Burdusa och trinda herrar – med italienskt ursprung, värker i sig pasta och har givetvis kopplingar till organiserad brottslighet. Även om namn och händelser är hämtade från verkligheten, så finns det metoder för att undvika sådana typer av klichéer. Mortensen gör inte heller mycket för att övertyga med ett stelt och överdrivet skådespel, det tar minst en timme innan hans Vallelonga blir till något mer än ett komiskt komplement. 

…Fortsätter med gråa platser  

Green Book är i stora delar en roadmovie, och den viktiga detaljen – att ge alla besöksplatser en distinkt och egen karaktär, faller platt, det enda som separerar städerna åt är den klassiska namnskylten som dyker upp i bildens ytterkant. Överlag är det ingen film för nyanserade detaljer eller ingående studier av sina huvudpersoner.

Hela starten ger oroväckande indikationer att Farrelly är på skakig mark igen. Visuellt så skapas det inte heller några större underverk, miljöerna och det platta fotot får allt att se ut som filmad teater. 

Ali The Great 

Det är först då Mahershala Ali träder fram som filmen börjar visa sin sanna natur. Ali gör ett än mer kraftfullt och precist porträtt än sin Oscarsbelönade roll i Moonlight. Han kombinerar scennärvaro med en brinnande intensitet som gör Don Shirley till en empatisk men komplicerad människa, karaktären får genomgå en radikal förändring under resans gång som faktiskt känns givande för publiken. Tillsammans med Mortensens lite mer enkelspåriga skådespel, så skapar man en duo som känns dynamisk och mycket tillfredställande att spendera tid med. 

Det är tydligt att Farrelly inte har samma impulser – att leta efter chockvärdet, när han nu regisserar solo. Där barnsligheterna och tramset har försvunnit, så har hjärtat istället växt, och det rejält. 

Filmens kanske största behållning är dess enorma värme och omtanke. Trots brister som förutsägbart händelseförlopp och ett ganska halvdant skådespel från Mortensen, så tar filmen ändå gigantiska kliv framåt. Resan är ständigt innehållsrik, spännande, dramatisk och ibland gastkramande. 

Rolig och relevant 

Man lyckas både göra en rolig och relevant produkt som alltid har nära till värme, humor och ödmjukhet. Filmen slår upp sina armar och brottar ned allt vad rasism och fördomar heter. Skiftena mellan tung dramatik och rättfram humor fungerar strålande. Och än mer överraskande är att Farrelly faktiskt tar filmen ända i mål, under 120 minuter så känns det aldrig som att man enbart strävar efter något påträngande patos.

Detta är en film som lägger armen runt publiken och som därefter får oss att känna oss hemma och välkomna. Och för varje minut så blir filmen bara mer engagerande och mer gemytlig, karaktärerna svetsas samman och trots sina förutsägbara inslag, så blir det aldrig långtråkigt. 

Budskapet om att alla är lika värda och att ingen bro är omöjlig att bygga, brukar nästan aldrig vara såhär tillgängligt, lättsamt och underhållande. Green Book vinner inga priser för finnes eller extraordinärt utförande, istället så rusar den rakt in i hjärtat, en plats som den stannar på långt efter att eftertexterna har slutat rulla. 

Betyg 8/10 

Middle Earth: Shadow Of War Recension 

Gorgoroth_Combat_1502979496

All Images Copyright Of Warner Brothers Interactive

Full Disclosure: Vi mottog detta spel av utgivaren Warner Brothers Interactive för recension. Testad på en PS4 ej PRO 

Vad som borde varit en segerparad blir istället en lång och uppblåst upplevelse som för det mesta bara maler på och flera gånger irriterar. De höjdpunkter som finns räddar ett flera gånger tomt och idélöst spel. 

Egentligen borde spelutvecklaren Monolith ha kunnat ro hem det här med minimal ansträngning. Det solida men icke originella fundamentet från Shadow Of Mordor borde innebära att man utan större svårigheter skulle kunna skapa en än mer polerad och slipad produkt. Shadow Of War är flera gånger helt underbart att spela, när man som en spöksamuraj drar fram i det karga Tolkien området Mordor och bryter ned gigantiska arméer och växer sig allt starkare finns det väldigt lite att invända emot.

Men istället för att förbättra fundamentet och fylla igen de hål och misstag från första versionen, så har Monolith istället valt att lasta på med onödiga och flera gånger ointressanta nyheter som snarare gör bristerna än mer uppenbara.

Man kan dra en hel del likheter med Vigil Games spelserie Darksiders , där tittade man på flera olika framgångsrika spel, tog de bitar man tyckte om och skulpterade ihop en produkt som var solid men inte nyskapande. Shadow Of Mordor tog de fantastiska striderna från Rocksteadys Batman Arkham-spel och slängde även in parkour mekaniken från Assassin’s Creed. Vad som satte allt i ett lite annorlunda ljus var nemesis-systemet – en sorts simulation som innebar att fiender kom ihåg tidigare konfrontationer med spelaren. Detta system visade sig vara oerhört effektivt för att fånga spelaren och verkligen skapa illusionen att vi alla fick uppleva en väldigt individuell upplevelse.

Shadow Of Mordor var närmast återhållsamt med sitt innehåll utanför nämnda funktioner. Det gav en rigid känsla och spelet seglade upp på listorna över ett av 2014 års bästa spel.

Gorgoroth_Wide_1502979498

’’One does not simply’’

Så det är förvånade hur lite energi Monolith  lagt på förbättrat upplevelsen, alla funktioner från del ett återvänder men ingen av dem har utvecklats. Precis som Destiny 2 så är det nästan omöjligt att se skillnaden på uppföljaren och föregångaren grafiskt. Vad som var ett hyfsat snyggt spel för tre år sedan är idag flera gånger slätstruket och ibland till och med fult. Texturer och ljussättning är närmast bedrövliga, det ser ut som en stor kantig gröt flera gånger, karaktärsmodellerna verkar ha injicerat ett par tankbilar med botox i ansiktet, ofta påminner de om obehagliga marionettdockor.

Visserligen kan denna mediokra grafiska uppvisning ursäktas i och med att spelet  renderar en enorm mängd fiender på skärmen, det är en imponerande syn att se ett helt kompani med blodtörstiga monster springa rakt emot en. Men även här framträder stora problem, i och med introduktionen av fler fiender till antalet och även typer, så blir det intensiva striderna ofta röriga. Arkham-serien fann en bra balans där spelaren får utdela och parera slag, det intuitiva systemet är alltid belönande och spännande att ha som spelmekanik.

MiddleearthShadowofWar_Screenshot3_2_1489062229

’’This will be the end of Gondor’’ 

I Shadow Of War så vägrar kameran att samarbeta, i stora strider kan det blir rent omöjligt att faktiskt urskilja vad som händer. När jag även tvingas till att kasta mig åt alla tänkbara håll då det regnar pilar och det på utkanten närmar sig gigantiska troll så spårar det ut. Strategi eller tålamod belönar sig inte, för det mesta är det bara att slå på knapparna och hoppas att man kommer ur de knivigaste situationerna på ren tur.

Det är som bäst när man möter en koncentrerad trupp och skärmen inte blockeras av byggnader eller en hel uppsjö av olika fiendevariationer. Just i spelets strider har vi även stött på två allvarliga buggar som lett till att vi behövt starta om konsolen. Då man ofta kan förlora enorma tillgångar såsom fiendebaser och följeslagare i och med en förlust så är detta otroligt frustrerande.

Balrog_Carnan_1502979494

“There is no curse in Elvish, Entish, or the tongues of Men for this treachery.”

Berättelsen och presentationen av Tolkiens värld är kanske det mest besvärande av allt. Peter Jackson nämnde att Sagan Om Ringen författaren J.R.R Tolkien förmodligen vänder sig i sin grav vid synen av Orlando Bloom åkandes på en sköld nedför en trappa – inte helt olikt en skateboard. Om den avvikelsen provocerar till olustighet så kommer nog de dödas arme snart invadera och beslagta varenda kopia av Shadow Of War. I en intervju med en av spelets kompositörer Garry Schyman så påpekar han att han enbart sett en utav filmerna och inte ens lyssnat till stora delar Howard Shores musik.

Att online rollspelet Lord Of The Rings Online – som produceras utanför filmlicensen, måste ta till alternativ musik och design är fullt godkänt, men när Warner Brothers – som äger filmrättigheterna och även har tillgång till det berg av guld som Peter Jackson och hans medarbetare skapat, nu väljer att vända ryggen åt dessa fantastiska tillgångar kan man inte bli annat än konfunderad. Att Monolith tjurskalligt menar att de önskar skapa sin egen version av Midgård är en sak, men då är det helt oförklarligt varför man har stulit hela designen och framförandet av Gollum.

ShadowofWar_Nurn_Vista_1497058166_1497454292

’’No night to remember’’ 

Det är både nonchalant och arrogant att behandla arvet av Tolkiens filmiska värld såhär. Manuset begår också flertalet dödssynder, dialogen i synnerhet är som en dålig version av det som kallas fan fiction, ingen av skaparna verkar ha en aning om vad som faktiskt identifierar Sagan Om Ringen. Karaktärerna är som tragiska karbonkopior av de personer vi fick möta i den ursprungliga trilogin.

Till och med karaktärer som skall vara anonyma och även gömda bakom masker och kostymer känns helt enkelt fel. De helt skräckinjagande ringvålnaderna har här förvandlats till ett gäng gotiska punkare som drar tankarna åt de sämsta dödsmetall band. Porträttet av ondskans förkämpe Sauron för i sin tur tankarna till Mel Gibsons gestalt av den androgyna djävulen i Passion Of The Christ. Huvudpersonen Talion får också den pinsamma äran att placera sig som en av spelvärldens mest gnälliga karaktärer, så fort det finns utrymme så gnälls det och grymtas som Clint Eastwood i Gran Torino. Den bittre alvsmeden Celebrimbor verkar också ha hakat upp sig som en trasig vinylskiva och upprepar mantran mellan varje uppdrag.  

ShadowofWar_Bruz_Talion_1497058162_1497454290

’’This is beyond my skills; we need Elven medicine’’

Även uppdragsstrukturen i storyläget är under all kritik. Uppdragen är oftast repetitiva, oskiljaktiga och väldigt korta. För det mesta hinner man knappt sätta igång innan en riktigt torftig mellansekvens sätter igång. Spelets avslut blir i en sorts epilog som tar en livstid att spela igenom, här sliter man sönder sitt eget spelsystem och gör samma misstag som i Batman: Arkham Knight där man valde att gömma det faktiska slutet bakom en bunt triviala uppgifter. Att tvingas till att repetera ett par händelser ett par gånger är acceptabelt, men när man tvingas till att göra det över tio gånger så passerar man den resonliga gränsen. Kanske har Monolith försöka efterlikna slutet i filmversionen av Sagan Om Konungens Återkomst där regissören Peter Jackson inte kunde bestämma sig för när det skulle ta slut.

Vi får också ett onlineläge som egentligen bara förstärker tristessen. Här ombedes spelaren att återigen genomföra identiska uppgifter för att röra sig upp på olika online poänglistor. Det är också ett bisarrt val att så mycket av spelet centrerar kring anfallen mot de olika fästningarna som fungerar som spelets olika ändhållpunkter, dessa delar är som mest kaotiska och monotona.

MiddleearthShadowofWar_Screenshot1_1489062232

”Don’t you know death when you see it ?”  

Tyvärr så delar hela Shadow Of War flera likheter med Hideo Kojimas misslyckade femte del i Metal Gear Solid-serien där flera intressanta system och funktioner helt bröts på mitten genom tråkig repetition och en helt menlös berättelse. Just det förlängda sluten som båda spelen har är skrämmande identiska.

Men i allt detta elände så finns det höjdpunkter som lyfter spelet till ett godkänt betyg. När de spontana systemen får verka fritt och vi tillåts skapa våra egna historier är Shadow Of War en nästan unik upplevelse. Vi får en sandlåda där vi kan närma oss situationerna på flera olika sätt. Och då man akrobatiskt kastar sig mellan hustak och smyger sig runt är det svårt att inte bli medryckt.

Om Monolith hade vågat öppna upp spelet mer, anmana arvet från en av filmhistoriens viktigaste stunder och finslipat sin mekanik hade Shadow Of War kunnat bli en triumf. Istället blir det bara en svulstig, slarvig och flera gånger ointressant produkt.

Betyg 6/10