Green Book Recension

All images courtesy and copyright of Nordisk Film 2018

Summering: Den bästa ’’må bra -filmen’’ på år och dagar. Med ett hjärta lika stort som hela Norrland så tinar Green Book upp all kyla och frost, precis lagom till vintern. 

Green Book må vara förutsägbar, innehålla karikatyrer – i klass med Manuel från Pang I Bygget och en sanningshalt som kanske inte är helt utan skrupler. Men det spelar ingen som helst roll… Green Book är den första riktigt lyckade ’’må bra-filmen’’ på åratal. 

Peter – och Bobby Farrelly var under nittiotalet kända som några av de mest fräcka och vågade regissörerna inom komedigenren. Allt kulminerade med Den Där Mary, där blandar bröderna  pubertalt trams med oerhört magstarka scener – som är en hårsmån från att övergå i det vulgära. 

Den Där Mary är inte bara lysande komik, trots sin banala berättelse, så gör börderna Farrelly det närmast oförutsägbart då de hela tiden befinner sig ett steg före publiken, detta innebär att komiken aldrig bli stel eller förprogrammerad. 

Efter den guldklimpen till film, så var det slut med succéerna. Det gick inte bara ned, det fullkomligt kraschade. Farrelly bröderna blev till en ren sopstation med filmer som The Heartbreak Kid och Shallow Hal. Tiden och konkurrenterna sprang ifrån bröderna Farrelly och de förvandlads snart till ett levande bevis på ett engångsfenomen. 

Peter Farrelly har nu valt att gå sin egen väg och lämna extremkomiken, Green Book bär med sig en stor dos humor, men detta är en film som visar på genuin mognad, insyn och hjärta. 

Inledande klyschor… 

När man enbart tittar på utgångspunkterna så är man ursäktad om man misstar Green Book för att vara rejält tillrättalagt och slätstruken. Hollywood har äntligen insett att det är godtagbart att börja gräva i Förenta Staternas becksvarta och högst obehagliga historia. Filmen utspelar sig under tidigt 60-tal, en period som skulle bli historisk för frihetskämpar som Martin Luther King, medborgarrättsrörelsen stod också redo att mobilisera. 1961 är årtalet och även om slaveriet avskaffades nästan etthundra år innan, så är detta USA ett snuskigt avlopp – moraliskt och etiskt, där rasism, diskriminering och segregering dikterar villkoren för miljoner. 

Mitt i allt detta så introduceras ett minst sagt osannolikt par i Viggo Mortensens amerikansk-italienska fixare Tony ”Lip” Vallelonga och Mahershala Ali i rollen som musikern Don Shirley. Idén om ett omaka par, som tillslut blir vänner för livet, är lika forntida som sagan där hjälten besegrar det onda och gifter sig med prinsessan. Och konceptuellt så finns det ingenting nytt under julgranen, strukturen, dess vändningar och strapatser är lika uppenbara som de vägskyltar som förvarnar om att byggarbete pågår lite längre fram. 

Inledningsvis så känns filmen som en enda stor kompott av uttjatade stereotyper. Burdusa och trinda herrar – med italienskt ursprung, värker i sig pasta och har givetvis kopplingar till organiserad brottslighet. Även om namn och händelser är hämtade från verkligheten, så finns det metoder för att undvika sådana typer av klichéer. Mortensen gör inte heller mycket för att övertyga med ett stelt och överdrivet skådespel, det tar minst en timme innan hans Vallelonga blir till något mer än ett komiskt komplement. 

…Fortsätter med gråa platser  

Green Book är i stora delar en roadmovie, och den viktiga detaljen – att ge alla besöksplatser en distinkt och egen karaktär, faller platt, det enda som separerar städerna åt är den klassiska namnskylten som dyker upp i bildens ytterkant. Överlag är det ingen film för nyanserade detaljer eller ingående studier av sina huvudpersoner.

Hela starten ger oroväckande indikationer att Farrelly är på skakig mark igen. Visuellt så skapas det inte heller några större underverk, miljöerna och det platta fotot får allt att se ut som filmad teater. 

Ali The Great 

Det är först då Mahershala Ali träder fram som filmen börjar visa sin sanna natur. Ali gör ett än mer kraftfullt och precist porträtt än sin Oscarsbelönade roll i Moonlight. Han kombinerar scennärvaro med en brinnande intensitet som gör Don Shirley till en empatisk men komplicerad människa, karaktären får genomgå en radikal förändring under resans gång som faktiskt känns givande för publiken. Tillsammans med Mortensens lite mer enkelspåriga skådespel, så skapar man en duo som känns dynamisk och mycket tillfredställande att spendera tid med. 

Det är tydligt att Farrelly inte har samma impulser – att leta efter chockvärdet, när han nu regisserar solo. Där barnsligheterna och tramset har försvunnit, så har hjärtat istället växt, och det rejält. 

Filmens kanske största behållning är dess enorma värme och omtanke. Trots brister som förutsägbart händelseförlopp och ett ganska halvdant skådespel från Mortensen, så tar filmen ändå gigantiska kliv framåt. Resan är ständigt innehållsrik, spännande, dramatisk och ibland gastkramande. 

Rolig och relevant 

Man lyckas både göra en rolig och relevant produkt som alltid har nära till värme, humor och ödmjukhet. Filmen slår upp sina armar och brottar ned allt vad rasism och fördomar heter. Skiftena mellan tung dramatik och rättfram humor fungerar strålande. Och än mer överraskande är att Farrelly faktiskt tar filmen ända i mål, under 120 minuter så känns det aldrig som att man enbart strävar efter något påträngande patos.

Detta är en film som lägger armen runt publiken och som därefter får oss att känna oss hemma och välkomna. Och för varje minut så blir filmen bara mer engagerande och mer gemytlig, karaktärerna svetsas samman och trots sina förutsägbara inslag, så blir det aldrig långtråkigt. 

Budskapet om att alla är lika värda och att ingen bro är omöjlig att bygga, brukar nästan aldrig vara såhär tillgängligt, lättsamt och underhållande. Green Book vinner inga priser för finnes eller extraordinärt utförande, istället så rusar den rakt in i hjärtat, en plats som den stannar på långt efter att eftertexterna har slutat rulla. 

Betyg 8/10 

Spider-Man: Into The Spider-Verse

All images courtesy and copyright of UIP 2018

Summering: Hjärtlig, härlig och varm hyllning och tolkning av en av världens mest älskade popkulturella ikoner. Spider-Man är just nu tillbaka på toppen av allt. 

Äntligen så förstår Sony hur man skall förvalta den besynnerliga filmlicensen som är Spider-Man, Into The Spider-Verse är utan tvivel årets mest energiska och lyckligaste animerade upplevelse. Superhjälten vi inte kan få nog utav, visar att han fortfarande har totalt grepp om biobesökarna. 

Spider-Man var i en kris för bara ett par år sedan, Spider-Man 3 hade krossat våra hjärtan, The Amazing Spider-Man 1 – och 2 var tomhylsor, som trots superstjärnor som Emma Stone och Sally Field, inte gav oss någonting att bli glada över.

Men efter att Marvel Studios slutit ett av filmvärldens mest stökiga avtal, så kunde en av popkulturens största ikoner äntligen träda fram ur skuggorna. Och återigen så skulle han slå oss  med häpnad. Det lilla inhoppet i Captain America: Civil War fick oss alla att inse att något riktigt stort var på gång, och Spider-Man: Homecoming var så lysande att den till och med överträffade minnet och upplevelsen att se Sam Raimis första Spider-Man film på premiärdagen år 2002. 

Avtalet innebär att både Sony och Marvel delar på karaktären. Sony har möjligheten att plocka fritt ur den enorma trädgård som innehåller oändligt många superskurkar, hjältar – och hjältinnor. Nu senast i oktober fick vi Venom – en av hjältens mest ikoniska antagonister, men denna gång stöptes det utomjordiska monstret om till en antihjälte, något som tog åratal i serietidningen. Venom må – just nu, generera stora summor pengar inför Sonys kommande kvartalsrapport, men filmen lär för min egen del – aldrig, under några som helst omständigheter, återbesökas. 

Jag har själv ställt mig skeptisk och negativ till Into The Spider-Verse, de smakprov vi blivit delgivna har inte övertygat. Den säregna estetiken fick mig att associera filmen med den menlösa TV-serien Spider-Man The New Animated Series från 2003, där Neil Patrick Harris lånade ut sin röst till titelhjälten.     

Hängiven källmaterialet      

Venoms bedrövliga kvalité, indikerade att ännu ett snedsteg – av bibliska proportioner, var på ingång, men Spider-Man i visar – att han i rätta händer, är lika odödlig som sin serieförlaga. 

Om spelfilmer som baseras på serietidningar, är en form av kusin till förlagan, så är animation ett syskon, att överföra det vi ser i enstaka ritade serietidningsrutor, till en animerad film är nästan en perfekt evolution. 

Into The Spider-Verse nöjer sig inte med att bara vara en datoranimerad adaption, detta är ett rent kärleksbrev till allt som har med Spider-Man att göra. Filmens stil är inte rädd för att helt och hållet efterlikna sitt urspring, flera klädtexturer har ett tydligt raster i sig, det är ungefär som att vi går igenom tidningarna med ett förstoringsglas. Karaktärerna rör sig inte heller följsamt, känslan att detta är en rörlig serietidning bibehålls genom hela filmen. 

Det fullkomligt sprudlar av små och blixtsnabba visuella detaljer, färger och pratbubblor far upp som gubben i lådan mest hela tiden. Det är många gånger kaotiskt, inledningsvis känns det nästan övermäktigt och för stirrigt. Men snart så blir alla dessa små egenheter självklarheter, det är aldrig tal om stil över substans, dessa detaljer förstärker enbart den starka dramatiken och humorn. 

Stan Lees hjärtefrågor

Den evige ikonen och Marvel fadern Stan Lee, var alltid mån om att alla hans skapelser skulle kännas mänskliga och jordnära. Om vi går tillbaka till de tidiga versionerna från 60-talet, så är själva patoset något styltig i dagens klimat. Vad de tre regissörerna Bob Persichetti, Peter Ramsey och Rodney Rothman har gjort är att behålla de kvalitéer och egenskaper som gör Spider-Man och hans följe tidlösa. Även om Peter Parker inte får spela första fiol den här gången, så är huvudpersonen Miles Morales en minst lika sympatisk och genuin karaktär som är omöjlig att ogilla. 

Själva patoset bakas här in på ett mer diskret vis. Istället för att vara tydliga markeringar genom filmen, så lämnas budskap och intentioner öppet för egen tolkning. Berättelsen och dess oklanderliga tempo är det viktigast. Premissen och intrigen som driver storyn är helt och hållet bångstyrig. Termer och begrepp som alternativa dimensioner och parallella universum är bara början. Och där man i andra filmer flaxar med ögonen åt sådana påfund, så gör Into The Spider-Verse detta till riktigt snillrika inslag. Humorn låg också nära tillhands för Stan Lee, och filmen är ett enda långt hjärtligt skratt. Till och med det övervägande fokuset på ren slapstick fungerar oväntat väl. 

One, But Not The Same 

Spider-Man/Woman är – oavsett dimension eller kön, alltid en person som tvingats ta ansvar och placera sig själv i andra hand. De ständiga uppoffringarna och konsekvenserna tas här upp på ett både oväntat och annorlunda vis. Tillskillnad mot stereotyper med slängkappor och stora symboler på bröstet, så är samtliga av filmens karaktärer trovärdiga och sympatiska, även om de är långt ifrån perfekta. Filmens antagonist drivs också av något mer än bara en dröm om ihåligt  världsherravälde. 

Att slå ihop ett multum av ganska okända och udda karaktärer, kan till en början verka som ett recept för katastrof. Men tack vare sin humor och varma famn, så är det lätt att finna tycke för de mest bisarra avarterna, tex den vansinniga skapelsen Spider-Ham. Röstskådespeleriet är också närmast fläckfritt, med Shameik Moore och Mahershala Ali som de absolut starkaste insatserna. 

Och för alla kalenderbitare där ute, så serveras vi ett helt smörgåsbord av påskägg, överraskningar, referenser och hyllningar. Detta är en fullkomlig kavalkad i spänning, action och varm humor. 

Spider-Man må inte längre vara en färskvara – som den gången då han för första gången svingade sig in till biodukarna för 16 år sedan. Men att de otroliga berättelserna, som finns kvar att presentera och tolka i detta gigantiska universum, verkar räcka till för evinnerliga tider, och nog har evigheten aldrig verkat så lovande som den gör i och med Spider-Man: Into The Spider-Verse.

Betyg 9/10      

Filmspekulationer för 2018 Del 4 

’’We’ve come to it at last’’, den sista artikeln om 2018 års filmer.

004

Image copyright and courtesy of Paramount Pictures 2018

Mission Impossible: Fallout 

Tom Cruise fortsätter leka tonårspojke, som vanligt utlovar han ett stunt som skall överträffa allt han tidigare gjort. En helikopter står i centrum för detta vansinne samt en tross… Det ser ganska exakt ut som introduktionssekvensen i Spectre. Mission Impossible – serien var som bäst då J.J Abrams kom in och styrde upp det till att blir en superb actionfilm som satte en hög standard för kommande uppföljare. Nummer fyra och nummer fem kom inte ens i närheten, gnistan och lekfullheten har helt uteblivit. Även om filmerna baseras på en TV-serie, så betyder inte det att varje del nu måste kännas som dussinavsnitt – dvs osammanhängande och utan något klister som binder samman filmerna. Christopher McQuarrie är inte regissör som ägnar sig åt något finlir, hans Rouge Nation är så urvattnad och uttråkad som dess nummer indikerar – del fem.

Trailern understryker att det blir mer av samma, biljakter, intriger och en Tom Cruise som hoppar runt som en svettsloppa. Säkerligen måttlig underhållning, men det behövs något mer om serien skall känns vital och relevant.

ddahpnh

Image copyright and courtesy of Sony Studios 2018

Spider-Man: Into The Spider-Verse 

Trailern verkar huvudsakligen vara till för att ge oss ett smakprov på filmens utseende. Personliga preferenser åt sidan, så finner jag den visuella biten fullkomligt gräslig. Det ser ut som en blandning mellan den kortlivade Spider-Man: The New Animated Series som gick MTV och Star Wars: Clone Wars. Animationen är motsatsen till följsam, utseendet är i sin tur platt. Jag får obehagliga TMNT (2007) associationer då jag ser på de rörliga bilderna.

En hel del intressanta möjligheter finns, delvis berättelsen som nu har Miles Morales som huvudperson och inte Peter Parker, en stor mängd duktiga skådespelare lånar också ut sina röster, däribland Mahershala Ali. Into The Spider-Verse verkar vilja introducera konceptet med flertalet olika spindelmän och kvinnor – från olika dimensioner. Därför är det kanske dags att hålla tummarna för ett Gwen Stacey/Spider-Gwen inhopp, en karaktär som visat sig vara ett fantastiskt tillägg i serietidningarna.

0141

Image copyright and courtesy of Disney/Marvel Studios 2018

Avengers: Infinity War

Vi sparar det bästa till sist… Detta är årets – utan tvekan, största film. Trailern har slagit alla rekord då det kommer till antal klick och visningar. Förväntningarna är enorma. Joss Whedon lyckades inte återskapa samma framgångar med Age Of Ultron som för den första filmen han regisserade. Nu har bröderna Russo – regissörerna till Civil War och Winter Soldier, fått ta över rodret, deras tidigare projekt indikerar att  Infinity War bör vara mer tydlig och befriad från kval som går ut på att behöva lägga ut grundstenarna för de kommande Marvel Cinematic Universe-filmerna.

Antalet karaktärer är nästan obegripligt stort, fördelen är att vi redan känner de flesta, Thanos och hans samling av mardrömslika generaler är de enda nytillskotten. Det kommer förmodligen bli enorm action och flera ögonblick som kommer klassas som seriens bästa.

För de som redan avskyr Marvel och deras filmer kommer antagligen få gott om ammunition att fortsätta bombardera serien på olika sätt. Om allting går åt skogen – manuset är klumpigt, tonen fel, så kommer vi nog få ett par fantastiska actionsekvenser. Det vore nästan omänskligt av mig att inte erkänna följande; det är närmast olidligt att behöva vänta ett par månader till innan vi får se vad detta ’’avslut’’ kommer innebära.

Ekonomin
Behöver man ens nämna ordet rekord här ? Om Anthony och Joe Russo lyckas med att kombinera bra karaktärer med spektakulära scener innehållande fältslag och kosmiskt kaos, så ser jag ingen anledning till att folk inte kommer bli eld och lågor ännu en gång. Jag går så långt och säger härmed att Infinity War blir den mest framgångsrika Marvel Studios filmen någonsin.

Gissning: Avengers: Infinity War spelar totalt in 1,7 miljarder dollar

Kritiken
Engelskspråkiga kritiker har alltid varit mer vänligt sinnade mot samtliga Marvels filmer än i Sverige. Kritiken lär bli svidande på vår egen hemmaplan.

Gissning: Avengers: Infinity War landar på ett medelbetyg hos Rotten Tomatoes på 85 %  

Moonlight Recension 

001

En oerhört gripande och suggestiv historia som kan tampas med de bästa 

Ibland förvånas man över hur så små gester och rörelser, kan framkalla en flodvåg av engagemang och sann eftertanke. Moonlight är lika kraftfull som en V12 motor med turbo.

Det är lite svårt att peka på varför Moonlight är så stark och engagerande. Filmer som äntrar teman och platser som ett nedslitet ghetto och dess påverkan på samhället, brukar ofta dra fram en megafon och trycka ned intentionerna och dramatiken rakt genom öron och hals.

Gastkramande skådespel 

Barry Jenkins som står för regin väljer istället att försiktigt bygga upp ett fåtal karaktärer som sakta men säkert öppnas upp. Man väljer att dirigera mjukt och ledsamt  Den relation som byggs upp mellan huvudpersonen Chiron – spelad av tre olika aktörer, samt Mahershala Ali som en mångfacetterad gangster, är en otrolig uppvisning i fantastisk skådespel och smart regi.

Moonlight behöver inte flåsa och frusta för att beröra och rycka med sin publik, och det är en bedrift.

Överträffar Boyhood 

Än mer imponerande är Jenkins otroliga uppvisning – då han skiftar mellan sina tre olika aktörer i och med uppväxten. Hur dumt det än må låta, så har inte ens Boyhood lyckats med att skapa en såhär trovärdig känsla av samhörighet.

De tre olika faserna där publiken får följa Chiron genom livet, är alla medryckande och jag kan verkligen uppskatta valet att tydligt markera tidshoppen med kapitel. De hål som uppstår mellan barndom till vuxen man, berättas genom smidigt implementerade detaljer såsom kläder och kroppsspråk.

Vacker som en tavla 

Vackert är det också. Jag kan inte påminna mig senast slummen och diskbänksrealismen varit såhär ståtligt stilig. Det är sylvasst foto som blandar starka färger och än mer fängslande närbilder.

Vad som drar ned det hela från ett toppbetyg är ett dramatiskt skede i filmens mitt som avhandlas för kvickt. Naomie Harris narkotikaberoende moder är tyvärr också den minst genuina prestationen i filmen. Harris hittar först formen i en av filmens sista och kanske starkaste scener.

Barry Jenkins och den fantastiska ensemblen har skapat något som både lyckas var vackert, men djupt. Emotionellt starkt utan att vara sentimentalt. En uppvisning i skärpt och smart dramaturgi.

En helt enkelt otrolig film.

Betyg 8/10 

Bäst: Den fantastiska ensemblen och den försiktiga regin.

Sämst: Naomie Harris