Etikettarkiv: Antoine Fuqua

Angel Has Fallen Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of Nordisk Film 2019

Summering: Vedervärdig kavalkad i klyschor och en Gerard Butler som är redo för omedelbar – och permanent, pension från actionfilmer. 

Gud hjälp oss och led oss genom detta… Det finns inga stadgar som bestämmer eller kontrollerar på vilket sätt filmindustrin tillåts göra film – än mindre actionfilm. Action genren är bredare och mer varierad än vad många vill få den att verka, man kan se prov på bredden i skillnaden mellan exempel som den hämningslösa Mad Max: Fury Road eller den mer komiska Dödligt Vapen. 

En actionfilm måste inte alltid leverera balanserad perfektion som Avengers: Endgame eller James Camerons Aliens. Paul Verhoeven blandade både trams, plumpa skämt och brutal action i Total Recall, och resultatet förblir en klassiker. 

Om huvudrollsinnehavaren Gerard Butler hade haft Arnold Schwarzeneggers eller Sylvester Stallones pondus så hade det kanske gått att ha visst överseende med att hela Angel Has Fallen är en förolämpning mot alla som någon gång satt sin fot i en biograf. Tyvärr är så inte fallet… 

Obegriplig existens

Hur serien ens kunnat klara sig till sin tredje episod är obegripligt. Olympus Has Fallen hade åtminstone meriten att vara regisserad av Antoine Fuqua, förvisso är denne långt förbi sina glansdagar, men iden om en moderniserad tolkning av Die Hard utav Training Day-regissören, såg på pappret ut att vara någotsånär attraktiv. Det slutgiltiga resultatet var tyvärr lika lättglömt som det mesta Fuqua regisserat under 00-talet. 

Och om det hade varit permanent stop efter detta så hade Olympus Has Fallen snabbt fallit i glömska som en stor trist parentes, men eländet har tyvärr fortsatt plåga biografrepertoarer i sex långa och svåra år. Uppföljaren – London Has Fallen, var – om möjligt, än mer fantasilös, ointressant och malande. När det ”tillslut” blivit högtid för del tre i serien så liknar denna följetong allt mer någon utkavlad bröddeg som är så tunn att man kan se rakt igenom den. 

Idiotförklarar allt och alla 

Nog för att premissen med Gerard Butler som oförstörbar actionhjälte är måttligt attraktiv, men 

Angel Has Fallen lyckas på konststycket få sina äldre syskon att framstå som intellektuella mästerverk. Det krävs inte mycket bränsle eller kraft för att få den genomskinliga intrigen att komma igång, men regissören Ric Roman Waugh är fullt övertygad om att publiken aldrig har hört talas om några typer av berättarmässiga vändningar. 

Det är rent förbluffande hur filmens oändliga och sönderkörda klyschor, presenteras som om det vore lika nyskapande som då färgfilmen lanserades under början av 1900-talet. Filmen slår – gång på gång, sin publik över huvudet med dessa banala föreställningar. Tillslut så känns allting som en ren och skär förolämpning. Waugh är helt övertygad om att publiken aldrig tidigare sett en spelfilm i hela sitt liv, något som bara blir än mer tragikomiskt då detta är en uppföljaren i en serie som inte direkt är känd för att vara innovativ på den narrativa fronten.  

Må så vara att storyn har logiska hål som är tillräckligt stora för att förse en hel världsdel med rymliga bostäder, men det faktiska genomförandet av ”petitesser” som actionscener eller skådespel är så pass undermåligt och inspirationslöst att jag anar framtida krämpor för hela filmmediet. 

Produktionens övergripande kvalité befinner sig också på en obeskrivligt låg nivå. Samtliga   actionsekvenser osar av katastrofal green screen och skamlig klippning – för att dölja hur uselt koreograferade slagsmålen är. Vad beträffar Gerard Butler så börjar dennes drömmar och förhoppningar om att bli en ikonisk actionhjälte – i bästa 80-tals anda, snarare likna Steven Seagal, med allt vad det innebär med fåniga utspel med knivar och bedrövliga försök till karatesparkar.    

Nick Nolte i bushen 

Men denna outhärdliga smörja blir plötsligt till någon sorts intergalaktisk buskis då Nick Nolte dyker upp som en skräckinjagande gubben i lådan. Nolte – som ser ut att ha legat i ide sedan 48 Timmar, utför hela sitt skådespel med stämband som svetsats ihop med ett helt kråkbo. Noltes helt bisarra inhopp får mitt psyke att rämna. Iklädd en hutlöst ful flanellskjorta och ett vildvuxet tomteskägg, så står Nick Nolte för den enda formen av – ofrivillig, underhållning genom de två horribla timmarna. När en skogstokig Nick Nolte kan kategoriseras som det bästa en film har att erbjuda, så vet man att slutet är nära för den västerländska civilisationen…

Betyg 1/10 

The Equalizer 2 Recension 

Publicerad den av

0051

All images courtesy and copyright of UIP 2018

Summering: Ambitiösare, större och inte mycket bättre… Antoine Fuqua har satt siktet på att göra en film som skall kunna stå bredvid kolosser som John Wick och Jason Bourne, men det skrala ramverket klarar inte av dessa felplacerade ambitioner.

Jag är svag inför konceptet där en ’’hen’’ inte längre kan tolerera samhällets orättvisor och drar ut på ett korståg för att ställa saker och ting till rätta. Det medför flera element som passar bra i filmformatet, action, etiska frågeställningar och ambivalens – rättfärdigar slutresultatet de brutala medlen ? 

Det finns en diskussion kring hur mycket en film skall förklara och förmedla. Som med allting är det en fråga om balans, en alltför övertydlig berättelse leder till tristess, där man matar tittaren full med sensmoral – likt en dålig mentor. Men det andra alternativet är lika frustrerande, ”det dunkelt sagda, är det dunkelt tänkta” för att citera Esias Tegnér. Målet är att hitta en balans mellan dessa två. 

011

Hårda nypor 

Regissören Antoine Fuqua har aldrig brytt sig om finlir eller detaljer. Sedan genombrottet med Training Day, så har regissören alltid gått rakt på sak, där andra filmskapare är kirurger – som noga konstruerar och skulpterar, så tar Fuqua och sätter på sig stryktåliga arbetshandskar och sliter som en arbetshäst. Filmerna känns därefter kraftiga och rejäla, ingeting är finkänsligt, det handlar bara om att få jobbet gjort. 

Därför har alltid actionfilmen legat nära tillhands då det blir dags för Fuqua att regissera. Det hårdhänta sättet har sina fördelar, Shooter med Mark Wahlberg är egentligen inget annat än en lövtunn dussinfilm, men den får bränsle av Fuquas kännetecken; brutalitet och intensitet.

Detta kompromisslösa sätt skapar fungerande filmer, men slutprodukten bör kanske inte säljas till fullpris. En nyversion av 80-tals serien The Equalizer verkade vara helt i Fuquas smak.

0011

Local Hero

Den första The Equalizer ligger på gränsen till att vara medioker, som vanligt så tar man inte hänsyn till saker som djup, nyans eller reflektion. Ont är ont och Denzel Washington är räddaren i nöden – mannen på gatan som räddar dagen. Övertygelsen i rätt och fel blev något befriande i tider då andra actionfilmer försöker rättfärdiga sig med onödiga pretentioner eller sensmoral. 

Denzel Washington har med åren levererat rolltolkningar som varierat kraftigt i kvalité. Den tysta, hårda och plågade själen i Man On Fire och Roman J. Israel Esq är typexempel på Washingtons enorma kapacitet att skapa något minnesvärt utan särskilt stora medel. Den andra delen av Oscarsvinnarens karriär är inte lila lätt att beundra, då Washington skall vara utåtriktad, högljudd och burdus så tangerar det nästan alltid överspel. 

Nu är han tillbaka i rollen som pensionerad CIA agent, måhända sker det ingen överväldigande utveckling, men Washington är fortfarande väldigt stark i den här rollen, han får både kombinera aggressivitet och pragmatism. Att karaktären går från en hedervärd karl med starkt rättspatos till en massmördare som nästan slumpmässigt ger sig på individer reflekteras det aldrig kring. 

När det bara handlar om inhemska problem – som ligister och våldtäktsmän, så är The Equalizer 2 som bäst, den grovhuggna regin gör sitt jobb och det finns en viss eskapism i att en relativt alldaglig person kan lösa de mest motbjudande problem utan större ansträngning. 

0041

Ett magasin fyllt med klyschor 

Antoine Fuqua nöjer sig tyvärr inte med att bara göra en helt regelrätt fortsättning, efter den första fjärdedelen börjar man introducera ett innehåll som drar tankarna åt de sämsta avsnitten av 24 eller Jason Bourne (2016). Plötsligt så blir allting ännu mer platt och styltigt, hela magasinet av klyschor och dåliga vändningar töms på skrämmande kort tid. Jag uppskattar tanken att man inte vill repetera misstaget att låta allting utspela sig på brädgårdslager. Nu pendlar man istället mellan länder, städer och karaktärer som alla har väldigt liten betydelse. Det saknas en tydlig rödtråd och blir snabbt ointressant. 

De tuffa fasonerna och den – till ytan, hårda jargongen, känns ansträngd och överdriven, tillslut så kulminerar hela filmen i något som drar tankarna åt uppföljarna till Taken med Liam Neeson – med fåniga scenarion och tvivelaktig action. 

Med det sagt så finns det en hel del på pluskontot som avhåller The Equalizer 2 från att bli ett komplett magplask, det är en klart snyggare film än sin föregångare och vi får en fruktansvärt nervpirrande sekvens som måste berömmas. 

Större är nödvändigtvis inte bättre, om Antoine Fuqua menar allvar med att fortsätta serien så måste en bättre och solidare formula appliceras om det inte skall sluta i total katastrof. 

Betyg 4/10