The Mule Recension

All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2019

Summering: Gubbigt vansinne som signalerar att Clint Eastwood bör ta ut omedelbar pension. 

The Mule är inte en film, det är ett tragiskt klargörande att Clint Eastwood har tappat fattningen som filmskapare. Eastwood närmar sig 90 år, det en aktningsvärd ålder,

ingen kan ta ifrån Hollywood legenden sin status som filmikon. Namnet Eastwoods namn ger minst lika starka associationer till det glamorösa livet i i Kalifornien som den vita Hollywood-skylten i Los Angeles kullar. 

Det ikoniska landmärket fungerar dock bättre som en imaginär association med lyx och framgång. Hollywood Boulevard och dess omgivning hör till bland det mest chockartadeoch osexiga man kan besöka. Den kända avenyn med filmstjärnors handavtryck, är lika glammig som ett nedklottrat garage. 

Tanken och bilden av Eastwood som en grundpelare för västerländsk film, är också bättre som en avlägsen fantasi än en verklighet. Efter att ha lagt sin magnum och cowboy hatt på hyllan, så har Eastwood kombinerat dubbla yrkesroller som regissör och skådespelare tom kompositör. 

Aktörer som beslutar sig för att regissera, har en övergripande tendens att klara sig fint då man talar om prisceremonier och ihåliga hyllningsord. Den amerikanska filmakademin – AMPAS, består delvis av en stor mängd skådespelare, det finns ett sorts internt system där man gärna belönar dem inom sin professionella närhet. 

Luftslottet Eastwood 

Eastwood har sedan början av nittiotalet, varit ständigt återkommande som både nominerad och slutgiltig vinnare på Oscarsgalan. Unforgiven – som gav Eastwood två statyetter, en för bästa regi – och film, var en nästan perfekt epilog för Eastwoods karriär. I den vemodiga och sorgsna filmen så dekonstruerar Eastwood myten och romantiken bakom de karaktärer han porträtterade under 60-talet. Tyvärr så  insåg inte ’’Clintan’’ att man bör sluta på topp. Vad som följde var ett knippe filmer som ingen idag vill – eller kan, komma ihåg tex Space Cowboys eller Blodspår

Och så kom Million Dollar Baby, en ytterst medioker och slarvig film. Effekterna av dess framgångar kan nu med facit i hand bara ses som en stor olycka. Eastwood fortsatte att göra meningslöst trams – som Flags Of Our Fathers och Letters From Iwo Jima, även Hilary Swanks karriär fick nytt liv, vilket gav oss ’’underbara’’ filmiska kreationer som The Black Dahlia och New Year’s Eve

Därefter har pansarkryssaren Eastwood kapsejsat, Hereafter och Jersey Boys är bara två av de många horribla exemplen på att den tidigare legenden helt och hållet har tappat greppet. Då American Sniper hade premiär så stod det klart att Eastwood numera inte längre gör spelfilm utan genuint otäcka högerpolitiska manifest. Inte ens Sully – filmen om flygkaptenen som lyckades landa ett skadat passagerarflygplan i Hudsonfloden, kom undan den politiska agendan, där framställs hela haverikommissionen som skurkaktiga klåpare som inte låter riktiga män göra sitt jobb. 

Gaggig galenskap 

I och med The Mule så talar man – återigen, om att detta – förmodligen, är det sista Eastwood medverkar i som aktör. Någonstans, långt därinne, så kunde man kanske hoppas på att det politiska vansinnet skulle lugna ned sig, att Clintan skulle lyckas göra något halvdant. Två timmer senare så står jag fastfrusen av skräck, The Mule är en schizofren, burdus, gaggig och inkompetent soppa. 

Bara den initiala synopsisen – där Mexikansk droghandel skall vara en av filmens huvudingredienser, fick mig att darra av skräck. I en tid då folk skanderar om murar och segregering, så hoppades jag innerligt att Clint Eastwood inte skulle närma sig den farliga och infekterade debatten. Tyvärr så hinner det knappt gå en minut in i filmen utan att ordet deportering nämns. En sådan liten detalj kan i andra fall avskrivas, men lika förutsebart som ett brev på postlådan, så är detta bara början på ännu ett gigantisk tramp i klaveret. 

Den ’’minimala’’ detaljen att filmen baseras på verkliga händelser, verkar ha glömts bort någon gång under inspelningen. Dialogen och karaktärerna har samma trovärdighetsfaktor som de utsagor om påstådda observationer av Marsmänniskor. 

Trots att man lyckats få tag i aktörer som Bradley Cooper och Michael Peña, så förblir varenda karaktär lika spännande som ett avsnitt av Farmen. Eastwood har ingen som helst förmåga att forma eller hantera karaktärer, en bunt luggslitna skyltdockor har mer personlighet än någon av dessa personer. Det är ett så flagrant slarv med personregin att det närmast orsakar dödligt högt blodtryck hos tittaren. 

Uselt skådespel på alla fronter 

Där Cooper och Pena kämpar med att hålla sina ögon öppna, så är det överraskande nog veteranen och Oscarsvinnaren Dianne Wiest som står för den absolut sämsta insatsen. Eastwood har aldrig varit en bra dramatiker, varken som skådespelare eller regissör, men i det som skall vara The Mules mest emotionella  stund, så börjar nästan biosalongens golv att vibrera utav det fruktansvärda som sker på duken. 

Utan att säga allt för mycket, så hör denna monstruösa scen till bland det mest plågsamma jag någonsin sett i en film – som påstår sig vara ett drama. Wiests skådespel är livlöst och utan ett uns genuinitet, jag får faktiskt lov att stänga mina ögon och hålla för öronen för att inte drabbas av ett potentiellt slaganfall. Eastwood kan inte ens skapa kemi mellan sig själv sin egen dotter Alison Eastwood, som även spelar hans dotter i filmen, det är lika illa som då Paulo Roberto inte kunde spela sig själv i Flickan Som Lekte Med Elden.

Den emotionella kärnan uteblir,  istället får vi utstå pubertala lekar där Clintan drar fram sin största pekpinne och börjar kommentera dagens samhälle. Med tanke på att Eastwood kategoriserade en stor andel människor som fjollor i frågan om vem näste president skulle bli 2016, så kan man nog använda uttrycket – ’’den som sade det han var det’’. Jag vet inte vilket USA Clint Eastwood eftersträvar – det vet han nog inte själv heller, men sättet han förmildrar knarksmuggling, sexism och rasism är chockerande. Utöver det så får vi ett par scener – som förmodligen har stulits från Hugh Hefners privata arkiv, där vi får se halvnakna damer och erotiska danser. 

Dags för pension 

Karaktären som Eastwood spelar må vara en fördomsfull buse, men varför filmen insisterar på att publiken skall finna något empatiskt i denna fullfjädrade brottsling är ofattbart. I en scen tas rasismen till sin absoluta spets, jag ber för mitt eget liv att någonting skall uppenbara sig som dämpar eller förmildra, det sker inte… Därefter så fortsätter hela eländet med lyteskomik där Clintan äter skräpmat och sjunger falskare än en förkyld katt…. Behöver jag ens nämna att filmen är lika tjatig som den värsta sortens informationsreklam ?  

I filmens slutskede så når pajaskonsterna obeskrivliga nivåer. Jag känner ett behov att lägga in mig på närmsta akutmottagning efteråt. The Mule är ett förvridet vansinne som tydligt indikerar att detta enda sättet Clint Eastwood – ’’ can make our day’’ är att pensionera sig permanent från filmskapandet. Gud hjälp oss… 

Betyg 1/10  

Årets Bästa Filmer 2018

Det är alltid lika repetitivt och förutsägbart.… Men så – ’’äntligen’’, var vi här igen… 2018 är snart slut och det medför – som alltid, ett antal listor över det vi ansett vara absolut bäst och sämst. Vi börjar dock med det mest positiva från året då det kommer till film. Det har åtskilliga gånger erbjudits makalösa filmupplevelser, ett antal kommer förmodligen aldrig att glömmas bort, från Erik Killmongers hämndlystna stadskupp i Black Panther till Emma Stone manipulativa Abigail i den helt mästerliga The Favourite

Listan som följer är i nummerordning och innehåller lätta spoilers: 

All Images Copyright And Courtesy Of Warner Brothers 2018

11. Ready Player One 

Steven Spielberg har inte riktigt lyckats bibehålla sitt gamla rykte som en av filmindustrins mest största och inflytelserika kreatörer. Även om Spielberg visat upp stor vitalitet och kunnighet – med exempelvis Lincoln, så har hans moderna filmer inte riktigt uppnått samma status som självklara klassiker. 

Spielberg fortsätter vara produktivt, om än inkonsekvent, ur kvalitetssynpunkt, The Post var duglig men långt ifrån häpnadsväckande, War Horse och BFG är inget annat än dussinproduktioner, de visar inte på något sätt upp Spielberg i något vidare positivt ljus. 

Spielbergs otaliga försök att skapa grandiosa äventyr under 00-talet, har varit lika opålitliga som att sätta sina livsbesparingar på en runda utav hasardspel. Indiana Jones And The Kingdom Of The Crystal Skull är idag nästan lika ökänd som Star Wars Episode I: The Phantom Menace

Ready Player One är Spielbergs mest vågade och ungdomliga film på årtionden. Med fantastisk skaparglädje och en energisk berättelse, så tas vi på en fantastisk resa genom en kavalkad av popkulturella referenser. Filmen är som ett enda långt kärleksbrev till populärkulturen och mängden smådetaljer och överraskningar saknar motstycke. Och biljakten genom ett virtuellt och livsfarligt New York hör till en av årets mest gastkramande sekvenser. 

All Images Copyright And Courtesy Of Sony Pictures 2018

10. Leave No Trace  

Vi går från Ready Player Ones gigantiska landskap – bestående av stora slagfält och racingbanor,    till något ytterst minimalt och kompakt. Debra Graniks debutfilm Winter’s Bone fick mig inte att gå ned på mina bara knän, att den sedan kickstartade Jennifer Lawrences karriär – känns bara som ytterligare salt i de imaginära såren. 

Granik har inte regisserat en enda biofilm sedan dess, till ytan så kan Leave No Trace tyckas vara både svårtillgänglig och knepig. Men det tar inte lång tid innan Granik klargjort att detta är en film som närmast kan liknas med ett grundämne, det är tydligt definierat, urstarkt och pålitligt. 

Slutet är så kraftfullt och finkänsligt att man nästan måste ringa efter en ambulans, där räddningspersonalen – förhoppningsvis, kan avlägsna klumpen i halsen, detta är finkänslig dramatik på sin spjutspets. Leave No Trace är ett fullkomligt självlysande exempel på hur bra minimalistisk film kan vara. 

All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2018

9. A Star Is Born 

Bradley Cooper sade sig vara inspirerad av Clint Eastwoods karriär – där han bollade med både skådespel och regi. Då alla Eastwoods projekt varit nästintill lika obegripligt tafatta och patetiska, ungefär på samma bedrövliga nivå – som den gången han försökte genomföra en reprimand mot en tom stol, så var förväntningarna helt obefintliga för min egen del. 

Utöver det faktumet så hade vi att göra med remake – den tredje i ordningen för att vara exakt. Berättelsen om stjärnskottet som triumferar och lämnar kvar sin mentor i en orgie av självömkan och alkohol, har endast blivit mer och mer ointressant för varje nyversion.  

Självfallet så spelar A Star Is Born på en klassisk lyra, det sprutar tårar, skriks och försonas. Bradley Cooper genomför dessa klichéer med omtanke och en öppenhet som gör att det inte känns manipulativt eller exhibitionistiskt. Den excentriska popsångerskan Lady Gaga, visar sig vara utmärkt i rollen som supertalangen Ally Maine. Trots att det är ett Oscarsfjäsk på högsta nivå, så kan jag inte motstå det förtrollande magnetismen. 

All images courtesy and copyright of UIP 2018

8. BlacKkKlansman

Där fantasilandet Wakanda – i Black Panther, gav oss hopp och framtidstro, så tog Spike Lee och raserade våra förhoppningar om att vi lever i ett samhälle som är bättre än slaveri, förtryck och rasism. Trots stor komik och en oväntad självdistans, så lämnas man i ett fullkomligt raseri när filmen tagit slut. Det kan mycket väl vara årets mest sorgsna och deprimerande upplevelse, trots det så kan jag inte sluta att tänka tillbaka på den. 

All images courtesy and copyright of Nordisk Film 2018

7. Green Book 

Peter Farrelly lämnar tramset och snusket bakom sig. Filmen är lika stor och bred som en amerikanska motorväg, och dess hjärta slår lika hårt och starkt som en bastrumma i valfritt Heavy Metal-spår. En värmande, positiv och vänlig film som bara blir bättre desto längre den pågår. 

All images courtesy and copyright of Marvel Studios And Walt Disney Studios 2018

6. Ant-Man And The Wasp 

Marvel Studios fortsätter cementera sig som en slags avlägsen släkting till Pixar, där majoriteten  de levererar är i världsklass. Denna gång valde studion att avlossa två gigantiska salvor med Black Panther och Avengers: Infinity War under våren. Slutklämmen blev inte lika gigantisk, Marvel valde att bara låta oss ha roligt efter utmattningen och chocken som var Infinity War

Regissören Peyton Reed fortsätter att utveckla sitt redan lysande koncept från Ant-Man (2015). Evangeline Lilly strålar som Wasp och Michael Peña – i rollen som den alldeles för pratsamme Luis, förtjänar någon sorts hedersutmärkelse. Det är inte den bästa film som Marvel någonsin gjort, men kanske den allra roligaste, och det är jag villig att skriva under på med det ’’icke existerande sanningsserumet’’ i mitt blodomlopp .   

All images courtesy and copyright of UIP 2018

5. Spider-Man: Into The Spider-Verse 

Jag var skeptisk… Animationen drog tankarna åt den helt hopplösa Teenage Mutant Ninja Turtles-filmen från 2007. Berättelsen verkade för spretig då den presenterades, och Sonys track record – för filmer utan Marvel Studios hjälp, har varit minst sagt undermåligt. 

Så att detta överraskade – så till den milda grad, att jag gärna ställer mig med dumstrut på huvudet i skamvrån, känns som en ganska lindrig uppoffring. Spider-Man har alltid fascinerat och attraherat enorma massor sedan filmdebuten 2002, formulan och upplägget borde vara en aningen förutsägbart och slitet vid det här laget. 

Genom att helt och hållet hänge sig åt serietidningarnas vansinniga strukturer och innehåll – som innebär multipla dimensioner, och således en hel radda av diverse spindelmän – och kvinnor, så hittar man en ny infallsvinkel. Into The Spider-Verse har en spjuveraktig charm, samt ett högoktanigt tempo där man kommer undan med alltifrån slapstick till moraliska läxor om allas lika värde. Into The Spider-Verse visar att Spider-Man – med rätt hjälp, aldrig kommer att sluta greppa tag i biopubliken. 

All images courtesy and copyright of UIP 2018

4. First Man 

Damien Chazelle fortsätter sitt segertåg. Måhända är First Man inte en lika självklar klassiker som La La Land, det är en klart mer tillbakadragen och svårsmält historia. Karaktärerna är ljusår ifrån lättlästa eller öppna. Att ett flertal upplevt filmen som kylig är därefter inte särskilt förvånande. Men under den tuffa och tysta ytan, så fullkomligt briserar det i sömmarna med olidligt spännande övingar – inför månlandningens, strålande skådespel från Claire Foy och Ryan Gosling (och detta kommer från en Gosling-skeptiker ) och ett helt utsökt hantverk. 

Filmen kan jämföras med en riktigt miserabel träningssession, svetten sprutar, kroppen värker, men då man når slutet och endorfinet rusar ut i kroppen, så flåsar man samtidigt som man ler likt ett barn i leksaksaffär där allt är gratis. 

Image copyright and courtesy of Disney/Marvel Studios 2018

3. Black Panther  

Serietidningsfilmen är lika omtalad som den är hatad. Det har blivit nästan blivit ett lika giftigt ämne som debatter om abort eller invandringspolitik. Att ens försöka ge sig in i diskussionen känns som att stiga rakt in i det dimmiga Lützen, där Gustav II Adolf fick möta sin skapare. Dimman, blodet och stridsberedskapen är rentav absurd. 

Black Panther är – tillsammans med Christopher Nolans The Dark Knight, den sortens film som helt och hållet skriver om regelboken för genren. Ryan Coogler förenklar aldrig, varenda beståndsdel kunde lika gärna ha passat in i regissörens debutfilm Fruitvale Station. Marvel bistår med oändliga resurser, filmen målar upp ett drömlandskap där afrikansk savann möter högteknologisk Sci-Fi, det känns sagolikt utan att någonsin övergå i det överdrivna. Jag kan till och med ha överseende med de kritiserade CGI noshörningarna.  

Men absolut starkast är Michael B. Jordans antagonist Erik ’’Killmonger’’ Stevens, en utstött och frustrerad legosoldat, som gått igenom eld och lågor för att uppnå frigörelse och – i sina ögon, rättvisa. Scenen då Coogler låter kameran rama in Jordan medan han går mot kungatronen och deklarerar att han avser att inleda krig mot omvärlden, är ett oförglömligt stycke film som visar att serietidningsgenren är en filmkategori i världsklass, så enkelt är det… 

All images courtesy and copyright of Walt Disney Studios & Marvel Studios 2018

2. Avengers: Infinity War     

Tio år av äventyr, fantastiska karaktärer och klassisk action, går mot sitt slut. Ingen vet vad som kommer hända med veteraner som Robert Downey Jr, Chris Evans – och Hemsworth, efter detta. Det återstår en film, som vi knappt vet någonting om, trots att vi fått en trailer. 

Infinity War kunde ha blivit ett enda långt förspel inför finalen – som når oss i april 2019. Bröderna Russo gör dock inga halvmesyrer eller parenteser, att Joe och Anthony kunde göra effektiv action, snarlik den indonesiska kultfilmen The Raid, såg vi prov på redan i Captain America: The Winter Soldier. Under de gångna fyra åren så har de utvecklat sin estetik, ambitionsnivå och kunskap. 

Vad som drabbar publiken i över två timmar, är en resa i utomjordisk krigsföring, stora uppoffringar och ett tempo som skulle få den bästa olympisk sprinter att skrika efter syrgas. Det må vara högljutt och utan skrupler, men specialeffekter i världsklass och hysteriskt stor budget betyder inget om hjärtat och passionen uteblir. Det är inte bara ett spektakel i förstaklass, det är en upplevelse som är lika fylld med kokande hett adrenalin som i ett VM-slutspel. 

Josh Brolins Thanos kan också krönas som en framtida legend. Ett antal ljudinspelningar från filmens premiär i USA säger det mesta, scenen då Rocket Raccoon, det talande trädet Groot och åskguden Thor anländer till slagfältet i Wakanda, resulterar i samma ljudnivå som då The Beatles jämnade Shea Stadium med marken. Min personliga reaktion efter filmen är också helt unik – väl hemma lägger jag mig på kökssoffan och bara flåsar, en liknande fysisk upplevelse har jag aldrig upplevt. 

All images courtesy and copyright of 20th Century Fox 2018

1. The Favourite 

För att lägga alla korten på bordet, detta var vår personliga joker i leken för 2018 då vi sammanställde en lista, där vi förutspådde ödet för ett flertal filmer. Iden att 

Yorgos Lanthimos skulle ta sig an ett kostymdrama – en alltför förutsägbar genre, var på förhand spännande, men att det skulle leda till ett rent underverk kunde ingen förvänta sig. 

Alla kutymer och regler är helt ointressanta för Lanthimos, måhända är The Favourite inte lika extrem och experimentell som regissörens tidigare filmer, men den något mer öppna och enkla presentationen, gör det möjligt att observera Lanthimos enorma fingertoppskänsla då det kommer till personregi och sylvass dialog. 

Utöver den fantastiska regin så är det en visuellt fulländad film med sanslösa bilder. Slutligen så får vi tre skådespelerskor som bjussat på tre helt genialiska porträtt, det där pratet om att Stephen Daldrys Timmarna skulle innehålla den bästa kvinnliga trion någonsin, känns som ett smärre skämt i jämförelse med detta. Olivia Coleman blandar bräcklighet med bindgalen intensitet, Rachel Weisz tar fram sin mest illasinnade och fräcka sida och Emma Stones prestation är sinnessjuk då hon kombinerar avund, iskall manipulation och enorm variation.

Jag har inte försöka att försätta mig i trans med hjälp av pendlar eller mantran, men då The Favourite når sitt slut, så är det som att vakna upp ifrån en dröm. Det är den där sortens dröm som man alltid vill hitta tillbaka till, men som enbart förblir ett minne för livet. 

Tiger Film utser därmed The Favourite till 2018 års bästa film 

The Darkest Minds Recension 

002

All images courtesy and copyright of 20th Century Fox

Summering: Intetsägande nonsens som är för våldsamt för de yngsta och för banalt för de äldre. 

Hunger Games-vågen visade sig vara över då Allegiant – den andra uppföljaren till Divergent, tog efter den tyska zeppelinaren Hindenburg och brann ned till ingeting. Efter Harry Potter så letade varenda studio i Hollywood efter en liknande inkomstkälla, försöken var många – primärt under perioden 2005 – 2010. Ett par exempel på några av dessa bedrövliga försök kan hittas i fantasy fiaskot Eragon och New Line Cinemas katastrofala Guldkompassen. Hunger Games var det enda som ens kom nära att kunna jämföras med äventyren på Hogwarts – ekonomiskt, och då talar vi om ett par hundra miljoner dollar mindre för Jennifer Lawrence och hennes Katniss Everdeen. 

Dessa oinspirerade försök till att skapa en ny filmserier för en hungrig tonårspublik har också blivit mindre relevanta i och med framgångarna för Star Wars och Marvel Studios. The Darkest Minds känns som den där gästen som anländer ett par timmar försent och har klätt upp sig i en kycklingkostym men på plats inser att maskeraden var förra månaden. Från första början är det lika tondövt som då western stjärnorna Clint Eastwood och Lee Marvin försökte sig på att sjunga i Guldrushens Glada Dagar. 

009

Tjuvar

Även om filmen bygger på en novell av författarinnan Alexandra Bracken, så känns allting som den värsta sortens plagiat, att 20th Century Fox står som avsändare får väl ändå ses som tursamt, detta då man stjäl allt man kan från studions X-Men-filmer till lågbudget filmen Chronicle, som båda får se sig bestulna på precis allting. 

Att det känns tjuvaktigt råder det inget tvivel om, det finns inte en enda komponent som leder till någon större inspiration eller tändning för publiken. Det faktum att affischen måste klargöra att Arrival och Stranger Things producenterna Shawn Levy och Dan Levine är involverade, är lika missvisande som att en lådbil har lika många hjul som en Porsche.

0151 

Våld och mörker 

Inte blir det bättre av att The Darkest Mind är onödigt mörk och våldsam. Samtidigt som det sker avrättningar och massinlåsning utav barn, så kör man på ett huvudspår där man lyckats pressa in en tårdrypande och smetig sentimentalitet som är så sötsliskig att den nästan kväver tittaren. 

Då budgeten till största del verkar ha lagts på att köpa in mängder av gräslig licensierad musik, så får dekor och kvalitativa skådespelare se sig reducerade till ingenting. Det dystopiska landskapet ser mer ut som ett fridfullt promenadstråk. Men inte ens en blomstrande skog skänker någon skönhet åt ett foto som är dränerat på färg och ljus, all form av lyster raderas kvickt. 

001

Likblekt skådespel

Om det sakans färg i det visuella, så är det ingeting emot det likbleka karaktärerna och deras helt nollställda skådespelare. Det säger väl sig självt; när det största dragplåstret är Mandy Moore så borde brasklappen genast tas fram. Till och med Gwendoline Christie känns liten och ynklig i sin roll. Manuset hjälper inte heller till, romantiken här får Grease att framstå som ett tungt och realistiskt relationsdrama. 

Det är faktiskt något svårt att skriva en fullgod recension av The Darkest Minds då den är intetsägande och tillsluten som en mussla. Allting ägnas åt den smärtsamt usla dramatiken vilket gör att korta speltiden känns som ett par livstider på Kumla. Det är en ren bragd att hålla sig vaken genom hela eländet. 

The Darkest Mind är essensen av total tristess och brist på fantasi, att kalkera en sträckgubbe är mer givande än att lägga pengar och tid på detta. 

Betyg 1/10 

12 Strong Recension 

0021

Images copyright and courtesy of Nordisk Film 2018

Summering: Ännu en substanslös skräpfilm i den oskiljaktiga genren av krigsfilmer i mellanöstern. I sina värsta stunder osar 12 Strong av obehaglig chauvinism. Slutligen så serveras publiken en helt katastrofal final som hör till de mest obegripliga och överskådliga jag sett på ett bra tag. 

Peter Berg och framförallt Clint Eastwood gjorde för ett par år sedan två filmer som i det närmsta är enäggstvillingar som separerats vid födseln. Lone Survivor och American Sniper är båda två ointressanta, färglösa och enkla att glömma så fort de tagit slut. Bergs film är något mindre befriad från flaggviftande och gömda politiska värderingar, men båda två kan ses som ett lika stort fjäskande för amerikanska armén som Tony Scotts Top Gun. 

Krigsfilmer brukar ofta bli antingen fantastiska eller rent anskrämliga, att kategorisera dem är därefter inte särskilt svårt. De är som bäst då de manifesterar sig i filmer som The Hurt Locker eller nu senast Dunkirk av Christopher Nolan. Kathryn Bigelow utforskar det individuella psyket och drivkraften hos en människa som varje dag utsätter sig för livsfara i och med sitt jobb som bombtekniker. Dunkirk tar istället och väljer att inte sätta fokus på individen utan händelsen där man lyckades evakuera majoriteten av de brittiska trupperna från Frankrike. Och Nolan sätter som alltid sitt signum på filmen vilket betyder fantastiska bilder och nervkittlande puls.

Om vi sedan undersöker vad Clint Eastwood gör – förutom att tala med tomma stolar, så är det den värsta typen av amerikansk propaganda som förmodligen går varm i det nuvarande Vita Husets Blu Ray-spelare. Förutom att vara en sällsamt tråkig film så bejakar American Sniper saker som troféjakt där älgen nu blivit till människor i Irak eller Afghanistan.

011

’’War, what is it good for !?’’ 

12 Strong försöker inte ens anstränga sig med att framstå som nyanserad. Den liknas bäst med en reklamfilm för ett politiskt parti, det saknas bara en brinnande bil och en berättarröst för att kunna liknas med ’’den där’’ filmen från Sveriges ny arbetarparti. Chansen är nog stor att 12 Strong kommer att skickas ned till amerikanska trupper som ansträngt måste berömma filmen som en ren artighetsgest.

Och sett som rekryteringsmaterial så kunde man inte ha gjort en sämre film. Det spelar ingen roll om det är talibaner, krigsherrar eller amerikanska specialtrupper, samtliga är  utan djup eller dimensioner. Huvudpersonerna är i bästa fall oskiljaktiga hopkok mellan Sylvester Stallones John Rambo och John Matrix från Commando. De resterande personerna kan enkelt bara beskrivas som pappskallar som är fyllda med testosteron. Vad som gör de här männen till moraliska klippor i stormen av terrorism och religös indoktrinering är omöjligt att förstå. Bilden av soldaternas vardag är minst sagt bisarr för att beskriva det enkelt. Fruarna är fotomodeller som nickar instämmande åt sina makars patriotism och hjältemod.

010

’’Let off some steam Bruckheimer’’ 

När ’’krasch, bang och boom’’ – producenten Jerry Bruckheimer är involverad så vet man att explosioner och en onödig mängd action kommer att landa som ett brev på posten. Att Will Smith och Martin Lawrence springer runt som övertända tonåringar på en paintballbana i Bad Boys är en sak, men i i en film som skall vara baserade på verkliga händelser så blir trovärdigheten så pass låg att det inte blir annat än patetiskt. ’’Oviktiga’’ detaljer som ballistik eller eventuellt skydd från vinande kulor verkar inte besvära Chris Hemsworth och hans mannar. De verkar vara släkt med Stålmannen och står emot alltifrån grovkalibriga kulor och gigantiska explosioner. Om amerikanska trupper är såhär stryktåliga så borde man utan problem kunna erövra världen på ett fåtal veckor.

Bruckheimer brukar inte snåla när det kommer till att slösa pengar på ”fantastiska” fascinationer som explosioner och ännu mer explosioner. Men här så verkar budgeten ha försvunnit, 12 Strong är lika tjatig som en papegoja. Filmen använder snarlika kameravinklar för varje scen och det är svårt att skilja på olika platser eller vad som faktiskt sker.

013

 ’’I eat green berets for breakfast’’ – John Matrix 

En tredjedel av filmen verkar ha spelats in och sedan har man återanvänt de scener man har för att slutföra filmen, man klistrar och klipper för att fylla ut speltiden. Bästa exemplet på denna förvirring blir i en komplett befängd final som snabbt blir helt obegriplig. Det kastas in hästar, kulsprutor och missiler. Allting förvandlas till ett skruvat virrvarr av genrens sämsta klichéer. Till och med ljudet är under all kritik, samtliga bössor låter som burken med tryckluft man kan köpa i en välsorterad järnhandel.

Varför Chris Hemsworth, Michael Peña och Michael Shannon skrivit på för det här, undrar de nog själva. Hemsworth är oinspirerad och trött, Peña får inte skina i någon välbehövlig komik. Bara det faktum att Michael Shannon bokstavligen spenderar stora delar av filmen på rygg och halvsovande borde räcka som en målande beskrivning om det såsiga skådespelet. De är bara Navid Negahban som tillför något av värde till ensemblen, en någorlunda intressant karaktär som inte känns som en pappfigur.

005

’’You set us up ! It’s all bull”#”# all of it’’ – Dutch 

För ett par veckor sedan stod det klart att den beryktade filmatiseringen av succéspelet Call Of Duty – mot alla förmodan, fortfarande är under utveckling. Hur det än går med den saken återstår att se, men om det inte skulle bli av så har vi här en perfekt ställföreträdare. Det är samma usla karaktärer, bedrövliga patriotism och hjärndöda berättelse. Skillnaden mellan spel och verklighet är i det här fallet väldigt svåra att se skillnad på då trovärdigheten är i botten.

Betyg 2/10 

 

Årets Sämsta Filmer 2017

angry_tiger_painting-wallpaper-2560x1600

Om listan – som inbegriper de bästa filmerna från det gångna året. är svår att sammanställa pga hård konkurrens så är dess motpol – listan över det som är sämst, både roligare men samtidigt sorgligare att färdigställa. Vad som dock stått klart i år är att vi mottog väldigt få besvikelser, det som lyckats ta sig in på denna högst pinsamma lista är för det mesta rent skräp, dvs det fanns inget projekt med hög potential som visade sig vara katastrofalt.

Kanske är det den mer cyniska sidan inom mig som gör att jag kan sammanfatta det absolut sämsta från i år på det sättet, men jag har väldigt svårt att tro att tex Baywatch eller xXx: Return Of Xander Cage förstörde någons dag då de inte uppfyllde högt ställda krav. Vad som kanske är otäckast är att varken Transformers: The Last Knight eller floppen Justice League får plats på denna lista.

Men här följer nu vår lista över de filmer från 2017 som vi helst glömmer bort.

Varning för lätta spoilers för Pirates Of The Caribbean: Dead Men Tell No Tales. 

Observera att listan ej är i nummerordning. 

0033

Copyright of Paramount Pictures 2017

Mother

Jennifer Lawrence har i år gjort sig känd för två saker, att i nästan varenda intervju uttrycka sin avsky för sina fans och motivera sitt dåliga beteende mot dem då hon måste skydda sin otroliga integritet – en integritet som fick henne att samarbeta med Harvey Weinstein för övrigt. Det andra är att Mother blivit utnämnd som en av de sämsta filmerna någonsin sett till sitt betyg på CinemaScore, en slags utvärdering som sker efter filmvisningar i USA.

Och även om man bortser från Lawrences högst tveksamma person så är Mother en av de sämsta filmerna jag någonsin behövt se. Jag kunde inte tro att det kunde bli sämre än Guy Ritchies superkalkon King Arthur: Legend Of The Sword, men till och med den ohyran framstår som medioker i jämförelse med Mother. Darren Aronofsky blåser upp sig själv och sätter publiken i någon sorts tortyrmaskin som ständigt ökar i sin kapacitet att orsaka maximal skada.

Mother är vidrig, självisk, pretentiös och helt utan några positiva kvalitéer. Den kan enbart beskrivas som illasinnad.  Om jag hade mandat skulle jag tvinga Jennifer Lawrence och Darren Aronofsky att båda donera sina förmögenheter till välgörenhet och gå i kloster i minst tjugo år för att på något sätt sona för detta brott mot filmiska rättigheter.

005

 Copyright of Warner Brothers 2017

King Arthur: Legend Of The Sword 

Vad är det egentligen !? En helt missanpassad och obegriplig soppa bestående av de sämsta filmmediet kan ta fram. Berättelsen är obefintlig, karaktärerna är osympatiska översittare, hantverket är ett fuskbygge. Guy Ritchie har i alla fall lyckats med att göra hela mitt sällskap – som såg filmen, att vara komplett mållösa efteråt, så till den milda grad att vi inte kunde säga ett ord till varandra på minst trettio minuter. Såhär ett halvår efteråt vet jag fortfarande inte hur man på bästa sätt beskriver hur smärtsamt uselt det här är.

007

 Copyright of Warner Brothers 2017

Geostorm

Gerard Butler fortsätter att sänka sin egen redan låga nivå. Geostorm kan jämföras med dammsuga sitt eget huvud och sedan byta ut allt förstånd mot en säck med stenar. Roligast är kanske Andy Garcia, som ser ut att medverka i filmen under någon form av allvarligt hot.

008

Copyright of Nordisk Film/Lionsgate 2017

American Assassin 

Enbart Clint Eastwood och Donald Trump kan ha blivit glada över att se denna groteska amerikanska chauvinism. Fullständigt förskräcklig med sitt snedvridna och nedsättande synsätt på alla som inte är infödda amerikaner och som bär med sig minst tre laddade skjutvapen.

c23d1e4b74d2e40675a0caf673000bff-becker-kungen-av-tingsryd02

Copyright of Anagram Film & TV AB 2017

Becker- Kungen av Tingsryd 

Svensk film då den uppfyller alla fördomar om att den är på en absolut bottennivå. Skrattretande värdelös i sitt sätt att försöka bli en småländsk Sopranos.

001

Copyright Of Sony Pictures 2017

The Dark Tower 

Den bästsäljande författaren Stephen King hade ett minst sagt speciellt år. Hans IT blev en braksuccé och en uppföljare står redan startgroparna att spelas in. På andra sidan av myntet står den här makalöst tråkiga historien som till råga på allt varken är spännande eller särskilt djup, några av böckernas viktigaste attribut.

028

Copyright Of Noble Entertainment 2017

Valerian and the City Of A Thousand Planets 

Genom att rollbesätta Dane DeHaan och Cara Delevingne i huvudrollerna har man redan orsakat tillräckligt med skada. Men Luc Besson verkar vara fast bestämd att sänka resterande delar av filmen till samma chockerande låga nivå som sina två genomusla huvudaktörer. Det blir en gräsligt ful och mer eller mindre helt obegriplig smörja som aldrig vill ta slut.

009

Copyright Of Universal Pictures 2017

The Mummy 

’’Mummy Dust’’ som det svenska metalbandet Ghost sjöng. Dammigt och gammalt börjar inte ens att beskriva den här tråkiga och patetiska filmen. Tom Cruise gör en prestation som påminner om ett förvuxet dagisbarn. Ovanpå detta får vi in en fullkomligt hemsk kvinnosyn och värdelösa produktionsvärden. Detta bör förvaras i en icke öppningsbar sarkofag.

null

Copyright Of Disney Enterprises, Inc. All Rights Reserved.

Pirates Of The Caribbean: Dead Men Tell No Tales 

Herregud, när skall detta elände faktiskt ta slut ? Disney lät denna skrothög till film ligga i träda och varför den ens har sjösatts överhuvudtaget är en väldigt bra fråga. Finalen där Javier Bardem står och sprutar vatten på Johnny Depp räcker för att motivera en plats på den här listan.

003

Copyright Of Paramount Pictures 2017

Baywatch

Vidrig könshumor och usel produktion bidrar till en film som är så dålig att man faktiskt kan undra om allting bara är ett elakt skämt ?

533_scr_5

Copyright Of Nonstop Entertainment

Villebråd 

Horoskop, virriga drömsekvenser och lite hembränd vodka är bara ett par av ingredienserna i denna usla thriller.

026

Copyright Of Screen Gems 2017

Resident Evil: The Final Chapter 

Som ett definitivt avslut för serien är den totalt värdelös. Övriga filmiska kvalitéer går inte att hitta, ens med förstoringsglas.

012

Copyright Of Paramount Pictures 2017

xXx: Return Of Xander Cage

Gode gud, skona oss……

Netflix The Punisher Säsong 1 Recension  

095_crime_111_unit_ta

All images copyright and courtesy of Netflix and Marvel

En nattsvart berättelse om hämnd, förlust och samhällets vansinne. Marvel har äntligen gjort en bra TV-serie.  

Äntligen hittar Netflix rätt i sin stora Marvel satsning. Det är ingen större nyhet att de olika sektionerna hos Marvel är som ett fotografiskt negativ – polariserat och tydligt åtskilt. På den ena sidan står några av världshistoriens mest framgångsrika filmer, Marvel Studios chefen Kevin Feige har tillsammans med unga ambitiösa filmskapare skapat ett helt nytt paradigmskifte för filmindustrin.

Självfallet ville man pröva lyckan i fler format än bara långfilmer. Ambitionen var att utöka omfånget till det lilla formatet dvs TV. Det lät för bra för att vara sant. Och mycket så följde inte lyckan med från filmerna då Marvel lanserade Agents Of Shield, ett slags klent ackompanjemang till storfilmer som Avengers. Hela den lamslagna och gråa produktionen har gjort att jag ännu  inte kunnat se ett fullt avsnitt utan att känns mig obekväm.

Vad som skulle bli ett en enad storsatsning blev istället två läger där det ena har överösts av guld och gröna skogar och den andra placerats i något riktigt icke attraktiv nedlagt fabriksområde. The Defenders som skulle bli TV-världens stora motsvarighet till Avengers blev ett platt fall som få – om någon, kan återge story ifrån.

Problemet har legat i bristen på resurser. Trots att både Netflix och Disney har tillgångar och möjligheter som andra studios bara kan drömma om, så har en helt obegriplig lågbudget känsla präglat TV-serierna. Inhumans som från början var menad att bli långfilm förvandlades till en av de mest pinsamma uppvisningarna i hur man kan ödelägga och smutsa ned en helt fenomenal serietidning. Och de kommande satsningarna med Cloak And Dagger och The Runaways ser lika bedrövliga ut.

Darkness On The Edge Of Town 

Frank Castle/Punisher är däremot en karaktär som närmast är som gjord för det episodiska formatet. Här finns inga större onaturliga inslag som robotarméer eller stora drakar. Det är endast en tärd och förkrossad man mot en hel hop av groteska kriminella avskum. Att scenerna utspelar sig på sjaskiga bakgator och iskalla lagerlokaler är i där här fallet mer berättigat. Och genom att inte ha behov av exotiska element så blir The Punisher utan tvekan Netflix – hittills, absolut bästa Marvel adaption.

En av de mest omtyckta och omtalade Punisher följetongerna skrevs av författaren Garth Ennis. Detta material var så barnförbjudet och provokativt att Marvel fick ge ut serietidningarna under förlaget MAX, en slags indikation på att detta inte var lämpat för någon under 18 år. Ennis berättelser är ofta korta och koncisa små våldsoperor där ingenting är förbjudet att visa upp. Mixen mellan aktuella kriminella problem och en rent utsagt sjuk humor gör dessa små vinjetter   underhållande och även emotionellt starkt då så många av antagonisterna och banditerna lika gärna kunde ha varit placerade på förstasidan på dagstidningarna.

Under åren har det funnits ett antal olika porträtt av Frank Castle. Vår egen Dolph Lundgren gjorde en videovåldssaga av det hela som få idag vill kännas vid. Senare kom en intetsägande och marginell gäspning i och med en filmatiseringen som gjordes 2004 med Thomas Jane i huvudrollen. Fyra år efter den anonyma versionen så tog den tyska regissören Lexi Alexander över och tog all galghumor och mordisk mani från serien och skapade en genomusel film som dock står sig som skrämmande underhållande. Alltifrån Dominic Wests skrattretande överspel till den helt överdrivna mängden blod och mord blir till enorma skräpfilms skratt.

Point Blank 

Netflix versionen hamlar någonstans mellan svart humor och tungt drama.  Den väldigt mörka humorn finns att se här och där, men huvudsak så får vi ett stillsamt porträtt av en man som sedan länge sagt upp sin humanitet. Frank Castle är här närmast en maskin vars enda syfte är att släcka ljuset för alla som våldfört sig på samhället.

Men mörkret och brutala avrättningar så är det oväntat lågmält. För första gången någonsin så Netflix hittat en ensemble som inte känns krystad. Kemin mellan Jon Bernthal och Jaime Ray Newman är laddad och till och med finstämd. Berenthals onödigt skrovliga röst tangerar en blek kopia av Clint Eastwood, något som ibland är distraherande. Men den här onödigt tilltuffade synvinkeln blir snart mer passande. Denna version av Castle må vara lite för tillskruvad, men man tar igen mycket genom ett starkt engagemang för hela karaktärsgalleriet.

Spin The Black Circle  

De bästa delarna kommer i kontrasterna, vi kan i ena läget se söndrade kroppar och avrättningar för att sedan gå till en mycket lugn sättning där man kontemplerande enbart äter en söndagsstek. Avbrotten ger tid åt personerna och för första gången någonsin i en TV-produktion från Marvel så är samtliga karaktärer relevanta. Ben Barnes som har gått från tonårsidol till en överlag hyfsad skådespelare får utrymme att skapa en karaktär som delvis är empatisk men också djupt egoistisk. Amber Rose Revah – som får stå som representant för omvärldens syn på Castles agerande, är medryckande i rollen som federal agent.

Berättelsen har flera bollar i luften och  så hanterar jonglerandet väl – för det mesta, samtliga sydostår är bra och nödvändiga för helheten. Den där plågsamt sega känslan av artificiell förlängning har reducerats kraftigt från Iron Fist eller Jessica Jones.

Severed Hand 

Våld och extrema bilder är synonymt med The Punisher och det finns ingen brist på dessa saker i den här tappningen. Våldet är långt ifrån lika stiliserat som i War Zone och drar tankarna åt David Cronenbergs A History Of Violence. Det är ohyggligt brutalt och rått, tack och lov så känns det aldrig pornografiskt eller förskönande, brutaliteten går hand i hand med denna nattsvarta berättelse.

Ett par ärftliga ’’Marvel-Netflix’’- problem kvarstår tyvärr, intrigen är så pass komplicerad att den närmast är obegriplig. Väldigt små och nästan betydelselösa händelser från Daredevil-säsong 2 får alldeles för stor betydelse, det finns också en onödig mängd tillbakablickar som varken är särskilt välgjorda eller välspelade.

The Punisher är utan tvekan det bästa som Marvel gjort för TV. En mörk, oväntat lågmäld och våldsam saga som borde bli standard för kommande säsonger av tex. Daredevil och Jessica Jones. 

Betyg 7/10

Middle Earth: Shadow Of War Recension 

Gorgoroth_Combat_1502979496

All Images Copyright Of Warner Brothers Interactive

Full Disclosure: Vi mottog detta spel av utgivaren Warner Brothers Interactive för recension. Testad på en PS4 ej PRO 

Vad som borde varit en segerparad blir istället en lång och uppblåst upplevelse som för det mesta bara maler på och flera gånger irriterar. De höjdpunkter som finns räddar ett flera gånger tomt och idélöst spel. 

Egentligen borde spelutvecklaren Monolith ha kunnat ro hem det här med minimal ansträngning. Det solida men icke originella fundamentet från Shadow Of Mordor borde innebära att man utan större svårigheter skulle kunna skapa en än mer polerad och slipad produkt. Shadow Of War är flera gånger helt underbart att spela, när man som en spöksamuraj drar fram i det karga Tolkien området Mordor och bryter ned gigantiska arméer och växer sig allt starkare finns det väldigt lite att invända emot.

Men istället för att förbättra fundamentet och fylla igen de hål och misstag från första versionen, så har Monolith istället valt att lasta på med onödiga och flera gånger ointressanta nyheter som snarare gör bristerna än mer uppenbara.

Man kan dra en hel del likheter med Vigil Games spelserie Darksiders , där tittade man på flera olika framgångsrika spel, tog de bitar man tyckte om och skulpterade ihop en produkt som var solid men inte nyskapande. Shadow Of Mordor tog de fantastiska striderna från Rocksteadys Batman Arkham-spel och slängde även in parkour mekaniken från Assassin’s Creed. Vad som satte allt i ett lite annorlunda ljus var nemesis-systemet – en sorts simulation som innebar att fiender kom ihåg tidigare konfrontationer med spelaren. Detta system visade sig vara oerhört effektivt för att fånga spelaren och verkligen skapa illusionen att vi alla fick uppleva en väldigt individuell upplevelse.

Shadow Of Mordor var närmast återhållsamt med sitt innehåll utanför nämnda funktioner. Det gav en rigid känsla och spelet seglade upp på listorna över ett av 2014 års bästa spel.

Gorgoroth_Wide_1502979498

’’One does not simply’’

Så det är förvånade hur lite energi Monolith  lagt på förbättrat upplevelsen, alla funktioner från del ett återvänder men ingen av dem har utvecklats. Precis som Destiny 2 så är det nästan omöjligt att se skillnaden på uppföljaren och föregångaren grafiskt. Vad som var ett hyfsat snyggt spel för tre år sedan är idag flera gånger slätstruket och ibland till och med fult. Texturer och ljussättning är närmast bedrövliga, det ser ut som en stor kantig gröt flera gånger, karaktärsmodellerna verkar ha injicerat ett par tankbilar med botox i ansiktet, ofta påminner de om obehagliga marionettdockor.

Visserligen kan denna mediokra grafiska uppvisning ursäktas i och med att spelet  renderar en enorm mängd fiender på skärmen, det är en imponerande syn att se ett helt kompani med blodtörstiga monster springa rakt emot en. Men även här framträder stora problem, i och med introduktionen av fler fiender till antalet och även typer, så blir det intensiva striderna ofta röriga. Arkham-serien fann en bra balans där spelaren får utdela och parera slag, det intuitiva systemet är alltid belönande och spännande att ha som spelmekanik.

MiddleearthShadowofWar_Screenshot3_2_1489062229

’’This will be the end of Gondor’’ 

I Shadow Of War så vägrar kameran att samarbeta, i stora strider kan det blir rent omöjligt att faktiskt urskilja vad som händer. När jag även tvingas till att kasta mig åt alla tänkbara håll då det regnar pilar och det på utkanten närmar sig gigantiska troll så spårar det ut. Strategi eller tålamod belönar sig inte, för det mesta är det bara att slå på knapparna och hoppas att man kommer ur de knivigaste situationerna på ren tur.

Det är som bäst när man möter en koncentrerad trupp och skärmen inte blockeras av byggnader eller en hel uppsjö av olika fiendevariationer. Just i spelets strider har vi även stött på två allvarliga buggar som lett till att vi behövt starta om konsolen. Då man ofta kan förlora enorma tillgångar såsom fiendebaser och följeslagare i och med en förlust så är detta otroligt frustrerande.

Balrog_Carnan_1502979494

“There is no curse in Elvish, Entish, or the tongues of Men for this treachery.”

Berättelsen och presentationen av Tolkiens värld är kanske det mest besvärande av allt. Peter Jackson nämnde att Sagan Om Ringen författaren J.R.R Tolkien förmodligen vänder sig i sin grav vid synen av Orlando Bloom åkandes på en sköld nedför en trappa – inte helt olikt en skateboard. Om den avvikelsen provocerar till olustighet så kommer nog de dödas arme snart invadera och beslagta varenda kopia av Shadow Of War. I en intervju med en av spelets kompositörer Garry Schyman så påpekar han att han enbart sett en utav filmerna och inte ens lyssnat till stora delar Howard Shores musik.

Att online rollspelet Lord Of The Rings Online – som produceras utanför filmlicensen, måste ta till alternativ musik och design är fullt godkänt, men när Warner Brothers – som äger filmrättigheterna och även har tillgång till det berg av guld som Peter Jackson och hans medarbetare skapat, nu väljer att vända ryggen åt dessa fantastiska tillgångar kan man inte bli annat än konfunderad. Att Monolith tjurskalligt menar att de önskar skapa sin egen version av Midgård är en sak, men då är det helt oförklarligt varför man har stulit hela designen och framförandet av Gollum.

ShadowofWar_Nurn_Vista_1497058166_1497454292

’’No night to remember’’ 

Det är både nonchalant och arrogant att behandla arvet av Tolkiens filmiska värld såhär. Manuset begår också flertalet dödssynder, dialogen i synnerhet är som en dålig version av det som kallas fan fiction, ingen av skaparna verkar ha en aning om vad som faktiskt identifierar Sagan Om Ringen. Karaktärerna är som tragiska karbonkopior av de personer vi fick möta i den ursprungliga trilogin.

Till och med karaktärer som skall vara anonyma och även gömda bakom masker och kostymer känns helt enkelt fel. De helt skräckinjagande ringvålnaderna har här förvandlats till ett gäng gotiska punkare som drar tankarna åt de sämsta dödsmetall band. Porträttet av ondskans förkämpe Sauron för i sin tur tankarna till Mel Gibsons gestalt av den androgyna djävulen i Passion Of The Christ. Huvudpersonen Talion får också den pinsamma äran att placera sig som en av spelvärldens mest gnälliga karaktärer, så fort det finns utrymme så gnälls det och grymtas som Clint Eastwood i Gran Torino. Den bittre alvsmeden Celebrimbor verkar också ha hakat upp sig som en trasig vinylskiva och upprepar mantran mellan varje uppdrag.  

ShadowofWar_Bruz_Talion_1497058162_1497454290

’’This is beyond my skills; we need Elven medicine’’

Även uppdragsstrukturen i storyläget är under all kritik. Uppdragen är oftast repetitiva, oskiljaktiga och väldigt korta. För det mesta hinner man knappt sätta igång innan en riktigt torftig mellansekvens sätter igång. Spelets avslut blir i en sorts epilog som tar en livstid att spela igenom, här sliter man sönder sitt eget spelsystem och gör samma misstag som i Batman: Arkham Knight där man valde att gömma det faktiska slutet bakom en bunt triviala uppgifter. Att tvingas till att repetera ett par händelser ett par gånger är acceptabelt, men när man tvingas till att göra det över tio gånger så passerar man den resonliga gränsen. Kanske har Monolith försöka efterlikna slutet i filmversionen av Sagan Om Konungens Återkomst där regissören Peter Jackson inte kunde bestämma sig för när det skulle ta slut.

Vi får också ett onlineläge som egentligen bara förstärker tristessen. Här ombedes spelaren att återigen genomföra identiska uppgifter för att röra sig upp på olika online poänglistor. Det är också ett bisarrt val att så mycket av spelet centrerar kring anfallen mot de olika fästningarna som fungerar som spelets olika ändhållpunkter, dessa delar är som mest kaotiska och monotona.

MiddleearthShadowofWar_Screenshot1_1489062232

”Don’t you know death when you see it ?”  

Tyvärr så delar hela Shadow Of War flera likheter med Hideo Kojimas misslyckade femte del i Metal Gear Solid-serien där flera intressanta system och funktioner helt bröts på mitten genom tråkig repetition och en helt menlös berättelse. Just det förlängda sluten som båda spelen har är skrämmande identiska.

Men i allt detta elände så finns det höjdpunkter som lyfter spelet till ett godkänt betyg. När de spontana systemen får verka fritt och vi tillåts skapa våra egna historier är Shadow Of War en nästan unik upplevelse. Vi får en sandlåda där vi kan närma oss situationerna på flera olika sätt. Och då man akrobatiskt kastar sig mellan hustak och smyger sig runt är det svårt att inte bli medryckt.

Om Monolith hade vågat öppna upp spelet mer, anmana arvet från en av filmhistoriens viktigaste stunder och finslipat sin mekanik hade Shadow Of War kunnat bli en triumf. Istället blir det bara en svulstig, slarvig och flera gånger ointressant produkt.

Betyg 6/10 

American Assassin Recension 

 

013

Copyright Nordisk Film/Lionsgate 2017

En överdådig, cynisk och grym skräpfilm som tar sig själv på så stort allvar att det hela förvandlas till en av årets mest ofrivilligt komiska filmer.  

Michael Keaton har stått för ett närmast historiskt uppswing med Birdman, Spotlight och nu senast den eminenta Spider-Man: Homecoming. Men inte ens Keaton med sin starka närvaro och intensitet kan rädda detta vedervärdiga spektakel.

American Assassin vill vara hård, rå och grym på alla sätt och vis. I ganska obehaglig start så sätts tonen an med våldsam brutalitet.

Säkerligen hade detta kunnat kännas emotionellt drabbande, det vill säga om regissören Michael Cuesta hade haft hjärta eller intresse för att berätta en film som tar sin plats mot den dagsaktuella bakgrunden av terrorism och dess martyrer.

008

Copyright Nordisk Film/Lionsgate 2017

Amerikanska martyrer 

Den infallsvinkeln finns dock inte, istället läggs all energi på ett obehagligt uppvisande av chauvinistiska muskler, där islamofobi och rasism får stå som färdriktning. På något sjukt Clint Eastwood manér presenteras filmens huvudpersoner som amerikanska supersoldater som är villiga att offra allt för landets säkerhet.

Genom hela filmen visar man upp terrorismens martyrer i ett typiskt Hollywoodporträtt, men på andra sidan står Keatons skogstokiga militärtränare och förespråkar både självmord och fanatism för USAs bästa. Jag skulle nästan kunna kategorisera filmen som ett skillingtryck för den obehagliga högerrörelsen som vi ser svepa över USA idag. Vince Flynn som skrivit boken som filmen bygger på har tidigare jobbat med 24 och samma långsökta och provocerande vändningar finns självklart att hitta även här.

022

Copyright Nordisk Film/Lionsgate 2017

Katastrofalt skådespel

Så med den utgångspunkten kanske man inte skall förvänta sig särskilt mycket. Tyvärr blir allt bara sämre efter det här. Dylan O’Brien och Taylor Kitsch är så pass uttryckslösa att jag inte ens kan se skillnad mellan dem – ungefär som två vägskyltar som bara står och glor. Michael Keaton har som alltid en hyfsad lägsta nivå, men detta påminner om den tiden då han skamset fick stå och göra skräp som skräckfilmen White Noise. Storyn är rörig och helt utan någon typ av grundläggande logik. Jag misstänker att både rymdvarelser och Big Foot väntar runt hörnet om filmen getts mer speltid.

Tillslut börjar jag nästan skratta, allt som slängs upp på duken är så dumt och krystat att jag måste klassa hela kalabaliken som ett skämt. Man stjäl allt i sin sikt, likt en bunt pirater som rövar och stökar. Bourne-serien, 24 (såklart), James Bond… Ja, allt mellan himmel och jord placeras mitt ibland motbjudande cynism. Dessutom är man självupptagen av att visa upp sin egna ’’genialitet’’ över att ha lyckats pricka in ett par känsliga ämnen som man kan misshandla och förnedra.

0042

Copyright Nordisk Film/Lionsgate 2017

Seagal är föredömlig i jämförelse 

Den enorma skojaren Steven Seagal har gjort häftigare och mer medryckande filmer än det här, dessutom med bättre action och skådespel. American Assassin frossar i allt som kan tänkas ha med dålig actionfilm att göra, där man utan problem kan förnedra kvinnor, strunta i god smak och  ha specialeffekter som är så undermåliga att de får King Kong från 1933 att framstå som toppmodern.

I sina bästa fall är American Assassin som de där riktigt hemska provspelningarna för makalöst dåliga program som Idol och Bonde Söker Fru, det vill säga; pinsamma, tragiska, skamliga och helt utan underhållningsvärde för den som inte älskar att vältra sig i skadeglädje.

Betyg 1/10