Summering: Det må låta tjatigt och partiskt, men det spelar ingen roll i det här fallet… Marvel Studios öppnar 2019 med en makalös upplevelse med en hjältinna som har alla chanser att erövra hela galaxen.  

Marvel har blivit för stort, förutsägbart och omfamnat politisk korrekthet… Ja, i alla fall enligt en stor grupp så kallade troll på internet, som den senaste tiden har gjort allt för att demolera Captain Marvel, huvudrollsinnehavaren Brie Larson och – när de ändå håller på, Marvel Studios.

Efter att ha lyckats med att framställa Star Wars: The Last Jedi som det sämsta och mest ondsinta  verket sedan Adolf Hitlers Mein Kampf, så har samma hop av bittra och förargade personligheter  satt siktet på Marvel. Denna lilla skara har – på konststycket, lyckats mobba och häckla Daisy Ridley och Kelly Marie Tran, så till den milda grad att de behövt stänga ned sina Instagram-konton. Lucasfilm chefen Kathleen Kennedy har i sin tur blivit mordhotad över Twitter.    

Eldgafflar och fake news

Nu så är det Captain Marvel som står på tur att förintas genom lögner och påhittat trams. Attackerna har varit så överdrivna att Rotten Tomatoes behövt ändra om sitt system för användarrecensioner. Detta blir Marvel Studios första film som regisseras av en kvinna – Anna Boden i samarbete med sin partner Ryan Fleck, och i huvudrollen har vi Brie Larson, Oscarsvinnare för – den enligt mig, överskattade Room. Larson har i flera intervjuer talat om mångfald och hur hon gärna vill se en journalistkår som inte bara består av vita medelåldersmän. 

Detta uttalande – samt ett par andra som kan kategoriseras som feministiska och progressiva, har frammanat det värsta ur ett internet som svarat med att dra fram eldgafflar och tända sina facklor. Larson kallas nu för rasist, manshatare samt en anledning till att Marvel Studios snart kommer att gå under. Samma människor, såg inga större problem då bolaget tog ett mycket dumdristigt beslut som innebar en gemensam reklamkampanj med med flygplans – och vapentillverkaren Northrop Grumman. 

Bakom kritiken 

Larson är inte direkt känd som den trevligaste – då det kommer till att ta hand om sina fans – tex så vägrar hon att skriva autografer. Men hatstormen grundas inte i detta utan en form av horribel högerpopulism där progressivitet och liberaler korsfästs, detta i Donald Trumps fotspår där murar, xenofobi och oförskämdhet alltmer hyllas och godtas som normer. 

Men detta är inte någon obduktion av en potentiell politisk agenda, det finns bara en enda fråga som är relevant, och det är om Captain Marvel faktiskt är bra eller inte ? Och då vi talar om själva filmen, inte det konstgjorda näthatet, så finns det bara ett svar: Ett gigantiskt, JA ! 

Filmen må ha utstått oväntat motstånd online, men oavsett denna incident så är Marvel Studios ständigt under attack, både medialt och inom industrin. De ses som ett svarthål som är på väg att sluka allt omkring sig. Att vi får mer så kallad ’’kvalitetsfilm’’ än någonsin, genom alternativa distributionskanaler som Netflix och Amazon verkar ha glömts bort. Den förvridna illusionen – att allt är ett nollsummespel, där en stor aktör krossar de mindre, verkar vara omöjlig att dräpa. Black Panthers Oscarsnominering till bästa film, borde ha satt stopp för dessa fördomar, som utgår från att detta är glorifierade skräpfilmer utan substans eller artistiskt värde. 

Framgångens baksida 

Framgångsrika sportlag utstår liknande glåpord, det amerikanska fotbollslaget New England Patriots är en av de mest framgångsrika organisationerna inom NFL och hela sportindustrin. Man kan – och skall, kritisera lagets ägare Robert Kraft – som nu senast är inblandad i en prostitutionshärva, quarterbacken Tom Bradys gnälliga maner samt coachen Bill Belichick buffliga metoder, men deras hela sex troféer som världsmästare går inte att ta ifrån dem, då handlar det bara om vad som sker på planen. 

Marvel är inte bara en filmstudio, det är – precis som ett idrottslag, måna om ett par saker; att alla anställda delar målet om att ingen skall förlora, att fansen skall få sitt och där filmerna ständigt marscherar framåt in i nya spännande territorium. Likheterna med sportaffärer och dess filosofier fortsätter i den metodik studion anlitar sina regissörer. Likt Billy Bean – managern för Baseboll laget Oakland Athletics, även huvudpersonen i Bennet Millers Moneyball, så hittar Marvel relativt okända regissörer och coachar samt hjälper dem att nå oanade höjder. 

Det är bara att titta på exempel som Bröderna Russo och Jon Watts, ingen förde med sig särskilt långa meritlistor då de tilldelades jobben som regissörer får några av studions största projekt. Med hjälp av demonproducenten – och studiochefen Kevin Feige, plus det gigantiska bankvalvet som Disney står redo med, så har dessa regissörer skapat filmmagi med Spider-Man: Homecoming och nu senast Avengers: Infinity War. 

Oanvänd potential 

Anna Boden och Ryan Fleck har – innan detta mastodont projekt, regisserat filmer som är lika enkla och raka som tvåtaktsmotorer. Sugar och Half Nelson innehåller stunder av oerhört stark berättarteknik samt snillrik dramatisering. Problemet har varit att det alltid saknats något, visionen  räcker inte hela vägen fram. Sugar må besitta en fantastisk men tragisk och smärtsam konklusion, som stannar kvar länge, men resan dit kantas av trist skådespel och söligt tempo. Och då Fleck och Boden prövade att regissera en komedi med storstjärnor som Zack Galifianakis i It’s Kind Of A Funny Story, så gick allt käpprätt åt helvete. Det är därför inte lika säkert som då Ryan Coogler hyrdes in för Black Panther, att slutresultatet skall bli lysande. 

Förhoppningarna och förväntningarna på Captain Marvel har bara ökat efter att Warner Brothers och DC släppte Wonder Woman, som blev ett kulturellt fenomen som till och med Hillary Clinton nämner i sin bok What Happend. Carol Danvers/Captain Marvel, har under de senaste åren blivit än mer populär, Kelly Sue DeConnicks period som förmyndare över karaktären, hör till bland det mest underhållande och intressanta som Marvel gett läsarna – då vi talar om serietidningarna. Denna filmatisering får helt enkelt inte slå slint, vikten av att kunna ge oss en stark och karismatisk kvinnlig huvudperson är viktigare än någonsin i detta horribla klimat av elakheter som dominerar tidningsrubrikerna och en era då #MeToo fortfarande diskuteras flitigt.  

Back to basics 

När Iron Man hade premiär för över tio år sedan, så mottog filmen en udda form av kritik. Actionfilmer slits oftast i stycken över bristande regi, svaga karaktärer och berättande som hör hemma på en återvinningsstation. Med Iron Man så var detta inte fallet, den största kritiken relaterade snarare till bristen på action. Marvel Studios var förutseende nog med förstå att deras första film behövde stabila och empatiska karaktärer, att införskaffa – ytligheter, som filmiskt fyrverkeri och ljusshower fick komma i andra hand. Med tiden så har studion hittat ett sätt att leverera slutprodukter som kombinerar action och starkt berättande. Captain Marvel är lika ypperligt balanserad som studions bästa filmer, men samtidigt så återgår man till Iron Mans ursprungligakoncept med karaktärsbyggnad och berättande i centrum, explosioner och hårda knytnävar blir enbart ett härligt komplement. 

Fleck och Boden känns till en början lite darriga inför sitt nya jobb, Captain Marvel inleder – inte helt olikt Thor Ragnarok, på något skakiga ben. Framförallt så har de båda regissörerna problem med att etablera en tydlig ton, Brie Larson och Jude Law känns omaka och Annette Bening utför ett ganska rejält överspel som sticker i ögonen. 

Ensamhet och sökande 

Men då filmen slutligen når vår egen jord, så är nervositeten som bortblåst. Då framträder alla de där faktorerna som gör en Marvel film till ett event värt att besöka om och om igen. Larson porträttering av Carol Danvers får ett behövligt djup, hennes sarkasm och nonchalanta attityd blir ett uppenbart pansar för en sökande och förlorad person. Danvers bräcklighet och utanförskap drar genast tankarna till Sugar, där Boden och Fleck så kraftfullt fångade känslan av total ensamhet och ovissheten om vad framtiden kan komma att innehålla. 

Larsons person må vara diskutabel, men det finns inte ett uns tvivel om att denna version av Carol Danvers har precis lika stor potential som då vi först mötte karaktärer som Tony Stark eller Natasha Romanoff. Personregin är genomgående oerhört stark, Jude Law må förbli något monoton, men Bening, Samuel L. Jackson och Lashana Lynch är alla strålande. Bening lyckas – trots den trassliga starten, kombinera stor pondus och stark karisma, att Marvel fortsätter rollbesätta skådespelarveteraner som Bening och Robert Redford visar sig vara lika lyckat varje gång. 

Jackson har i sin tur, nog aldrig varit såhär underhållande, denna unga version av superspionen Nick Fury, är en mer humoristisk och lättsam person än den luttrade veteran vi möter i de filmerna som utspelar sig efter Captain Marvel. Sedan har vi katten Goose, som antagligen kommer cementera sig i Marvel historien som en av de bästa birollerna någonsin.

Bryter upp strukturen – delvis 

Berättelserna som följer hjältars ursprung har följt en likartad struktur sedan Superman år 1978. Captain Marvel delar ett antal grundnoter med denna alltför bekanta uppbyggnad, men ett mått variation införs då berättelsen inte är linjär, istället använder man ett uppbrutet narrativ. Detta gör att traditonella händelseförlopp kan ignoreras. De två timmarna drar förbi oväntat snabbt och genomförandet är så starkt att ytterligare tjugo minuter hade kunnat läggas till utan större problem.  

Tillskillnad mot Avengers Infinity War så är Captain Marvel enbart fotograferad med IMAX kameror i specifika sekvenser. Även om de flesta biobesökare i Sverige – tyvärr, inte kommer ha möjligheten att se filmen i detta format, så är upplevelsen på – då den gigantiska duken utnyttjas till 100 %, oerhörd. Skärpan och färgerna får till och med simpla sekvenser so utspelas i bäcksvart rymd att se ut som konst. Den utomjordiska världen Hala hör till bland de häftigaste Marvel har designat, med klassisk futuristiskt arkitektur och gyllene solstrålar som dränker bilderna. Även på en mindre duk så är Captain Marvel en poetiskt vacker film. 

Rymdskepp, färggranna dräkter och slagsmål är självklara beståndsdelar i en film som denna, men under filmens mellanspel så förvandlas allt till ett enda stort andetag. Där tillåts Boden och Fleck att helt ägna sig åt att bygga upp karaktärerna. Man undviker att köra på med genrens traditionellt trista utläggningar och förklaringar, istället så skapas starka relationer mellan karaktärerna samt livsvärderingar och livsviktiga beslut. 

Mod i lugnet 

Det är minst sagt modigt att Marvel tillåter regissörsparet inkludera en så stor andningspaus, just då kaoset och extasen står redo att invadera salongen. Men detta tålmodiga beslut visar sig  stärka filmens övergripande dramatik. Captain Marvel är klyftig nog att respektera tittarnas intelligens. Vändningar eller skeenden som kan tyckas vara uppenbara eller förutsägbara, avverkas snabbt och utan större dramatik. Captain Marvel känns som en rustik och värmande middag, lagad med hjärta och passion, att den råkas serveras i en lyxomgivning som Stockholmstadshus blåa hall, är enbart en bonus. Och den numera världskända Marvel-humorn är lika levande och sprallig som alltid.  

Tro nu inte att Captain Marvel saknar besinningslöst häftig action som är så magnifik att man undrar vad Marvel tillsätter för trolldryck i sitt dricksvatten. Hela finalen blir en kompakt, genialisk och perfekt avvägd explosion där filmskaparna satsar alla sina pengar på ett kort och vinner hela rubbet.  

Seger – igen 

Mot slutet lämnas vi glada, hoppfulla och sugna på nästa kapitel i denna fantastiska saga som är Marvels filmiska universum. Captain Marvel må öppna svagt, och dess försiktiga och lugna mitt kan nog komma att uppröra i kubik och kvadrat. Må så vara, men trots vissa invändningar så står Marvel Studios, Brie Larson och Anna Boden och Ryan Fleck som världsmästare då allt är sagt och gjort. Och då kan svårigheterna – på vägen mot total dominans, kallas för irrelevanta petitesser. Filmens slogan; ’’Högre, längre, snabbare’’, kunde inte har varit mer korrekt.

Betyg 9/10