Image copyright and courtesy of Disney/Pixar Studios 2019
OBS ! Denna recension avser den svenska versionen.
Summering: Det sista äventyret med de ikoniska leksakerna är ett glädjepaket som blir en perfekt final på filmsommaren.
Det finns en anledning att det tagit nästan ett årtionde för Pixar att göra en uppföljare till den bejublade Toy Story 3. Då Woody, Buzz och de andra älskade leksakerna lämnades över till den lilla flickan Bonnie, så fanns det inte ett torrt öga i någon utav de biosalonger som visade filmen världen över. Den emotionella och kraftfulla finalen kändes som det enda korrekta sättet att avsluta en filmserie – som ständigt förundrat sin publik och brutit ny mark, både i sina berättelser och på ett rent tekniskt plan.
Inte blir det lättare av att den första Toy Story, är den första filmen jag någonsin såg på bio. Det spelar ingen roll hur jag – och många andra, vänder och vrider på på det, denna filmserie kommer följa mig som min egen skugga. Sommaren 2019 kommer främst ihågkommen som den vår/sommar då Avengers Endgame – bokstavligt talat, tronade över allt annat. Därefter fick vi se Jon Watts skapa ytterligare ett Marvel-mästerverk med Spider-Man Far From Home. Men återbesöket hos leksakerna som banade vägen för den animerade filmen, har dröjt för oss i Sverige. Där amerikanerna fick återse Woody, Buzz och Bo Peep redan i juni, så blir Toy Story 4 nu ansvarig för att avsluta vår svenska filmsommar.
Toy Story 4 har på förhand fått utstå cyniska motargument, där man avfört den som en enkel väg till snabba cash. Inte nog med denna allmänna skepsis, Pixar-grundaren – och en av hjärnorna bakom hela filmserien – John Lasseter, tvingades avgå efter flera allvarliga anklagelser om sexuellt ofredande. Dessutom sades Lasseter att ha byggt upp en giftig kultur inom Pixar som grundade sig på sexism och mobbning utav arbetskollegor.
Trots dessa bakslag så visar sig Toy Story 4 vara en fantastisk – men inte mästerlig, fortsättning på en filmserie som aldrig slutar roa, beröra och påverka oss.
Tankar och funderingar om livet
Istället för att inleda en helt ny fas för våra kära leksaker, så fungerar Toy Story 4 som en meditativ fundering kring alla de ämnen som serien har gjort sig känd för. Där föregående film handlade om att ta farväl och inleda något nytt, så blir detta äventyr en lång tankeställare om syftet med livet.
Det låter oväntat tungt och djupgående för en underhållande familjefilm, men Toy Story har alltid haft nära till att beskriva väldigt mänskliga relationer och funderingar. Den emotionella styrkan är kanske inte lika förödande som för nio år sedan, men det är inte heller lika behövligt den här gången.
Filmen tillåts bedriva sina snillrika funderingar om både kärlek, ansvar och kompromisser i livet. Detta innebär att tempot har sänkts avsevärt. Toy Story 3 var många gånger som ett ostoppbart lokomotiv, det var en kavalkad av alltifrån action, till oförglömliga upptåg med Mr Potato Head. Men denna gången så låtar man majoriteten av de omtyckta birollerna ställa sig i bakgrunden. Till och med Buzz Lightyear spelar en mindre betydande roll än tidigare, och de nya bekantskaper som vi får stifta, är få men minnesvärda. Toy Story 4 är i mångt och mycket Woodys berättelse, där denne ifrågasätter sin relevans och betydelse i sin roll som ny men daterad leksak i ett barns liv.
Någonstans saknas de där minnesvärda sekvenserna där hela gruppen får stå i centrum. Vid flera tillfällen så kan man fråga sig om titeln borde ändrats till ’’Woody’s Story’’s. Och olyckligtvis så spökar den svenska dubbningen för den trogne sheriffen, saknaden av Björn Skifs går inte att undkomma, Fredrik Dolk låter aningen trött i rollen som Buzz, och endast Anette Belander som Bo Peep känns som ett någotsånär passande substitut.
Tekniskt genialitet
Den första filmen i serien är nu tjugofem år gammal, och serien har ett arv och följe som inte många filmserier kan stoltsera med. Därför så kostar Pixar på sig att bjuda på flera gladlynta referenser och vinkningar till de tidigare filmerna, soundtracket känns också som ett ihopplock av det bästa som Randy Newman komponerat. Och vi behöver inte ens tala om de visuella undren som Pixar visar upp under filmens 100 minuter. Den animerade filmen må vara en självklarhet idag, men det finns fortfarande ingen som levererar sådana minnesvärda syner och vyer som Pixar.
Att se hur serien utvecklats i takt med tekniken är nästan rörande, flera bilder och stunder är så visuellt utsökta att de kan göras om till en hängande tavla på valfritt konstgalleri. Pixars gränslösa kärlek gentemot karaktärerna är magiskt att beskåda.
Fartfylld, öm och hjärtskärande
Och då Toy Story 4 verkligen trampar gasen i botten så värker det i smilbanden. Det är en ren explosion av ohämmad glädje, ungdomlighet och kärlek gentemot filmkonsten och simpelt men starkt berättande. Berättelsen bjuder på konstanta överraskningar, snabba vändningar och ett överlyckligt humör som smittar av sig. Och även om det finns ett antal hjärtskärande sekvenser så lämnar man salongen med en värme i kroppen som bör kunna ta oss igenom den mest hopplösa av svenska vintrar.
Bristerna – som en snarlik antagonist och en final som inte är riktigt lika förkrossande som sist går att förlåta. Josh Cooley – som långfilmsdebuterar, närmar sig flera känslofyllda scener med en sådan ödmjukhet och försiktighet att det aldrig känns genant eller manipulativt.
Ohyggligt fint
Om Toy Story 3 var det stora fyrverkeriet, så är detta epilogen där man med ömma ord summerar allt som varit. Lusten om att få uppleva filmen igen – i originalversion, är stor, och det känns inte som en omöjlighet att ett än högre betyg kan utdelas då.
Detta må inte vara Pixars största stund och det fanns egentligen inget att tillägga efter den odödliga finalen i Toy Story 3. Den svenska dubbningen ger inte heller filmen några extra meriter. Men trots dessa problem så är Toy Story 4 en varm, vacker och fasligt rolig film som inte går att värja sig ifrån. Det är en sann bragd att inte fälla en tår över hur fint det här faktiskt är…
All images courtesy and copyright of Sony Pictures and Marvel Studios 2019
Summering: Homerun… Igen… Far From Home tar allt vi älskade med Homecoming och utökar spelplanet på oväntade och geniala vis. Marvel har avslutar sitt 2019 med flaggan i topp.
Detta kan ju inte vara möjligt ! Efter en tidernas mest storslagna, emotionella och drabbande konklusioner i Avengers Engame, så är Marvel tillbaka – efter ett fåtal månader, med ännu en film som går utan – eller klättrar, – ovanpå allt annat.
I dagsläget så sitter väl vi redan i en trång båt, på väg mot floden styx, ja, om båten hade namnet ’’Marvel Fanboy’’ på sidan av sitt skrov och slutdestinationen var en evig plats i dödsriket där massorna kommer anklaga en för att vara en korrupt Marvel/Disney fundamentalist – även om nu Spider-Man står under Sonys ägandeskap – då det gäller filmrättigheter.
För flera så är Marvel enbart en fabrik, förvisso en framgångsrik sådan, men ändå en fabrik som spottar ut ett antal filmer per år. Marvel Studios må idag vara ett oerhört väloljat maskineri, det råder ingen tvekan om att det är ett storbolag som allt mer närmar sig att bli ett varumärke – likt Hello Kitty som klistras fast på lunchlådor och sängkläder.
Men mitt i stormen öga – med de historiska framgångarna, så ligger Marvels filmer som ett orubbligt fundament för bolaget och dess filosofier. Om Marvel Studios skall jämföras men någon sorts serietillverkare så är det i samma glamorösa sällskap som Rolls Royce, Rolex eller Leica – kameratillverkaren, skillnaden är bara att Marvels filmer kommer med en rimligare prislapp.
Där andra sommar – och storfilmer känns som slapphänta Whooper hamburgare från Burger King, så står Marvel i ett helt annat led, där allt känns skräddarsytt och kärleksfullt.
Filmvärldens Rolex
Rolex och de andra nämnda lyxproducenterna är – precis som Marvel, jätteinstitutioner som idag associeras med en specifik livstil – och ett mått av extraordinär kvalité. Ingen kritiserar Rolls Royce då de visar upp den nya årsmodellen av deras legendariska Phantom. Om nu Spider-Man, Doctor Strange eller Black Panther är företagets diverse modeller, så är varje ny iteration bättre, mer avancerad men samtidigt klassisk och igenkännbar, och den elitism – som omger dessa lyxiga titaner, går inte att hitta hos Marvel heroiska ensemble.
Att ständigt lyckas med att förbättra, innovera och förundra med varje ny film är en bedrift – lika enorm som då Spider-Man – begravd under tonvis med betong och sten, befriar sig från en oundviklig död för att rädda sina mest älskade.
Efter flera av år skräpfilmer – som Spider-Man 3 och The Amazing Spider-Man 1och 2, så hittade regissören Jon Watts en ungdomligare, lösare och mer emotionell kärna än både Sam Raimi och Marc Webb i Spider-Man Homecoming.
Marvel är tjatiga på så sätt att de aldrig låter spektaklet ta överhanden, sekvensen där Watts återskapade den legendariska styrkebragden från berättelsen If This Be My Destiny – när Peter Parker begravs utav Michael Keatons Vulture, innehåller mer smärta, hoppfullhet och intensitet än Andrew Garfields och Tobey Maguires samlade insatser.
Far From Home fortsätter – likt sin föregångare, studera Peter Parkers slitningar mellan livet som superhjälte och dennes mer ordinära tonårsproblem. Vi har sett det romantiska strulet tidigare samt de problem som kommer med att leva ett dubbelliv, men aldrig såhär energiskt, roligt och välspelat. Tom Holland, Jacob Batalon och Zendya besitter så mycket värme, karisma och kemi att de – endast i enkla förväxlingar, blir ett nöje att beskåda. Trion hittar en perfekt balans mellan allvar, självdistans och ungdomligt trams som är fantastiskt att beskåda.
Mer humor
Denna gång satsar Watts på mer humor än action, och till en början är alla fartfyllda skämt en aning oväntade, men likt roddarna på en galär, så är synergin mellan de olika segmenten snudd på perfekta. Filmen har ett tempo som kan knäcka toppatleter, men trots denna höga hastighet så känns Far From Home aldrig hetsig eller stressad.
Jon Watts har ett järngrepp då det kommer till berättelse, detta gör att man kan introducera mycket udda, extrema och eklektiska segment. Watts tar aldrig något för givet, hungern och den ungdomliga ivern – från Watts dagar som indie-regissör, är ständigt närvarande. Framförallt så är filmen oerhört ödmjuk, i sina mest lättsamma scener kan det till och med slå över till att verka en aningen fånigt, men entusiasmen och oskyldigheten gör tveksamma moment till stor underhållning.
Även om berättelsen i grund och botten handlar om en strid mellan ont mot gott, så är det Peter Parkers resa från tonåring till man som är filmens centrum. Och likt Endgame så är interaktioner och samtal lika spännande och mer essentiella gentemot filmens helhet än de kolossala actionscenerna.
Då det kommer till rent spektakel så är ambitionerna större än någonsin. För första gången – i en solofilm för Spider-Man, så rör man sig utanför New York. Peter Parkers mycket färggranna klass reser denna gång till Europa och dess mest igenkännbara städer såsom Venedig.
Parker, Peter Parker
Detta miljöombyte ger filmen en mer säregen och individualistisk karaktär än någon tidigare Spider-Man-film. Att Jon Watts också undviker att göra filmen till ren resereklam – för de respektive resmålen, är också uppskattat. Turerna mellan länder – samt Samuel L. Jacksons medverkan som superspionen Nick Fury, gör at Far From Home känns som Marvels svar på Mission Impossible eller James Bond.
Visuellt har man också valt att addera mer ljus till fotot och spela in fler scener i dagsljus. Genom detta beslut så kan de fantastiska specialeffekterna verkligen uppskattas. Venedig-sekvensen är tex helt spektakulär att beskåda, men några av de bästa vatteneffekter vi sett på film. Och spektaklet är lika explosivt och massivt som alltid då Marvel för feeling och inspiration.
Spider-Man har nog aldrig rört sig samt haft en såhär vacker akrobatik någon tidigare gång, slutspurten tangerar att förlita sig en aning för mycket på CGI kavalkader, men det centreras tack vare stor humor och lysande skådespel. Det är framförallt den otroliga energin som övervinner alla hinder.
Långt ifrån hemma…
Titeln Far From Home syftar inte bara på att våra protagonister befinner sig tusentals kilometer hemifrån. Peter Parker långt ifrån är trygg med sig själv efter händelserna i AvengersEndgame. Den mer psykologiska aspekten – där karaktären, dras med skuldkänslor och isolering, är genuint drabbande och mer trovärdigt än då Shane Black försökte porträttera Tony Starks posttraumatiska stress i Iron Man 3. Där Peter Parker hungrande efter action och hjältedåd i Homecoming, så är han mer reserverad, grubblande och kritisk till sin roll som hjälte denna gång.
Vad beträffar skådespelare – utöver den otroligt begåvade unga trion – Holland, Zendaya och Batalon, så får Samuel L. Jackson och Cobie Smulders oväntat mycket att göra. Smulders i synnerhet har nog aldrig varit såhär bra i rollen som Maria Hill, med mer humor och karisma än förut. Jon Favreaus Happy Hogan borde vara en permanent del av varje film som Marvel Studios gör, att den lite förvirrade och fumliga biroll fortfarande känns så sympatisk och varm är rentav fantastiskt. Jake Gyllenhaals är i sin tur stark och minnesvärd i rollen som Quentin Beck/Mysterio.
En hundvalp som rör och förstör
Sedan får vi överraskningar och nördiga påskägg som i alla fall får mig att lägga mig ned på golvet och skaka. Sättet man refererar och kopplar ihop med Marvels Studios tidigare filmer, skapar tårar i ögonen, hängivenheten till detaljer är inget annat än sinnesjuk. Hela filmen kan enklast beskrivas som en bedårande hundvalp, med oändliga mängder charm, oskyldighet och energi, det går inte att värja sig för värmen och lyckan som projiceras till publiken.
Spider-Man Far From Home är en genialisk, energisk och utmattande åktur som visar att Marvel Studios bara har börjat. Slutspelet för det gamla gardet må vara över, men framtiden kunde inte ha sett mer ljus ut. Återigen så har Jon Watts och Marvel skapat ett genre-mästerverk som lämnar tittaren rörd och förstörd.
All images courtesy and copyright of Disney/Marvel Studios 2019
Summering: Det må låta tjatigt och partiskt, men det spelar ingen roll i det här fallet… Marvel Studios öppnar 2019 med en makalös upplevelse med en hjältinna som har alla chanser att erövra hela galaxen.
Marvel har blivit för stort, förutsägbart och omfamnat politisk korrekthet… Ja, i alla fall enligt en stor grupp så kallade troll på internet, som den senaste tiden har gjort allt för att demolera Captain Marvel, huvudrollsinnehavaren Brie Larson och – när de ändå håller på, Marvel Studios.
Efter att ha lyckats med att framställa Star Wars: The Last Jedi som det sämsta och mest ondsinta verket sedan Adolf Hitlers Mein Kampf, så har samma hop av bittra och förargade personligheter satt siktet på Marvel. Denna lilla skara har – på konststycket, lyckats mobba och häckla Daisy Ridley och Kelly Marie Tran, så till den milda grad att de behövt stänga ned sina Instagram-konton. Lucasfilm chefen Kathleen Kennedy har i sin tur blivit mordhotad över Twitter.
Eldgafflar och fake news
Nu så är det Captain Marvel som står på tur att förintas genom lögner och påhittat trams. Attackerna har varit så överdrivna att Rotten Tomatoes behövt ändra om sitt system för användarrecensioner. Detta blir Marvel Studios första film som regisseras av en kvinna – Anna Boden i samarbete med sin partner Ryan Fleck, och i huvudrollen har vi Brie Larson, Oscarsvinnare för – den enligt mig, överskattade Room. Larson har i flera intervjuer talat om mångfald och hur hon gärna vill se en journalistkår som inte bara består av vita medelåldersmän.
Detta uttalande – samt ett par andra som kan kategoriseras som feministiska och progressiva, har frammanat det värsta ur ett internet som svarat med att dra fram eldgafflar och tända sina facklor. Larson kallas nu för rasist, manshatare samt en anledning till att Marvel Studios snart kommer att gå under. Samma människor, såg inga större problem då bolaget tog ett mycket dumdristigt beslut som innebar en gemensam reklamkampanj med med flygplans – och vapentillverkaren Northrop Grumman.
Bakom kritiken
Larson är inte direkt känd som den trevligaste – då det kommer till att ta hand om sina fans – tex så vägrar hon att skriva autografer. Men hatstormen grundas inte i detta utan en form av horribel högerpopulism där progressivitet och liberaler korsfästs, detta i Donald Trumps fotspår där murar, xenofobi och oförskämdhet alltmer hyllas och godtas som normer.
Men detta är inte någon obduktion av en potentiell politisk agenda, det finns bara en enda fråga som är relevant, och det är om Captain Marvel faktiskt är bra eller inte ? Och då vi talar om själva filmen, inte det konstgjorda näthatet, så finns det bara ett svar: Ett gigantiskt, JA !
Filmen må ha utstått oväntat motstånd online, men oavsett denna incident så är Marvel Studios ständigt under attack, både medialt och inom industrin. De ses som ett svarthål som är på väg att sluka allt omkring sig. Att vi får mer så kallad ’’kvalitetsfilm’’ än någonsin, genom alternativa distributionskanaler som Netflix och Amazon verkar ha glömts bort. Den förvridna illusionen – att allt är ett nollsummespel, där en stor aktör krossar de mindre, verkar vara omöjlig att dräpa. Black Panthers Oscarsnominering till bästa film, borde ha satt stopp för dessa fördomar, som utgår från att detta är glorifierade skräpfilmer utan substans eller artistiskt värde.
Framgångens baksida
Framgångsrika sportlag utstår liknande glåpord, det amerikanska fotbollslaget New England Patriots är en av de mest framgångsrika organisationerna inom NFL och hela sportindustrin. Man kan – och skall, kritisera lagets ägare Robert Kraft – som nu senast är inblandad i en prostitutionshärva, quarterbacken Tom Bradys gnälliga maner samt coachen Bill Belichick buffliga metoder, men deras hela sex troféer som världsmästare går inte att ta ifrån dem, då handlar det bara om vad som sker på planen.
Marvel är inte bara en filmstudio, det är – precis som ett idrottslag, måna om ett par saker; att alla anställda delar målet om att ingen skall förlora, att fansen skall få sitt och där filmerna ständigt marscherar framåt in i nya spännande territorium. Likheterna med sportaffärer och dess filosofier fortsätter i den metodik studion anlitar sina regissörer. Likt Billy Bean – managern för Baseboll laget Oakland Athletics, även huvudpersonen i Bennet Millers Moneyball, så hittar Marvel relativt okända regissörer och coachar samt hjälper dem att nå oanade höjder.
Det är bara att titta på exempel som Bröderna Russo och Jon Watts, ingen förde med sig särskilt långa meritlistor då de tilldelades jobben som regissörer får några av studions största projekt. Med hjälp av demonproducenten – och studiochefen Kevin Feige, plus det gigantiska bankvalvet som Disney står redo med, så har dessa regissörer skapat filmmagi med Spider-Man: Homecoming och nu senast Avengers: Infinity War.
Oanvänd potential
Anna Boden och Ryan Fleck har – innan detta mastodont projekt, regisserat filmer som är lika enkla och raka som tvåtaktsmotorer. Sugar och Half Nelson innehåller stunder av oerhört stark berättarteknik samt snillrik dramatisering. Problemet har varit att det alltid saknats något, visionen räcker inte hela vägen fram. Sugar må besitta en fantastisk men tragisk och smärtsam konklusion, som stannar kvar länge, men resan dit kantas av trist skådespel och söligt tempo. Och då Fleck och Boden prövade att regissera en komedi med storstjärnor som Zack Galifianakis i It’s Kind Of A Funny Story, så gick allt käpprätt åt helvete. Det är därför inte lika säkert som då Ryan Coogler hyrdes in för Black Panther, att slutresultatet skall bli lysande.
Förhoppningarna och förväntningarna på Captain Marvel har bara ökat efter att Warner Brothers och DC släppte Wonder Woman, som blev ett kulturellt fenomen som till och med Hillary Clinton nämner i sin bok What Happend. Carol Danvers/Captain Marvel, har under de senaste åren blivit än mer populär, Kelly Sue DeConnicks period som förmyndare över karaktären, hör till bland det mest underhållande och intressanta som Marvel gett läsarna – då vi talar om serietidningarna. Denna filmatisering får helt enkelt inte slå slint, vikten av att kunna ge oss en stark och karismatisk kvinnlig huvudperson är viktigare än någonsin i detta horribla klimat av elakheter som dominerar tidningsrubrikerna och en era då #MeToo fortfarande diskuteras flitigt.
Back to basics
När Iron Man hade premiär för över tio år sedan, så mottog filmen en udda form av kritik. Actionfilmer slits oftast i stycken över bristande regi, svaga karaktärer och berättande som hör hemma på en återvinningsstation. Med Iron Man så var detta inte fallet, den största kritiken relaterade snarare till bristen på action. Marvel Studios var förutseende nog med förstå att deras första film behövde stabila och empatiska karaktärer, att införskaffa – ytligheter, som filmiskt fyrverkeri och ljusshower fick komma i andra hand. Med tiden så har studion hittat ett sätt att leverera slutprodukter som kombinerar action och starkt berättande. Captain Marvel är lika ypperligt balanserad som studions bästa filmer, men samtidigt så återgår man till Iron Mans ursprungligakoncept med karaktärsbyggnad och berättande i centrum, explosioner och hårda knytnävar blir enbart ett härligt komplement.
Fleck och Boden känns till en början lite darriga inför sitt nya jobb, Captain Marvel inleder – inte helt olikt Thor Ragnarok, på något skakiga ben. Framförallt så har de båda regissörerna problem med att etablera en tydlig ton, Brie Larson och Jude Law känns omaka och Annette Bening utför ett ganska rejält överspel som sticker i ögonen.
Ensamhet och sökande
Men då filmen slutligen når vår egen jord, så är nervositeten som bortblåst. Då framträder alla de där faktorerna som gör en Marvel film till ett event värt att besöka om och om igen. Larson porträttering av Carol Danvers får ett behövligt djup, hennes sarkasm och nonchalanta attityd blir ett uppenbart pansar för en sökande och förlorad person. Danvers bräcklighet och utanförskap drar genast tankarna till Sugar, där Boden och Fleck så kraftfullt fångade känslan av total ensamhet och ovissheten om vad framtiden kan komma att innehålla.
Larsons person må vara diskutabel, men det finns inte ett uns tvivel om att denna version av Carol Danvers har precis lika stor potential som då vi först mötte karaktärer som Tony Stark eller Natasha Romanoff. Personregin är genomgående oerhört stark, Jude Law må förbli något monoton, men Bening, Samuel L. Jackson och Lashana Lynch är alla strålande. Bening lyckas – trots den trassliga starten, kombinera stor pondus och stark karisma, att Marvel fortsätter rollbesätta skådespelarveteraner som Bening och Robert Redford visar sig vara lika lyckat varje gång.
Jackson har i sin tur, nog aldrig varit såhär underhållande, denna unga version av superspionen Nick Fury, är en mer humoristisk och lättsam person än den luttrade veteran vi möter i de filmerna som utspelar sig efter Captain Marvel. Sedan har vi katten Goose, som antagligen kommer cementera sig i Marvel historien som en av de bästa birollerna någonsin.
Bryter upp strukturen – delvis
Berättelserna som följer hjältars ursprung har följt en likartad struktur sedan Superman år 1978. Captain Marvel delar ett antal grundnoter med denna alltför bekanta uppbyggnad, men ett mått variation införs då berättelsen inte är linjär, istället använder man ett uppbrutet narrativ. Detta gör att traditonella händelseförlopp kan ignoreras. De två timmarna drar förbi oväntat snabbt och genomförandet är så starkt att ytterligare tjugo minuter hade kunnat läggas till utan större problem.
Tillskillnad mot Avengers Infinity War så är Captain Marvel enbart fotograferad med IMAX kameror i specifika sekvenser. Även om de flesta biobesökare i Sverige – tyvärr, inte kommer ha möjligheten att se filmen i detta format, så är upplevelsen på – då den gigantiska duken utnyttjas till 100 %, oerhörd. Skärpan och färgerna får till och med simpla sekvenser so utspelas i bäcksvart rymd att se ut som konst. Den utomjordiska världen Hala hör till bland de häftigaste Marvel har designat, med klassisk futuristiskt arkitektur och gyllene solstrålar som dränker bilderna. Även på en mindre duk så är Captain Marvel en poetiskt vacker film.
Rymdskepp, färggranna dräkter och slagsmål är självklara beståndsdelar i en film som denna, men under filmens mellanspel så förvandlas allt till ett enda stort andetag. Där tillåts Boden och Fleck att helt ägna sig åt att bygga upp karaktärerna. Man undviker att köra på med genrens traditionellt trista utläggningar och förklaringar, istället så skapas starka relationer mellan karaktärerna samt livsvärderingar och livsviktiga beslut.
Mod i lugnet
Det är minst sagt modigt att Marvel tillåter regissörsparet inkludera en så stor andningspaus, just då kaoset och extasen står redo att invadera salongen. Men detta tålmodiga beslut visar sig stärka filmens övergripande dramatik. Captain Marvel är klyftig nog att respektera tittarnas intelligens. Vändningar eller skeenden som kan tyckas vara uppenbara eller förutsägbara, avverkas snabbt och utan större dramatik. Captain Marvel känns som en rustik och värmande middag, lagad med hjärta och passion, att den råkas serveras i en lyxomgivning som Stockholmstadshus blåa hall, är enbart en bonus. Och den numera världskända Marvel-humorn är lika levande och sprallig som alltid.
Tro nu inte att Captain Marvel saknar besinningslöst häftig action som är så magnifik att man undrar vad Marvel tillsätter för trolldryck i sitt dricksvatten. Hela finalen blir en kompakt, genialisk och perfekt avvägd explosion där filmskaparna satsar alla sina pengar på ett kort och vinner hela rubbet.
Seger – igen
Mot slutet lämnas vi glada, hoppfulla och sugna på nästa kapitel i denna fantastiska saga som är Marvels filmiska universum. Captain Marvel må öppna svagt, och dess försiktiga och lugna mitt kan nog komma att uppröra i kubik och kvadrat. Må så vara, men trots vissa invändningar så står Marvel Studios, Brie Larson och Anna Boden och Ryan Fleck som världsmästare då allt är sagt och gjort. Och då kan svårigheterna – på vägen mot total dominans, kallas för irrelevanta petitesser. Filmens slogan; ’’Högre, längre, snabbare’’, kunde inte har varit mer korrekt.
Regissören Jon Watts och Marvel Studios har skapat ett mästerverk som aldrig slutar att överraska eller roa. Med enorm värme och kärlek till sin berättelse samt karaktärer, har man återigen satt ned foten för vad bra underhållning skall vara. Jag står helt mållös inför denna återkomst. Detta är en av de bästa filmer jag sett på åratal.
Det är femton år sedan Sam Raimi släppte loss serietidningsförlaget Marvels absolut populäraste karaktär på bioduken. Filmen följde i de fotspår som Tim Burtons Batman hade plöjt upp år 1989. Helt enkelt en något mörkare och vuxnare version i jämförelse med det något glättigare och simplare förlagorna. Man skapade starkt drama och kryddade med mycket medryckande action.
Spider-Man är fortfarande en fantastisk film, sättet den fångade mig som en mycket oerfaren filmtittare och vägrade släppa taget, är förmodligen början till mitt filmintresse. Uppföljaren blev ännu bättre. Raimi förbättrade allt, visuellt var det en stor uppgradering från den ganska mediokra fotograferingen från första filmen.
Striden ovanpå den fiktiva delen av tunnelbanan på centrala Manhattan (det finns ingen förhöjd räls i New Yorks Midtown område) kategoriseras för de flesta som en av genrens mest nervkittlande sekvenser. Jag kan utan problem sätta dessa två upplevelser som några de mest minnesvärda jag någonsin fått vara med om i min personliga filmhistoria.
Framgången var ett faktum. Spider-Man och uppföljaren banade vägen för den moderna serietidningsfilmen. Christopher Nolan slutförde mallen med Batman Begins ett år efter Spider-Man 2. Utan dessa filmer hade filmvärlden antagligen sett mycket annorlunda ut idag.
Sedan kom del tre…
Den ökända, vidriga och förolämpande ’’finalen’’ som skulle bli ett crescendo av sällan skådat slag. Budgeten var rekordstor, förväntningarna likaså. Jag kan inte understryka nog hur brutalt efterspelet var efter filmen. En nära bekantskapskrets och jag själv reste i över en timme för att se filmen på premiärdagen. Resan till biografen var fylld av extas och förhoppningar. Resan hem kan nog bara liknas med hemkomsten efter att ha förlorat VM i och med ett självmål.
Spider-Man 3 är (för att sägs det rakt ut) en motbjudande film. Det finns inte ett enda dugg som faktiskt kan beskrivas som godtagbart i en av världens mest cyniska uppföljare. Vad som en gång var guld blev nu till sand (i alla bemärkelser), det starka engagemanget för karaktärerna var bortblåst, allting verkade ha gjorts på en mindre bakfylla, där Raimi och ensemblen enbart räknade ned med timmar och dagar tills inspelningarna tog slut.
Trots finansiella framgångar beslutade Sony att pensionera serien och försöka sig på en omstart. Resultatet blev inte mycket bättre…
Marc Webbs två Amazing Spider-Man filmer är pretentiösa, kyliga och helt befriade från glädjen eller energin som en film i denna genre kräver. Förutom Emma Stones helt förträffliga porträtt av Gwen Stacy, så är dessa två tragiska skräpfilmer bäst förglömma, framförallt skurkarna Lizard, Electro, Rhino… Ja glöm allting, det är nog bekvämast så.
Efter det enorma dataintrånget hos Sony för snart tre år sedan, var det uppenbart att producenterna med Amy Pascal i spetsen ännu en gång skjutit sig själva i foten. The Amazing Spider-Man 2 presterade dugligt ekonomiskt, men i perspektiv till sina föregångare var inkomsterna minst sagt måttliga.
Serien hamlade i limbo och ryktena gick, åt alla håll.
Men så tillslut kom beskedet som många enbart kunna drömma om. Marvels mest välkända karaktär skulle återvända hem som en del av deras framgångsrika filmiskauniversum. Återtåget skedde redan i förra årets Captain America: Civil War, ett inhopp som för många stal hela showen i en redan ypperlig film.
Copyright Sony Pictures 2017
Två fantastiska timmar med en perfekt Tom Holland
Så tiden är nu inne för den verkliga återkomsten. Och jag antar att både jag själv och andra Marvel fantaster burit på ett visst mått av oro. Vi har faktiskt inte sett en bra Spider-Man film sedan 2004. Men Homecoming bryter inte bara den nedåtgående trenden, den tar ett struptag kring konkurrensen och placerar sig som ett mästerverk som är nästintill fläckfritt. Jag är i fullkomlig extas över glädjeruset som förmedlas genom dessa två fantastiska timmar.
Regissören Jon Watts visade i sitt genombrott Cop Car att han hade en förmåga för att hantera allvar utan att slå in på en pretentiös väg. Det var en koncentrerad och skärpt historia som ofta var krypande obehaglig. Watts tar detta fokus till Spider-Man: Homecoming genom att helt och hållet koncentrera sig på berättelsen och dess karaktärer. Allt annat är sekundärt.
Tom Holland har blivit bekvämare och än mer karismatisk sen vi sist såg honom. Han ingjuter inte bara essensen från serietidningens Peter Parker, han utvecklar karaktären till en otroligt sympatisk och tillgänglig person där publiken ständigt är med honom, både genom emotionella dalar och toppar. Jag står mållös över hur Holland jonglerar med humor, tonårsångest samt ett orubbligt rättspatos som aldrig känns manipulativt.
Spider-Man har aldrig känns kraftfullare, fysiskt och emotionellt. Serietidningen försätter ofta karaktären i orubbliga situationer som kräver både fysiska och psykiska uppoffringar. Dessa överför Watts till sin film. Att se karaktären resa på sig efter varje smäll och slå de omöjliga oddsen är oerhört emotionellt kontra förutsägbart. Karaktären har aldrig varit bättre representerad., så enkelt är det bara. Andrew Garfields griniga och något odrägliga porträtt känns nu helt berättigat att förpassas till förbränningen.
Copyright Sony Pictures 2017
Ensemble med nytt perspektiv
Övriga i ensemblen av unga och i flera fall oprövade aktörer, ger de välkända figurerna flera nya dimensioner. Tony Revolori gör översittaren Flash Thompson till något mer än bara ett själviskt idrottande muskelberg. Man bryter tabun för filmstereotyper som äger rum i High School-miljö. Laura Harrier och Zendaya Coleman får gott om material för att skapa två både intressanta och starka kvinnliga karaktärer. Jacob Batalon skall ha en eloge i rollen som Parkers skolkamrat Ned. Jon Watts nyttjar aldrig givna mallar för någon i persongalleriet. Allting byggs upp med enorm varsamhet och intelligens, det alltid genuint och rakt på sak.
Zendaya skulle ha mått bra av lite mer speltid, men det vi får är tufft och väldigt energiskt. Sedan är kemin utsökt, pusselbitarna faller på plats och linjerna mellan dem suddas ut. Ett ständigt djup går alltid att hitta, det här är väl realiserade personer som ständigt överraskar och engagerar. Watts undviker också något som helst övergripande patos som trycks in med ansträngda gester.
Copyright Sony Pictures 2017
’’Jättekul’’ sade gamen
Michael Keatons Adrian Toomes är en både intressant och mångfacetterad antagonist som oväntat nog verkar lika genomtänkt som filmens hjälte. Vulture är också makalöst formgiven till absurdum, med metallvingar som besitter så många tricks i rockärmen att trollkarlen Joe Labero kommer känna sig något skamsen.
Då han och Spider-Man drabbar samman får vi snygga (men inte pråliga) actionscener som aldrig behöver förlita sig på att bombardera publiken med ett överflöd av digitala specialeffekter – som slutsekvensen i Avengers: Age Of Ultron. Allting innehåller en känslomässig laddning som kulminerar i en helt och hållet briljant final.
Det vore nästan ett lagbrott att inte hylla den geniala vändning som presenteras i filmens tredje fas. Den sker så organiskt och snyggt att jag känner starka impulser att ställa mig upp och applådera.
Filmens tempo är också närmast klockrent. Man låter aldrig de stora actionscenerna diktera, detta innebär att man eliminerar all form av utfyllnad. Dialogen och samspelet är precis lika fascinerande som de gånger Spider-Man visar upp sin akrobatik.
Väldigt snart inser jag att Homecoming inte är något högljutt och hjärtlöst spektakel, utan en fantastisk karaktärsstudie där man på bästa sätt använder sig av den stora och långa historiken som existerar från serietidningarna. Watts tillför ständigt nya infallsvinklar för både karaktärer och ikoniska scener från serien. Det är en helhet och sammanhållning som få filmer i någon genre klarar av.
Humorn är i en klass för sig, där James Gunn överdrev sina roligaste stunder i den förvisso helt suveräna Guardians Of The Galaxy Vol. 2, vet Jon Watts vart gränsen går. Skratten och leenden förkommer ständigt genom filmen, men Spider-Man: Homecoming är också helt förkrossande i sina mest dramatiska scener.
Varm och godhjärtad
Det är också en varm och godhjärtad film. Kritiken och skepsisen mot Marvel Studios och Disneys supersatsning kommer alltid finnas kvar, men man måste vara synnerligen bitter och grinig för att avfärda intentionerna med Homecoming. Scott Derrickson som regisserade Doctor Strange, påpekade att vad Marvel Studios först och främst fokuserar på är bra film. Och efter snart tio år som en av världens största firmor inom filmindustrin, framstår den gigantiska produktionsapparaten bättre än någonsin.
Man har tagit lärdom av sina tidigare misstag samtidigt som man aldrig faller in i slentrianens mörka skrymslen. Jag har faktiskt svårt att finna några som helst invändningar, det kanske skulle vara att vi vill ser mer av allt, för dessa två timmar passerar i rekordhastighet.
Precis som för femton år sedan då Spider-Man (2002) nådde sitt slut, så lämnar jag salongen lycklig, upprymd, tagen och helt förtrollad. Återkomsten är fulländad och jag är uppriktigt rörd över att en av de mest älskade superhjältarna någonsin återigen kan stoltsera med titeln bäst i hela vida världen världen.
Betyg 10/10
Bäst: Tom Holland, vändningen, humorn och kärleken till till materialet och säkerligen tusentals andra lyriska punkter.
Sämst: Vad för något ?
Fråga: Hur skall vi kunna vänta i hela två år för nästa del !?
Varning för spoilers kring X-Men: Apocalypse och diverse detaljer från Spider-Mans serietidningshistorik
Det här är var en av de få gånger jag brutit mot mina egna regler och sett en trailer, nästa synd lär begås i och med den kommande trailern till Star Wars: The Last Jedi. Men vi skall inte gå in på det eviga tjatet om trailer-policy.
Istället blir denna text en spekulation om diverse saker i Spider-Mans återkomst till Marvel Studios.
Först och främst måste man – då man diskuterar Marvel, Star Wars, eller annan nördkultur, ställa sig ödmjuk. Ytterst ödmjuk…
Jag konsumerar en skälig mängd serietidningar, men skulle aldrig våga definiera mig som mer än en intresserad novis i ämnet serietidningsvetenskap.
Men ett par detaljer i trailern och övrig PR-information, har fått mig att reflektera och spekulera. Och som något egoistiskt monument i högmod, väljer jag att skriva ned två teorier/frågor.
Vulture – Falcon ?
Två högteknologiska herrar med vingar. Sambandet är uppenbart. I serietidningen är Adrian Toomes, en uppfinnare som manövreras ur sitt eget bolag och således bestämmer sig för att tiden för våldsam hämnd är inne. I den omtvistade animerade TV-serien från 1994, var Toomes fortfarande VD i sitt bolag Toomes Aerodynamics, ett bolag som var under korporativ attack från Norman Osborn och hans Oscorp, som hade intentionen att absorbera bolaget. Adrian Toomes hade där uppfunnit tekniken som tillät bäraren av en specifik rigg att kunna flyga likt en fågel.
Denna berättelse valde även The Spectacular Spider-Man från 2008 att använda sig av.
Vi vet nästan ingeting om Toomes bakgrund eller intentioner för Spider-Man: Homecoming. Regissören Jon Watts talar svävande om Toomes som en vanlig Svensson som ramlat in på brottets bana. I den internationella trailern (som jag klantigt nog trodde var identisk med den redan visade amerikanska ) framstår Michael Keatons porträtt något för grovhugget för att vara en förmögen företagsledare.
Finns det måhända ett samband här ?
Jag har en längre tid gått i tankarna kring att Toomes faktiskt är uppfinnaren till den teknik som Sam Wilson alias Falcon använder. Om vi ser till det visuella är de vingar som Vulture använder klart mer osofistikerade, med sina enorma propellrar/turbiner. Frågan är om dessa är en äldre prototyp som Toomes nyttjar ? Likheterna är slående.
Fantasi eller verklighet ?
Oscorp
Att implementera Spider-Man i Civil War var en relativt lätt sak. Logiken samt bagaget var minimalt, men när nu Marvel fått ärva all historik i och med det nästan historiska samarbetet med Sony, uppstår en hel del problem – i relation till de saker som borde nämnts eller närvarat i tidigare filmer. Vi har redan fått små ledtrådar i TV-serierna Daredevil och Jessica Jones om Roxxon Corporation. Men en stor elefant står nu i rummet. Oscorp…
Serievärldens Oscorp är ett enormt imperium som för det mesta styrts av Norman Osborn/Green Goblin. I Sonys både taffliga och misslyckade The Amazing Spider-Man-filmer, etablerades Oscorp som fiende nummer ett. Som en slags ond vattenpöl där samtliga av seriens skurkar härstammade ifrån.
Detta blir det kanske mest intressanta problemet för Marvel att lösa. Hur implementeras detta på bästa vis ? Att försöka vandra på en linje som eventuellt skulle innebära att Oscorp varit ständigt aktivt men inte setts till förrän nu, är i min mening inte bra nog.
Förvisso gjorde Marvel en liknande fuling i och med Pym Technologies i Att-Man, men där talar vi om ett bolag som haft klart mindre fotavtryck kontra Oscorp. Tänk också på att Oscorp är en direkt konkurrent mot Stark Industries i sin tillverkning av vapen, något som Stark nu inte är aktiva inom.
En lösning skulle kunna vara att försöka göra det Batman V Superman misslyckades med totalt. Att introducera Norman Osborn som en ung företagsledare som i och med Spider-Man Homecoming inleder sina planer på total dominans.
Men att Norman Osborn ens skulle medverka ser jag som högst osannolikt.
En sådan rollbesättning skulle utan tvekan ha behövt klargöras. Se bara på hur Ant-Man valde att slingra sig ifrån att visa oss Janet Van Dyne som Wasp.
Istället funderar jag i banorna om inte Oscorp kan dyka upp i den numera självklara extrascenen. Inte alls olikt hur X-Men: Apocalypse (förhoppningsvis inga likheter i övrigt) valde att ge oss en minimal introduktion till Essex Corp.
Scenen skulle kunna vara något så simpelt som ett uppköp av Toomes Aerodynamics, eller en upphämtning av tekniken bakom vingarna – första steget till den ikoniska Goblin-glidaren ?
Om vi känner Marvel Studios rätt kommer russinen och referenserna vara otaliga. Det är nu mindre än ett halvår kvar tills vi får svaret om Spider-Man är redo att stanna kvar en lång, lång tid.
Tiger Film 