The Meg Recension 

004

All images courtesy and copyright of 20th Century Fox

Summering: Det blir oväntat lugnt ute på havet då klyschorna haglar och spänningen uteblir, men andelen självdistans gör en ytterst medelmåttig film till lite mer än en axelryckning.  

Det är inte någon 100 minuter lång och kvalitativ lyxkryssning som Jon Turteltaub tar med publiken på. Likheterna mellan The Meg och Steven Spielbergs klassiska Hajen har varit oundvikliga att förbise. Förutom att två fiskar spelar en större roll i båda filmerna, så är skillnaderna detsamma som den mellan sjötunga och frysta fiskpinnar. Hajen är en långsam, karaktärsdriven film som sparsamt utnyttjar sin animaliska antagonist. En hel generation fick allvarliga fobier för öppet vatten efter att ha upplevt den filmen som också legitimerade att film under sommarmånaderna kunde dra in stora summor pengar.   

The Meg kategoriseras utan större problem som en typisk sommar blockbuster – budgeten är över 100 miljoner dollar och genren är action, men den har mer gemensamt med moderna b-films klassiker som Sharkando och Piranha 3D än stordåd som The Dark Knight eller Star Wars. Vad som lyfter den här överlag medelmåttiga historien är att Jon Turteltaub verkar ha mognat – något, i sitt filmskapande. Turteltaubs mest kända verk som regissör är National Treasure – en serie filmer som ingen vill eller kan komma ihåg, det var en tafatt försök att göra Indiana Jones med inslag av Dan Browns Da Vinci Koden. I detta ”spektakulära” paket så ingick en hysterisk Nicolas Cage och en måttligt road Diane Kruger. 

Även om premissen inte var genialisk, så borde ett halvdant actionäventyr inte kunna vara så slätstruket som de två slutprodukterna faktiskt blev. Turteltaub regisserade filmerna med handen i fickan och där sprudlande äventyr skall ha både spänning och fara, så blev allt till en tand- och ryggradslös soppa. 

Efter ett knippe av meningslösa filmer – Last Vegas och The Sorcere’s Apprentice, så väljer Turteltaub att förenkla sitt filmskapande, ingredienserna blir bad, sol och stora hajar. Det är lika platt som en pannkaka och besitter samma djup som en plaskdamm, men det finns ett visst mått av ödmjukhet som väger upp en stor del meningslöshet. 

006

’’Den som gapar efter mycket…’’ 

Inledningen stapplar fram, det skiftar mellan att vara mörkt och spänt till att vara ironiskt och fånigt. Efter ett tag så hittas fotfästet och då har man insett att det inte går att skapa ett uns av skräck eller spänning. Turteltaub är fortfarande lika oförmögen att bygga upp någon nerv. Inte en enda sekvens förmedlar fara eller olustighet, till och med då karaktärerna är som mest utsatta så dämpas obehaget av att de är skyddade av fordon eller skottsäkra fönster. Adrenalinruschen uteblir och det känns som att åka berg- och dalbana i virtual reality, du kan se men inte röra. 

Detta är förödande för en film i genren action-skräck, man får också känslan av censur då de mer obehagliga partierna känns nedklippta eller steriliserade.  

The Meg är därefter totalt misslyckad som någon sorts rafflande och spännande underhållning.

Men den harmlösa framtoningen har fördelar, överlag så är det svårt att reta sig på något.  Förvånande nog så har The Meg fullt godtagbara karaktärer som tjänar ett syfte utöver att vara fiskmat. Det största underhållningsvärdet blir då det munhuggs och snackas strunt. Tioåriga Shuya Sophia Cai överraskar rejält med en färgstark och karismatisk insats. 

Även om de äldre aktörerna inte kommer få någon plats i filmhistorien som världsbäst inom sitt område, så är insatserna tillräckligt avslappnade och sympatiska för att passera gränsen för mediokert. Till och med Jason Statham är fullt godkänd, även om försöket till att framställa honom som en charmig buse faller helt platt.  

005

’’…Mister ofta hela stycket’’ 

Tyvärr så går det rejält utför då filmen börjar anamma sina actionscener. Renodlad action kräver ett solitt hantverk, tyvärr så ser The Meg bedrövlig ut, foto och komposition är under all kritik, det är smetigt och platt. Det ser lika tragiskt ut som plasthajarna i de åtskilliga uppföljaren till Spielbergs original. 

014

Stoppkloss 

Hela slutklämmen blir en tråkig och sölig stoppkloss där hela The Meg tar in stora mängder  vatten – bokstavligt talat. Klyschorna fullkomligt haglar in, med riktigt bedrövlig dialog och logik som orsakar en lättare form av migrän. Man tappar helt bort B-films charmen som etablerats tidigare.

The Meg är definitionen av en B-film, det är inte mycket att bli glad över visuellt, slutet är en axelryckning och spänningen uteblir. Men trots detta så står man ut, om The Meg hade placerats på en streamingtjänst hade den varit i sitt rätta element. På bio finns det både större och bättre fiskar att åta sig. 

Betyg 4/10    

Hans Zimmer Globen, Stockholm 18-05-2017 Recension

hans-zimmer

Copyright Hans Zimmer Live, Bilden är ej från konserten i Stockholm

Med ett fullständigt elektriskt band, som både är musikalisk i toppform, men som samtidigt bryter normen om en viss återhållsamhet inom symfonisk musik, är Hans Zimmer i live miljö en upplevelse som är precis lika intensiv och fängslande som en rockkonsert. Tyvärr är det struliga ljudet en glädjedödare. 

Det är så nära att nå ett högsta betyg. Hans Zimmer är inte bara en historisk filmkompositör, han visar sig den här kvällen vara en förträfflig värd. Han underhåller och fångar den stora publiken i Globen med personliga och intressanta anekdoter – som hur sångaren Lebo M började som arbetare på en biltvätt, men som nu åker världen runt med Zimmer och spelar för fulla hus.

Där de flesta filmmusikkonserter, är strikt hållna och går i en traditionell anda, som är associerad med konserthus och klassisk musik, gör Zimmer det hela till en informell och icke förutsägbar upplevelse. Det eminenta bandet, som är en fusion av symfoniorkester och rockband – där elgitarrer och stark basgång leder härligheten, ger musiken en aggressiv och ungdomlig framtoning.

Genial mix 

Zimmer mixar ihop flera av sina verk till gigantiska stycken, som gör tvära kast mellan genrer och filmer. Introt är ett superbt potpurri av allt från Driving Miss Daisy till Madagascar. Med sig har han också en ljusshow – som på liveinspelningar, kan tyckas verka överdriven, med sitt ständiga blixtrande, men som här är både intensivt och suggestivt. Då bandet river av ett helt vansinnigt starkt framförande av Electro sviten från (den urusla) The Amazing Spider-Man 2, ser det ut som att den hysteriska skurken håller på att kortsluta hela scenbelysningen.

Det makalösa bandet kan inte hyllas nog. Trumslagaren Satnam Singh Ramgotra slår så hårt att golvet skakar, det är ett rent anfall av distorsion och adrenalin som inträffar då Wonder Woman temat pumpas ut, med sina orientaliska toner. Cellospelaren Tina Guo verkar vara besatt, hon får cellon att framstå som det häftigaste instrumentet på denna jord. Hon svänger, kränger och manglar allt i sin väg då hon går loss.

Gastkramande

Och höjdpunkterna är åtskilliga. Till och med skräpfilmer som Änglar och Demoner samt Da Vinci Koden, får ett lite större existensberättigande, i och med denna fantastiska musik. 160 BPM från förstnämnda är eldfängd i sitt trumsolo som inte vill sluta.

Efter att ha kört över Globen publiken, med ett storslaget medley från Pirates Of Caribbean, tas en trettio minuters paus, efter den lilla andhämtningen, drar sista akten igång. Och så får vi äntligen The Dark Knight, filmmusiken som skrev om regelboken, och ’’förstört” den moderna actionfilmens soundtrack. Ingen kan motstå den ilskna och gastkramande dramatiken. Allt från Jokers kakafoni till läderlappens hjältemodiga uvertyr är en oförglömlig upplevelse. Hela kroppen täcks av gåshud och för en liten stund stannar faktiskt tiden.

Hela slutspurten får mig att önska att de strikta stolarna på parkett, kunde ersättas med ett dansgolv. Jag har aldrig tidigare känt behovet att utföra så stora glädjeskutt i och med en symfonisk konsert. Men så pass suveränt är det.

Så nära ett perfekt betyg

Allt är bäddat för ett tvåsiffrigt betyg, men som alltid spökar den katastrofala akustiken i golfbollen som är Globen. Många nyanser dränks, och då orkestern kör går in i högsta växeln, låter det i värsta fall som ett melodiskt muller.

Även om det är en omöjlig önskan – så hade denna spelning varit en klassiker i en dedicerad konserthall som Konserthuset eller Berwaldhallen.

Men när Inception stycket Time väl ringt ut, och hela publiken stampar i golvet, är det svårt att ha några invändningar. Hans Zimmer har skapat en konsertupplevelse som delvis är helt unik. Lika stilfullt som en kväll med filharmoniker, men samtidigt medryckande och hjärtlig som den bästa pop – eller rockkonsert. En bedrift som bara kan benämnas som makalös.

Betyg 9/10

Bäst: The Dark Knight, Inception, Wonder Woman och introduktionen med Driving Miss Daisy, Sherlock Holmes samt Madagascar.

Ännu bättre: Tina Guo och hennes makalösa skådespel på sin elektriska cello, och såklart hovmästaren själv Hans Zimmer.

Sämst: Att Globen återigen saboterar ljudet. När skall detta elände faktiskt lösa sig ?

Betyg på alla låtar (Obs, då flera stycken är integrerade kommer vissa spår recenseras som ett)

Driving Miss Daisy, Sherlock Holmes (2009), Madagascar 8/10 

En superb öppning, först går Zimmer själv in och desto längre det löper, visas mer och mer av det förstklassiga bandet upp.

Crimson Tide 7/10 

Tempot dras ned en aning och den stora kören får stå i centrum.

Angeles And Demons 9/10 

Oj, oj… Här är det riktiga infernot, Ron Howards uppföljare må vara en utskrattad fars, men ingeting är löjeväckande med detta stycke. På slutet är det som att befinna sig i Heavy Metal-himmelen med ett trumsolo som inte går av för hackor.

Gladiator 9/10 

Ljudet strular i den makalöst vackra Now We Are Free. Men den enorma symfonin från Ridley Scott filmen drar kvällens första riktigt stora applåder.

The Da Vinci Code 7/10  

Zimmer drar en kul liten berättelse om Paris och överlämnar sedan stafettpinnen åt Molly Rogers på fiol. Ännu en stund av lugn innan den riktiga urladdningen.

The Lion King 9/10 

Det där hoppfulla ropet får publiken att skrika av förtjusning. Och alla minnesbilder från den animerade klassikern, får den mest hårdhudade tuffingen att bli en smula blödig.

Pirates Of The Caribbean 10/10 

Vilken urladdning. Tina Guo ställer sig mitt på scenen med sin elektriska cello. Sedan sker ett helt hysterisk framträdande, Nick Glennie-Smith på dragspel springer runt med en papegoja på axeln, och när vi når crescendot står jag andlös.

Akt två

True Romance 7/10 

En kort liten uppladdning efter pausen.

Rain Man 8/10

Finstämd stund där Guthrie Govan får visa sina kunskaper att spela slidegitarr.

Man Of Steel 9/10 

DC Comics och Warner Brothers försök till att imitera Marvel må ha blivit lika lyckat som att sälja sand i Saharaöknen. Musiken däremot, är lika ståtlig som DCs gudalika hjältar.

Wonder Woman 10/10 

Återigen får Tina Guo briljera. Ljusshowen simulerar prinsessan Dianas klassiska färger. Det enda som kan kallas mästerligt i sammanhanget Batman V. Superman: Dawn Of Justice.

The Thin Red Line 6/10 

Det bästa är den snygga grafiken på storbildsskärmen. Ett relativt anonymt spår som ger behövligt andrum efter explosionen i tidigare nummer.

The Amazing Spider-Man 2 10/10 

Jaime Foxx må ha gjort ett gräsligt porträtt av Spider-Man antagonisten. Men denna fusion av Kraftwerk och Wagner är helt förträfflig som konstmusik. Och vilken ljusshow !

The Dark Knight 10/10 

En av världens bästa actionfilmer. Minnena går tillbaka till den första gången man satt som på nålar och såg Heath Ledger skriva filmhistoria. Sedan får vi en liten snutt av Molossus från Batman Begins, behöver jag säga mer ? Konsertens absoluta höjdpunkt.

Aurora 9/10 

Vi får en sista mycket gripande historia, där Zimmer talar om framgångens baksida. För där The Dark Knight-trilogin skrev in sig i samtliga historieböcker, vilar Ledgers och stuntmannen Conway Wickliffes bortgång, som en mörk dimma över succén. Och sedan kom det andra bakslaget, den obeskrivliga tragedin i och med dödsskjutningen i Aurora, Colorado 2012. Istället för att bombardera med strängar, gör Zimmer närmast en begravningsmarsch. Det blir snabbt tydligt att detta är konsertens hjärta.

Interstellar 7/10 

Inte en personlig favorit från Christopher Nolan, men ett stilig framförande som ekar av Strauss och de stora extravaganserna från Stanley Kubricks 2001: Ett Rymdäventyr.

Inception 10/10 

Ett monumentalt mästerverk, både som film och soundtrack. Time är lika fängslande som första gången då filmens fantastiska slut tar vid. Inget kunde fungera bättre som avslutning till denna fantastiska afton.