Drömfångare | Tiger Film

Det är en utav av årets största filmer, IT har på förhand redan slagit ett antal internetrekord. Och Stephen Kings roman är en massiv tegelsten som anses vara bland det bästa som författaren någonsin producerat.

Så med all denna välvilja mot filmatiseringen är det tråkigt att behöva meddela att IT aldrig reser sig över en medioker tröskel. Vi får varken särskilt djupa porträtt utav de – i romanen välarbetade karaktärerna. Och för det mesta känns skräcken som en tur på Gröna Lunds numera nedlagda spökhus, där man staplar simpla tricks som på en ubåtssmörgås och där allt faller in i ett mönster som helt och hållet berövar filmen från omedelbarhet eller överraskningar.

Jag kan redan nu erkänna att jag varken sett eller haft tid till att se igenom alla spelfilmer som varit baserat på Stephen Kings noveller och romaner.

King anses stå bakom några av filmhistoriens bästa och sämsta verk. På pluskontot finner vi Nyckeln Till Frihet, Stand By Me och The Shining. Men på minuskontot kan jag inte ens börja lista den oräkneliga mängd skräpfilmer som använt Kings skrift som utgångspunkt. Men ett par kandidater till livstid på Shawshank fängelset finns i Drömfångare och nu senast The Dark Tower.

Stand by IT

Som författare har King en förmåga att skriva oerhört bra porträtt av barn. Boken IT framstår vid en första titt som en renodlad skräcknovell i Edgar Allan Poe-anda. Men allt det där kan faktiskt kallas för yta. Vad som faktiskt väntar är minnesvärda karaktärer som får god tid på sig att både utvecklas och presenteras. King hade redan prövat denna typ av berättande i Stand By Me, han tog sedan dessa arketyper och förde över dem till en miljö där ett skoningslöst monster härjar.

De skräckinslag som förekommer i romanen är enbart en katalysator för att föra personerna vidare till nya punkter i livet. Clownen Pennywise är en skugga som lägger sig över den fiktiva och sömniga staden Derry.

Skräcken i centrum

I filmatiseringen har man valt att vända på hela skutan. Här får huvudpersonerna bli ramverket och inte kärnan. Istället blir det huvudsakliga fokuset på skräcken. Dessa bitar är rejält utspridda i den över tusen sidor tjocka boken, men här har man skurit bort viktiga pauser och reflektioner, allt för att kunna skyffla på med scener där Bill Skarsgård försöker skrämma livet ur både publiken och filmens unga protagonister.

Till en början vilar ett obehag kring Pennywise, vi vet inte helt hur alla hans förmågor kan manifestera sig, den klassiska regnscenen i rännstenen är ett mycket bra exempel på en mer krypande känsla som representerar förlagan bra. Men så fort man slår på stora trumman och tvingas ta fram digitala specialeffekter faller det.

Tim Curry, behövde varken en överdriven mängd smink eller digitalretuschering för att skapa både en och annan sömnlös natt för tittaren. Allt från hans gurglande sätt leverera repliker till den där obeskrivliga olustigheten, gick att få fram med liten budget och enkla medel. Skarsgård däremot dränks under 2000-tals metodik, som innebär mycket ’’hoppa till-effekter’’ och lite märkliga stilistiska beslut – som att låta honom röra sig på epileptiskt-vis.

Aldrig obehagligt under ytan

Det finns faktiskt väldigt lite genuint obehag i IT. Den påminner ganska överläggande om de remakes vi såg av Terror På Elm Street och Fredagen den 13’e, både visuellt och tematiskt. Det blir ändlösa promenader ned i källare och korta men intensiva stunder av blod och lösa kroppsdelar. King introducerar en viss psykologiskt aspekt i boken kring barnasinnet och dess förmåga att skapa vanföreställningar. Men de här inslagen förekommer bara som hastigast i scener som inte har med Pennywise att göra.

Om IT hade riktat sig till en yngre publik – kring 12 år och uppåt, hade dessa beslut varit mer begripliga, men den är alldeles för våldsam och skräckinjagande för att den yngre publiken skall kunna se den.

Uppenbara skrämselmetoder

Jag är inte särskilt bevandrad i skräckfilm, men kan med enkelhet se när någonting väntar på hoppa framför kameran. Och eftersom dessa scener snabbt avlöser varandra så blir publiken ganska resistent. De nämnda specialeffekterna är också mycket ojämna, Pennywise i sin clownkostym ser helt suverän ut, men de mer avancerade digitala specialeffekter är plastiga. Det är till och med så pass risigt att jag rycks ur stämningen.

Det största obehaget sker faktiskt i scener som inte involverar Skarsgårds mordiska clown. Även om berättelsen aldrig går så långt som att faktiskt visa sexuella övergrepp mot barn, så är den insinuationen mycket otäckare och obehagligare än det som skall vara menat som den centrala skräcken.

Man har också tagit beslutet att flytta fram tidsperioden med hela trettio år – till slutet av åttiotalet. Det här beslutet kan kännas lite bissart till en början, men då filmen delar så mycket med Steven Spielbergs filmer och även J.J Abrams Super 8, så känns det snart självklart varför man bytt tidsperiod till en som publiken kanske har starkare associationer med.

En duktig ung ensemble

Med en ensemble som till största del består av unga aktörer, är det positivt överraskande att skådespelet håller överlag hög kvalitet. Richie Tozier spelad av Finn Wolfhard är en klar förbättring mot den litterära förlagan, som vandrar på både nerver och tålamod.

Det har skett en ganska stor nedtoning av samtliga karaktärer förutom Pennywise. Självfallet är det omöjligt att överföra alla små nyanser och sidospår till en film som skall kunna fungera någotsånär kommersiellt, men flera personer känns för tunna. Stanley Uris och Mike Hanlon känns nästan överflödiga, och många gånger följer filmen spår som inte leder någonstans.

Sophia Lillis och Jeremy Ray Taylor måste dock nämnas som helt fantastiska i sina roller som Beverly Marsh och Ben Hanscom, de injicerar stor känsla och empati i två utsatta och förföljda personer. De har också en suverän kemi som är ett nöje att se.

IT är sannerligen inte dålig, det finns flera delar som är goda som koncept, men tyvärr så lämnar den aldrig det mediokra startfältet. Även om ett par av porträtten är lysande och finalen har trimmats till för att bli mer effektiv, så lämnas jag med en känsla av att vi varken nått målet eller haft en givande resa dit. Det flyter, men lyfter aldrig.

Betyg 5/10

I en urusel och tråkig film förgörs alla chanser på att vinna nya intressenter till böckerna och idéerna på en storslagen följetång. The Dark Tower är ingeting annat än ett alldeles för långt skämt med sömnigt skådespel från samtliga aktörer och en regissör som helt verkar ha gett upp.

Jag kan börja med att säga att jag inte har läst Stephen Kings bokserie som står som förlaga. Men det verkar vara ett krav för att ens begripa någonting av filmens handling eller karaktärer. På det mest fumliga sätt slängs publiken rakt i handlingarna utan bakgrund eller kontext.

Allt fokus läggs sedan på plågsam exposition som påminner om de stunder då agent Mulder från X-Files förespråkar om alternativt liv. Det är närmast chockartat hur lite engagemang det återfinns för att vinna över den del av publiken som inte har någon som helst relation till böckerna.

Efter en mycket kort stund känner jag mig helt utfryst. Ingeting attraherar eller känns spännande.

Och på något heltokigt Michael Bay manér har regissören Nikolaj Arcel tagit beslutet att majoriteten av de kvinnliga karaktärerna skall spelas av fotomodeller som inte har en aning kring hur grundläggande skådespeleri fungerar.

Matthew McConaughey närmar sig allt mer gränsen för arrogant slentrian, där han levererar en stendöd och oinspirerad prestation som filmens skurk.

Idris Elbas starka närvaro är det enda som skänker The Dark Tower någon förmildrande egenskap. Karaktären är förvisso lika tilltalande som ett paket med fyllt tomma A4-sidor, och den lilla humor som skall förmedlas genom kulturkrockar och missförstånd blir snabbt patetisk och slutgiltig tragisk.

Hantverket pendlar någonstans mellan superfloppen Divergent och filmatiseringen av Kings egen Drömfångare – en av vår tids mest värdelösa filmer. Specialeffekterna, fotot samt klippning är helt i linje med den filmens – ursäkta språket, enorma bajskorv med huggtänder.

Trots den helt makabert korta längden (90 minuter för en bokserie som sammanlagt ligger på över fyratusen sidor), så är The Dark Tower hissnande seg och tråkig. Samtliga karaktärer trampar – bokstavligen talat, grus och muttrar lite nonsens som drar tankarna åt ett gäng mycket berusade personer som diskuterar de galnaste av konspirationsteorier.

Inledningen försöker helt och hållet sälja oss på koncept som att folk bytt ansikten likt John Woos Face-Off och när en anonym fotgängare varnar för intergalaktisk fara har jag fått nog, det är precis så löjligt som det låter. Detta får den mest absurda serietidningspremiss att verka rimlig.

The Dark Tower har från första början gått igenom ett utvecklingshelvete utan dess like, där man bytt ut regissörer på löpande band och där formatet skiftat från TV-serie till långfilm inom loppet av några dagar. Istället för att stolt resa sig ur denna röra så får vi istället ännu ett praktfiasko baserat på en Stephen King roman.

Detta ’’suger’’ för att citera dagens ungdom.

Betyg 1/10

Bäst: Idris Elba

Sämst: Allt annat

Tiger Film

Est. 2015

Etikettarkiv: Drömfångare

IT Recension

The Dark Tower Recension