All images courtesy and copyright of 20th Century Fox 2018

Summering: Drew Goddard är full av självgodhet och pretentioner, detta leder till en film som aldrig får nog av sig själv, men en som publiken känner sig illamående av bara några få minuter in.  

Titeln säger allt… den svåra eller dåliga tiden, spenderad på motellet i regissören Drew Goddards senaste film, är lika roligt som då lantbrukare upptäcker att hela årets skörd just blivit förtärd utav gräshoppor eller andra skadedjur. 

Att Drew Goddard känns både frustrerad och ofokuserad är kanske inte så konstigt efter allt han behövt genomlida. Efter The Cabin In The Woods verkade den universella Hollywood-drömmen vara en verklighet. Goddards lilla skräckfilm hade både identitet och humor, att Joss Whedon hade ett finger med i spelet var uppenbart då allt kulminerade i någon sorts våtdröm för skräckfantasterna och nördarna. 

Goddard var efter detta påtänkt att regissera och även skriva manus till Sinister Six – en grupp som innehåller några av Spider-Mans värsta fiender. Sony var i full gång med att försöka gå vidare efter den bedrövligt dåliga The Amazing Spider-Man 2. Drew Goddard sades ha en tydlig vision för filmen, men allt förarbete med manus etc, blev till sand i händerna när Sony valde att inleda ett samarbete med Marvel Studios och således ”överge” Spider-Man. Hårt arbete som går till spillo är sällan en trevlig upplevelse, Goddard har i flera intervjuer talat om sitt skrotade manus och hur han gärna hade velat se det bli till en färdig film. 

Nu senast var Goddard förknippad med ett annat serietidnings projekt – X-Force, där Deadpool, Cable och resten av de rekryterade bråkstakarna från den andra filmen, fortsätter sina galna upptåg. Men även här kom Marvel Studios/Disney in i bilden och ”förstörde allt’’ med sitt uppköp av 20th Century Fox. X-Force och eventuella Deadpool uppföljare är just nu i limbo då de båda företagen bara inväntar den stundande sammansvetsningen. 

Goddard har inte varit aktiv som långfilmsregissör sedan 2012. Och efter att ha sett Bad Times At The El Royale, önskar jag att Goddard hade fortsatt sin tjänstledighet från regissörsjobbet om det inneburit att vi sluppit detta. 

En lek med klicheer

The Cabin In The Woods hade en budget som – i jämförelse mot andra Hollywood produktioner, var lika liten som ett knappnålshuvud. Utvärtes såg det ut vara ännu en dussinproduktion som lutade sig mot fossila slasherfilmer som Fredagen den 13’e. Men Joss Whedon – som stod som manusförfattare, är minst sagt bevandrad i nördkulturen och dess många klyschor. 

Alla fördomar och numera välkända skräckfilmsklichéer användes på ett humoristiskt och ironiskt sätt. Publiken fick skratta ganska gott åt diverse fåniga inslag – som att karaktärer givetvis separerar ifrån gruppen och på egen hand går ned i den mörka källaren. Upplösningen var nästintill perverst fånig och specialeffekterna lika trovärdiga som ett uttalande från Donald Trump, men The Cabin In The Woods står sig som en hyfsat underhållande upplevelse. 

När Goddard nu återvänder efter sex års vila och tar sig an uppgiften att göra en thriller, så räknar nog publiken med att han gör det med samma självdistans och charm… Goddard gör dock raka motsatsen och ger oss en tråkig, rörig och förvirrad film som nästan spricker av sin egen självgodhet. 

En soppa  

Efter att ha förlorat sina två hjärtprojekt så tar Goddard ut ilskan och frustrationen på biopubliken. Bad Times At The El Royale är från första sekunden impulsiv och obestämd, öppningen ser ut som ett experiment från den danska filmens dogma-period, scenen upplevs vara

filmad i en tagning och kameran står lika stilla som en marmorstaty. Detta verkar lovande men Goddard överger denna presentation.  

Filmen börjar istället presentera sina huvudkaraktärer, en besynnerlig och ojämn skara aktörer får ”nöjet” att försöka ge liv åt en samling människor som är lika originella som julmust på julafton. Om Goddard hade kunnat fasa in någon form humor eller sitt lekfulla bus från The Cabin In The Woods, så hade karaktärer – som inte ens skulle vara godkända i gamla videovåldsfilmer, varit ett mer godtagbart inslag. Goddard verkar inte riktigt förstå att ingen i publiken varken bryr sig eller gillar karaktärerna han skrivit. Denna totala brist på självinsikt leder till en scen som tycks vara i tio sekel, där Goddard försöker leka Quentin Tarantino – med popmusik och flummig dialog, att säga att han misslyckas kapitalt vore en underdrift.  

Sabotage 

Efter denna nästan komiskt dåliga öppning så fortsätter man att sabotera sina chanser. Det är nästan så att man kan höra hur någon spelar Beastie Boys sången ’’Sabotage’’ på högsta volym medan man aggressivt slår sönder filmen med en slägga. Vad filmen vill vara är aldrig särskilt tydligt; en komedi, en mörk thriller eller vara rena rama cirkusen ? Ingen har svaret…

Filmens högmod och egoism saknar nästan motstycke, vi får leta upp hemska reality program för att hitta något bra att jämföra med. Varenda scen tar evigheter på sig att faktiskt komma någonstans, utfyllnaden blir kass dialog och en bunt med konstigheter som aldrig borde fått klara sig förbi en anständig redigering. Bad Times At The El Royale har också en uppbruten narrativ struktur – där varje karaktär skall presenteras i närmare detalj, men vem det än handlar om så är upplevelsen densamma – dödstrist. 

Jon Hamm kan i och med detta förmodligen kassera alla förhoppningar på att få en bra karriär utanför supersuccén med Mad Men, till och med insatsen i Tag är riktigt bra när man jämför med det han gör här. 

Dakota Johnson gör det igen… 

Hamm må spela över och ta detta på lika stort allvar som Ulf Kristerssons löfte om vuxna i rummet. Men den värsta förbrytaren mot skådespeleriets rättigheter är Dakota Johnson och Caille Spaeny, båda två har medverkat i två av årets största kalkoner – Johnson med Fifty Shades Freed och Spaeny med Pacific Rim: Uprising, förutom en uppenbar brist på förmågan att faktiskt kunna agera någotsånär trovärdigt, så är karaktärerna de skall porträttera än värre. Till och med den enorma jättehajen Megalodon från actionfilmen The Meg är mer karismatisk och inbjudande än dessa två vedervärdiga personer. Om de var filmens huvudsakliga antagonister hade detta kunnat vara ursäktat, men när Goddard försöker framställa dem som empatiska offer är det svårt att inte bli allvarligt provocerad.    

Jeff Bridges och Cynthia Erivo är de enda aktörerna som skänker filmen någon sorts värme, resten är cyniskt, grymt och själviskt. De delar som kunde ha lett till en godkänd slutprodukt prioriteras bort för ett multum utav schizofrena sekvenser som bara förstärker intrycket av att Goddard inte har någon som helst aning kring vilken sorts film han gör.   

Bad Times At The El Royale är bland det mest meningslösa man kan se på bio för tillfället, speltiden på nästan två timmar och trettio minuter är rent vansinne. Vad som kunde blivit ett underhållande mysterium förvandlas till en fåfäng spegel som inte kan få nog av sig själv.  

Betyg 2/10