VARNING Innehåller lätta spoilers för Doctor Strange 

Jag försöker inte med denna artikel förhöja vår egen status utan konstaterar bara ett faktum. Vårt betyg på den makalösa Doctor Strange filmatiseringen från Marvel Studios, är ett av de högsta.

Det var till och med ett övervägande om vi faktiskt skulle ta fram det riktigt stora artilleriet som brukar innebära två siffror.

Doctor Strange innehåller allt jag vill ha från en serietidningsfilm/actionfilm. Materialet överförs med stil och precision. Visionen är tydlig och hantverket utsökt. Det kan bara beskrivas som en perfekt kombination. Utan att avslöja för mycket om våra kommande årslistor, så kommer Doctor Strange placera sig högt.

Men när vi ser ut på övriga recensioner och omdömen rasar betyget från makalöst bra till dugligt.

Klagomålen – att produktionen är för bekant i både berättande och upplägg förkommer ständigt. De flesta av åsikterna kan beskrivas som halvljumma.

Det finns självfallet ingen empirisk orsak till varför det ser ut som det gör. Betyg och jämförelse mellan olika institutioner har tagits till det rent idiotiska de senaste åren. Enligt den luttrade före detta speljournalisten Adam Sessler är jobbsäkerheten för diverse spelutvecklare beroende av specifika medelvärden från sidor som Metacritic.

I filmvärlden har denna mani istället förlagts på CinemaScore som är en mätning vad den faktiska publiken tycker, samt den första helgens ekonomiska intäkter i USA.

Egentligen är detta en diskussion för framtiden, anledningen till denna krönika är snarare en vild teori, varför diskrepansen mellan vårt Doctor Strange betyg och övriga kritikers blev som det blev.

Och återigen drar jag fram min – vid det här laget stendöda käpphäst…

Trailers….

Ja vi är här nu igen. I vanlig ordning undvek jag allt förutom den absoluta första teasern som jag bara såg en enda gång. Allt annat har fått passera som ett osynligt lodjur. När jag nu ser igenom allt material som ingått i den enorma marknadsföringen gör jag det med fullkomlig skräck.

Här kastas de bästa scenerna omkring, hela följder och slutpoänger – som det helt suveräna WI-Fi skämtet, får se sig tagna med handen i kakburken

När även samtliga av filmens mest häpnadsväckande scener, där hela Manhattan vrids om till något ur en Kafka dröm, flagrant visas upp i uppskuret format är det självklart att förvåningen och spänningen försvinner snabbare än gratisexemplar av iPhone 7.

Utöver det visades en ganska bastant del av filmen upp som en förhandsvisning på IMAX.

Med alla dessa fantastiska sekvenser uppvisade och repeterade är det inte konstigt att se varför Doctor Strange aldrig passerade samma unisona hyllningskör som Guardians Of The Galaxy eller Captain America: Civil War.

Man kan även föra denna diskussionen vidare till Rogue One, som verkar splittra massorna rejält. Efter att ha sett filmen med bara den magra teasern som enda ledtråd, står jag lika förbluffad över hur mycket Lucasfilm valt att visa i sin marknadsföring.

Vi spekulerar självfallet bara. Men jag kan själv inte tänka mig att upplevelsen hade varit lika tillfredsställande med en slags ledstång bestående av sedda sekvenser pågående i två timmar.

Överraskningen och chocken är en helt avgörande del för berättande. Även om flera berättelser delar ackord och noter så är kontexten och uppfinningsrikedomen samt förmågan att leka med förväntningar avgörande.

Med en setlist i handen som delger varenda rörelse på scenen blir det inte lika kul. Det kan de flesta fans av hårdrocksbandet (om man nu fortfarande vill definiera dem som ett band) Kiss sorgset skriva under på.

Trailerklimatet är helt ohållbart om det skall fortsätta på denna bana. Som den store och bortgångne Leonard Cohen sjöng…

’’I’ve seen the future baby it is murder…’’