Årets Sämsta Filmer 2017

Publicerad den 31 december, 2017 av bosstime55

angry_tiger_painting-wallpaper-2560x1600

Om listan – som inbegriper de bästa filmerna från det gångna året. är svår att sammanställa pga hård konkurrens så är dess motpol – listan över det som är sämst, både roligare men samtidigt sorgligare att färdigställa. Vad som dock stått klart i år är att vi mottog väldigt få besvikelser, det som lyckats ta sig in på denna högst pinsamma lista är för det mesta rent skräp, dvs det fanns inget projekt med hög potential som visade sig vara katastrofalt.

Kanske är det den mer cyniska sidan inom mig som gör att jag kan sammanfatta det absolut sämsta från i år på det sättet, men jag har väldigt svårt att tro att tex Baywatch eller xXx: Return Of Xander Cage förstörde någons dag då de inte uppfyllde högt ställda krav. Vad som kanske är otäckast är att varken Transformers: The Last Knight eller floppen Justice League får plats på denna lista.

Men här följer nu vår lista över de filmer från 2017 som vi helst glömmer bort.

Varning för lätta spoilers för Pirates Of The Caribbean: Dead Men Tell No Tales.

Observera att listan ej är i nummerordning.

Mother

Jennifer Lawrence har i år gjort sig känd för två saker, att i nästan varenda intervju uttrycka sin avsky för sina fans och motivera sitt dåliga beteende mot dem då hon måste skydda sin otroliga integritet – en integritet som fick henne att samarbeta med Harvey Weinstein för övrigt. Det andra är att Mother blivit utnämnd som en av de sämsta filmerna någonsin sett till sitt betyg på CinemaScore, en slags utvärdering som sker efter filmvisningar i USA.

Och även om man bortser från Lawrences högst tveksamma person så är Mother en av de sämsta filmerna jag någonsin behövt se. Jag kunde inte tro att det kunde bli sämre än Guy Ritchies superkalkon King Arthur: Legend Of The Sword, men till och med den ohyran framstår som medioker i jämförelse med Mother. Darren Aronofsky blåser upp sig själv och sätter publiken i någon sorts tortyrmaskin som ständigt ökar i sin kapacitet att orsaka maximal skada.

Mother är vidrig, självisk, pretentiös och helt utan några positiva kvalitéer. Den kan enbart beskrivas som illasinnad. Om jag hade mandat skulle jag tvinga Jennifer Lawrence och Darren Aronofsky att båda donera sina förmögenheter till välgörenhet och gå i kloster i minst tjugo år för att på något sätt sona för detta brott mot filmiska rättigheter.

King Arthur: Legend Of The Sword

Vad är det egentligen !? En helt missanpassad och obegriplig soppa bestående av de sämsta filmmediet kan ta fram. Berättelsen är obefintlig, karaktärerna är osympatiska översittare, hantverket är ett fuskbygge. Guy Ritchie har i alla fall lyckats med att göra hela mitt sällskap – som såg filmen, att vara komplett mållösa efteråt, så till den milda grad att vi inte kunde säga ett ord till varandra på minst trettio minuter. Såhär ett halvår efteråt vet jag fortfarande inte hur man på bästa sätt beskriver hur smärtsamt uselt det här är.

Geostorm

Gerard Butler fortsätter att sänka sin egen redan låga nivå. Geostorm kan jämföras med dammsuga sitt eget huvud och sedan byta ut allt förstånd mot en säck med stenar. Roligast är kanske Andy Garcia, som ser ut att medverka i filmen under någon form av allvarligt hot.

American Assassin

Enbart Clint Eastwood och Donald Trump kan ha blivit glada över att se denna groteska amerikanska chauvinism. Fullständigt förskräcklig med sitt snedvridna och nedsättande synsätt på alla som inte är infödda amerikaner och som bär med sig minst tre laddade skjutvapen.

Becker- Kungen av Tingsryd

Svensk film då den uppfyller alla fördomar om att den är på en absolut bottennivå. Skrattretande värdelös i sitt sätt att försöka bli en småländsk Sopranos.

The Dark Tower

Den bästsäljande författaren Stephen King hade ett minst sagt speciellt år. Hans IT blev en braksuccé och en uppföljare står redan startgroparna att spelas in. På andra sidan av myntet står den här makalöst tråkiga historien som till råga på allt varken är spännande eller särskilt djup, några av böckernas viktigaste attribut.

Valerian and the City Of A Thousand Planets

Genom att rollbesätta Dane DeHaan och Cara Delevingne i huvudrollerna har man redan orsakat tillräckligt med skada. Men Luc Besson verkar vara fast bestämd att sänka resterande delar av filmen till samma chockerande låga nivå som sina två genomusla huvudaktörer. Det blir en gräsligt ful och mer eller mindre helt obegriplig smörja som aldrig vill ta slut.

The Mummy

’’Mummy Dust’’ som det svenska metalbandet Ghost sjöng. Dammigt och gammalt börjar inte ens att beskriva den här tråkiga och patetiska filmen. Tom Cruise gör en prestation som påminner om ett förvuxet dagisbarn. Ovanpå detta får vi in en fullkomligt hemsk kvinnosyn och värdelösa produktionsvärden. Detta bör förvaras i en icke öppningsbar sarkofag.

Pirates Of The Caribbean: Dead Men Tell No Tales

Herregud, när skall detta elände faktiskt ta slut ? Disney lät denna skrothög till film ligga i träda och varför den ens har sjösatts överhuvudtaget är en väldigt bra fråga. Finalen där Javier Bardem står och sprutar vatten på Johnny Depp räcker för att motivera en plats på den här listan.

Baywatch

Vidrig könshumor och usel produktion bidrar till en film som är så dålig att man faktiskt kan undra om allting bara är ett elakt skämt ?

Villebråd

Horoskop, virriga drömsekvenser och lite hembränd vodka är bara ett par av ingredienserna i denna usla thriller.

Resident Evil: The Final Chapter

Som ett definitivt avslut för serien är den totalt värdelös. Övriga filmiska kvalitéer går inte att hitta, ens med förstoringsglas.

xXx: Return Of Xander Cage

Gode gud, skona oss……

Årets sämsta spel 2016

Publicerad den 31 december, 2016 av bosstime55

2k_mafia3_e3_city_drive1

Året bjöd säkerligen på än värre spel än Mafia 3. Hangar 13’s tafatta spel är säkerligen empiriskt bättre än den överflödade marknaden för digitala otyg som finns på Steam eller Apples App Store. Men ställd mot sina trippel-A konkurrenter är Mafia 3 en usel produkt.

Mafia-serien har haft svårt att etablera sig i en tid där Rockstar helt äger varje genren som är den moderna gangstersimulatorn, vare sig vi talar om ett laglöst vilda västern eller cyniska gangstersagor i Los Angeles.

Mafia 2 var ett fullt dugligt spel. Utvecklaren Illusion Softworks/2K Czech lämnade efter del två serien. Arbetet fick istället tas över av den nystartade studion Hangar 13 med hjälp från Illusion.

Mafia 3 känns som en ofärdig b-produkt som helt saknar existensberättigande.

Från helt bisarra spelmoment som innebär att köra i cirklar för att fylla en mätare, repetitiva uppdrag som knappt går att separera från varandra efter en timme och helt bedrövlig grafik.

Inte blev det bättre av en steril och död spelvärld som vi tvingades till att köra runt om i evigheter. En plåga precis som resten av spelet.

Årets bästa spel 2016

Publicerad den 31 december, 2016 av bosstime55

wd-media-ss06-full-marcus-beautiful-lies_254769

Vi fick ett bra men inte oförglömligt spelår. Ingeting lyckades leva upp till ett tvåsiffrigt betyg trots att vi fått uppleva galanta uppvisningar multiplayer spel som Battlefield 1 eller Titanfall 2. Båda spelen lyckades vi tyvärr inte recensera då vi insåg att vi inte kunde dela ut ett rättvist omdöme utan att investera flertalet timmar i dess multiplayer, något vi olyckligtvis inte har till vårt förfogande i dagsläget.

Nathan Drakes sista skattjakt i Uncharted 4: A Thief’s End var explosivt, underhållande och bjöd på grafik som får det mesta att likna reliker från en tid då vi knappt hade lysrör. Uncharted 4 dras tyvärr med att bli för repetitivt och uddlöst mot sitt slut.

Dishonored 2 klarar sig bara på att strukturen från del ett fortfarande inte går av för hackor. Dess broder Deus Ex: Mankind Divided bjuder på lika fantastiska möjligheter men faller tillbaka på dålig teknik och en berättelse som mynnar ut i att kännas som en första akt av något betydligt mer omspännande.

Förvånande nog måste Ubisoft få ta hem titeln till årets spel i Watch Dogs 2. Ett inte perfekt men mycket trivsamt spel som öppnar upp sig och låter spelaren ha obegränsad underhållning i en spelvärld som lyckas vara lagom stor.

Ubisoft gjorde det svårt att slita sig från spelet då vi konstant blev lockade med mer möjligheter att leka och roa oss med.

En kantstött vinnare är därmed utsedd.

Årets sämsta filmer 2016

Publicerad den 29 december, 2016 av bosstime55

Det här är den sektionen jag tror alla innerst inne önskar inte skulle finnas. Om vi levde i en lite

bättre värld skulle inte läkare, poliser eller negativa recensioner behöva finnas till. Tyvärr så visade filmåret 2016 ingen hejd på idén att Hollywood är intellektuellt bankrutt.

2016 var till stor del så deprimerande i sin uselhet, att flera filmfantaster borde ha börjat ifrågasätta sin odödliga passion för konstformen. Tack och lov skulle det senare halvåret rätta till en hel del. Dessa filmer fick själen att vilja fly ut genom nödutgången på biografen.

OBS: Listan är icke numrerad

0031

Independence Day Resurgence

Fullkomligt skräp från början till slut. För mig personligen – som inte ens gillar den första delen, framstår del ett nu som ett riktigt trevligt alternativ bredvid det här hemska åbäket. Med en story som skrivits på småtimmarna en våt midsommar samt en logik som hör hemma på en återvinningsstation, är Indepedence Day Resurgence bland årets absolut största skurkar.

002

Allied

Ett praktfiasko som faktiskt framkallat stora skrattsalvor, då jag återgett filmens mest löjeväckande sekvenser muntligen till vänner och bekanta.

0021

Inferno

Två tidigare superkalkoner och baserad på en bok som bäst kan beskrivas som bristfällig. Det räcker antagligen med att peka på filmens absurda klimax för att förstå placeringen på denna skamliga lista.

011

The Accountant

Med en berättelse som är stökigare och bökigare än en hel busslast med extremt våldsamma huliganer, är den här Ben Affleck thrillern totalt förkastlig.

0061

The Neon Demon

Nicolas Winding Refn verkar ha glömt att han gjort fantastiska filmer som Drive och de två första Pusher-filmerna. Efter Only God Forgives kunde det väl ändå bara bli bättre ? Tydligen inte…

010

Passengers

Mördande tråkig fars som hör hemma i solens brinnande centrum.

047

Batman V Superman: Dawn Of Justice

Ja, det är fel och fult att slå på någon som redan ligger ned. Men detta är katastrofalt. Gal Gadots stridsrop får hela hjärtat att slockna som en ynklig liten lykta ute i snöstormen.

0261

Suicide Squad

’’Ring isoleringen !’’ som Jan Malmsjö sjöng.

Man skall inte skämta om saker som arbetsförbud i dessa mörka tider. Men David Ayer har gått för långt. Efter Sabotage och Fury borde vem som helst ha lärt sig en läxa, på något plan. Dock inte David Ayer. Jared Leto tar pris som den sämsta Jokern någonsin. Margot Robbies patetiska porträtt av Harley Quinn fryser blodet till is och den där scenen där Cara Delevingne utför sin magdans får mig att vilja låsas in på Arkham Asylums isolering.

005

Arrival

Pretentiös och så självupptagen att den största narcissist blir mörkrädd.

Årets mest storslagna ögonblick på film 2016

Publicerad den 27 december, 2016 av bosstime55

VARNING ! Spoilers för Rogue One: A Star Wars Story

Vi behöver inte ens motivera, fundera eller diskutera kring det här. Den slutgiltiga striden på planeten Scarif skapar en ny ribba för vad nördextas betyder. Makalösa specialeffekter och ett ännu större mått av villkorslös Star Wars-kärlek från regissören Gareth Edwards, gör varenda sekund till en högtid.

Från att den evigt älskade AT-AT varianten AT-ACT stampar fram som en domedagsapostel, till att den CGI återupplivade Peter Cushings guvernör Tarkin beordrar att påbörja eldgivning när dödsstjärnan är redo, är det en ren njutning publiken får serverad på guldfat.

Och slutligen, ingen, ingen kommer någonsin glömma tillfället då filmvärldens kanske mest ikoniska skurk tänder ljussabeln och skriver om hela regelverket för vad gåshud innebär.

Sam Mendes Filmografi

Publicerad den 29 oktober, 2015 av bosstime55

Svara

Vi har nått kamelpuckeln på Bond-kurvan. Spectre går upp sent ikväll/tidig morgon. Jag har tidigare skrivit om mina förväntningar och skepsis om den tjugofjärde delen i den över femtio år gamla serien. Detta blir förmodligen det sista inlägget som är Bond-relaterat innan vår recension publiceras. Hur tråkigt och förutsägbart det än må vara skall vi ge oss i kast med ännu en uttjatad lista. Den här gången fokuserar vi på regissören Sam Mendes.

Desto lösare och ledigare filmer Mendes åtar sig desto bättre blir det. Bröderna Cohen är det andra sidan av myntet, där de mörkare och stål-legerade filmerna som No Country For Old Men och Fargo i min värld utklassar lättsmält lösgodis som O Brother, Where Art Thou och den enligt mig monumentalt överskattade The Big Lebowski (låt hatet börja).

Här följer en spartansk lista över mina åsikter gällande Mendes karriär upp till Spectre.

1. Skyfall

En helt otrolig åktur som jag sett skadligt många gånger. Efter klavertrampet med den rysligt usla Quantum Of Solace bestämde sig arvtagerskan Barbara Broccoli och halvbrodern Michael G. Wilson att se över serien och rätta till felstegen.

Skyfall gjorde en explosivare entre än den samlade förstörelsen från Goldeneyes St Petersburg trafikmassaker. Filmen leker med alla konventioner och förväntningar vi kan vänta oss från en film i den här serien, men den lyckas samtidigt slå på de klassiska Bond-noterna. Filmen begåvades också med en utomordentlig samling talanger som Roger Deakins som stod för det vackra fotot, kompositören Thomas Newman lyckades dra sig ur David Arnolds sönderslitna kompositioner.

Här är också Mendes i sitt absoluta esse, han har roligt i den flamboyans som sitter cementerad i seriens DNA, och bjuder på ett par fantastiska actionsekvenser som lyckas med det viktigaste – emotionell vikt kombinerat med en vass elegans som alla actionfilmer bör ha. Han lyckas också göra tillgängliga figurer och den kanske bästa Bond-antagonisten någonsin i den Bono-blonderade Javier Bardem.

Det finns såklart svackor – storyn sitter kanske inte så säkert som den borde och (spoiler för en tre år gammal film) Naomie Harris klent porträtterade Moneypenny.

Men det skulle gott ha kunnat vara än fler finnar och otyg, och det till trots hade Skyfall stått sig som en av de bästa actionfilmerna jag någonsin har fått se.

Betyg: 9/10

2. Road To Perdition

Mendes tar sig an en serietidning och skjuter sin adaption full med tätt stämning och fantastiska bilder. Även här verkar Mendes trivas bra i den minimala actionbetoning filmen bär med sig. Det stora problemet sitter i en så vanligt färglös Tom Hanks som är långt ifrån de så annars starka karaktärerna som Paul Newmans gangsterboss.

Betyg 8/10

3. Jarhead

De båda skandinaviska klingade namnen Jake Gyllenhaal och Peter Sarsgaard gör sina kanske starkaste roller någonsin. En film som tar det bästa från Kubricks välgjorda men förvirrade Full Metal Jacket och skjuter in mer empati och känslor, något som saknas i Kubricks ganska kalla sätt att göra film på. Oväntat lyckad humor blandas med genuin krigstristess och resultatet är en oerhört stark film som inte lyckades attrahera varken publik eller kritiker.

Betyg 8/10

4. American Beauty

Här börjar vi dyka ned i emina udda esoteriska åsikter. American Beauty är för mig definitionen av överreklamation. Filmen vill som Mendes andra relationsdrama Revolutionary Road bryta ned den amerikanska förorten och visa smutsen och det vilande monstret som lurar bakom fasaden. Alan Balls manus är precis som hans framtida projekt Six Feet Under en salig blandning av komik,överdrivet stort gestikulerande och väldigt svåra karaktärer. Mendes regisserar kapabelt men filmen lyfter aldrig till de mytomspunna höjder den är så känd för.

Betyg 6/10

5. Revolutionary Road

Kate ’’geniet’’ Winslet och Leonardo DiCaprio återförenas i en mycket tam och återhållen film baserad på Richard Yates bok. Filmen återvänder till idén att plocka isär förhållanden och samhällen. Yates bok är en lång studie i återhållsamhet och minimala gester. Mendes film är raka motsatsen i flera sekvenser där några av filmvärldens mest laddade och aggressiva gräl blir filmens starkaste avtryck. Tyvärr lyckas Mendes inte få fram karaktärerna ordentligt, de scener som verkligen fungerar bygger på den intensitet Winslet och DiCaprio visar upp. Som helhet faller det och lyckas bara bli minnesvärt genom sinna starka prestationer.

Betyg 5/10

6. Away We Go

Här gör Mendes sin sämsta film. En fånig och mördande trist film där han försöker pröva vingarna i ’’indie-världen’’ – och misslyckas innan han ens kommit över tröskeln. Filmen försöker vara en blandning av Zach Braffs Garden State och valfritt Wes Andersson projekt utan framgång. Allting paketeras i obekväma scener med ett manus som gått vilse för åratal sedan. Kemin mellan Krasinski och Rudolph är helt obefintlig, filmen såsår runt utan att veta vart den skall ta vägen och engagerar inte emotionellt förrän slutet, där lyckas Mendes få till någon slags svag kalkering av vad den här filmen aspirerade att vara. Det enda ynkliga pluset förutom nämnda scen, är det mjuka gitarr soundtracket Alexi Murdoch, bortsett från det finns det att hämta lika mycket här som i en grekisk budget.

Betyg 2/10

Tiger Film

Est. 2015

Etikettarkiv: Lista