John Wick 3: Parabellum Recension

All images courtesy and copyright of Nordisk Film 2019

Summering: En rafflande våldsam och underhållande start mynnar ut i oändlig repetition och ett gräsligt avslut. 

Vi lever i en ny värld… En värld där ett kultfölje kan byggas upp på rekordtid. Kultfilmer brukade tidigare behöva stå och växa till sig innan de uppnådde status som en undangömd pärla. 

John Wick är ett självlysande exemplet på en modern kultfilm. Den första filmen i serien uppfyller ett åtråvärt men svår uppnåeligt kriterium; låg budget och ett hängivet följe. John Wick Chapter 2, dubblade sin omsättning i USA och det uppstod en mindre kontrovers då det verkade som att filmen inte skulle få svensk biopremiär. 

När det nu blivit dags för avsnitt tre i serien, så anländer John Wick med helt andra förväntningar… Från att ha varit en actionfilm i utkanten, så har filmerna nu lyckats uppfinna ett nytt ord – ’’Gun-Fu’’. Detta kan enklast beskrivas som en besinningslös kampsport som involverar minst lika mycket kulor och krut som hoppsparkar och knytnävar mot ansiktet. 

Brutal action och uselt berättande  

Kanske är det orättvist att kalla John Wick-serien ensidig, det huvudsakliga skälet till att filmerna existerar är adrenalinrushen som förmedlas genom de allt mer bindgalna actionscenerna. 

Mitt personliga problem med både del ett – och två, är att allt som inte involverar brutna ben och hjärnsubstans, är mer eller mindre outhärdligt. Keanu Reeves har aldrig varit någon charmör i sitt stela och energilösa skådespel. 
Och så fort regissörerna David Leitch och Chad Stahelski (som står som regissör för Chapter 2 och Parabellum) försökte att implementera en story – som också är banal och fånig, så blev resultatet tandlöst tjafs. 

Jag har inget emot actionfilmer med tunna premisser, James Camerons True Lies eller Paul Verhoevens Total Recall, klarar sig utmärkt – trots berättelser som liknar rangliga skelett. Men dessa två filmer får liv och lust genom humor, självdistans och mycket god regi. 

Stahelskis försök att hitta en passande stämning – där man balanserar mellan allvar och löjeväckande koncept – som ett religiöst samfund av lönnmördade, misslyckas konstant. Därför känns det – till en början, positivt då Parabellum agerar som en tredje akt till 
John Wick Chapter 2 – som avslutades med en cliffhanger. 

Actionfilm av Fred Astarie 

Man kan i och med detta fokusera på det innehåll som alla har löst biljett för – de helt hänsynslösa och blodindränkta actionsekvenserna. I sitt inledande skede så slår Parabellum på alla möjliga cylindrar. Varje sekvens är utmärkt koreograferade massakrerar där Keanu Reeves dödar allt som rör sig. 

Den följsamma koreografin och sanslösa brutaliteten, får mig att spekulera i att detta skulle kunna vara en actionfilm av Fred Astaire – om denne nu hade funnit ett intresse för kampsport istället för dans. Flera gånger så är det svårt att inte skratta – samtidigt som man grimaserar i obehag, det är svårt att kategorisera Parabellum som en film, det är snarare ett slakthus. 

Reeves må vara definitionen av träig, men i John Wick så har han byggt upp en fysisk karisma som gör alla slagsmål medryckande.  

Underhållningsvärdet är initialt strålande, alla hämningar är som bortblåsta och det sunkiga berättandet är borta. Man vågar till och med injicera lite kolsvart humor. Horisonten ser ut att vara fri från moln, men då filmen skall ta sig vidare från sin första akt, så fullkomligt exploderar växellådan, styrningen och motorn. 

She’s So Cold vs Satisfaction  

Då berättelsen rör sig ifrån det hotfulla New York, så förlorar man intensiteten och den morbida lekfullheten. De scener som inte har varit renodlad action i tidigare filmer, har alltid bestått utav urtrista transportsträckor, det kan liknas med att se The Rolling Stones live. Nytt – eller mer, obskyrt material som She’s So Cold eller She Was Hot, kommer aldrig ses som några större höjdpunkter av massorna, alla väntar på Brown Sugar eller Satisfaction

Men här blir det inte bara tal om menlös utfyllnad, istället försvinner elen och hela konserten eventet lamslås, varken högtalare eller belysning fungerar. Filmen borde ständigt öka i tempo, men Parabellum begraver sig i en katastrofal gyttja där vi får plåga oss igenom gräsligt uselt skådespel och riktigt usel dialog. 

Katastrofal mitt 

Mitt i denna kalabalik så dyker Halle Berry upp… Att leverera en insats som är mer avslagen och tråkig än Keanu Reeves borde vara omöjligt, men Berry har lyckats med denna ’’bragd’’.

Hela mittpartiet är närmast kalkonartat. Inte ens actionscenen som presenteras är bra. 
Det närgångna och brutala våldet ersätts av ett repetitiv skjutande. 

Förhoppningarna om att finalen skall rädda detta sjunkande skepp sker – olyckligtvis, inte… Ingenting som visas upp i slutskedet är ens i närheten så uppfinningsrikt eller hårdkokt som det vi får se i filmens introduktion. Istället blir det återigen en bunt sega slagsmål som kan jämföras med Steven Seagal pajaskonster då han vevar runt med knivar. Och det faktiska slutet är inget annat än en bluff. 

Förbered för en begravning 

John Wick 3: Parabellum borde vara en storstilad final, men när allting väl är klart så framstår filmen som en två timmar lång trailer för något som komma skall. Ordet parabellum kan översättas till att förberedda inför krig. 

Utan sin explosiva introduktion så är det enda John Wick 3 borde förbereda sig inför vara en begravning till sjöss. 

Betyg 4/10  

Deadpool 2 Recension 

affisch_5afc69584dedd.jpg

All images courtesy and copyright of 20th Century Fox

Summering: Det är grovt, snuskigt och våldsamt underhållande. Receptet må ha blivit lite förutsägbart alla redan, men det finns tillräckligt med energi och humor för att kompensera. 

Jodå, det funkar även den här gången… Kombinationen av fullständig vulgaritet, vild action och ett överflöd av popkulturella referenser är oväntat effektiva även om vi redan sett det för två år sedan. 

Serietidningsadaptioner är det som alla filmstudios vill vara involverade i för tillfället. Marvel Studios har skapat världshistoria med sina framgångar, andra (20th Century Fox och Warner Brothers) har fått känna på vreden från inbitna kalenderbitare med totalt misslyckade filmer som Fantastic Four (samtliga) och Suicide Squad, för att nämna några. 

Deadpool bröt mot alla mallar då den hade premiär för två år sedan, den lyckades få ihop en förvånansvärt välgjord och underhållande film, trots att flera utav skämten låg långt under vad som kan kallas acceptabelt. Karaktären Wade Wilson/Deadpool är en enerverande plåga som – precis som sin tecknade förlaga, når en gräns för hur mycket man kan orka med av denna tjafsande och löjliga person. 

pressbild_5afc69527d9f3.jpg

Rough Justice 

Tim Miller som tidigare jobbat med animerade projekt hos den fantastiska studion Blur gjorde långsfilmsdebut i och med Deadpool, Miller lyckades med att hålla ihop en ofta spretig och variationslös historia, hela konceptet med en karaktär som är fullt medveten om att denne är en karaktär i en film/serietidning är vågat, det kunde ha slutat i ett platt fall. Miller nyttjade en väldigt lättsam ton som gjorde att filmens oräkneliga problem och brister kunde förbigås. Ingeting var menat att tas på allvar, denna tramsiga men lekfulla metodik tar den nu aktuelle regissören David Leitch och förvaltar väldigt väl. 

Deadpool 2 gör inte ens en ansträngning att försöka förnya konceptet, allting har blivit uppskruvat, det är blodigare, mer motbjudande och (faktiskt) mer fokuserat. Deadpool 1 dras med att flera gånger vara splittrad och ojämn, Leitch som tidigare gjort actionkavalkader som John Wick och Atomic Blonde ger filmen en hastigare och mer rafflande fart som går hand i hand med de grova skämten och den helt skamlöst låga humornivån. 

Leitch har aldrig lyckats särskilt bra med sin dramatik, Atomic Blonde är en bångstyrig film som enbart lyser upp då Charlize Theron bränner mer ammunition än Sylvester Stallones Rambo.  Deadpool 2 har ett par ett genuint välgjorda dramatiska stunder där Ryan Reynolds visar upp en ganska överraskande kompetens som skådespelare. Det faller ibland in på melodramats farliga vilospår, och då det sker så gör filmen gärna narr av faktumet. Ibland är det befriande men den självmedvetenheten, men det kan också kännas som lite av ett slöseri då man faktiskt har flera chanser till att göra Deadpool-serien till mer än en prövning av olika gränser. 

pressbild_5afc695518e77.jpg

Street Fighting Man 

Där Leitch verkligen skiner i sin roll som regissör är då han får fria tyglar med att använda Wade Wilson som ett levande vapen. De långa tagningarna och det helt skoningslösa våldet följer med från regissörens tidigare filmer, det är ofta magstarkt och flera gånger exalterande, det finns en sorts elegans i denna blodiga balett som inte sågs till förra gången. 

Det är Imponerande att Deadpool 2 – med sin relativt måttliga budget, ser helt strålande ut. Det knivskarpa digitala fotot och de otroligt välgjorda specialeffekterna skapar en väldigt elegant presentation. Stämningen och den visuella inramningen är besynnerligt kanske den bästa filmiska representationen av X-Men universumet, detta trots att Deadpool 2 hanterar det hela med klackspark. Man har en lekfullhet och nyfikenhet där man gärna rotar fram karaktärer och anekdoter från serietidningarna. I vissa lägen känns det som om Leitch och Reynolds fnissar som ett par förvuxna barn då de insett vilka tillgångar de har till sitt förfogande.  

En stor styrka är fortfarande humorn och den enorma mängden självdistans. Ingeting inom popkulturen kommer undan denna cyniska och syrliga satir, det skämtas och häcklas hej vilt så fort det finns en möjlighet. För den som inte är bevandrad i obskyra och udda popkulturella referenser så kan flera av dessa sekvenser bli repetitivt utdragna. Det finns ett övergripande problem med att Deadpool 2 saknar gränser, ett par scener pågår för länge och vissa skämt blir tjatiga, slutet verkar gå i ultrarapid och lämnar en stark träsmak. 

Filmen värderar inte allvar, dramatik eller en tydlig berättelse, med andra ord ganska allvarliga överseenden. Felen och bristerna är så många att de skulle behöva placeras i ett hundrasidigt protokoll, men flera av dessa minuspunkter kringgås då man aldrig utger sig från att vara något annat än två timmars – bra, lekstuga.

005

Kick Out The Jams

Josh Brolins karaktär Cable har länge setts som en sorts guldstandard för överdrivet muskulösa män med en förkärlek till skjutvapen. Cable är måhända ingen Thanos (som Brolin nyligen spelade) då det kommer till substans, men Brolin ingjuter en hårdhudad brutalitet och beslutsamhet som perfekt fångar denna sammanbitne och våldsamma karaktär, dynamiken mellan Brolin och Reynolds är stiligt genomförd och munhuggning mellan de båda två är nästan alltid underhållande. 

Zazie Beetz som spelar den tursamme Domino är en karismatisk och skärpt karaktär som aldrig  blir till något vampigt lockbete. Ensemblen är fylld av starka och charmiga skådespelare som bidrar till ett högt underhållningsvärde. 

Som ohälsosamt fanatisk serieläsare så finns det ett nästan outtömligt förråd av överraskningar och referenser som fullkomligt överöser tittaren. Återigen så är risken stor att Deadpool 2 kommer bli otillgänglig för den del av publiken som enbart har tidigare filmer att luta sig emot.

Deadpool 2 är varken sofistikerad eller nyskapande, det är en ganska självklar fortsättning för en serie som gjort sig känd för bus, snusk och självkritik. Om det håller för alla de uppföljare 20th Century Fox hoppas på är tveksamt, men här och nu så har vi ännu en underhållande film som definitivt inte behöver skämmas för att bära en tvåa i titeln.    

Betyg 7/10 

Filmspekulationer för 2018 Del 2 

Vi fortsätter med vår artikelserie där vi tittar närmare på årets kommande filmer.

wallpapersden.com_jason-momoa-aquaman-2018-movie_2700x1800

Image copyright and courtesy of Warner Brothers 2018

Aquaman

Den enda filmen i år som är en del av det alltmer trasiga DC Extended Universe. Jag vet inte hur många gånger det måste klargöras – det hyses INGEN specifik avsky mot DC och deras karaktärer eller berättelser, som jag skrivit upprepade gånger, så finns det ingen anledning till varför DC inte skall kunna konkurrera med Marvel på filmduken. Efter den ekonomiska missen med Justice League så har jag svårt att se varför denna solo-film skulle kunna få tillbaka någon till salongerna. De delar som utspelades under vatten i Justice League var en olycka av sällan skådat slag. Om det är någon som helst indikation på vad vi har att vänta i två timmar, så är detta bara att avföra snabbt.

Så vida inte huvudrollsinnehavarna, Jason Momoa och Amber Heard, sålt bitar av sina egna själar för att kunna lära sig konsten att skapa personkemi, så är risken nog stor för att detta blir som att äta fisk och skaldjur där bäste före datumet gått ut sedan flera veckor tillbaka. Regissören James Wan inspirerar inte heller till några glada eller entusiatiska reaktioner. För mig är det helt omöjligt att se något som helst positivt med Aquaman i nuläget. Till och med den fiktiva versionen av James Camerons Aquaman i TV-serien Entourage verkar bli ett bättre alternativ.

Ekonomin
Wonder Woman
blev en succé, det kan inte sägas om Justice League som redan nu orsakat flera förflyttningar för chefer inom DC Comics och Warner Brothers. Geoff Johns står fortfarande kvar som nyckelperson och kommer nog behöva se sig om på annat håll för arbete, om denna alarmerande trend fortsätter. Ser vi till historiken så kan Aquaman fortsätta den helt bedrövliga trenden för DC och Warner Brothers. Sett till den låga summan på 227 miljoner dollar som Justice League spelade in i USA, så är det svårt att inte förutspå ännu en kallsup.

Gissning: Aquaman spelar totalt in 460 miljoner dollar

Kritiken
Det blir inte nådigt nu heller. Filmens estetik inspirerar till riktig elaka kommentarer som ’’blubb, blubb’’. All positiv diskussion kommer förmodligen grunda sig i att den åtminstone inte är lika usel som Suicide Squad eller Batman V Superman: Dawn Of Justice, inte för att det är mycket att bli skogstokigt lycklig över.

Gissning: Aquaman landar på ett medelbetyg hos Rotten Tomatoes på 30 %  

deadpool-2-poster1.jpg

Image copyright and courtesy of 20th Century Fox 2018

Deadpool 2 

Det finns ett flertal frågetecken kring denna uppföljare till den mest framgångsrika barnförbjudna filmen någonsin. Tim Miller har försvunnit som regissör och ersatts av David Leitch, som stått bakom explosiva actionfilmer som Atomic Blonde och John Wick. Det är därför nästan självklart att vi kommer få action som kommer få publikens olika sinnen att implodera. Dödsmaskinen Wade Wilson/Deadpool kan nog fungera utmärkt i extrem koreografi och än mer brutalitet.

Vad jag ställer mig undrande till är om Leitch har samma känsla för att balansera tramset med den mer träffsäkra humorn. Deadpool nr. 1 är inte direkt en felfri film, men den lyckas att fånga denna löjliga, enerverande och tokiga karaktär som är Deadpool. Leitch tidigare filmer har haft en genomgående fånig ton, John Wick var i det närmaste outhärdlig för min egen del, det var som om den aldrig kunde bestämma sig för om det var allvar eller komedi.

Den väldigt korta teaser trailer som vi fått en titt på, indikerar att det är mer av samma vara, något som inte är särskilt oväntat då vi tittar på de olika diskussionerna bakom kulisserna. Tim Miller ville ha en storslagen uppföljare, något som skulle innebära en större budget, det här var inget 20th Century Fox var villiga att godkänna, istället byttes Miller ut mot Leitch. Mitt personliga intresse för filmen är huvudsakligen i den utlovade introduktionen av Cable. En av serietidningsvärldens största ikoner då det kommer till muskler och än mer muskler.

I bästa fall så tar David Leitch och raffinerar den första filmen. Mindre bra blir det om det visar sig var mer av samma, utan nyhetens behag. I värst fall så blir det bara en själlös kopia som krälar sig fram till målsnöret.

Ekonomin
20th Century Fox räknar förmodligen kallt med att uppföljaren når upp till minst samma ekonomiska standard som föregångaren. Allt annat kommer ses som ett misslyckande. Deadpool har nu en mycket större installerad bas och fler känner till karaktären. Med starka recensioner från media och positiva reaktioner från publiken, så blir det inga svårigheter i att ta sig förbi den otroliga siffran på 780 miljoner dollar.

Gissning: Deadpool 2 spelar totalt in 860 miljoner dollar

Kritiken

Gissning: Deadpool 2 landar på ett medelbetyg hos Rotten Tomatoes på 60 %  

0023

Image copyright and courtesy of Disney/Marvel Studios 2018

Ant Man & The Wasp 

Hjältar kommer i alla storlekar och denna uppföljare till den underskattade Ant-Man kan bli ett perfekt avbrott efter den enorma urladdningen som (antagligen) kommer att vara Avengers: Infinity War. Den nästan dagsfärska trailern är ingeting annat än fantastisk, alla lyckade delar från förra omgången verkar återvända med ett nytt perspektiv och nyvunnen energi. Evangeline Lillys The Wasp ser ut att vara en helt suverän tolkning av den energiska och charmiga karaktären.

Ett stort frågetecken kvarstår, utspelar den sig – före eller efter Avengers: Infinity War ? Av trailern att döma så verkar världen inte vara i någon ’’större’’ fara, vilket kan indikera om att detta pågår innan – eller kanske till och med under Infinity War ?

Den detalj jag kan anmärka på är datumet, det kunde utan problem flyttats till hösten, varför Marvel vill ha hela tre filmer inom spannet av ett halvår är lite oförståeligt, risken finns alltid i att Solo: A Star Wars Story försenas, men utan datumändringar så finns det ingeting på Disneys radan som kan mäta sig med varken Marvel eller Star Wars, inte ens Mary Poppins återkomst…

Ekonomin
Den första filmen presterade bra men inte fantastiskt då det kom till att generera pengar. Marvel/Disney räknar nog inte med någon exponentiell ökning denna gång, med en större bas av fans och med den nya ensemblen bestående av bla Michelle Pfeiffer och Laurence Fishburne, så vore det mycket konstigt om filmen inte lyckades gå förbi originalet.

Gissning: Ant-Man & The Wasp spelar totalt in 700 miljoner dollar

Kritiken
Ant-Man And The Wasp
landar på ett medelbetyg hos Rotten Tomatoes på 85 %  

Fortsättning följer i del 3

Årets Överraskning 2016

006

Ja nu kommer de…

De där listorna som känns lika originella som skinka och sylta på ett julbord.

Under de sista dagarna av 2016 kommer vi publicera listor över det som presterat bäst, sämst eller bara lämnat oss nollställda inom film, spel och musik.

Årets överraskning kom i och med filmatiseringen Deadpool.

Den inledande marknadsföringen tydde på en fullkomligt vulgär och intelligensbefriad historia. Skepticismen följde med ända in i biomörkret.

Deadpool må vara fullkomligt vulgär, med sin fekalier och sexhumor, men samtidigt skamligt underhållande. Bitvis barnsligt, flamsigt och tramsig så lyckas regissören Tim Miller till trots hålla samtliga bollar i luften. Detta görs främst genom ett helt förkrossande bra hantverk. När rapporterna om filmens budget framgick kunde jag bara reagera med chockerad tystnad.

Tim Miller gör en film som ser ut att kosta det tredubbla, med enorm erfarenhet från sin effektstudio Blur (vars trailers borde skrivs in i filmhistorien) får vi effekter och sekvenser som övertygar i varenda sekund. Det underhållande porträttet av den starka men snälle Colossus och samt den inledande scenen på motorvägen är redan odödliga.

Filmstudion Fox har redan lagt ut sina planer för två uppföljare till, dock utan Miller som blivit ersatt med John Wick regissören David Leitch för del två. Ett faktum som återigen får mig att sätta Deadpool på listan över högst suspekt.