Etikettarkiv: Ralph McQuarrie

Star Wars The Force Awakens Recension 

Publicerad den av

090

Det är måhända inte perfekt, men det är bitvis så makalöst att man inte kan undvika att bli rörd. The Force Awakens är ett mästerverk i sin genre och den kanske bästa filmen i serien. 

Osannolikt är det enda ordet som ringer i huvudet efter att den sjunde Star Wars filmen nått sitt slut. Osannolikt bra,smart,snabb och magisk. Det här är en triumf av sällan skådat slag. Detta är vad en modern Star Wars borde varit från början.

Så mycket kunde ha gått fel, Star Wars har inte varit bra sedan 1980 då kolossen Empire Strikes Back slaktade motståndet. Men sedan vet vi vad som hände, att nämna Ewoker,Palpatine och ’’NOOOOOO’’ bör räcka för att summera varför serien blev till en härdsmälta.

Lightspeed hastighet 

Personligen kändes ingen av de två uppvisade teaser trailers särkilt intressanta eller frustande häftiga. Den sista trailern undvek jag helt. Men det tar bara ett par sekunder innan all den där kaxiga reservationen kapitulerar. The Force Awakens är en film som helt bygger på kontext och helhet. Redan från första rutan är det fullt ös. Allt som kan stavas till flamsig flums-politik eller racistiska stereotyper som Jar Jar Binks är som bortblåsta. Istället bjuder regissören J.J Abrams på rafflande action,humor och ett hänsynslöst snabbt tempo som aldrig tangerar i att kännas flåsigt eller stressat. Andningspauserna kommer i bedårade vackra bilder som förmedlar sådan stillhet och tyst reflektion, att man tappar andan flera gånger. Att filmen också är klart brutalare än tidigare delar bidrar till en modernare och hårdare känsla.

Rätt nostalgi

Det är också modigt hur Abrams helt låter bli att spela på överdriven nostalgi. Visst finns det vinkar och påskägg för de som ser Star Wars som en världsreligion, men det spårar aldrig ur eller blir krystat förvrängt som den gången Martin Campbell skulle distansera och vrida om James Bond klichéer och normer i Casino Royale.

Vackert och stillsamt 

Den pågående debatten om analogt och digitalt – något som filmen starkt tog ställning med innan premiären i och med starka uttalanden om analog film och praktiska specialeffekter, blir också irrelevant då jag knappt hinner tänka på om det rullar celluloid eller ett och nollar i kamerahuset, det är så medryckande att jag helt förlorar mig i världen och tempot, något som nästan aldrig sker dessa dagar. Om filmen mår bättre eller sämre av sina analoga kvalitéer är svårt att säga. Det enda som kan konstateras är att den är vacker rakt igenom. Ralph McQuarries rustika och fagra former görs om, uppdateras och förnyas i suveräna miljöer, grandiosa rymdskepp och häpnadsväckande vyer.

Marvel ton och humor 

Någon tid till tråkig utfyllnad finns inte, varenda scen sitter stenhårt självsäkert. Bara ett par få minuter in i filmen vill jag inte att äventyret skall sluta. Filmen har begåvats med en sådan värme och hjärtlighet att det är omöjligt att värja sig. Det ges också plats för en bra dos välbehövlig humor, som ibland kanske förekommer en fyndig replik för mycket, men som mycket annat som kan ifrågasättas i The Force Awakens trampar Abrams ned dem med en AT-AT fot.

Filmen hämtar mycket från Disneys andra framgångssaga Marvel. Tonen och känslan är inte helt olik den i Guardians Of The Galaxy. Det är lättsamt utan att bli glättigt och samtidigt mer emotionellt och medryckande än någonsin. Abrams lyckas till och med att undvika att låta – den för mig något fåniga roboten BB-8, att fungera.

Överdrivna prestationer och en makalös fiende 

För även om det finns problem, till och med så mycket att det kan fylla en A4-sida så glömmer jag snabbt bort dem i filmens entusiasm och skaparglädje. Daisy Ridley och John Boyega är båda två något för överspända och överdrivna, Oscar Isaac däremot briljerar genom att vara empatisk och självsäker i rollen som Poe Dameron. Det gamla gardet beståendes av Ford och Fisher är en ren nostalgi njutning. John Williams integrerar snyggt och diskret de legendariska tonerna från original trilogin och orsakar så mycket rysningar och gåshud att jag nästan börjar skaka.

Adam Driver som filmens primära antagonist är fullkomligt strålande. Kylo Ren kan mycket väl vara en av de bästa skurkarna jag sett på åratal. Med en obehaglig röst, en ljussabel som låter som ett monster och en eldig aggressivitet är Ren en helt superb som skurk. Ännu bättre blir det av att skaparna valt att nyansera figuren och inte låta honom dras ned i det klassisk träsket av ont mot gott, eller svart mot vitt.

Emotionell action

När det kommer till actionsekvenserna bjuds det på än mer välbehag. Från den explosiva öppningen till filmens klassiska klimax känns ingenting överdrivet eller tråkigt, något som flera klimax i storbudget filmer har fallit in i den senaste tiden. Abrams håller igen och låter karaktärerna och historien sitta längst fram. När ljussablar och rymdskepp flyger över hela filmduken finns det en emotionell tyngd i det. Allt lättvikts tjafs från den groteska prequel trilogin – som den värdelösa och oengagerande striden mellan Yoda och Kejsare Palpatine är oskadliggjord och begravd.

Bitvis långsökt och fler frågor 

Nu är det dock ganska långt ifrån att vara utan fel eller brister, som nämnt är både Ridley och Boyega långt ifrån perfekta i sina roller, storyn tappar i vikt och styrka mot slutet och hade mått bra av ännu mer kraft. Sedan finns det flera tillfällen då det blir en smula för mycket av allt det där goda. Storyn tar också en hel del kliv som kräver överseende, flera händelseförlopp känns något långsökta.  Jag kan också tycka att filmen lider av samma symtom som Abrams Star Trek-uppföljare Into Darkness, flera gånger vandra filmen i identiska spår med sina föregångare och känns lite pliktskyldig i att emulera klassiska sekvenser. Sedan får vissa karaktärer för lite speltid, något som är synd då nästan hela persongalleriet är fulländat. Vi lämnas också med fler frågor än svar, men här känns det varken inkomplett eller frustrerande, jag kan personligen inte vänta på att få se den här berättelsen blomma ut i de kommande två uppföljarna.

En otrolig helhet som inte går att värja sig för 

Men alla invändningar känns irrelevanta när väl eftertexterna rullar. Abrams har styrt upp skeppet som låg nära att helt kapsejsa – även om resan inte alltid körs i första klass, så är det slutgiltiga målet fulländat. I lite över två timmar bjuds vi på en resning, käftsmällar, rysningar och ren briljans.

Vi har väntat så länge, men för första gången någonsin kan jag verkligen börja förstå varför Star Wars har förändrat och format människors liv. Det finns för mycket att analysera och hylla, men det skulle bara förta överraskningen och spänningen. Att gå in utan att ha fått varenda sekvens nedskuren och nedkörd i halsen veckor innan, bidrog till en av de bästa upplevelserna jag någonsin haft på en bio, gå in så nakna och ovetandes som möjligt. Det är kort och gott otroligt……otroligt.

Betyg 9/10 

Bäst: Värmen,tempot,humorn, fyndigheten, Kylo Ren och slutligen Harrison Ford.

Sämst: Vi kunde ha fått ett kraftigare klimax.

Fråga: Kan det egentligen bli bättre än såhär i sin genre ?

034

Spring omedelbart till biografen. 

Star Wars 1977-2005 

Publicerad den av

qmbloes

Den är kraftigt försenad. Men bättre sent än aldrig. Här listar vi samtliga Star Wars filmer till och med år 2005, vi räknar inte med den animerade Clone Wars serien eller något i det numera irrelevanta ’’expanded universe’’.

Episode IV A New Hope (1977)

George Lucas bästa film som regissör. Ett vackert och underhållande äventyr som förändrade hela sättet att se och göra film. Den gjorde sin debut i en tid av anti-hjältar,smuts och korruption. Flera av de stora filmbolagen hade börjat köpas upp av större mer ’’kommersiellt’’ drivna bolag som såg filmindustrin som ännu ett sätt att utvinna pengar likt en kolgruva.

Star Wars förändrade allt. Hela världen blev som galna i filmen som tog och lånade fritt från  myter och legender. Trots sina nästan 40 år känns filmen fortfarande lika underhållande,snabb och enastående stilig som när den först sprängde bort konkurrensen 1977. Ralph McQuarries makalösa estetik är så innovativ,vacker och smart att flera av dagens sci-fi influerade publikvältare som Transformers borde placeras i en ännu mer isolerad och ful skamvrå. Alec Guinnees förmedlar en makalös värme och intelligens som Kenobi och Peter Cushing är minst lika bra som den iskalle guvernör Tarkin. Lägg sedan till John Williams legendariska musik så har du ett lyxpaket som får flera business class resor att framstå spartanska.  Filmen må sakna den svärta och fingertoppskänsla som uppföljaren Empire Strikes Back skulle begåvas med. Men hur man än vrider och vänder på projektet så är det här en stor och viktig del inte bara i filmhistorien utan hela mänsklighetens.

Betyg 8/10 

Episode V The Empire Strikes Back (1980)

Förutsägbart och tråkigt svar, men det här är Star Wars i sitt esse. Lucas lämnade över registolen till Irvin Kershner, som i sin tur lade fram tre huvudpelare att gå efter. Ett djupare känsloliv hos Mark Hamills Skywalker, en romans utan slisk, samt humor utan platta skämt. Filmens budget rusade iväg och precis som första gången var flera sekvenser ett rent helvete att spela in. Isplaneten Hoth filmades in i Norge som på beställning fick den värsta vintern sedan flera årtionden. Yodas hemplanet Dagobah var en snusk kuliss med stillastående vatten och förhöjt golv för dockspelaren Frank Oz och hans team.

Men det hårda slitet gav utdelning. Som i de bästa av uppföljare förfinades varenda millimeter av en redan bra film. Karaktärerna blev tillgängligare,större och bättre. Den redan makalösa visuella profilen fick också helt nytt liv i och med Vaders flaggskepp ’’Executor’’ och de tidlösa AT-AT stridsfordonen.

Den numera sönderspelade ’’Imperial March’’ introducerades också samt Boba Fett, den perfekta Darth Vader, vishetsmästaren Yoda och…… Ja, se den, förundras och älska den.

Betyg 8/10  

Episode VI Return Of The Jedi 

Filmen som enligt min personliga åsikt påbörjade fallet för hela serien. Jag tänker inte upprepa mig och hojta om allt jag genuint hatar med den här instansen i serien. Idéerna verkar slut, trams karaktärer som kejsaren och de hemska Ewokerna får detta att snarare framstå som en parodi än den tunga och självsäkra film som det borde vara.

Det börjar förvisso fullt godkänt där vi tas tillbaka till öken planeten Tatooine och gangsterbossen Jabba The Hut. Men sedan spårar allt ur. Dramatiken är så övermättad och svulstig att man rodnar i ansiktet. Hela sekvensen på Endor är patetisk fånig och dum. Bättre blev det inte heller då Lucas kontroversiella modifikationer under sent 90-tal till 2011 års Blu Ray samling, innebar en skrattretande kopia av den människoätande plantan Audrey från Frank Ozs Little Shop Of Horrors som ställföreträdare för monsterhålet Sarlac. Det ökända Vader vrålet är bara en total förnedring av allt vad kvalitet innebär. Förutom de snyggaste rymdstriderna i hela serien finns det absolut inget att se eller hämta här. Eller jo, kanske, Carrie Fishers påstådda kokainnagel.

Betyg 4/10 

Episode I The Phantom Menace

Suck,filmen som genuint dödade all oskyldighet,hoppfullhet och livsvilja på moderjord. Förväntningarna var astronomiska, det här skulle bli filmen som återigen förändrade allt, de skulle vara häftigare och mer relevant än den gången dieselmotorn eller husvärme uppfanns. I en tid utan perfekt internet sprang fans till biograferna bara för att bevittna den första teaser trailern.

Världen var i extas, folk reste från alla världens håll och kanter för att delta på den stora premiären i USA. Och så började filmen, den klassiska Fox loggan visades med sin ackompanjerade jingel och sedan…. domedagen.

Att ens börja summera vad felet i Phantom Menace ligger i skulle ta en mindre livstid. Bara första antydan till Jar Jar Binks får en stor majoritet att börja kaskadspy. Jake Lloyds livlösa och pinsamma porträtt av Darth Vader som snorunge är som naglar mot en griffeltavla. Den nästan perversa romansen mellan den tio år gamla Llyod och den nästan åtta år äldre Natalie Portman -som i sin tur verkar sova sig igenom hela filmen, är rent otäck att bevittna.

Vidare har Ralph McQuarrie kastat in handduken och istället för vackra underverk som Millenium Falcon eller Stormtroopers får vi Kalle Anka robotar som är pinsammare än valfritt avsnitt ur en reality dokusåpa. John Williams är den enda personen som verkat klara sig ur de ondskefulla klorna som är den här filmen, musiken är precis som alltid strålande och framkallar genuina rysningar av välbehag. I övrigt kan bara en stor varningslampa tändas när vi ens antyder något kring den här filmen. Det här skall helst förglömmas som en hemsk influensa eller ett benbrott. Kort och gott vedervärdigt.

Betyg 1/10 

Episode II Attack Of The Clones 

Pust, det gick inte den här gången heller. Lucas fick tre år på sig att rätta till alla de otaliga fel och filmiska lagbrott han begick från förra gången. Resultatet ? En tom fågelholk i en småländsk skog. Manuset fortsätter vara smärtsamt uselt i sin rent vulgärt usla dialog, en story som är mer eller mindre obegriplig – flera trådar och karaktärer som introduceras kommer från vänster och fullkomlig noll kontext ges, kan någon svara på vem mästare Sifo-Dyas är ?.

Självklart skulle också Lucas välja att leka vidare med modern teknik som inte mognat och för det mesta ser det osannolikt plastigt och fult ut. Det digitala fotot är så smetigt och urvattnat att det sticker i ögonen. Samma bombardemang av fula special effekter fortsätter. Designen på klonsoldaterna borde vara straffbart.

Värst är dock, återigen, karaktärerna och den hemska dialogen. Romansen mellan Hayden Christensen och Natalie Portman är lika obekväm som en för liten Stormtrooper-rustning. Valet att byta skådespelare gör att kontinuiteten helt tappas bort, Padmés och Anakins relation känns både krystad och helt vansinnig, hur Anakin åldrats med minst tio år medan Portman stannat kvar kring tjugo, förblir ett större mysterium än varför det super tekniska rymdimperiet inte kan finna en grön herre i ett träsk.

Även relationen mellan McGregor och Christensen är totalt misslyckad. Istället för att visa upp en far och son relation, framstår den tidigare varma och intelligente Obi Wan som en grinig surgubbe som mest verkar gnälla och klaga på sin lärling. Anakin framstår fortfarande som en enerverande snorunge. Den ursprungliga tanken mellan att visa den starka relationen som sedan skulle ersättas med hat och bitterhet försvinner snabbare än Boba Fett i Return Of The Jedi.

Filmen skulle också innebära ytterligare massaker av originaltrilogin genom att belasta den med idiotiska story trådar och snedvriden logik. Återigen en katastrof som helst bör begravas i Tatooines ödelagda öken.

Betyg 1/10 

Episode III Revenge Of The Sith 

Flås, det var tredje gången gillt. Förhandssnacket lovade att vi äntligen skulle få något som liknade en godtagbar film, vi skulle äntligen få se hur hela paketet knöts ihop och förhoppningsvis se Darth Vader göra köttfärs av pajasar som Mace Windu och Kit Fisto.

Filmen tog sig till och med till Cannes och kritikerna lovordade den… Till en början. Med åren vill ingen, absolut ingen kännas vid att de satte sina näst högsta betyg och lovordade filmen. Det var återigen en släng av den masspsykos som drabbade flera då det brittiska rockbandet Oasis släppte sin babyloniska undergång Be Here Now. Samma problem som plågat det tidigare två tragedierna fortsätter här. Uselt manus,värdelös dialog och plastiga specialeffekter.

Istället för att ge oss smakbitar från den eran då Star Wars var oslagbart stort och vackert, får vi återigen fula robotar och den idiotiska General Grievous som drabbats av trumpethosta. Berättandet som skall ta Anakin till den mörka sidan är precis lika lamt och spakt som tidigare episoder. Såhär i efterhand är skälet till hans Benedict Arnold svek så urbota idiotiskt och grundlöst att det är lättare att hitta mer visdom i ett nummer av den amerikanska tidningen Playboy.

Den essentiella relationen mellan Skywalker och Kenobi bryr sig inte Lucas om. Det är fortfarande samma bittra,griniga tjurskallar som talar med varandra. När den oundvikliga schismen sker på slutet är den emotionella tyngden helt död och utan någon som helst allvar. När Christensen ligger och kreverar i lava och sina egna kroppsdelar och ger ifrån sig sitt tragiskt loja ’’I hate you !’’ känner jag hur all heder och ork försvinner ur kroppen.     

Den redan kritiserade aspekten av att varenda karaktär skall ha en ljussabel blir ofrivillig komiskt här. Även här saknas tyngd,häfta och finess, Yoda och Kejsaren hoppar runt som överlyckliga och övertända fans på en Justin Bieber konsert, den centrala striden i det eldfängda Mustafar pågår i evigheter och funkar bättre som bedövning än en hel tallrik med sömnpiller.

Att detta kunde ha varit det sista vi någonsin fick se av den där galaxen långt borta, känns lika skrämmande som George Orwells dystopiska framtidsvision 1984. En helt enkelt bedrövlig avslutning som ingen borde närma sig.

Betyg 1/10