Ocean’s 8 Recension 

oceans 26783.dng

All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2018

Summering: En riktigt sunkig och fantasilös nyversion utav en av 2000-talets mest överflödiga filmserier. 

Riktigt så illa som den gräsliga versionen av Ghostbusters från 2016 blir det aldrig. Ocean’s 8 har en fullt godkänd episod då man utför själva kuppen, men med det ur vägen så befinner sig filmen på bottnen av en djup avgrund där meningslöshet och riktigt mediokert skådespeleri skriker efter fler själar att sluka.

Steven Soderberghs tre filmer om gentlemannatjuvarna bestående av bla. George Clooney och Brad Pitt, är inte direkt den bästa kandidaten då man tänker på något som kan kallas acceptabel filmkonst. Soderbergh är en regissör vars humor är så obefintlig att till och med Stefan Löven framstår som Mel Brooks i högform. Alla scener som försöker lätta på stämningen faller lika platt som sämsta sorten av ’’roliga historier’’. Det är så taffligt att man lika gärna hade kunnat byta ut försöken till humor med att visa upp hur tapetklister blandas ihop.

Ocean’s Eleven hade åtminstone en någotsånär röd tråd som gick att acceptera om man gick med på att lämna logiken därhän. Uppföljaren Ocean’s Twelve är praktexemplet på vad som händer då man släpper loss helt – med Clooney och Pitt som undantag, menlösa och överbetalda Hollywood aktörer att bedriva lekstuga i nästan två timmar.

Idag har filmlandskapet förändrats. Vi börjar äntligen få se duglig representation av etniciteter och motsatta könet, det faktumet kan man inte kritisera. Men varför just Ocean’s-serien helt plötsligt skall gå i bräschen som en kandidat för jämlikhet är obegripligt. Det finns idag stora tillgångar och inspirationskällor där de kvinnliga karaktärerna är välskrivna och genomtänkta. Ingen kan nog motivera varför just denna loja filmserie skall göras om på nytt med en kvinnlig ensemble.  

 

oceans 04919.dng

Fossiler

När man nu skall ställa sig i det progressiva lägret så borde regissören Gary Ross och filmbolaget Warner Brothers haft modet att rollbesätta nya, aktuella och relevanta aktriser i rollerna – ett antal bra exempel är Carrie Coon eller Lupita Nyong’o. Istället så har man hyrt in en trupp av arkeologer som grävt fram ett antal av filmvärldens mest dammiga fossiler – Sanda Bullock och Anne Hathaway. Både två har lyckats roffa åt sig oförtjänta Oscarsstatyetter för motbjudande utstuderade porträtt som skräddarsytts för att kunna ställa guldstatyer i hemmet, både The Blind Side och Les Misérables är exempel på filmer som borde få stå i skamvrån.

Bullock och Hathaway gör inte heller särskilt mycket för att övertyga, Hathaway verkar tro att detta är den tredje filmen i filmserien En Prinsessas Dagbok och spelar över så det stänker om det. Sandra Bullock besitter inte en promille av den charm eller karisma som behövs. Förutom  dessa två undermåliga insatser så får vi en Cate Blanchett som är så nonchalant och ointresserad att det faktiskt provocerar. Blanchett verkar helt oförmögen att prestera då hon inte blir lockad med båtlaster utav prisceremonier och hysteriska hyllningar.

Helena Bonham Carter spelar – i vanlig ordning, en vilsen virrpanna som känns lika passande för ett välplanerat brott som ett avhugget hästhuvud på en vegansk middagsbjudning. Resten av rollerna består av ’’rutinerade proffsaktörer’’ som popsnöret Rihanna och talkshowvärden James Corden… Enbart Sarah Paulson verkar anstränga sig i denna skamligt mediokra samling av så kallade ’’superstjärnor’’.

oceans 20386.dng

’’The Women In This Town Are being Misused’’

Faktum är att det är sorgligt att man inte tagit tillfället i akt och skapat mer fängslande karaktärer än den samling lyktstolpar som ockuperade tidigare filmer. Man har enbart ändrat kön och slarvigt placerat in dem i tidigare utforskade roller, vi får en ficktjuv, en hacker etc. De yngre – och helt ansiktslösa, aktörerna får alla bara infinna sig i detta. Filmskaparna verkar också räkna med att publiken har sett de tidigare filmerna så många gånger att de kan dem utan till. Vid varje tillfälle så slängs det in referenser och vinkningar som lämnar de flesta iskalla.

Innovationsnivån är ungefär den samma som den geniala iden att skapa Lilla Jönssonligan eller James Bond Jr. Det är slarvigt, tråkigt och tragiskt att man inte tar och leker med förväntningarna. Det hade varit roligt att få se ett gäng kvinnor utklassa grabbarna grus, nu får de istället bara stå i männens skugga. 

oceans 37119.dng

Desperate Housewives

Sedan gör man inte heller dessa karaktärer någon gentjänst då flera av dem behandlar tjänstefolk och servicepersonal som utgångna köttprodukter. Även om jag kan gilla inblickar i New Yorks mest glamorösa affärer och hotell, så påminner flera utav montagen – med lyxkläder och glassiga hotellrum, vara hämtade från Sex And The City.

För att vara en film som vill framhålla en glamorös yta så är genomförandet utan någon som helst elegans. Själva kuppen mot New Yorks Metropolitan museum är filmens enda minnesvärda sekvens, det kan ha att göra med att någonting faktiskt händer då. Men något försök att förnya eller överraska går självfallet inte att överväga ens här. Till och med Jönssonligans kupp mot IKEA var mer innovativ än detta.

Ocean’s 8 är som en ett enda långt och meningslöst segerlopp efter ett lopp där man tävlat mot sig själv. Det är något mer intressant än Soderberghs gräsliga uppföljare, och ett av de celebra gästinhoppen måste erkännas som riktigt roligt. Men överlag är det man ser det man får, och det är inte särskilt vackert i det här fallet.  

Betyg 2/10 

The Greatest Showman Recension 

0021

All images courtesy and copyright of 20th Century Fox

En enorm och pompös nyårskalkon kommer lastat lagom till årsslutet. Lägg sedan till gräslig musik och ett helt värdelöst manus så är det bara att bevittna ett av årets största magplask.  

Vad är en nyårsafton utan en kalkon ? Om någon nu är inne på det mer vegetariska spåret och inte vill förlika sig med att frånta ett av dessa djur livet så har regissören Michael Gracey hittat ett perfekt alternativ. The Greatest Showman är som en enda lång usel Idol-audition där man bara kan stirra på förskräckelsen med ren och skär förskräckelse.

Att kalla The Greatest Showman för en friåkare som försöker kapitalisera på La La Lands enorma framgångar kan tyckas vara ett slag under bältet, men filmen visar ingen större reservation över att framstå som en fantasilös fuskare. På filmens affisch har man med en enorm rubrik marknadsfört sig på det fantastiska faktumet att man lyckats roffa åt sig La La Lands textförfattare, dock utan att ens nämna Justin Paul och Benj Pasek vid namn.

019

The Pretender 

Med all respekt till både Paul och Pasek så är denna marknadsföring i klass med stoltsera med att man har anlitat ett par korrekturläsare som stod bakom den engelska textremsan till Gudfadern eller Casablanca. Hur fantastisk La La Land än må vara så är väl inte texterna om nysningar och dopp i Seine det som gör den numera klassiska filmen så magisk ?

Hursomhelst så går The Greatest Showman in med intentionerna att göra något mer storslaget än de koncentrerade sekvenserna av musikal vi fick se i Damien Chazelles film. Som en skeptiker till hela genren så behövs i alla fall ett bra manus med starka karaktärer och självfallet bra musik, det finns inte att hitta här. Den livsviktiga musiken är någon sorts brölande och diskant betonad tortyr.

Sånginsatserna är alla svulstiga och löjliga, de aktörer som verkar kämpa med sångrösten får starkt understöd av en ljudmix som klyver hjärnhalvorna i flertalet delar. Allt låter som en vedervärdig pajas-remix av den sämsta av Rihanna låtar.

015

Monkey Wrench

På tal om den världskända sångerskan så påminner flera nummer om den där skandalöst usla scenen i Valerian And The City Of A Thousand Planets där Rihanna utför någon form av sjuk striptease ute i kosmos.

Koreografin är som någon förskräcklig Broadway uppsättning utan varken vett eller kunskap för snygg koordination. Michelle Williams och Zac Efron ränner runt som om de leker hoppa hage, de mesta ser ut som en dålig generalrepetition där samtliga deltagare sömndrucket verkar utföra sin danssteg.

It Must Be Hell 

Pompöst och idiotiskt beskriver resten av händelseförloppet väldigt väl, det är precis lika överdådigt och fyllt med horribel hybris som Baz Luhrmanns sämsta stunder i The Great Gatsby och Australia, färgpaletten är som något hysteriskt collage av fula vattenfärger. Släng sedan in specialeffekter som övertygar lika mycket som Leif Östlings kommande skattedeklaration så har vi ett visuellt spektakel som i bästa fall kommer få publiken att hånskratta.

Karaktärsutveckling är inte heller på den här tapeten. De gånger karaktärerna skall avancera emotionellt eller moraliskt så löser man det med så tafatta berättarknep att man bara kan sitta stum av chock. Samtliga karaktärer är likbleka pappersfigurer som besitter lika mycket relevans som Kid Rocks nästa singel.

Filmen sägs vara baserad på verkliga händelser och även cirkusmagnatens P.T Barnum liv. Trovärdighetsfaktorn är väl i klass med de historiker som menar att familjen Flinta är en korrekt representation av stenåldern.

004

Monkey Men 

Trots en ensemble med stjärnor som Hugh Jackman, Michelle Williams och Zac Efron känns det helt befriat från att verka spektakulärt. Williams och Efron får sätta tänderna i det värdelösa manuset och slösar bort både publikens och sin egen tid. Vår egna Rebecca Ferguson – som vanligtvis brukar agera som ett sänke till det mesta hon medverkar i, kan här inte på något sätt beskyllas för att dra ned filmen. Jackmans energi är kanske det enda som håller The Greatest Showman ifrån att bli ett totalt nederlag med bottenbetyg,

I en av filmens mest ironiska dialogutbyten nämns det att ’’the show must go on…’’ Nej och åter nej svarar jag till det…

Betyg 2/10