Glass Recension

All images courtesy and copyright of UIP & Buena Vista 2019

OBS ! Spoilers för Split och Unbreakable förekommer i denna recension 

Summering: Den grandiosa finalen blir till en enda lång session i en pseudo tolkning av gruppterapi. 

Den före detta chefen för tidningen Metro Pelle Törnberg sade det – ’’ Det är på sätt och vis lättare att sälja än dröm än att sälja en verklighet ’’. Det citatet blir målande då man föreställer sig hur M. Night Shyamalan idag, desperat försöker hitta finansiärer. 

Aldrig tidigare har en person inom filmbranschen varit ett så klockrent exempel på en engångsföreteelse. Efter Sjätte Sinnet så var de stora framgångarna över, Shyamlan är idag ansedd som ett väldigt, väldigt dåligt skämt. Regissörens gigantiska ego och totala brist på självinsikt, har gett oss en oerhörd mängd praktfiaskon. Namnet M. Night Shyamalan är numera en brasklapp för varenda film som han är involverad i. 

Split – som hade premiär för ett par år sedan, ansågs vara en viss förbättring, jag personligen hade svårt för de taffliga vändningarna och James McAvoys överspel, men överlag så blev filmen väl mottagen.  

Väntetid 

Shyamalan är beroende av att få kasta in vändningar i sina filmer, och själva överraskningen i Split kan nog vara den första och enda bra sedan genombrottet med Sjätte Sinnet. Det visade sig att filmen var hade en direkt koppling till Unbreakable, en film som lyckats skaffa sig ett relativt stort kultfölje sedan premiären. En renodlad uppföljare har länge varit ett önskemål från fansen. Unbreakable slutar då den är som mest intressant och upplevelsen kan bäst liknas med en mycket seg och sömning intrig. 

Genren superhjältefilmer såg mycket annorlunda ut år 2000 då filmen hade premiär. Något så avskalat och – relativt,  ’’jordnära’’ som The Dark Knight eller Logan hade ännu inte gjorts. Unbreakable blev ett slags riskfyllt experiment där man använde sig av mer dramatik än action, ett då nytt grepp. Idag så har genren utvecklats och vuxit, det handlar inte längre om perfekta moraliska förebilder, klädda i färggranna kostymer, Batman, Iron Man och Spider-Man har alla förvandlats till välskrivna och mångbottnade personer som lyckas fascinera, både genom action och karaktärsarbete.  

Onekligen kan man inte undvika att fråga sig varför Glass ens har ett existensberättigande idag ? Om det mest cyniska synsätt skall appliceras, så kan man ana att finansiering för något mer originellt projekt inte finns på tapeten för Shyamalan, efter de monumentala misslyckanden med  After Earth och The Happening. Detta skulle i sin tur förklara varför Glass är helt utan inspiration eller ett uns av nya ideér. Shyamalan återgår till ett tempo som är lika långsamt som en köplats till Nya Karolinska, intrigen ger ett par vinkningar om vad Glass skulle kunna ha varit – ett mer actionbetonat och ohämmat verk, som i sin tur tar vara på den långa och krångliga uppbyggnaden från de tidigare två filmerna. 

Amatörbrottning 

Inom den moderna superhjältefilmen så bjuds vi – för det mesta, på spektakulär action, de bästa filmskaparna utnyttjar de många superförmågor som karaktärerna besitter. Det handlar inte enbart om saker som eldsprutande monster eller magiska hammare, titta bara på vad en sminkad Heath Ledger och en långtradare kunde åstadkomma. 

Glass behöver inte innehålla något så imponerande som den klassiska biljakten från Nolans uppföljare, ett fåtal enkla men snygga actionscener hade räckt lång väg, då hade man kunnat skapat en annorlunda och mer oanad film.  

Att David Dunn (Bruce Willis) inte var någon tränad supersoldat i Unbreakable är en sak, men att han nu nitton år senare rör sig klumpigt och stelt känns enbart banalt, med tanke på att karaktären haft ett förflutet inom amerikansk fotboll – en ytterst aggressiv sport, blir det än mer oförklarligt. 

Det finns inte tillstymmelse till någon sorts koreografi. Den action vi får är rentav bedrövlig i sitt lama och platta utförande. För att vara en film som i grund och botten handlar människor med extraordinära förmågor, så borde vi i alla fall kunna extrapolera något mått utav spänning, istället får publiken en hink vatten hälld över sig. 

Filibuster 

Tyvärr så är Shyamalan återigen igång med rent sabotage, de fullkomligt löjeväckande vändningarna är kvar, men denna gång så är den största chocken hur paralyserad filmen är. Trots en speltid på hela två timmar, så går det att finna mer livlig aktivitet på en grå och sorglig massgrav än i Glass

I ett antal intervjuer – innan Glass, så har Shyamalan talat om att idéer från det första utkastet för Unbreakable inte fick plats i filmen, och hur de senare användes i Split. Och mycket mer material än så verkar det inte ha funnits. Filmen är helt berövad på någon som helst substans, detta försöker man maskera genom att helt och hållet bortse från att föra handlingen framåt. Det känns som att titta på en filmisk manifestation av en filibuster, där man enbart försöker förhala det faktum att det inte finns någonting att säga. 

’’Den 25’e smäller det… Förhoppningsvis’’ 

Genom hela filmen så osar det av irritation och hopplöshet. Frustrationen är som mest uppenbar i skådespelet från filmens tre manliga huvudrollsinnehavare. Bruce Willis delar M. Night Shyamalans karriär, båda var på toppen av världen – ett tag, och har nu förvandlats till en surmulen odugling som varken kan göra filmer, än mindre bete sig hövligt mot fans eller reportrar. Willis insats befinner sig någonstans mellan nonchalans och total uttråkning. Hans David Dunn förblir lika tråkig och trist som då vi först mötte honom för nitton år sedan. 

James McAvoy fortsätter sitt överspel där han fräser, gormar och spottar likt en besatt. Karaktären må vara fullkomligt galen, men varför det måste resultera i detta totala överspel är obegripligt. Slutligen så har vi Samuel L. Jackson som sömnigt tittar in i kameran och ser sig efter den 25’e dagen i månaden då lönen kan hämtas ut. Sarah Paulson är den enda i denna bedrövliga ensemble som överhuvudtaget anstränger sig, tyvärr så har Paulson tilldelats en roll som är lika benig som ett anorektiskt skelett. 

Prozac 

Ingen av karaktärerna är tillräckligt intressanta för att motivera djupdykningar eller noggranna psykologiska utvärderingar. Men otroligt nog så är det just det som utgör majoriteten av Glass. M. Night har fått för sig att han inte är regissör utan arvtagare till Dr. Phil. De scener som består av bokstavlig psykoanalys, är så fasansfulla att jag måste blunda. Man skulle behöva skriva ut ett livslångt recept för Prozac om man värnar om publikens framtida mentala tillstånd efter detta.  

Eftersom hela filmen är befriad från petitesser som spänning, engagemang eller övergripande kompetens, så försöker Shyamalan istället leka med det visuella – detta genom att använda sig av ett bildspråk som enbart består utav närbilder. Eftersom ingen av aktörerna går på högvarv så blir det som att stirra på statyer gjorda av sten. Detta bidrar också till att hela filmen känns trång och syrefattig – på helt fel sätt, det finns inget som helst andrum eller möjlighet att observera scenerna i lugn och ro, trots att tempot är obefintligt.    

Trots att man utlovar en hygglig final så lämnas vi ute i kylan. När allting slutligen är över så känner jag mig lika bedragen och blåst som den gången jag beställde en tallrik nudlar och istället blev serverad oätlig spaghetti. Efter att ha väntat i nästan tjugo år på en värdig uppföljare till Unbreakable så tilldelar M. Night Shyamalan sina mest trogna fans en bedrövlig besvikelse. 

Betyg 2/10    

Ocean’s 8 Recension 

oceans 26783.dng

All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2018

Summering: En riktigt sunkig och fantasilös nyversion utav en av 2000-talets mest överflödiga filmserier. 

Riktigt så illa som den gräsliga versionen av Ghostbusters från 2016 blir det aldrig. Ocean’s 8 har en fullt godkänd episod då man utför själva kuppen, men med det ur vägen så befinner sig filmen på bottnen av en djup avgrund där meningslöshet och riktigt mediokert skådespeleri skriker efter fler själar att sluka.

Steven Soderberghs tre filmer om gentlemannatjuvarna bestående av bla. George Clooney och Brad Pitt, är inte direkt den bästa kandidaten då man tänker på något som kan kallas acceptabel filmkonst. Soderbergh är en regissör vars humor är så obefintlig att till och med Stefan Löven framstår som Mel Brooks i högform. Alla scener som försöker lätta på stämningen faller lika platt som sämsta sorten av ’’roliga historier’’. Det är så taffligt att man lika gärna hade kunnat byta ut försöken till humor med att visa upp hur tapetklister blandas ihop.

Ocean’s Eleven hade åtminstone en någotsånär röd tråd som gick att acceptera om man gick med på att lämna logiken därhän. Uppföljaren Ocean’s Twelve är praktexemplet på vad som händer då man släpper loss helt – med Clooney och Pitt som undantag, menlösa och överbetalda Hollywood aktörer att bedriva lekstuga i nästan två timmar.

Idag har filmlandskapet förändrats. Vi börjar äntligen få se duglig representation av etniciteter och motsatta könet, det faktumet kan man inte kritisera. Men varför just Ocean’s-serien helt plötsligt skall gå i bräschen som en kandidat för jämlikhet är obegripligt. Det finns idag stora tillgångar och inspirationskällor där de kvinnliga karaktärerna är välskrivna och genomtänkta. Ingen kan nog motivera varför just denna loja filmserie skall göras om på nytt med en kvinnlig ensemble.  

 

oceans 04919.dng

Fossiler

När man nu skall ställa sig i det progressiva lägret så borde regissören Gary Ross och filmbolaget Warner Brothers haft modet att rollbesätta nya, aktuella och relevanta aktriser i rollerna – ett antal bra exempel är Carrie Coon eller Lupita Nyong’o. Istället så har man hyrt in en trupp av arkeologer som grävt fram ett antal av filmvärldens mest dammiga fossiler – Sanda Bullock och Anne Hathaway. Både två har lyckats roffa åt sig oförtjänta Oscarsstatyetter för motbjudande utstuderade porträtt som skräddarsytts för att kunna ställa guldstatyer i hemmet, både The Blind Side och Les Misérables är exempel på filmer som borde få stå i skamvrån.

Bullock och Hathaway gör inte heller särskilt mycket för att övertyga, Hathaway verkar tro att detta är den tredje filmen i filmserien En Prinsessas Dagbok och spelar över så det stänker om det. Sandra Bullock besitter inte en promille av den charm eller karisma som behövs. Förutom  dessa två undermåliga insatser så får vi en Cate Blanchett som är så nonchalant och ointresserad att det faktiskt provocerar. Blanchett verkar helt oförmögen att prestera då hon inte blir lockad med båtlaster utav prisceremonier och hysteriska hyllningar.

Helena Bonham Carter spelar – i vanlig ordning, en vilsen virrpanna som känns lika passande för ett välplanerat brott som ett avhugget hästhuvud på en vegansk middagsbjudning. Resten av rollerna består av ’’rutinerade proffsaktörer’’ som popsnöret Rihanna och talkshowvärden James Corden… Enbart Sarah Paulson verkar anstränga sig i denna skamligt mediokra samling av så kallade ’’superstjärnor’’.

oceans 20386.dng

’’The Women In This Town Are being Misused’’

Faktum är att det är sorgligt att man inte tagit tillfället i akt och skapat mer fängslande karaktärer än den samling lyktstolpar som ockuperade tidigare filmer. Man har enbart ändrat kön och slarvigt placerat in dem i tidigare utforskade roller, vi får en ficktjuv, en hacker etc. De yngre – och helt ansiktslösa, aktörerna får alla bara infinna sig i detta. Filmskaparna verkar också räkna med att publiken har sett de tidigare filmerna så många gånger att de kan dem utan till. Vid varje tillfälle så slängs det in referenser och vinkningar som lämnar de flesta iskalla.

Innovationsnivån är ungefär den samma som den geniala iden att skapa Lilla Jönssonligan eller James Bond Jr. Det är slarvigt, tråkigt och tragiskt att man inte tar och leker med förväntningarna. Det hade varit roligt att få se ett gäng kvinnor utklassa grabbarna grus, nu får de istället bara stå i männens skugga. 

oceans 37119.dng

Desperate Housewives

Sedan gör man inte heller dessa karaktärer någon gentjänst då flera av dem behandlar tjänstefolk och servicepersonal som utgångna köttprodukter. Även om jag kan gilla inblickar i New Yorks mest glamorösa affärer och hotell, så påminner flera utav montagen – med lyxkläder och glassiga hotellrum, vara hämtade från Sex And The City.

För att vara en film som vill framhålla en glamorös yta så är genomförandet utan någon som helst elegans. Själva kuppen mot New Yorks Metropolitan museum är filmens enda minnesvärda sekvens, det kan ha att göra med att någonting faktiskt händer då. Men något försök att förnya eller överraska går självfallet inte att överväga ens här. Till och med Jönssonligans kupp mot IKEA var mer innovativ än detta.

Ocean’s 8 är som en ett enda långt och meningslöst segerlopp efter ett lopp där man tävlat mot sig själv. Det är något mer intressant än Soderberghs gräsliga uppföljare, och ett av de celebra gästinhoppen måste erkännas som riktigt roligt. Men överlag är det man ser det man får, och det är inte särskilt vackert i det här fallet.  

Betyg 2/10 

The Post Recension 

005

All images courtesy and copyright of Nordisk Film 2018

När vi får se journalister som kämpar mot deadlines och omöjliga odds så är The Post gastkramande. Men så fort vi går in i finrummet med Tom Hanks och Meryl Streep så sänks nivån till förvånansvärt låga nivåer. 

Steven Spielberg har de senaste åren hållit en förvånansvärt hög produktionstakt. Under början av 2000-talet så verkade Spielberg åtminstone åta sig en och annan paus mellan sina regissörsåtagande, men de senaste åren så verkar världens mest kända regissör komma ikapp  Woody Allen genom att försöka producera så mycket som möjligt så snabbt det bara går. The Post har spelats in i en rasande fart, Spelberg spelade in hela filmen samtidigt som hans mer ambitiösa projekt Ready Player One var under postproduktion.

Den här metodiken har Spielberg använt förut och resultatet har varit som att slänga ett mynt i luften. Ena sidan har inneburit starka och kraftfulla filmer som München och senast Bridge Of Spies  – båda filmer som bygger på historiska händelser. Det andra utfallet har inte varit lika roande. Där finner vi oftast de större och rejält undermåliga produktionerna som War Horse och The BFG, filmer som jag helst vill sudda ut ur minnet.

0032

Paperback Writer 

The Post blir resultatet då detta mynt ställer sig på kant och inte vill ge ett  otvetydigt resultat. Vissa delar av den politiska/journalistiska thrillern är både snygga och gastkramande, samtidigt är filmens två huvudpersonen enbart dåliga skisser och  filmen dras med att kännas osäker.

Att Spielberg gör en film om tidningen Washington Post och dess två mest kända anställda – chefredaktören Ben Bradlee och ägaren Katharine Graham, är något skrattframkallande då han för några år sedan – som många andra, gav en rejäl känga åt serietidningsfilmer och att de skulle gå samma öde till mötes som western genren. När nu Spielberg gör en film som ligger väldigt nära filmklassikern Alla Presidentens Män kan man fråga sig vem bristen på nya idéer verkligen har drabbat ?

Bortsett får den lilla kängan så är ämnen som tryckfrihet och politisk vanmakt alltid lika fascinerande, främst i dagsläget. The Post fokuserar inte på Watergate skandalen utan på den mörkläggning som innebar att undanhålla dokument kring Vietnamkriget, den så kallade Pentagon dokumenten.

Dessa två händelser ligger farligt nära varandra i tiden – ca. ett år, och den lite tramsiga sidan hos mig börjar fantisera kring att man kanske skall nyttja digitala specialeffekter och låta Robert Redford och Dustin Hoffman vandra in i en snabb cameo, föryngrade av digitalteknik.

004

Yesterday’s Paper 

The Post’s absoluta höjdpunkt är tillfällena då Spielberg skapar spänning genom att visa upp journalistisk vardag. Bara att följa en tidningspress eller ett telefonsamtal blir mer spännande och svettigt än flera skrikiga dussin thrillers. Sättet filmen skildrar redaktionsarbetet är fantastiskt, så fort ’’fotfolket’’ är i rörelse så fullständigt pulserar filmen av intensitet. Trots flertalet kända ansikten – specifikt Breaking Bad aktörerna Bob Odenkirk och Jesse Pelmons, så känns det förhållandevis trovärdigt.

Om Spielberg valt att fortsätta på den här vägen så hade The Post utan problem kvalificerat för de riktigt höga betygen. Men om det delarna som tar sin plats på arbetsplatsen är engagerande så är den andra halvan med Meryl Streep och Tom Hanks raka motsatsen och agerar som sömnmedicin.

Streep är lika äregirig och självupptagen som alltid då hon är på jakt att återigen sätta rekord i antalet Oscarsnomineringar. Hennes porträtt av Graham är närmast omöjlig att relatera till om vi ser på till den faktiska förlagan. Katherine Graham levde under flera år under psykologisk vanmakt  under sin make Philip, en enligt uppgift psykotisk sadist som mer än gärna förtryckte sin hustru. Graham själv beskrivs i boken Snowball av Alice Schroeder som bräcklig, ibland aggressiv och ytterst gåtfull. Streeps porträtt är mer likt en klämkäk gumma som serverar kaffe på ett litet café med ett leende på läpparna. Grahams intensitet framkommer aldrig och de mer mörka aspekterna av hennes liv sorterar man bort helt och hållet.

Tom Hanks klarar sig inte mycket bättre som den tuffe och burduse chefredaktören Ben Bradlee. Hanks känns ansträngd och krystad, den livsviktiga kemin mellan honom och Streep är också helt obefintlig. De delar som helt och hållet ägnas åt huvudpersonerna och deras karaktärsutveckling är ett platt fall, filmen stagnerar och blir snabbt malande.

Andra centrala karaktärer som Sarah Paulson som Bradlees hustru fyller en väldigt liten och menlös funktion som i slutänden förstärker intrycket att filmens karaktärer är tvådimensionella.

0022

Writing’s On The Wall 

Än mer ironiskt blir det då man i en scen retsamt tar upp konceptet om predikningar. The Post har inga som helst problem att på ganska övertydligt sätt försöka belysa vikten av en fri press och en transparent stadsapparat. Om det inte vore för att dessa ämnen just nu känns viktigare än någonsin, så hade man kunnat kalla filmens moralkaka för en smärre katastrof, det känns som om jag hamlat på en riktigt tafflig lektion från grundskolan om moral och etik.

Slutet känns också abrupt och jag kan inte undkomma känslan att Spielberg verkar behandla filmen som lite av en bagatell, ett slags hobbyprojekt som man sätter ihop med ena handen i fickan.

The Post åker ständigt någon sorts berg och dalbana mellan varje scen, scenerna på redaktionsgolvet är närmast superba, sekvenserna med Hanks och Streep känns filmad teater – dålig sådan.

Om Spielberg hade låtit The Post vara mer komplex med längre speltid och mer mångbottnad så hade han kunnat cementera sin roll som en modern och säker historieberättare om USA. Istället blir en torr slutprodukt som bara bitvis visar upp sina vassa huggtänder.

Betyg 6/10