The Greatest Showman Recension 

0021

All images courtesy and copyright of 20th Century Fox

En enorm och pompös nyårskalkon kommer lastat lagom till årsslutet. Lägg sedan till gräslig musik och ett helt värdelöst manus så är det bara att bevittna ett av årets största magplask.  

Vad är en nyårsafton utan en kalkon ? Om någon nu är inne på det mer vegetariska spåret och inte vill förlika sig med att frånta ett av dessa djur livet så har regissören Michael Gracey hittat ett perfekt alternativ. The Greatest Showman är som en enda lång usel Idol-audition där man bara kan stirra på förskräckelsen med ren och skär förskräckelse.

Att kalla The Greatest Showman för en friåkare som försöker kapitalisera på La La Lands enorma framgångar kan tyckas vara ett slag under bältet, men filmen visar ingen större reservation över att framstå som en fantasilös fuskare. På filmens affisch har man med en enorm rubrik marknadsfört sig på det fantastiska faktumet att man lyckats roffa åt sig La La Lands textförfattare, dock utan att ens nämna Justin Paul och Benj Pasek vid namn.

019

The Pretender 

Med all respekt till både Paul och Pasek så är denna marknadsföring i klass med stoltsera med att man har anlitat ett par korrekturläsare som stod bakom den engelska textremsan till Gudfadern eller Casablanca. Hur fantastisk La La Land än må vara så är väl inte texterna om nysningar och dopp i Seine det som gör den numera klassiska filmen så magisk ?

Hursomhelst så går The Greatest Showman in med intentionerna att göra något mer storslaget än de koncentrerade sekvenserna av musikal vi fick se i Damien Chazelles film. Som en skeptiker till hela genren så behövs i alla fall ett bra manus med starka karaktärer och självfallet bra musik, det finns inte att hitta här. Den livsviktiga musiken är någon sorts brölande och diskant betonad tortyr.

Sånginsatserna är alla svulstiga och löjliga, de aktörer som verkar kämpa med sångrösten får starkt understöd av en ljudmix som klyver hjärnhalvorna i flertalet delar. Allt låter som en vedervärdig pajas-remix av den sämsta av Rihanna låtar.

015

Monkey Wrench

På tal om den världskända sångerskan så påminner flera nummer om den där skandalöst usla scenen i Valerian And The City Of A Thousand Planets där Rihanna utför någon form av sjuk striptease ute i kosmos.

Koreografin är som någon förskräcklig Broadway uppsättning utan varken vett eller kunskap för snygg koordination. Michelle Williams och Zac Efron ränner runt som om de leker hoppa hage, de mesta ser ut som en dålig generalrepetition där samtliga deltagare sömndrucket verkar utföra sin danssteg.

It Must Be Hell 

Pompöst och idiotiskt beskriver resten av händelseförloppet väldigt väl, det är precis lika överdådigt och fyllt med horribel hybris som Baz Luhrmanns sämsta stunder i The Great Gatsby och Australia, färgpaletten är som något hysteriskt collage av fula vattenfärger. Släng sedan in specialeffekter som övertygar lika mycket som Leif Östlings kommande skattedeklaration så har vi ett visuellt spektakel som i bästa fall kommer få publiken att hånskratta.

Karaktärsutveckling är inte heller på den här tapeten. De gånger karaktärerna skall avancera emotionellt eller moraliskt så löser man det med så tafatta berättarknep att man bara kan sitta stum av chock. Samtliga karaktärer är likbleka pappersfigurer som besitter lika mycket relevans som Kid Rocks nästa singel.

Filmen sägs vara baserad på verkliga händelser och även cirkusmagnatens P.T Barnum liv. Trovärdighetsfaktorn är väl i klass med de historiker som menar att familjen Flinta är en korrekt representation av stenåldern.

004

Monkey Men 

Trots en ensemble med stjärnor som Hugh Jackman, Michelle Williams och Zac Efron känns det helt befriat från att verka spektakulärt. Williams och Efron får sätta tänderna i det värdelösa manuset och slösar bort både publikens och sin egen tid. Vår egna Rebecca Ferguson – som vanligtvis brukar agera som ett sänke till det mesta hon medverkar i, kan här inte på något sätt beskyllas för att dra ned filmen. Jackmans energi är kanske det enda som håller The Greatest Showman ifrån att bli ett totalt nederlag med bottenbetyg,

I en av filmens mest ironiska dialogutbyten nämns det att ’’the show must go on…’’ Nej och åter nej svarar jag till det…

Betyg 2/10 

Baywatch Recension 

003

Copyright Paramount Pictures 2017

Jag tror inte någon förväntade sig att vi ens skulle få något som passerade in i gränslandet av godtagbart. Men 2017 års nyversion av den kultförklarade TV serien, är så gräslig att man baxnar. Baywatch är en av de mest vulgära och frånstötande filmerna jag sett. Tillslut drabbas man av någon psykos och allt vänds upp och ned.

Dwayne The Rock Johnson är den enda aktör – eller medverkande, som inte kommer behöva leva i komplett skam och rädsla, då de ser tillbaka på beslutet att delta i denna filmiska gyttja, dock är hans inblandning som producent ett enormt minus för världens – just nu, bäst betalda skådespelare. Johnson medför sin väletablerade charm och karisma. Även om karaktären är både tråkig och löjlig, så ger The Rock hela katastrofen en marginellt mjukare landning.

Ett fall för Schyman 

Sedan kommer resten. Om regissören Seth Gordon hade orkat bry sig – att ödmjukt driva med Baywatchs delvis idiotiska natur och tramsfaktor, hade vi kunnat få en simpel men acceptabel stund av dumunderhållning. En genre som i rätt utförande inte alls är så illa, och som jag själv gärna välkomnar.

Men istället väljer Gordon att kasta sig rakt ned mot grunt vatten och de oundvikliga klipporna. Utan att ta på mig rollen av moralpredikare, så är sexismen så utbredd, att jag mellan varven inte kan sluta gapa av chock.

Det räcker inte – att utan glimten i ögat, visa en sekvens där kvinnliga kroppsdelar dunsar upp och ned som volleybollar i slowmotion, istället måste man påpeka både Kelly Rohrbach och Alexandra Daddarios diverse kroppsstorlekar, gång på gång.

Skräckfilm

Med fasa i hela kroppen, inser jag snart att de – förkastliga, första tio minuterna, bara är det första i raden av förolämpningar, rasistiska stereotyper och vulgär könshumor.

Att en stor del av Baywatchs ’’arv’’ är grundat i viss sexism och snuskiga tonårsimpulser, kan jag finna mig i. Men varför man inte valt att modernisera eller ens ironisera något av dessa problem, är helt oförståeligt.

Den lilla del av självdistans som återfinns, är så klumpigt och lamt presenterat, att det snarare blir ännu en faktor att hänga upp sig på.

Fiskdamm ? 

Storyn är lika frånvarande som bristen på god smak. Det här är mer orealistiskt än Stjärnornas Krig och Sagan Om Ringen kombinerat, där fysik, logik och andra realistiska faktorer inte gör sig besvär. Seth Gordon tror dock att lite mer trött könshumor kan rädda spektaklet. Det påminner om de gånger små barn ådragit sig termer och ord, som de är minst femton år för unga att höra, och hur de fnissigt berättar snusk på skolgården. Barnsligheten blir så larviga att jag börjar undra vart fiskdammen och nappflaskan står ?

När hela katastrofen börjar nå mot sitt slut, känner jag hur vansinnet börjar smyga sig på. Allting vänds upp och ned, Baywatch skjuter sig igenom alla tänkbara gränser, tillslut blir det så dåligt att det nästan blir bra, på något förvridet vis. Det blir som en förverkligad version av Krakel Spektakel författaren Lennart Hellsings text om staden Annorlunda, där man säljer varm glass och där hunden rastar husse.

Specialeffekterna är som hämtade ur det mest amatörmässiga YouTube klipp, och hör förmodligen till det sämsta jag någonsin sett, ’’skådespelet’’ från den indiska storstjärnan Priyanka Chopra är under all kritik, sedan har vi den helt groteska musiken och, och…  Ja…

Vattentortyr

Jag tappar tillslut bort alla syrliga formuleringar och elakheter. Jag påbörjar en Odyssey i Svenska Akademins Ordbok, på jakt efter ord som kan beskriva katastrofen, jag finner dem inte…

De mikroskopiska skratt (eller snarare förvridna grimaser) som filmen slår ur mig, får mig att känna hur de där omtalade 21 grammen, lämnar kroppen – alltså själen. Det kan liknas med kinesisk vattentortyr, där offret sakta men säkert bryts ned till ett kvidande skelett, som avslöjar alla hemligheter. Lungorna fylls med vatten och sinnet kapitulerar, rakt ut genom salongen. Dårskapenshus har öppnat.

Krossar själen

Som medmänniska känner jag att något måste göras illa kvickt, men det går inte. Filmen orsakar handlingsförlamning, tittaren lämnas helt paralyserad av skräck, chock och total förödelse. Där de bästa av filmer rör ens känslomässiga djup, tar Baywatch sakta men säkert hand om dig genom att krossa din heder, självtillit och rätt till mänskligt bemötande.

Det enda positiva jag kan tänka mig att säga är att Baywatch – åtminstone, inte är sämre än Guy Ritchies – King Arthur: Legend Of The Sword, och det är väl alltid nåt…

Betyg 1/10 

Bäst: The Rock, typ.

Sämst:……….

Fråga: Är det här ett grymt skämt ?