Collateral (Netflix/BBC) Recension 

p05vtvbf

All images courtesy and copyright of BBC/Netflix 2018

Summering: Bitvis underhållning räcker inte för att kompensera för en övertydlig och förutsägbar sekvens utav händelser, det är som mest underhållande då den – mellan varven, superba dialogen får stå i centrum. 

David Hare anses skriva den sortens dialog som flera av oss drömmer om att kunna använda sig av i ett argument eller debatt. Hastigheten och sättet han verbalt dräper motståndaren på är alltid lika underhållande att lyssna till. Bästa exemplet på Hares författarskap kan ses i hans pjäs Skylight, en modern teaterklassiker. Skylight år ett kammardrama som enbart kretsar kring att verbalt tillintetgöra sin motståndare. Den senaste versionen av Skylight hade Carey Mulligan i huvudrollen. Jag hade turen nog att få sen en av de föreställningarna i London, Mulligan må vara känd runt om i världen, men i hennes hemland Storbritannien är hon en legend som attraherar publik som ingen annan.

carey-mulligan-in-collateral-netflix

Jungleland

Bruce Springsteen skall ses på östkusten i USA, U2 i Dublin och Carey Mulligan i London. Extasen, publiktrycket och den närmast heliga stämningen utanför sceningången är en upplevelse man sent kommer glömma. Så att Hare skulle inleda ett nytt samarbete – som denna gång inte är  oåtkomligt bakom dyra teaterbiljetter, kan tyckas vara ett genidrag med både Hares och Mulligans popularitet i England. Och självfallet står BBC bakom produktionen.

I länder utanför det numera minimala brittiska imperiet, så serveras hela serien på ett bräde genom Netflix. Att två så stora talanger nu gör en serie som kan ses direkt i mobiltelefonen, är vid en snabb eftertanke ganska makalöst. Britterna har under alla årtionden av Morse och mord i byn Midsomer utvecklat en given fallenhet för torra och bitska kriminalinspektörer.

Och då vi ser till resurserna och kompetensen är det något tråkigt att Collateral aldrig höjer sig över att vara en glorifierad version av vår egen Beck eller Wallander. Mikael Persbrandts Gunvald Larsson har nu blivit till Mulligans vassa och trötta Kip Glaspie, en nyligen befordrad och driven utredare som är nästan lika ful i mun. Den här gången brinner David Hare för sin kritik mot det nuvarande brittiska samhället och främlingsfientligheten, han introducerar flera karaktärer med  invandrarbakgrund – specifikt mellanöstern, då Brexit just tagit plats kunde detta ha blivit lika träffsäkert som Karl Gerhards häcklande av Axelmakterna i sin sång om hästan från Troja.

I Skylight har berättelsen mer gemensamt med en epilog, de riktigt dramatiska händelserna har skett långt innan och karaktärerna reder egentligen bara ut vad som egentligen gick fel. Collateral verkar också sakna den första och andra akten, vi kastas direkt in i händelserna och karaktärernas vardag, detta gör att intrigen kan klaras av väldigt snabbt, och för att vara ett så pass ’’intellektuellt’ projekt så använder man sig av ett väldigt högt tempo där man forcerar och skär bort all form av dötid.

810f3e7c-d505-4fd5-9d63-d6324d5da6f9

State Trooper 

Komplikationerna av detta direkta sätt leder till att vi förlorar flera delar som hade varit intressanta att se mer av. Carey Mulligan är flera gånger för ansträngd för att kunna kännas helt klockren i rollen som lagens stenhårda väktare. Trots att man har Mulligan till sitt förfogande får hon förvånansvärt lite utrymme fram till seriens upplösning. Trots detta fel så har Mulligan äntligen lyckats hamla rätt efter ett par förlorade år med The Great Gatsby och Suffragette. Att se henne i något såhär annorlunda är uppfriskande och jag grämer mig att vi inte kan få en andra säsong.

Överlag är skådespelet kvalitativ rakt igenom, nästan alla roller fyllas av brittiska karaktärsskådespelare som lyckas göra soppa på en spik med tanke på den begränsade speltiden.

Det är tydligt att Hare inte är intresserad av att uteslutande fokusera på en specifik person den här gången. Collateral beskrivs som ett spindelnät där samtliga karaktärer i serien berörs av en specifik händelse. En bättre liknelse skulle vara en skål med spaghetti. Ett par stickspår känns meningsfulla och ger berättelsen mer än bara sin mordgåta, andra delar är helt onödiga och utan någon som helst betydelse. När dessa utsvävningar väl skall avslutas så sker det med att hela serien gör en vurpa och sedan lommar där ifrån skamset.

It’s Hard To Be A Saint In The City 

Den brinnande aktuella kritiken kring främlingsfientlighet och vardaglig rasism, hanteras inte heller på ett vidare elegant manér. Så fort det finns möjlighet till fördjupning  så tar man den enkla vägen. Alla de politiska inläggen känns som rabiata reklamutskick som man genast skickar vidare till papperskorgen. Allting måste förtydligas och överdrivas, efter ett tag blir det som en tråkig lektion i söndagsskolan. S.J. Clarkson regisserar också allting med en frånstötande kyla, samtliga människor är inte direkt några jag skulle uppskatta att bjuda in för en bit mat. Alla är kantstötta, fulla utav lögner, manipulation och vårdslöshet. Realistiskt absolut, men också utmattande och onyanserat.

Snedstegen blir tillslut för många och Collateral verkar nästan tro att tittaren är helt utan förmåga att sätta ihop ett och ett.

Ljuspunkterna finns, Carey Mulligan är som sagt utmärkt för det mesta, det vana hantverket och de solida skådespelarna gör att det aldrig känns alltför menlöst och det korta formatet på fyra avsnitt och fyra timmar är perfekt för en såhär kompakt berättelse.

En andra säsong skulle i det här fallet nästan bara kunna bli något positivt, tyvärr så verkar chanserna för en sådan nästan vara obefintliga. Således känns det som lite av ett slöseri med både tid och resurser för en slutprodukt som ofta bara är acceptabel.

Betyg 6/10 

 

     

The Greatest Showman Recension 

0021

All images courtesy and copyright of 20th Century Fox

En enorm och pompös nyårskalkon kommer lastat lagom till årsslutet. Lägg sedan till gräslig musik och ett helt värdelöst manus så är det bara att bevittna ett av årets största magplask.  

Vad är en nyårsafton utan en kalkon ? Om någon nu är inne på det mer vegetariska spåret och inte vill förlika sig med att frånta ett av dessa djur livet så har regissören Michael Gracey hittat ett perfekt alternativ. The Greatest Showman är som en enda lång usel Idol-audition där man bara kan stirra på förskräckelsen med ren och skär förskräckelse.

Att kalla The Greatest Showman för en friåkare som försöker kapitalisera på La La Lands enorma framgångar kan tyckas vara ett slag under bältet, men filmen visar ingen större reservation över att framstå som en fantasilös fuskare. På filmens affisch har man med en enorm rubrik marknadsfört sig på det fantastiska faktumet att man lyckats roffa åt sig La La Lands textförfattare, dock utan att ens nämna Justin Paul och Benj Pasek vid namn.

019

The Pretender 

Med all respekt till både Paul och Pasek så är denna marknadsföring i klass med stoltsera med att man har anlitat ett par korrekturläsare som stod bakom den engelska textremsan till Gudfadern eller Casablanca. Hur fantastisk La La Land än må vara så är väl inte texterna om nysningar och dopp i Seine det som gör den numera klassiska filmen så magisk ?

Hursomhelst så går The Greatest Showman in med intentionerna att göra något mer storslaget än de koncentrerade sekvenserna av musikal vi fick se i Damien Chazelles film. Som en skeptiker till hela genren så behövs i alla fall ett bra manus med starka karaktärer och självfallet bra musik, det finns inte att hitta här. Den livsviktiga musiken är någon sorts brölande och diskant betonad tortyr.

Sånginsatserna är alla svulstiga och löjliga, de aktörer som verkar kämpa med sångrösten får starkt understöd av en ljudmix som klyver hjärnhalvorna i flertalet delar. Allt låter som en vedervärdig pajas-remix av den sämsta av Rihanna låtar.

015

Monkey Wrench

På tal om den världskända sångerskan så påminner flera nummer om den där skandalöst usla scenen i Valerian And The City Of A Thousand Planets där Rihanna utför någon form av sjuk striptease ute i kosmos.

Koreografin är som någon förskräcklig Broadway uppsättning utan varken vett eller kunskap för snygg koordination. Michelle Williams och Zac Efron ränner runt som om de leker hoppa hage, de mesta ser ut som en dålig generalrepetition där samtliga deltagare sömndrucket verkar utföra sin danssteg.

It Must Be Hell 

Pompöst och idiotiskt beskriver resten av händelseförloppet väldigt väl, det är precis lika överdådigt och fyllt med horribel hybris som Baz Luhrmanns sämsta stunder i The Great Gatsby och Australia, färgpaletten är som något hysteriskt collage av fula vattenfärger. Släng sedan in specialeffekter som övertygar lika mycket som Leif Östlings kommande skattedeklaration så har vi ett visuellt spektakel som i bästa fall kommer få publiken att hånskratta.

Karaktärsutveckling är inte heller på den här tapeten. De gånger karaktärerna skall avancera emotionellt eller moraliskt så löser man det med så tafatta berättarknep att man bara kan sitta stum av chock. Samtliga karaktärer är likbleka pappersfigurer som besitter lika mycket relevans som Kid Rocks nästa singel.

Filmen sägs vara baserad på verkliga händelser och även cirkusmagnatens P.T Barnum liv. Trovärdighetsfaktorn är väl i klass med de historiker som menar att familjen Flinta är en korrekt representation av stenåldern.

004

Monkey Men 

Trots en ensemble med stjärnor som Hugh Jackman, Michelle Williams och Zac Efron känns det helt befriat från att verka spektakulärt. Williams och Efron får sätta tänderna i det värdelösa manuset och slösar bort både publikens och sin egen tid. Vår egna Rebecca Ferguson – som vanligtvis brukar agera som ett sänke till det mesta hon medverkar i, kan här inte på något sätt beskyllas för att dra ned filmen. Jackmans energi är kanske det enda som håller The Greatest Showman ifrån att bli ett totalt nederlag med bottenbetyg,

I en av filmens mest ironiska dialogutbyten nämns det att ’’the show must go on…’’ Nej och åter nej svarar jag till det…

Betyg 2/10