All images courtesy and copyright of SF Studios 2018

Summering: Buskis i Los Angeles, Pierre Morel gör återigen bort sig. 

Nej, Peppermint är inte en förlorad familjemedlem som tillhör John Wick eller Atomic Blonde. Affischen må ge en föraning om att Jennifer Garner skall börja utföra samma koreograferade action infernon som Charlize Theron eller Keanu Reeves, om detta vore ett marathon i storstaden så skulle Peppermint inte ens hitta till startlinjen. Förklaring till varför är lätt att hitta då man ser till vem som regisserat – Taken regissören Pierre Morel. 

Taken är nästan omöjlig att bedöma för min egen del. Det katastrofala manuset och Liam Neesons totalt uttryckslösa skådespel får mig fortfarande att undra om det är menat som en parodi. Den lilla humorn som finns att hitta uppstår snarare pga filmens skrattretande oförmåga att producera något av kvalité. Precis som med ett dåligt bröllopsband så får man skuldkänslor då man försöker att gömma sitt elaka hånleende. 

John Wick – som drog igång en sorts mikrotrend med sin mix av brutalitet presenterat i John Woo (Hong Kong perioden) förpackning, har nu blivit en referenspunkt för actionfilm som involverar huvudpersonens jakt efter rättvisa eller vedergällning. 

Punisher !? 

Som konkurrent till dessa så misslyckas Peppermint mer eller mindre på alla plan. Detta har mer gemensamt med The Punisher – och då inte den nyligen utkomna Netflix-serien. Innan Jon Bernthals gruffa och explosiva porträttering av Frank Castle, så var Thomas Jane hämnaren med dödskalle tröjan. Den tråkiga, oinspirerade och poänglösa filmen är identisk med det som nu ges publiken i och med Peppermint. Estetiskt är de nästan tvillingar, samma platta fula form finns här, själva titelsekvensen orsakar starkt illamående med en brölande elgitarr som skall påminna tittaren att detta minsann är hårt som sten. 

Hur smaklöst det än må vara, så är en viktig ingrediens i dessa filmer oerhört brutalt våld. Den indonesiska action urladdningen The Raid satte ribban högt med sina långa och makabra sekvenser där kroppsdelar och groteska avrättningar verkade lika naturligt som att knyta sina skosnören. På det området är Peppermint rena rama söndagsskolan, nog för att det förekommer action, men den är både tråkig och gammalmodig. När det häftigaste i hela filmen är en sekvens där Jennifer Garner kastar sig ut från ett kontorsfönster i slow motion, så vet man att krisen är ett faktum. 

Buskis

Man måste vara väldigt grym om man skall skratta åt Jennifer Garner. Utan att ha sett Alias, så har Garners karriär förföljts av Daredevil, en film där hon blev tvingad att håna både sig själv och publiken i rollen som den enigmatiska Elektra. Garner har på senare tid försökt råda sitt renommé, men det har inte fungerat. När hon bara skall agera personlighets befriad hämnare är insatsen duglig, allt dessförinnan är perfekt grundmaterial till årets upplaga av buskis. Själva upptakten till allt våld, ond bråd och död är så gräsligt att det känns som en komisk sketch. 

De scenerna som skall innehålla någon form av emotionell vikt är rent outhärdliga att titta på. Garner gör vad hon kan, men ingen människa kan klara sig levande ifrån detta manus. Jeff Hephner som spelar Garners make får nog be böner resten av sitt skådespelarliv om han vill gottgöra för sin extraordinärt usla prestation. 

Hemska stereotyper 

Morelle förföljs fortfarande av stereotyperna från Taken, otäcka och skäggiga östeuropéer har nu förvandlats till flottiga, svettiga och tatuerade latinamerikaner. Att vi har att göra men någon form av rasism råder det ingen tvekan om.

Då man ändå diskuterar stereotyper så år det ingenting mot alla de berättarmässiga klichéer som trycks in. Allting är så uppenbart att man lika gärna hade kunnat skriva ned slutet på biobiljettens baksida. Obegripligt segt är det också, då man förväntar sig action så får vi istället se ’’gastkramande’’ scener där de menlösa birollerna sitter i ett grått kontorslandskap… Även om allting är uppenbart för publiken så är det grumligt för Morelle, det mest enkla faktumen ältas om och om igen. 

Filmens enda lilla plus används inte heller. Efter det olidligt tråkiga förspelet så presenterar man en uppsjö av antagonister som är lätta att verkligen avsky. Idén att dessa motbjudande slynglar skall få igen för gammal ost, känns i alla fall någotsånär tillfredställande. Men inte ens det genomförs korrekt, vad vi får är censurerat trams som förtar all eventuell potential. 

Peppermint är ännu en i reden av produktioner som inte har någon som helst anledning att visas på bio. Detta är skrattretande dåligt.

Betyg 2/10