Ready Player One Recension 

0014

All Images Copyright And Courtesy Of Warner Brothers 2018

Summering: Den perfekta TV-spelsfilmen har anlänt. Sprängfylld av popkulturella referenser och ett fantastisk soundtrack så har Steven Spielberg gjort sin mest underhållande film på nästan trettio år. 

Steven Spielberg har nog inte gjort en såhär underhållande och ungdomlig film sedan Indiana Jones And The Last Crusade. Förvisso har vi ingen mästerlig duo i Harrison Ford och Sean Connery, men det är orimligt att begära.

Spielberg har överlag lyckats bra med sina dramatiska filmer de senaste åren, de tillfällen han gett sig på action och äventyrsgenren så har det fallit framstupa. Försöken har varit flera och nästan alltid misslyckade, War Of The Worlds var välgjord men misslyckades kapitalt med att hitta en bra lösning för slutet, Tintin: Enhörnings Hemlighet blev en digital sandlåda från ett daghem och The BFG vill nog alla inblandade bara glömma bort.

0082

Standing On The Shoulders Of Giants

Hollywood har – trots flera katastrofala försök, aldrig lärt sig läxan eller förstått hur man skall adaptera interaktiva spel. Hur duktiga och drivna personer man än hittat att regissera eller producera så har resultatet alltid slutat med att filmen begravs till sjöss och sedan raderas ur publikens minne. Ready Player One kan vara den första gången som en spelfilm lyckas med att hylla och bejaka spelmediet.

Spielberg fångar tjusningen där man skapar virtuell gemenskap, möter faror med sina digitala vänner och där enbart fantasin sätter gränser Till sin hjälp har man lyckats få med sig flera kända spelvärldar och karaktärer. Ready Player One är fullkomligt överfylld med popkulturella referenser, detaljer, och gästinhopp. Det krävs både en och annan visning för att snappa upp allt. Trots denna flod av hänvisningar och hyllningar, så blir det aldrig överdrivet eller insnöat. Spielberg ägnar knappt någon tid noga peka ut alla popkulturella framträdanden. På så sätt undviker man att göra hela filmen till en monoton lista där man livlöst prickar av punkter.

Även om Ready Player One aldrig förlorar siktet i den här djungeln av popkultur, så består en stor del av behållningen utav att se sammankomsten mellan diverse universum och karaktär. För de som inte ens haft tanken på att närma sig en spelkontroll så förloras lite av den spontana glädjen att upptäcka ett litet påskägg i form av ett föremål eller karaktär från ett omåttligt populärt spel.

024

Be Here Now 

Ready Player One är en dagsfärsk vara som drar nytta av sin aktualitet, men samma sida av det myntet innebär att det är svårt att se hur filmen skall lyckas vara relevant i framtiden. Flertalet av referenserna är från relativt nya filmer och spel. Vi vet att den tidsresande bilen DeLorean från Back To The Future är en tidlös symbol för äventyr, detsamma kan inte sägas om andra referenser som med stor risk inte kommer att verka särskilt fyndiga de kommande åren.

Spielberg verkar vara ute efter att fånga essensen av dagens olika moderna underhållningsmedium, andra regissörer hade nog hittat både ett eller annat sätt att kritisera och förlöjliga de olika subkulturerna som vi får se. Tursamt nog så har Ready Player One en positiv syn till nördkulturen och dess spänningssökande som innebär att dela spelupplevelser med andra.

Vårt nutida behov av att stirra på skärmar har i denna framtid istället blivit till interna burar där man kopplar upp sin syn och kropp till ett nätverk. Det är slående likt dagens udda normer, Spielberg väljer att närma sig detta genom en stor mängd humor.

Filmen riktar sig huvudsakligen åt den generation som växt upp med digitalunderhållning, således hade det varit förödande om regin och energin inte hade varit av samma kavata natur. Spielberg känns ungdomlig och fylld av entusiasm inför projektet. Starten studsar fram som Tiger från Nalle Puh till tonerna av ett helt fantastiskt soundtrack. Det borde räcka med att nämna att Bruce Springsteen också medverkar med ett spår för att verkligen framhålla vilken fantastisk spellista man har framställt.

I diverse trailers och klipp kan man få intycket av att Ready Player One ser ut som en riktigt plastig historia, med uppenbart onaturliga animationer och risiga renderingar av människor. Detta visar sig istället vara ett mindre genialt beslut, de scener som utspelar sig utanför den digitala världen The Oasis är till största del uppbyggda med riktig rekvisita och scenografi. Då vi äntrar den här fantasivärlden är allt tydligt syntetiskt något som skapar ett behagligt avbrott mot den gråa verkligheten.

Detta utseende gör det också lätt att kombinera den excentriska blandningen utav robotar och spelhjältar. Konceptet att slänga ihop allt detta till en enda stor kompott kunde ha slutat i en otäck krasch, så är inte fallet och resultatet är – oftast, lyckat. Jag uppskattar även beslutet att inte göra huvudpersonerna till juvenila dagisbarn, de är sannerligen inte avgrundsdjupa karaktärer, men de är tillräckligt robusta för att bli sympatiska, det här kan vara Spielbergs starkaste personregi på väldigt länge. Man smyger inte heller in någon osmaklig mängd patos eller flummiga funderingar likt syskonen Wachowskis Matrix-serie.

Självfallet kan inte Spielberg hålla sig ifrån att referera till lite av sitt eget arbete under 80-talet genom diskreta likheter i berättelsen. Kompisgänget som leds av Tye Sheridan kunde lika gärna ha varit äldre versioner av Elliot och hans anhang från E.T.
Ungdomlig vänskap är ett tema som verkar tidlöst och odödligt för Spielberg. Sheridan och Olivia Cooke gör båda två starka insatser, deras kemi är bisarrt nog som bäst då de är animerade. Den solida Ben Mendelsohn verkar ha blivit fast i rollen som ständig antagonist, tyvärr så är manuset han arbetar med lövtunt och magert. Filmen är som sämst då den avviker från sin enkla story som i grunden handlar om att finna en MacGuffin.

0042

Champagne Supernova 

Motivationen och intentionerna för Mendelsohn och hans samling av korporativa skurkar är banal och underutvecklad. Detsamma kan sägs om flera element som aldrig förklaras eller presenteras utförligt. Slutet är något för långt och ett flertal sektioner kunde ha kunnat redigerats för att undvika vissa svackor i tempot. Komplexitet är inte filmens starka sidan och det är då den anammar action och äventyr som det verkligen kommer till liv. Den mest imponerande spektaklet sker i ett helt fantastiskt furiöst race i ett virtuellt New York.

Ready Player One är allt som Tron Legacy borde ha varit, snygg, stilistisk och energisk. Aldrig tidigare har en film fångat spelvärldens bästa sidor såhär väl. Det är två timmar och tjugo minuters kvalitativ underhållning och det räcker långt då den är såhär gemytlig.

Betyg 7/10

The Post Recension 

005

All images courtesy and copyright of Nordisk Film 2018

När vi får se journalister som kämpar mot deadlines och omöjliga odds så är The Post gastkramande. Men så fort vi går in i finrummet med Tom Hanks och Meryl Streep så sänks nivån till förvånansvärt låga nivåer. 

Steven Spielberg har de senaste åren hållit en förvånansvärt hög produktionstakt. Under början av 2000-talet så verkade Spielberg åtminstone åta sig en och annan paus mellan sina regissörsåtagande, men de senaste åren så verkar världens mest kända regissör komma ikapp  Woody Allen genom att försöka producera så mycket som möjligt så snabbt det bara går. The Post har spelats in i en rasande fart, Spelberg spelade in hela filmen samtidigt som hans mer ambitiösa projekt Ready Player One var under postproduktion.

Den här metodiken har Spielberg använt förut och resultatet har varit som att slänga ett mynt i luften. Ena sidan har inneburit starka och kraftfulla filmer som München och senast Bridge Of Spies  – båda filmer som bygger på historiska händelser. Det andra utfallet har inte varit lika roande. Där finner vi oftast de större och rejält undermåliga produktionerna som War Horse och The BFG, filmer som jag helst vill sudda ut ur minnet.

0032

Paperback Writer 

The Post blir resultatet då detta mynt ställer sig på kant och inte vill ge ett  otvetydigt resultat. Vissa delar av den politiska/journalistiska thrillern är både snygga och gastkramande, samtidigt är filmens två huvudpersonen enbart dåliga skisser och  filmen dras med att kännas osäker.

Att Spielberg gör en film om tidningen Washington Post och dess två mest kända anställda – chefredaktören Ben Bradlee och ägaren Katharine Graham, är något skrattframkallande då han för några år sedan – som många andra, gav en rejäl känga åt serietidningsfilmer och att de skulle gå samma öde till mötes som western genren. När nu Spielberg gör en film som ligger väldigt nära filmklassikern Alla Presidentens Män kan man fråga sig vem bristen på nya idéer verkligen har drabbat ?

Bortsett får den lilla kängan så är ämnen som tryckfrihet och politisk vanmakt alltid lika fascinerande, främst i dagsläget. The Post fokuserar inte på Watergate skandalen utan på den mörkläggning som innebar att undanhålla dokument kring Vietnamkriget, den så kallade Pentagon dokumenten.

Dessa två händelser ligger farligt nära varandra i tiden – ca. ett år, och den lite tramsiga sidan hos mig börjar fantisera kring att man kanske skall nyttja digitala specialeffekter och låta Robert Redford och Dustin Hoffman vandra in i en snabb cameo, föryngrade av digitalteknik.

004

Yesterday’s Paper 

The Post’s absoluta höjdpunkt är tillfällena då Spielberg skapar spänning genom att visa upp journalistisk vardag. Bara att följa en tidningspress eller ett telefonsamtal blir mer spännande och svettigt än flera skrikiga dussin thrillers. Sättet filmen skildrar redaktionsarbetet är fantastiskt, så fort ’’fotfolket’’ är i rörelse så fullständigt pulserar filmen av intensitet. Trots flertalet kända ansikten – specifikt Breaking Bad aktörerna Bob Odenkirk och Jesse Pelmons, så känns det förhållandevis trovärdigt.

Om Spielberg valt att fortsätta på den här vägen så hade The Post utan problem kvalificerat för de riktigt höga betygen. Men om det delarna som tar sin plats på arbetsplatsen är engagerande så är den andra halvan med Meryl Streep och Tom Hanks raka motsatsen och agerar som sömnmedicin.

Streep är lika äregirig och självupptagen som alltid då hon är på jakt att återigen sätta rekord i antalet Oscarsnomineringar. Hennes porträtt av Graham är närmast omöjlig att relatera till om vi ser på till den faktiska förlagan. Katherine Graham levde under flera år under psykologisk vanmakt  under sin make Philip, en enligt uppgift psykotisk sadist som mer än gärna förtryckte sin hustru. Graham själv beskrivs i boken Snowball av Alice Schroeder som bräcklig, ibland aggressiv och ytterst gåtfull. Streeps porträtt är mer likt en klämkäk gumma som serverar kaffe på ett litet café med ett leende på läpparna. Grahams intensitet framkommer aldrig och de mer mörka aspekterna av hennes liv sorterar man bort helt och hållet.

Tom Hanks klarar sig inte mycket bättre som den tuffe och burduse chefredaktören Ben Bradlee. Hanks känns ansträngd och krystad, den livsviktiga kemin mellan honom och Streep är också helt obefintlig. De delar som helt och hållet ägnas åt huvudpersonerna och deras karaktärsutveckling är ett platt fall, filmen stagnerar och blir snabbt malande.

Andra centrala karaktärer som Sarah Paulson som Bradlees hustru fyller en väldigt liten och menlös funktion som i slutänden förstärker intrycket att filmens karaktärer är tvådimensionella.

0022

Writing’s On The Wall 

Än mer ironiskt blir det då man i en scen retsamt tar upp konceptet om predikningar. The Post har inga som helst problem att på ganska övertydligt sätt försöka belysa vikten av en fri press och en transparent stadsapparat. Om det inte vore för att dessa ämnen just nu känns viktigare än någonsin, så hade man kunnat kalla filmens moralkaka för en smärre katastrof, det känns som om jag hamlat på en riktigt tafflig lektion från grundskolan om moral och etik.

Slutet känns också abrupt och jag kan inte undkomma känslan att Spielberg verkar behandla filmen som lite av en bagatell, ett slags hobbyprojekt som man sätter ihop med ena handen i fickan.

The Post åker ständigt någon sorts berg och dalbana mellan varje scen, scenerna på redaktionsgolvet är närmast superba, sekvenserna med Hanks och Streep känns filmad teater – dålig sådan.

Om Spielberg hade låtit The Post vara mer komplex med längre speltid och mer mångbottnad så hade han kunnat cementera sin roll som en modern och säker historieberättare om USA. Istället blir en torr slutprodukt som bara bitvis visar upp sina vassa huggtänder.

Betyg 6/10