Ralph Breaks The Internet (Svensk Version) Recension

All images courtesy and copyright of Walt Disney Pictures 2019

Summering: Genialisk mittsektion och ett makalöst visuellt fyrverkeri räcker inte till för att kompensera för en platt berättelse som får soppatorsk mot slutet. 

Walt Disney Animation har fått en allt större dominans inom området tecknad/animerad-film de senaste åren. Pixar har alltid kunna se sig själva obestridda mästare inom genren, och än idag är de sedda som den absoluta gräddan. Men sedan Frost hade premiär för 6 år sedan, så har avståndet mellan Walt Disney Animation och Pixar krympt, båda divisorerna har en osannolik  förmåga att spela in gigantiska summor pengar, och numera är den vänskapliga tävlan mellan divisionerna berömligt mer jämlik då vi enbart ser till det ekonomiska . 

Men där iden att döpa sina barn till Elsa, har blivit lika trendigt som att baka eget surdegsbröd, så har Ralph och Vanellope från Wreck It Ralph inte fått riktigt samma genomslagskraft. Konceptet – där man valde att slänga ihop ett antal klassiska karaktärer från TV – och datorspel, för att sedan  bygga hela berättelsen utifrån referenser och igenkänningshumor, lät genialiskt och väldigt passande i en tid då spelindustrin växer exponentiellt. 

Ready Player Ralph ? 

Wreck It Ralph hade sina höjdpunkter, men lyckades aldrig uppnå sin sanna potential. Det fantastiska potpurri av TV-spels referenser och klyschor avhandlades snabbt, istället lades fokus  på ett antal juvenila inslag – som onödigt tydligt patos och moralkakor, vilket fick filmen att kännas en ganska tjatig och tillslut tråkig. I efterhand står det helt klart att Wreck It Ralph förblev ett lite av ett platt fall. 

Och 2018 så tog Steven Spielberg och förverkligade de drömmar vi hade för Wreck It Ralph. Ready Player One blev den ultimata hyllningen till allt som hade med digitalmedia att göra. Fantastiska produktionsvärden och en oväntat energisk Spielberg gjorde Ready Player One till en monumental positiv överraskning. När nu Disney – äntligen, har laddat är redo en uppföljare till Wreck It Ralph, så känns det som om att projektet sjösätts ett par månader för sent. 

Viktigt att nämna är att vi recenserar den svenska versionen av Ralph Breaks The Internet. Flera skämt förloras – tyvärr, i översättningen. Återigen är det bara att uppmana till alla som har möjlighet, att se filmen i originalversionen.

Fury Road 

Det finns – som sagt, en hel del att ifrågasätta och kritisera, men överlag så är Ralph Breaks The Internet en betydligt bättre film än sin föregångare. Man ödslar väldigt lite tid på den förra filmens händelser, faktum är att man öppnar med en ren rivstart. Och hela upptakten känns skojfrisk och lättsam – precis som det skall vara. Publiken utsätts för ett rent rasande tempo, en stor mängd  actionscener har tillkommit, och ett flertal känns nästintill som avlägsna och snällare släktingar till de brutala biljakterna från Mad Max: Fury Road

Utöver det så är filmen en visuell fröjd, på samma sätt som Insidan Ut iscensatte mycket abstrakta begrepp som tankeverksamhet och känslotillstånd, så målar Ralph Breaks The Internet upp en fantastisk digitalvärld, alltifrån spam och Twitter meddelanden blir färggranna explosioner som får publiken att utbrista i ett kollektivt ’’wow’’… 

Tillfällig magi 

Och i filmens mitt så lyckas man skapa en sekvens som är så makalös och uppfinningsrik att jag måste lägga band på mig själv för att dämpa skrattsalvorna. Just då visar Disney upp vilken skattkista det har förvärvat, både genom sina originella kreationer och de stora uppköpen under 00-talet. Hela den euforiska och busiga sekvensen hade gärna fått utgöra hela filmen. 

För trots det visuella fyrverkeriet och denna genialiska sekvens, så lyckas man inte knyta ihop säcken. Där flera brottstycken är rent fantastiska, så känns filmen ofullständig, det saknas ett rejält incitament för oss i publiken att bli riktigt involverade i karaktärerna eller berättelsen. Flera gånger känns det som om vi bara ser på ett antal kortfilmer som fumligt har svetsats ihop till en långfilm.

Lång och onödig final 

Själva slutet är filmens riktiga sänke, hela filmen är då ute på oerhört tunn is, bristen på idéer är plågsamt uppenbar. Hela finalen känns som ett krampaktigt försök att snabbt improvisera något som kan kallas ett avslut. Resultatet blir en tredje akt som känns både lång och framförallt opassande.   

Precis som mycket av innehållet på det riktiga internet, så är Ralph Breaks The Internet bäst i små och kurerade doser. Här finns sekvenser som närmar sig ren och skär magi, men på andra sidan myntet så återkommer en monoton och repetitiv historia som inte vet när man skall sätta punkt. 

Om manuset hade fått samma omsorg och snillrikhet som det visuella, så hade Disney kunnat 

ge oss ännu en supersuccé, istället blir det bara en fingervisning om vilket paradis som kunde ha varit.  

Betyg 6/10 

Mary Poppins Returns Recension

All images courtesy and copyright of Walt Disney Pictures 2018

Summering: Färgsprakande återkomst för den enda riktiga super nannyn på denna jord. Med samma säregna energi från originalet är Mary Poppins Returns en – för det mesta, helt lysande familjefilm.  

Om man ser till det faktum att jag knappt tål filmer där karaktärerna titt som tätt brister ut i sång, och att jag inte håller Mary Poppins från 1964, som ett sakrament för min barndom, så är slutresultatet för uppföljaren förbluffande lyckat och överraskande. 

54 år… Så lång tid har passerat sedan Julie Andrews flög in tillsammans med ett yrväder till den brittiska huvudstaden och styrde upp den brokiga familjen Banks och dess barn. Enligt uppgift så är tidsavståndet mellan originalet och uppföljaren – på över ett halvt århundrade, den längsta någonsin. 

The Nanny Awakens 

Disney gav oss ingen rymdsaga – i en galax långt borta, denna december månad. Men Mary Poppins Returns delar oväntat många gemensamma attribut med J.J Abrams The Force Awakens. Båda filmerna har avsevärd tidsmässig distans och de är – nästan, slaviskt bundna till sina föregångare då det kommer till upplägg och sekvenser. 

För flera biobesökare så tog Abrams det ett steg för långt, hela Episode VII följde i samma fotspår som George Lucas original från 1977, det är upp till var och en att bedöma om det beslutet var klokt eller inte. Mary Poppins Returns är också en strukturell klon där alla grundnoter från tidigare partitur är fastspikade, färdplanen är därefter mycket enkel att förutse, också årets Christopher Robin har influerat. 

Vi får återigen möta Michael och Jane Banks, numera uppvuxna och fullt ockuperade med vardagliga bestyr och problem, såsom banklån, barnavård och kanske svårast av allt – den stora ekonomiska depressionen. 

Minnesförlust ? 

Precis som med Ewan McGregors vuxna och torra Christopher Robin, så har Michael Banks förträngt och övergett sitt barnasinne, således följer han i samma fotspår som sin stela och humorlösa fader. Det skall sägas att själva tematiken fungerar något bättre här, Mary Poppins har alltid handlat om att se på vardagen med ett barns oskyldiga och lyckliga ögon. 

Däremot så stöter filmen på patrull då det kommer till kontinuitet. Båda barnen Banks verkar ha dragit en minnespennan från ’’Men In Black’’ över sina pannor, det mest extraordinära delarna verkar de ha förträngt som någon typ av hallucination. Och Charles Dickens-strukturen från En Julsaga, där karaktärerna hittar sitt inre barn, känns vid det här laget som en rejält trött och överarbetad klyscha. 

Filmens start – som uteslutande handlar om amortering och uppkommande besök utav kronofogden, är ungefär lika kul som det låter. London har nu gått från att vara en uppenbar kuliss till en närmast fotorealistisk representation, något som bidrar till en lite, lite hårdare framtoning. F

Marshall plan

Regissören Rob Marshalls karriär har besått av en tidig topp – Chicago som vann en Oscar för bästa film, efter det så har regissörens filmer legat någonstans mellan tragiska och groteska. Därför är det lätt att tro att vi – återigen, är på väg att behöva kasta oss ur flygplanet med fallskärmar då Marshall ännu en gång understryker saker som amorteringskrav. 

Starten kämpar även med att etablera en tydlig ton och vision. Ben Whishaw och Emily Mortimer känns genom hela filmen som ett giftpar – inte två tighta syskon. Därefter är skådespelet från filmens yngsta – Pixie Davis, Nathanael Saleh och Joel Dawson, stelt och obekvämt, för att uttrycka det varsamt. 

Spit Spot On 

Passande nog så kommer räddningen då Emily Blunt dimper ned från himmelens med sin magiska resväska. Blunt tar genast kommando och jag slås i alla fall av att knappt ägna en tanke åt Julie Andrews porträttering. För dem som växt upp med Andrews, så kommer Blunt aldrig kunna kännas som något substitut. Men för oss som står i det något mer neutrala territoriet, så är Blunt fullkomligt strålande i rollen. 

Den brittiska stjärnskådisen har de senaste åren pendlat mellan högljudda och skramlande skräpfilmer som Edge Of Tomorrow och småproduktioner som årets A Quiet Place. Blunt har alltid visat potential men här så verkar hon nästintill överlycklig och galet inspirerad. 

Blunt kommenderar inte bara de unga barnen Banks, hon dompterar hela filmen. Hon växlar helt klanderfritt mellan sång, dans och präktig men stram humor. Blunts entusiasm smittar av sig på resten av filmen, och så fort filmens första surrealistiska sångnummer skall introduceras, så är energin lika påtaglig som för femtio år sedan. 

A Spoonfull Of Red Bull  

Mary Poppins kompromisslösa blandning mellan patetik, musikal och tecknad film, är en konstig kombination som mynnar ut i att besitta en helt egen sorts energi, den är i sin tur så oemotståndlig att motstå att alla ens primära försvar bryts ned som en gipsvägg som möter en slägga. 

Rob Marshall har lyckats framställa ett identiskt drivmedel för uppföljaren, man följer stora delar av originalets struktur och uppbyggnad, men allting har genomgått en totalrenovering genom Disneys – numera, outtömliga resurser. Sekvensen – då man återigen träder in ett tecknat drömlandskap, är en färgchock som injicerar lika mycket druvsocker i blodet som en back med energidryck, det är rentav rafflande då man också blandar in en gnutta action. Mary Poppins Returns är som ett lokomotiv, det smäller och dundrar och far fram med högsta hastighet

Om det gick att göra ingående medicinska tester – på en film, så skulle vi nog få ett resultat som visar att Mary Poppins Returns är genetiskt identiskt med sin äldre förlaga. Med stor hängivenhet till varenda detaljer från originalet, så är det inte konstigt att Dick Van Dyke kunde fastslå att känslan och energin var densamma för båda inspelningarna. Dansnumren och koreografin har moderniserats men innehåller fortfarande spår av Gene Kellys mest euforiska stunder.   

Trots alla dessa positiva punkter, så är det både ett och annat som inte känns lika sprudlande briljant, vissa sångnummer tangerar att bli en aning fåniga och filmens tempo blir alltför ofta för långsamt. 

Flåsande slut

Mot slutet så börjar lokomotivets få problem, och det är otäckt nära en otrevlig inbromsning. Den sista tredjedelen känns utdragen och alltför uppenbar, Mary Poppins själv delegeras till skuggorna, eskapismen och euforin övergår till en ganska menlös sista akt som enbart får filmen att flåsa som Sveriges bästa kriminolog – Leif GW Persson.  

Och Meryl Streeps inhopp är inte något annat än förkastligt. Den legendariska aktören har fått ett stycke skräpmanus givit till sig, karaktären – samt dennes invecklade och långa sekvens, visar upp Mary Poppins från sin sämsta sida, fånigt, tramsigt samt juvenilt. 

Mary Poppins Returns må kanske inte vara lika explosiv som en Star Wars-film. Men slutresultatet är ett oerhört underhållande stycke film, och nog är det klart som korvspad att flygande barnmorskor och sjungande pingviner, fortfarande har en självklar plats på biograferna.

Betyg 7/10