Mary Poppins Returns Recension

All images courtesy and copyright of Walt Disney Pictures 2018

Summering: Färgsprakande återkomst för den enda riktiga super nannyn på denna jord. Med samma säregna energi från originalet är Mary Poppins Returns en – för det mesta, helt lysande familjefilm.  

Om man ser till det faktum att jag knappt tål filmer där karaktärerna titt som tätt brister ut i sång, och att jag inte håller Mary Poppins från 1964, som ett sakrament för min barndom, så är slutresultatet för uppföljaren förbluffande lyckat och överraskande. 

54 år… Så lång tid har passerat sedan Julie Andrews flög in tillsammans med ett yrväder till den brittiska huvudstaden och styrde upp den brokiga familjen Banks och dess barn. Enligt uppgift så är tidsavståndet mellan originalet och uppföljaren – på över ett halvt århundrade, den längsta någonsin. 

The Nanny Awakens 

Disney gav oss ingen rymdsaga – i en galax långt borta, denna december månad. Men Mary Poppins Returns delar oväntat många gemensamma attribut med J.J Abrams The Force Awakens. Båda filmerna har avsevärd tidsmässig distans och de är – nästan, slaviskt bundna till sina föregångare då det kommer till upplägg och sekvenser. 

För flera biobesökare så tog Abrams det ett steg för långt, hela Episode VII följde i samma fotspår som George Lucas original från 1977, det är upp till var och en att bedöma om det beslutet var klokt eller inte. Mary Poppins Returns är också en strukturell klon där alla grundnoter från tidigare partitur är fastspikade, färdplanen är därefter mycket enkel att förutse, också årets Christopher Robin har influerat. 

Vi får återigen möta Michael och Jane Banks, numera uppvuxna och fullt ockuperade med vardagliga bestyr och problem, såsom banklån, barnavård och kanske svårast av allt – den stora ekonomiska depressionen. 

Minnesförlust ? 

Precis som med Ewan McGregors vuxna och torra Christopher Robin, så har Michael Banks förträngt och övergett sitt barnasinne, således följer han i samma fotspår som sin stela och humorlösa fader. Det skall sägas att själva tematiken fungerar något bättre här, Mary Poppins har alltid handlat om att se på vardagen med ett barns oskyldiga och lyckliga ögon. 

Däremot så stöter filmen på patrull då det kommer till kontinuitet. Båda barnen Banks verkar ha dragit en minnespennan från ’’Men In Black’’ över sina pannor, det mest extraordinära delarna verkar de ha förträngt som någon typ av hallucination. Och Charles Dickens-strukturen från En Julsaga, där karaktärerna hittar sitt inre barn, känns vid det här laget som en rejält trött och överarbetad klyscha. 

Filmens start – som uteslutande handlar om amortering och uppkommande besök utav kronofogden, är ungefär lika kul som det låter. London har nu gått från att vara en uppenbar kuliss till en närmast fotorealistisk representation, något som bidrar till en lite, lite hårdare framtoning. F

Marshall plan

Regissören Rob Marshalls karriär har besått av en tidig topp – Chicago som vann en Oscar för bästa film, efter det så har regissörens filmer legat någonstans mellan tragiska och groteska. Därför är det lätt att tro att vi – återigen, är på väg att behöva kasta oss ur flygplanet med fallskärmar då Marshall ännu en gång understryker saker som amorteringskrav. 

Starten kämpar även med att etablera en tydlig ton och vision. Ben Whishaw och Emily Mortimer känns genom hela filmen som ett giftpar – inte två tighta syskon. Därefter är skådespelet från filmens yngsta – Pixie Davis, Nathanael Saleh och Joel Dawson, stelt och obekvämt, för att uttrycka det varsamt. 

Spit Spot On 

Passande nog så kommer räddningen då Emily Blunt dimper ned från himmelens med sin magiska resväska. Blunt tar genast kommando och jag slås i alla fall av att knappt ägna en tanke åt Julie Andrews porträttering. För dem som växt upp med Andrews, så kommer Blunt aldrig kunna kännas som något substitut. Men för oss som står i det något mer neutrala territoriet, så är Blunt fullkomligt strålande i rollen. 

Den brittiska stjärnskådisen har de senaste åren pendlat mellan högljudda och skramlande skräpfilmer som Edge Of Tomorrow och småproduktioner som årets A Quiet Place. Blunt har alltid visat potential men här så verkar hon nästintill överlycklig och galet inspirerad. 

Blunt kommenderar inte bara de unga barnen Banks, hon dompterar hela filmen. Hon växlar helt klanderfritt mellan sång, dans och präktig men stram humor. Blunts entusiasm smittar av sig på resten av filmen, och så fort filmens första surrealistiska sångnummer skall introduceras, så är energin lika påtaglig som för femtio år sedan. 

A Spoonfull Of Red Bull  

Mary Poppins kompromisslösa blandning mellan patetik, musikal och tecknad film, är en konstig kombination som mynnar ut i att besitta en helt egen sorts energi, den är i sin tur så oemotståndlig att motstå att alla ens primära försvar bryts ned som en gipsvägg som möter en slägga. 

Rob Marshall har lyckats framställa ett identiskt drivmedel för uppföljaren, man följer stora delar av originalets struktur och uppbyggnad, men allting har genomgått en totalrenovering genom Disneys – numera, outtömliga resurser. Sekvensen – då man återigen träder in ett tecknat drömlandskap, är en färgchock som injicerar lika mycket druvsocker i blodet som en back med energidryck, det är rentav rafflande då man också blandar in en gnutta action. Mary Poppins Returns är som ett lokomotiv, det smäller och dundrar och far fram med högsta hastighet

Om det gick att göra ingående medicinska tester – på en film, så skulle vi nog få ett resultat som visar att Mary Poppins Returns är genetiskt identiskt med sin äldre förlaga. Med stor hängivenhet till varenda detaljer från originalet, så är det inte konstigt att Dick Van Dyke kunde fastslå att känslan och energin var densamma för båda inspelningarna. Dansnumren och koreografin har moderniserats men innehåller fortfarande spår av Gene Kellys mest euforiska stunder.   

Trots alla dessa positiva punkter, så är det både ett och annat som inte känns lika sprudlande briljant, vissa sångnummer tangerar att bli en aning fåniga och filmens tempo blir alltför ofta för långsamt. 

Flåsande slut

Mot slutet så börjar lokomotivets få problem, och det är otäckt nära en otrevlig inbromsning. Den sista tredjedelen känns utdragen och alltför uppenbar, Mary Poppins själv delegeras till skuggorna, eskapismen och euforin övergår till en ganska menlös sista akt som enbart får filmen att flåsa som Sveriges bästa kriminolog – Leif GW Persson.  

Och Meryl Streeps inhopp är inte något annat än förkastligt. Den legendariska aktören har fått ett stycke skräpmanus givit till sig, karaktären – samt dennes invecklade och långa sekvens, visar upp Mary Poppins från sin sämsta sida, fånigt, tramsigt samt juvenilt. 

Mary Poppins Returns må kanske inte vara lika explosiv som en Star Wars-film. Men slutresultatet är ett oerhört underhållande stycke film, och nog är det klart som korvspad att flygande barnmorskor och sjungande pingviner, fortfarande har en självklar plats på biograferna.

Betyg 7/10    

Sicario 2: Soldado Recension

013

All images courtesy and copyright of Nordisk Film 2018

Summering: Obehaglig iscensättning av dagsaktuell händelse lämnar en så dålig eftersmak att det inte går att uppskatta det underhållningsvärde som finns. 

Säga vad man vill om Denis Villeneuves Sicario, hyllningskören var enorm vid premiären år 2015. Villeneuve anses idag vara en utav de moderna mästarna och hans projekt har ständigt enorma förväntningar. Sicario hade sina stunder, som den spännande scenen på motorvägen och Roger Deakins otroligt stilfulla foto. Själva stämningen som byggdes upp skiljde sig rejält från andra filmer i genren, det var en smutsig och stilistisk version av det evighetslånga kriget mot narkotika. 

Under den pråliga ytan så var problemen dock tydliga, Emily Blunt var lika upptrissat stirrig som alltid och manuset urartade på slutet till att bli något som snarare påminde om Rambo än en trovärdig thriller. Villeneuve har överlag problem med att avsluta sina filmer, något som blivit till en trend sedan hans stora kommersiella genombrott Prisoners. 

0043

Soldier Of Fortune 

Sicario skulle visa sig vara mer än en engångsföreteelse, en uppföljare planerades ganska snart efter premiären och redan nu sägs det finnas planer på en trilogi. Sicario 2: Soldado är inte en regelrätt uppföljare, den har ändrat form och utseende. Deakins bildsköna vinklar och inramningar är här mer standardiserade och således försvinner den unika karaktären från del ett. Den tysta och blodtörstiga atmosfären är här utbytt mot mer direkt action där man avlossar hela årsförbrukningar av ammunition på ett fåtal sekunder. 

Villeneuve krånglar ofta in sig i – ett för mig, pretentiöst hörn som ofta leder till att berättelsen tar onödiga omvägar. Detta är en dussinfilm som inte alls har samma distinkta identitet, förvisso är pretentionen borta men detta till följd av förenklingen. Sicario 2 är en oerhört ’’grabbig’’ film som delegerar sina kvinnliga karaktärer till att bara vara ett sorts hinder för de manliga huvudpersonerna. Stefano Sollima – som tagit över som kaptenen för skutan, har i praktiken helt ignorerat att den första filmens mer rimliga genusfördelning – med Emily Blunt i bräschen, ens existerar. Sollima vill göra en mer icke rumsren version av Jason Bourne och 24 där man skjuter skurkar på löpande band. Trovärdigheten är därefter inte särskilt hög.   

017

’’No Time To Bleed’’

Peter Berg regisserade för ett antal år sedan The Kingdom, en film som följde en specialtrupp som skickats ned för ett hämnduppdrag i Saudi Arabien, Sicario 2 känns snarare som en uppföljare till den medelmåttiga produkten. Gränserna mellan ont och gott är tydliga, huvudpersonernas handlingar är – om något, dubiösa och moraliskt tveksamma, konstigt nog så tar man aldrig ställning till omänskliga metoder som tortyr och vedergällning.

Isabela Moner är tillsammans med Catherine Keener de enda aktör som inte har skägg och automatvapen. Moner är tyvärr lika irriterande och osympatisk som vi minns henne från Transformers: The Last Knight, karaktären är menad att framstå som utsatt och hjälplös, men får knappast några sympatier i och med en helt fasansfull introduktion som gör det helt omöjligt att finna tycke. Att man inte ens kan generera ett intresse för ett barn i nöd visar tydliga brister i regi och berättande. 

Josh Brolin som återvänder som den stenhårda specialagenten Matt Graver verkar trivas rätt bra med att få agera som alfahanne, en roll som han fick ta till extrema längder i Deadpool 2. Benicio Del Toro får återigen material där han enbart framstår obehaglig och slemmig utan något som helst djup.  

016

Rocky Ground 

Utan att låta hela recensionen förvandlas till ett politiskt manifest, så är filmens start oerhört stötande. De bilder och berättelser vi idag får från USA  där man isolerat och fängslat barn, samt separerat dem från sina föräldrar, hör till en av moderna tiders mest groteska episoder. 

Därför är det mycket obehagligt att behöva se U.S. Immigration and Customs Enforcement – ICE som några sorts hårt arbetande poliser på gatan, där man jagar flyktingar som bankrånare. Synsättet förvärras av att Sicario 2 omedelbart börjar diskutera saker som terrorism till följd av invandring från Latinamerika. Man kunde inte valt en sämre period att använda detta som en språngbräda för fiktivt berättande. 

Och då filmen nästintill vägrar ta ställning till detta så lämnas jag med en otroligt obehaglig eftersmak som jag ett antal timmar efter visningen inte kan få bort. Mot slutet börjar man nyansera perspektivet något, men då är det redan försent. Sicario 2 befäster sig som någon sorts dold propaganda för den alltmer förekommande amerikanska högern, där ’’riktiga’’ karlar skickas in för att lösa problemen och där den ’’mesiga’’ mer eftertänksamma allmänheten kan hålla mun. 

Sollima har inte heller lärt från den första filmens misstag med ett hysteriskt löjligt slut, där man överdriver och tummar mer på verkligheten än både Star Wars och Marvel ihop. Man drar också ut på finalen och det får filmen att kännas nästan en halvtimme längre än vad den är.

På det hela är det en mycket ojämn och obekväm resa. Spänningsmomenten har starka stunder, ett par sekvenser är lika snyggt iscensatta som då Ridley Scott gjorde sin bästa actionscen på år och dagar i Body Of Lies. Men helhetsintrycket förblir splittrat och otillfredsställande.      

Betyg 4/10 

A Quiet Place Recension

011

All Images Copyright And Courtesy Of Paramount Pictures 2018

Summering: John Krasinski har satt ihop en en helt enastående stark skräckmotor som   utforskar flera intressanta områden för skräckfilmen. Bortsett från ett fegt slut så är A Quiet Place strålande i sin genre.   

Vissa genrer slår an starkare än andra. Skräckfilmen har aldrig varit på min personliga intresse lista, de stora klassikerna som Exorcisten och The Shining har en självklar plats i filmhistorien. Och trots att vi alla kan Ridley Scotts Alien från början till slut så förblir den en perfekt produkt både inom Sci-Fi och skräckgenren.

Att försöka måla upp skräckgenren som bristande pga egna preferenser vore fullständigt idiotiskt. Kommersiellt har genren – helt objektivt, haft det svårt den senaste tiden, flera skräckfilmer faller olyckligtvis in på att helt och hållet grunda sig i förutsägbara klichéer som enbart ett mål – att få publiken att hoppa till. Genrefilmer är som bäst då de väver in någonting extra. Jordan Peele visade hur man kan använda skräck i form av hyckleri och samhällets fördomar i Get Out. Där gick man till en historisk seger genom sitt smarta koncept och en stor dos välbehövlig humor.

001

Silence

A Quiet Place sitter inte på samma intellektuella skafferi som Get Out. Psykologin och dess drama är inte i närheten så mångfacetterad som Peeles starka samhällsallegorier, det är här en adrenalinrush som nyttjar ren råstyrka. Musklerna kommer inte från någon överdriven mängd av  blod eller inälvor, premissen avviker inte från den klassiska överlevnadsfilmen som vi sett i åtskilliga filmer innan. Inspirationen från George A. Romeros Night Of The Living Dead är klara som stjärnorna på en klar natthimmel.

Karaktärerna lever i någon sorts tyst skärseld där helvetet kan förgöra dem vid minsta lilla felsteg. En tät och suggestiv film är svår nog att konstruera, men John Krasinski gör det originellt då han  eliminerar all form av verbal dialog. Utan att avslöja för mycket så är A Quiet Place nästan en stumfilm, tunna och obetydliga ljud blir här som briserande bomber. Man sätter en munkavel på sig själv och tar då bort klichéer som hysteriska skrikmaskiner som ofta befolkar skräckens korridorer.

Varken Krasinski eller Blunt har fått mig att applådera deras tidigare arbeten inom filmmediet. Genom att ta ifrån dem dialogen så tvingas de arbeta på ett mer subtilt vis. Denna marginalisering gör den utsatta situationen mer brådskande, enkel kommunikation fungerar inte här. Allt måste göras långsamt och systematiskt.

Hollywood må vara helt oförmögna till att adaptera diverse spel till film. Men i och med A Quiet Palce så har man fått ihop något som faktiskt kan liknas med en version av Naughty Dog spelet The Last Of Us. Relationen mellan unga och äldre andas av det komplexa förhållandet som huvudpersonerna Joel och Ellie delade i det dödsdömda USA. Visuellt finns det många likheter i det färgade fotot och miljöer där naturen har börjat återta städer och andra platser som människan har ockuperat genom åren.

012

När världen tystnar

Berättelsen är enkel och nästan alla storyelement är pussel som publiken får lägga själva. Samtliga karaktärer saknar också namn, därför är det smart att uteslutande enbart fokusera på ett fåtal personer. Jag använder ordet intimt för ofta – men inget kan bättre beskriva det sätt Krasinski låter oss ta del av den här utsatta familjen. Barnskådespeleriet är också solitt, det må vara fegt att låta Millicent Simmonds återigen spela samma egensinniga karaktär från Todd Haynes Wonderstruck.

Skräckelementen är en blandning av den lättuggade sorten där man använder starka ljud och visuella stötar för att få tittaren att rycka till. De scener som verkligen får blodet att pulsera är då karaktärerna framstår helt hjälplösa. Här finns inga nödutgångar eller nätta lösningar för att klara sig. Intensiteten är helt bitvis helt fantastisk och varenda sekund blir nervig och olidligt spännande.

008

Snart tystnar musiken… 

Det stora felet är att Krasinski verkar ha byggt en skräckmotor som drar lite för mycket bränsle. Vid en specifik punkt – då filmen når sin topphastighet, resulterar i att allt därefter känns avslaget. Man kan nästan höra hur hela slutklämmen flåsar av utmattningen från den enorma rush som just genomförts. För att få tillbaka syre snabbt så tar man genvägar som som komprometterar den filosofi som tidigare varit central och då blir sprickorna uppenbara. Att man inte lyckas med att avsluta mer elegant är synd.

Även om avslutningen lutar åt det mer slentrianmässiga så är A Quiet Place en rafflande och pulshöjande upplevelse som visar upp sin genre med stolthet.

Betyg 6/10