Etikettarkiv: Stockholm

Rammstein Stockholm Stadion 14-08-2019 Recension

Publicerad den av

Summering: Mästerlig show och ett genialt framförande gör den tyska sextetten till kungar och härskare över hårdrockens förlovade land. 

Att bjuda på en show utan dess like är idag svårt om inte omöjligt… 

Då U2 revolutionerade scenkonstruktioner med sin Zoo TV-Turné under 90-talet, så skapade man flera ideal och standardiseringar som flera musiker och band anammat sedan dess. 20 år senare så är storbildskärmar, häftiga ljuseffekter och jättelika scenbyggen inget nytt under solen. 

Där Bono, The Edge, Adam Clayton och Larry Mullen Jr fyller sina stora LED-skärmar med vackra bilder och fagra vyer – samt ett stort mått av ömhet, så tar Rammstein fram ett hutlöst bombardemang av konfetti, eld, mer eld och rekvisita som får de mest påkostade Broadway-shower att framstå som skamliga. Om den irländska kvartetten är Bruce Banner, så är Rammstein det gröna alter egot Hulken, stor, stark och beredd att krossa allt i sin väg…  

Rammstein vet inte ens vad ordet subtilt är. Genom konsertens två timmar så är det ett furiöst angrepp med dånande volym, mäktigt scenskådespel och musik så hård att man kan undra om Stadions träbänkar kommer vara intakta dagen efter konserten. 

De tyska hårdrockarna har under åren byggt upp ett renommé som vansinniga våghalsar som inte är rädda för något. Det är inte bara de brutala texterna och djävulskt medryckande riffen som föranlett detta. Ingeting är tabu i Til Lindemanns lyrik, vare sig det gäller perverst sex eller makabra mord. Saker som inte borde vara möjliga – eller tillåtet, blir verklighet i Rammsteins musik och deras visuella eskapader.

Grå och ful kväll 

Just denna gråa och avslagna Onsdagskvällen – som konserten utspelar sig under, är inledningsvis regnig och kylig, knappast något idealt klimat för en utomhuskonsert. Hela Stockholm håller dessutom på att återvända hem efter solsemestrar och utlandsresor, med allt vad det innebär med jetlag och krypande arbetsångest. Stämningen på vägen till arenan är knappast så elektriskt som den skulle kunna vara. 

Men Rammstein kunde inte bry sig mindre om saker och ting som väder, vardagar eller otillåtna ljudnivåer. Konserten inleds med den största explosionen jag sett utanför en Hollywoodfilm. Den allt mer åldrande Stockholm Stadion kränger och bågnar som en risig träkoja i stormens öga då detta ursinne öppnar konserten. 

’’Krasch, bang, boom !’’ 

Smällen är så kraftfull att boenden i området är förlåtna om de misstänker att hemvärnet provskjuter med landets samtliga fältkanoner. Publiken blir helt omtöcknad av detta startskott, men istället för att elda på detta extatiska tillfälle, så framför Rammstein den stillsamma Was Ich Liebe, där bandmedlemmarna sakta men säkert går upp på scenen. Men efter denna lilla välkomstdrink så är det slut med uppvärmningen… 

Links 2 3 4 blir som ett slag i magen, ljudnivån är så kraftig att kroppen närmast vibrerar. Bandet spelar dessutom så tungt och hänsynslöst att de utan problem kan sänka en pansarkryssare. 

Det bindgalna och fokuserade framförandet hade tagit bandet långt, men Rammstein är mer än bara hårda riff och sylvassa syntar. Showen spelar en minst lika central del i bandets konserter som deras musik. Och i och med denna turné så har bandet lyckats överträffa sig själva. Visuellt är konserten fulländad, man lyckas inkludera allt som gett gruppen sitt renommé som ett rockband utan dess like.  

Starkare än någonsin på de största arenorna 

Tidigare har man hållit sig till medelstora arenor, det är först nu som man tar steget till de helt gigantiska spelplatserna. Ett antal artister misslyckas kapital med att anpassa sig till de större utrymmena, showen kan helt plötsligt eka ihåligt och scennärvaron försvinner ut i tomma luften – se Håkan Hellström på just Stockholm Stadion 2017. 

Rammstein bygger sina spelningar på tight koreografi och noga repeterade manövrar. Klivet till de riktigt stora arenorna är därför inget problem, inramningen och den mäktiga scenen förstärker bara det osannolika som publiken får bevittna. Det är en blandning av alltifrån cirkus, teater, opera samt väckelsemöte. De världskända pyroeffekterna brinner som helveteseldar, varenda explosion får publiken att rycka till. Många band låter sina effekter bli till en kakafoni, Rammsteins samtliga påhitt är däremot genomtänkta, vackra och gastkramande. Här finns inte en gnista som inte har regisserats minutiöst. För att dram fram fördomarna så är showen ett tyskt precisionsinstrument som är fullkomligt ofelbart.  

I och med denna perfekta regi så får vi ett spektakel som inte kan upplevas någon annanstans. Flera av gruppens mest kända episoder finns givetvis beskådas på YouTube. Men ingen film eller ljudupptagning kan återge den genuint fysiska påfrestningen som är en Rammstein konsert, elden flamberar arenan och dess besökare, fyrverkeriet bländar och de tokiga upptågen på scen förtrollar. 

Perfekt setlist 

Hårdrockskonserter kan ibland bli monotona. Metallicas besök på Ullevi i år innehöll exempelvis  ett par inslag som orsakade flera stillastående sektioner. Att spela nytt material är inte heller problemfritt. Men Rammsteins senaste – och namnlösa, album blir till showens ankare, det är inte tal om några pliktskyldigheter, allting flyter samman till en fantastisk helhet. Några döda eller utdragna partier finns inte att hitta. Även de avskalade balladerna blir strålande andningstillfällen istället för rastlösa stoppklossar.   

Spår som Puppe, kunde ha blivit problematiska – med sin utdragna och svåra struktur. Men detta undviks i stunden då Til Lindemann vandrar upp på scenen med en gigantisk barnvagn som sedan börjar brinna – samtidigt dränks arenan i kolsvart konfetti. 

Att bevittna detta är inget annat än obeskrivligt. Den helt bisarra inramningen är både vacker och vansinnig. Och dessa galna inslag överträffas gång på gång under kvällens gång. Deutschland hör till det bästa som hårdrocken gett världen de senaste åren. Videon till detta mästerverk är minst lika utsökt, framförandet på scen tar med sig de illröda laserstrålarna och det episka soundet. Radio och Mein Teil är adrenalinruscher som blandas ihop med pop-syntar respektive gigantiska eldkastare. 

Rekord i höjdhopp 

Gränsen mellan det löjliga och dramatiska blir snart svåra att fånga i ord, vad bandet än hittar på så fungerar det. Och då Christian Lorenz börjar hamra introt till Du Hast så blir det än bättre…  Stockholmspubliken är inte lätt att tas med – synnerligen inte på en vardag, men nere på planen så verkar alla vara som förhäxade. Stadion må vara en plats för atletiska prestationer, och publiken i de främre leden slår de flesta svenska rekord i höjdhoppning. 

Efter superhiten så sprutar man in raketbränsle i den tjutande och våldsamma motorn som driver konserten. Sonne håller på bränna ned hela Östermalm, elden spurtar och får varenda åskådare att svettas. Här så börjar jag spekulera i om Rammstein kan agera som potentiellt substitut för vår egen sol då denna slocknar. Men sedan så dämpar man hastigt denna eufori. 

Popmonster 

Snabbt och problemfritt så ger sig bandet ut i publikhavet och promenerar till en plattform placerad i arenans mitt. Där framförs en öm och försynt version av Engel med hjälp av pianoduon Jatekok. Efteråt så görs det omöjliga – att varva upp publiken ytterligare efter att ha sänkt tempot. Ausländer förvandlas till ett popmonster som får arenan att vibrera utav hysterisk dans. Du Riechst So Gut attackerar huvudstaden – volymen verkar – mot alla odds, bli än högre. 

Förutom den helt menlösa Pussy, så är konsertens sista två nummer fullkomligt enastående. Självbetitlade Rammstein lyser upp hela Svealand, trycket och styrkan i det monotona riffet kan krossa cement. Ich Will är bortom alla ord, det går så snabbt att det känns som att vara fastspänd på motorhuven till en bil – vars förare har tappat förståendet, och kör i fullfart nedför autobahn, publiken kan inte sluta hoppa och även på läktarna är det full kalabalik. 

Über allen

När allting väl är slut så hungrar jag redan efter mer. Så här mäktig, gripande och vacker har hårdrocken nog aldrig varit, konkurrenter som AC/DC och även Metallica framstår som klena ursäkter i jämförelse med denna perfekta tyska rockmaskin. För att parafrasera – ’’Rammstein, Rammstein über allen’’. 

Betyg 10/10    

Bäst: Du Hast, Deutschland, Ich Will, Sonne, Mein Herz Brennt, Rammstein, Du Riechst So Gut.

Sämst: Pussy. 

Fråga: Hur många samtal fick larmcentralen egentligen under kvällens gång ? 

Betyg på samtliga låtar 

Was Ich Liebe – 8/10 

Tung, atmosfärisk och elektrisk öppning. 

Links 2 3 4 – 9/10 

Stamp och tramp, nu är det slut med lugnet. 

Tattoo – 8/10 

Solitt spår från gruppens senaste album med en tillhörande bombastisk refräng. 

Sehnsucht – 7/10 

Fartfylld gammal goding som är en aningen felplacerad. 

Zeig Dich – 8/10 

Gregorianska körer och stenhårt riff gör detta till en grandios stund. 

Mein Herz Brennt – 10/10 

Rammstein möter Led Zeppelins Kashmir, så mäktig att man tappar andan, publikens allsång är guld värd. 

Puppe – 9/10 

Svårmodig och lynnig historia som bärs upp av ett skådespel som inkluderar ett magiskt konfettiregn, monsterbebisar och Til Lindemann med handhållen kamera. 

Heirate Mich 6/10 

Aningen blek efter briljansen i föregående spår. 

Diamant – 7/10  

Fin och tyst liten brandfilt. 

Deutschland – 10/10 

Bland det mäktigaste och mest storslagna som hårdrocken någonsin levererat. Inleds med galen dans och Christian Lorenz spelandes på sin synt uppe i en hiss (!). Styrkan i framförandet är oförglömlig. 

Radio – 9/10 

Än mer guld från senaste skivan, ett industriellt popmonster. 

Mein Teil – 8/10 

Galen uppvisning som inkluderar eldkastare, kanoner och slaktknivar. 

Du Hast – 10/10 

Går knappt att beskriva detta i ord… Frågan är bara om pyroeffektenra eller publiken är bäst ? 

Sonne – 10/10

Sundsvall brann ned för över hundra år sedan, om detta pågått aningen längre så hade nog Stockholm mött samma öde. Såhär mycket eld trodde jag bara fanns i vår egen sol. 

Engel – 7/10

Bandet strosar ut mitt i publikhavet och ställer sig på en mindre scen. Vad som följer är ett tyst och diskret framförande av publikfavoriten. 

Ausländer – 9/10   

Efter att ha åkt gummibåt tillbaka på publikhavets armar, så avlossas ännu ett djävulskt medryckande spår från det självbetitlade albumet.  

Du Rieschst So Gut 10/10 

Brinnande pilbågar och ett minst lika eldfängt riff, nere på plan så börjar golvet rämna. 

Pussy – 4/10

Pubertalt tjafs. 

Rammstein – 10/10 

Publiken längst fram är förhoppningsvis brandsäkra, det ensidiga och mullrande riffet vänder upp och ned på precis allting. 

Ich Will – 10/10    

’’Händerna i luften’’ – beordrar Lindemann, med tanke på hysterin så hade han lika gärna kunnat be hela publiken flyga, det hade nog inte varit helt omöjligt heller med tanke på euforin… 

Patti Smith Stockholm Waterfront 19-06-2019 Recension

Publicerad den av

Det är en lokal som huvudsakligen är menad för långa föredrag om alltifrån kompostering till redovisningar av diagram och staplar. Men denna kväll är konferenslokalen Stockholm Waterfront  en svettig, personlig liten pub – eller klubb, där ett övertänt och självsäkert band – där bara de mest essentiella medlemmarna deltar, får lokalen att skaka av jubel och dånande applåder. 

2013 så publicerade musiktidningen Rolling Stone en lista över de absolut bästa live artisterna för tillfället. De vanliga misstänkta – Bruce Springsteen, The Rolling Stones och U2, krönte såklart de ärofyllda topplatserna, men på plats nummer 28 så fann vi Patti Smith. 

Smiths karriär spänner över fyrtio år, från att ha börjat i punkens tuffa tecken, så har Smith byggt upp ett rykte som aktivist inom ett antal samhällsfrågor. Men utöver sin status som politisk förkämpe, så är hon inskriven i musikhistorien som en av de allra största och mest inflytelserika artisterna i modern tid. 

Ikon med dolda skatter 

Smith har – enligt sig själv, bara haft en enda riktig hit – Because The Night, som Bruce Springsteen gav henne, stora delar av hennes eget författade material, är långt ifrån igenkännbart för de stora massorna. Likt många andra geniala liveakter, så kan Smiths livekonserter inte verka mycket för världen – rent visuellt, på scen blandar hon poesi, rock och berättelser, det låter sannerligen inte som något recept för en euforisk live upplevelse, snarare ett fängslande seminarium.

Därmed kan man fråga sig hur detta skall funka i en konferenslokal, som dessutom är fylld med några av de mest svårflirtade åskådarna på denna jord – Stockholmspublik. Och för att göra oddsen värre så inträffar konserten mitt i veckan på en ganska såsig onsdag kväll. 

Direkt från New York 

Scenen som sådan är inte bara spartansk, den är i det närmaste obefintlig. När Patti Smith äntrar  är det på det mest alldagliga sätt, plötsligt dyker hon upp bakom ett par tunna svarta draperier. Gruppen på totalt fyra man – Smith inkluderat, ser ut att vara influgna från något minimalt gig på en bar i New Yorks mest bohemiska regioner. 

Men bra artistskap behöver inte konfetti, lasershow eller ens någon större ljudanläggning för att skapa magi på scen. Setet må bara bestå av femton låtar, men från första ackordet så gör Patti Smith sitt material till öppna skattkistor för lyssnaren. Vartenda ord, varje gest förstärker ett låtmaterial som gör sig helt ypperligt i detta intima format. 

Rockpoet och profet

Smith är numera minst lika mycket författare som rockmusiker, lyriken och den ogenerade rösten ligger stark i ljudmixen, Smith leker shaman och framkallar otäckt gripande monologer där hon förkastar ett samhälle som styrs av storföretag och bindgalna politiker. 

Tappningarna av Neil Youngs After The Gold Rush och Midnight Oils Beds Are Burning, är helt oförglömliga med ett komp som är långt ifrån tekniskt perfekt, men helt i unison med Smiths musikaliska stil. 

Flera tillfällen förvandlas spelningen till långa diktläsningar – som dessutom är improviserade, men detta hanteras med sådan bravur att det inte går att slita sig från den spektakulära uppvisningen som Smith bjuder på. Denna kväll är artisten från Chicago också på sitt – välkänt, glada humör och skämtar och drar lokala anekdoter om Sverige, Stockholm och Greta Thunberg. 

Episk avslutning 

Allt som framförs är av högsta kvalitet, men det är på slutet av det korta setet som denna finstämda kväll blir till en rasande rockkonsert, av högsta dignitet. Because The Night får hela lokalen på fötter, Smith manar fram så många hon kan att ta sig allra längst fram till scenkanten, och därmed är folkfesten ett faktum. Gloria – som avlöser Smith och Springsteens mästerverk, låter precis lika intensiva som på 70-talet. Precis som de bästa av artister, så har Patti Smith utvecklat sitt artistskap under de gångna årtiondena, den ungdomliga energin må vara något reducerad, men istället så har en mer världsvan, poetisk och karismatisk artist framträtt. 

Smith anpassar hela showen efter sin ålder och kunskap, och där artister som Kiss och Bon Jovi kämpar med att försöka uppehålla sin image som unga hungriga rockare – och misslyckas kapitalt, så skäms inte Smith för att hennes hår blivit grått och att hon numera också är mer beläst och vis än tidigare. I avslutningen People Have The Power tas extasen och masspsykosen till sin absoluta höjd, blandningen av hoppfullhet och ilsken protestsång, kunde inte vara mer passande med tanke på den värld vi idag lever i. 

I det ögonblicket så briljerar Patti Smith till den mildra grad, att jag blir fullkomligt övertygad om att bästa rockmusiker har en sak gemensamt med himmelskt vin, det blir bara bättre med åren… 

Betyg 8/10 

Bäst: Because The Night, Gloria, After The Gold Rush, People Have The Power och Beds Are Burning.

Sämst: Hade gärna fåt vara ett par låtar längre.

Fråga: Hur kan en sjuttioårig dam med en nackskada, vara mer energisk och fängslande än hela den samlade moderna popindustrin ?  

Score Berwaldhallen 06-10-2017 Recension 

Publicerad den av

luc-de-haan-horizon-zero-dawn-box-cover.jpg

I den andra akten lyfter det och ger anledning till de dånade applåderna i den akustiskt fantastiska Berwaldhallen. Men vägen dit har nog aldrig varit så ostadig. 

Som vanligt blir jag lika förvånad hur ett par enkla 8-bitars toner kan förvandlas till otroligt sofistikerad och elegant musik. Konserterna med spelmusik som tema som arrangeras i Sverige där Charles Hazlewood står som dirigent och Sabina Zweiacker som sångare har blivit ett internetfenomen. Versionen av The Dragonborn Comes från The Elder Scrolls V: Skyrim har nu setts av nästan 8 miljoner tittare runt om i världen på YouTube. Således har dessa konserter gått från att vara snäva nischspelningar till att bli rena rama folkfester där jublet och applåderna aldrig vill ta slut.

I vissa kretsar anses denna form av konstmusik fortfarande vara ovärdig det riktiga finrummen som Berwaldhallen eller Konserthuset i Stockholm. Som vanligt kan man dra den gamla klyschan om att alla har rätt till sin åsikt. Men för den grupp som inte kan se värdet av att svetsa samman det nya med det gamla får sådana här gånger se sig tomhänta på flera gånger fantastisk symfonisk musik.

Arrangemangen är (för det mesta) olika sammanslagningar av mindre slingor och melodier, oftast är de mycket välkomponerade och passerar nästan alltid som fullständiga stycken och inte uppbrutna bitar.

Men hur mycket jag än uppskattar allt arbete bakom kulisserna, där Andreas Hedlund med flera har gjort allt för att skapa genuin orkestral musik och inte massa frånstötande ljudeffekter, så är den första akten oväntat bristande.

Ett spretigt medley

Tillskillnad mot tidigare spelningar har man valt att fokusera ineldningen kring lite mer udda titlar. Den enorma Mega Man-sviten är helt gastkramande där gör man det pampigt och medryckande. Men i andra sekvenser som det långa Sonic The Hedgehog-medley tappar jag intresset, det blir helt enkelt för spretigt, och trots att jag har en starkare relation till Segas blåa maskot än till Nintendos Super Mario, så känns det ointressant.

Första akten dras med att kännas ojämn, man kastar sig runt hela spelhistorien med allt från det lilla independent spelet Everybody’s Gone To The Rapture till ett mycket melankoliskt stycke från Guerilla Games Killzone 3. När konserten senast var i Berwaldhallen så varvade man spel och filmmusik från genrerna science fiction och fantasy. Det resulterade i en fantastisk dynamik där man fick en helt annan typ av variation och andrum. Nu när man återvänder till att enbart fokusera på spelmusik så krävs det en stramare och mer medryckande struktur för att hålla intresset uppe.

Sabina Zweiacker används också lite för lite den här kvällen, tyvärr verkar den fantastiska sopranen inte heller vara helt frisk utan snyter sig och får varm dryck serverad till sig under konserten. Rösten är dock lika oklanderlig som alltid och det är nog bara riktiga ’’guldöron’’ som kan märka oegentligheter. Men när Zweiacker lämnar efter det första numret så får vi knappt se henne igen tills akt två och först då lyfter konserten.

’’ I choose Rapture…’’

När pausen är över så slänger man in ett obehagligt och suggestivt stycke från mästerverket Bioshock, där de industriella fiolerna transporterar oss tillbaka till ögonblicket den galne visionären  Andrew Ryan förklarar sin skruvade vision för undervattensstaden Rapture.

Efter detta så kör man på ordentligt. Brian Tylers musik från Assassin’s Creed IV: Black Flag låter helt fantastiskt med sina starka Hans Zimmer influenser. Men den absoluta höjdpunkten blir Halo där man blandar huvudtemat och spåret Unforgotten. Trots att Sveriges Radios Symfoniorkester inte har tillgång till någon kör ikväll så gör orkestermedlemmarna detta stycke till en otroligt svulstig och mäktig upplevelse. Avslutningen blir en mycket fin version av I Was Born For This från Journey där Sabina Zweiacker får nyttja hela sitt register. Sedan är det dags för det obligatoriska extranumret där presentatören Orvar Säfström drar ett skämt om hur förutsägbart det är.

Och The Dragonborn Comes är definitionen av förutsägbart, personligen hade jag gärna sett att man var villig att ge oss något lite mer oväntat som Aria Di Mezzo Carattere från Final Fantasy VI och låtit det välkända Skyrim stycket vara näst sista numret istället.

Ett par ytterligare saker måste nämnas. Som vanligt är Orvar Säfström en helt superb konferencier, även om han återvinner ett par presentationer från tidigare gånger så är hans fantastiska finurlighet alltid rolig att lyssna till och får mig att ondgöra mig att vi idag inte kan se hans tid som recensent för Filmkrönikan.

Publiken i dessa sammanhang sägs enligt trombonisten Håkan Björkman vara några av de mest fokuserade och belästa man kan finna. Vanligtvis är salen tyst och närmast i trans, det känns nästan heligt, men just ikväll vill inte detta riktigt infinna sig. En hel del sena besökare stampar rakt in i Berwaldhallen och minst en telefon för mycket tas fram för att skicka meddelanden.

Så även om kvällen inte helt når upp till förra årets helt fantastiska konsert Far And Away så väger den andra akten upp tillräckligt mycket för att jag redan nu skall se framemot nästa besök i Berwaldhallen.

Betyg 7/10 

 

Stockholm Comic Con 2016 

Publicerad den av

SAM_2902.JPG

Det blev en definitiv uppryckning på flera plan för Stockholm Comic Con i år. Efter en ganska risig sista omgång som tog sin plats på den helt gräsliga Friends Arena flyttar mässan tillbaka till den klart trivsammare Kistamässan. Skillnaden är enorm, mer utrymme, snyggare och generellt trevligare.

Olyckligtvis verkar mässan inte kunna frigöra sig från det faktum att Sverige fortfarande står utan riktgt starka utställare. Vi får det vanliga utbudet av veckogamla spel och ett kraftigt överflöd av mjukisdjurs försäljning.

Jag har sagt det förr men det tåls att sägas igen. Vart är de där montrarna som ger gåshud ? Som visar upp nördprodukter som får den mest bittra och cyniska att bli tårögd av skalan och hantverket.

De riktigt högkvalitativa produkterna kan räknas på fingrarna, och det är synd att se att en så stor aktör som Webhallen inte riktigt har förtroende att ta med sitt imponerande lager av Sideshow och Hot Toys. Att stå och stirra på ändlösa rader av Call Of Duty Infinite Warfare kopir kan väl ända inte mäta sig med Sideshows eminenta R2-D2 Premium Format som får stå undanskymd på en hörnhylla i Webhallens stora monter.

För mig som Virtual Reality skeptiker blir det inte bättre av att vartenda bås verkar ha utrustats med Oculus Rift eller HTC Vive. Och hur häftigt Titanfall 2 (vår recension kommer) än må vara med sin stora monter, så är det ett spel som redan stått i butikerna i lite över en vecka.

Som helhet en förbättring men fortfarande för ihåligt för att verkligen entusiasmera, något vi verkligen behöver i dessa tider.

American Honey Recension

Publicerad den av

AmericanHoney_27X40-V3-1.jpg

Andrea Arnold fullkomlig förförde i Fish Tank. Ett helt otroligt stycke film som representerar det bästa av enkelt filmskapande och grandios dramatik. Men när Arnold skulle utvidga sig själv och sitt filmskapande till den litterära superklassikern Wuthering Heights slog det slint, och det rejält. De två timmar som är engelsk gyttja i provocerande långsamt tempo – placerade i Stockholms biografen Skandias legendariskt obekväma stolar, sitter fortfarande som ett hemskt ärr i kroppen. Arnolds skärpa och styrka var som borta i det där dimmiga grå landskapet.

American Honey är en resning. Flera scener hör tills årets mest minnesvärda. Tyvärr är helheten både otydlig och förvirrad.

Fish Tank i ny kostym 

I mångt och mycket är detta en Fish Tank i andra kläder, rättare sagt amerikanska sådana. Vi har karaktärer som inte är helt lätta att omfamna. Det är rått och närgånget utan att känns manipulativt. Vi har också en stark debut från Sasha Lane precis som i fallet med Katie Jarvis.

Det finns scener som slår hårt mot alla sinnen. Att Arnold lyckats skapa en så vacker film trots minimal budget och miljöer som bara kan kategoriseras som deprimerande är en makalös bedrift. Hennes klassiska letterbox format återvänder och blinkar åt den där engelska diskbänken.

The Boss…… 

I en scen där Bruce Springsteens obeskrivligt vackra cover på punk-synth gruppen Suicides Dream Baby Dream spelas, måste vi ta till de riktigt stora betygen och orden. Den sekvensen borde ramas in. Och flera höjdpunkter följer. Andlöst spännande närbilder och små vackra gester från både regissör och skådespelare gifter sig på utsökt vis. Till och med hycklaren La Beouf lyckas bli uthärdlig som en aggressiv slempropp.

Splittrat och utan syfte 

Vad som stoppar filmen från att bli ett rusande tåg rakt in i mitt hjärta, blir filmens oförmåga att skapa en helhet. Flera gånger är American Honey  en sprucken och otillfredsställande upplevelse.

Filmens perversa längd på nästan tre timmar känns i varenda kroppsdel. Flera scener trampar så mycket vatten att Stureplan en hård fredagkväll känns torrt. Resan Sasha Lanes karaktär Star går igenom känns ofta splittrad och flera gånger tom. Det finns inget slutmål bara en resa.

Scener som både skrämmer och höjer spänningen, leder slutligen till en ganska meningslös helhet. Flera av skeenden som borde få konsekvenser klipps hastigt bort, till fördel för scener som leker Terrence Mallick där natur och insekter får större plats än filmens berättelse.

Livlöst vackert 

Där vissa scener tangerar briljants känns andra livlösa och frustrerande. Där Fish Tank var rakbladsvass i sina intentioner och sitt berättande känns detta oftast trevande och osäkert.

Jag kan även tycka att det är synd att Arnold inte utnyttjar det amerikanska landskapet bättre. Oljefält och öken finns i repertoaren men förblir en kuliss. Berättelsen han väldigt lite ’’American’’ i sig.

När resan väl är slut är känslan splittrad och något förvirrad. Bitvis fantastiskt med risk för uttråkning, så borde prognosen lyda.

Betyg 6/10