The Florida Project Recension 

003

All images courtesy of Scanbox Entertainment

Amerikansk misär visar sig vara fullt av råstyrka och en strålande Willem Dafoe. Ett ganska menlöst avslut förtar en annars stark film.  

Parallellerna mellan Moonlight och The Florida Project är närmast omöjliga att inte lägga märke till. Båda två handlar om utsatta människor som försöker överleva i delstaten Florida i USA. Men efter den liknelsen börjar The Florida Project differentiera sig ordentligt från Barry Jenkins Oscarsbelönade film.

Även Andrea Arnolds American Honey som kom år 2016 känns som en vapenbroder till The Florida Project, det är samma nedtonade nedslitna själar som vi får möta.

Där Moonlight fokuserade på ett enda människo öde så följer The Florida Project upp flera olika karaktärer. Allt centrerar sig kring ett sjavigt och nedgånget motell som blivit till bostäder för samhällets mest utslagna.

002

Satan’s Bed 

Det råder inget tvivel om att detta är så nära den amerikanska versionen av diskbänksrealism som man kan komma. I bakgrunden figurerar turistområdet som ansluter till Disney World, med neonskyltar och turister som är villiga att spendera ohyggliga stora summor pengar på åkband.

Sean Baker som står som avsändare undviker faktiskt att göra det alltför övertydligt eller symboliskt. De ohyggligt ruskiga förhållanden som skildras känns nedtonade och grymma, Moonlight bar med sig en viss drömlikhet i sitt vackra foto och intensiva musik. Baker vältrar sig inte i den här misären utan gör den till en bakgrund som både engagerar och får oss att känna empati för karaktärerna.

We Are Family 

Personerna i filmen är långt ifrån guds bästa barn. Bria Vinaite som debuterar som skådespelerska gör ett både bräckligt men provocerande porträtt av en hopplös och slarvig ensamstående moder. Vinaite fångar desperationen och den totala avsaknaden av förmågan att kunna agera som en ansvarig vuxen.

De yngsta aktörerna gör alla förträffliga porträtt som fångar barns oskyldighet och deras förmåga att filtrera och anpassa sig till de mest bisarra situationer och miljöer. Ett par scener känns nästan dokumentära och beslutet att spela in filmen plats (en verklig sådan för övrigt) gör att filmen inte känns som pretentiösa studier i det mest tragiska bottenskiktet i det amerikanska samhället.

Willem Dafoe som redan nu sägs vara en av toppkandidaterna för det kommande Oscars-racet är som alltid förträfflig. I rollen som en hårt arbetande hotellchef fångar han den amerikanska ihärdigheten hos de som ger allt i sitt arbete – vare sig de är chef för ett miljardföretag eller som i det här fallet, ett nästan fallfärdigt bygge. Dafoe förmedlar ambivalensen där han pendlar mellan stark empati och avsmak för besluten som Viniates karaktär tar genom filmen. Han är som mest kraftfull i det tysta där han stumt ser ut på det lilla samhället han basar över. Karaktären kämpar ständigt mot att inte brytas ned, att inte sluta slåss. Sättet Dafoe pendlar och skiftar mellan tålmodigt lugn och ilsken frustration är helt lysande.

001

Heartbreak Motel  

Dafoe är utan tvekan filmens största tillgång och därför är det synd att han inte får ännu mer utrymme. Sean Baker verkar mer intresserad av att berätta Viniates historia och den kring hennes barn. Jag får intrycket att Willem Dafoes karaktär har mer att ge och att man utan tvekan borde ha lagt än mer energi på hans specifika berättelse.

Slutet är också något fegt där man går i total polemik med sitt tidigare berättande. Det blir smetigt och överdrivet tårfyllt, för en film som värderar tystnad och reflektion till en så hög grad är det konstigt att se hur man helt ignorerar det mot slutet.

Det är sannerligen ingen enkel resa vi får i två timmar. Här finns inget vackert foto, emotionella förlösningar eller ens chansen till frigörelse, istället slås jag av hur maktlöshet och menlöshet kan engagera såhär mycket.

Betyg 7/10   

American Honey Recension

AmericanHoney_27X40-V3-1.jpg

Andrea Arnold fullkomlig förförde i Fish Tank. Ett helt otroligt stycke film som representerar det bästa av enkelt filmskapande och grandios dramatik. Men när Arnold skulle utvidga sig själv och sitt filmskapande till den litterära superklassikern Wuthering Heights slog det slint, och det rejält. De två timmar som är engelsk gyttja i provocerande långsamt tempo – placerade i Stockholms biografen Skandias legendariskt obekväma stolar, sitter fortfarande som ett hemskt ärr i kroppen. Arnolds skärpa och styrka var som borta i det där dimmiga grå landskapet.

American Honey är en resning. Flera scener hör tills årets mest minnesvärda. Tyvärr är helheten både otydlig och förvirrad.

Fish Tank i ny kostym 

I mångt och mycket är detta en Fish Tank i andra kläder, rättare sagt amerikanska sådana. Vi har karaktärer som inte är helt lätta att omfamna. Det är rått och närgånget utan att känns manipulativt. Vi har också en stark debut från Sasha Lane precis som i fallet med Katie Jarvis.

Det finns scener som slår hårt mot alla sinnen. Att Arnold lyckats skapa en så vacker film trots minimal budget och miljöer som bara kan kategoriseras som deprimerande är en makalös bedrift. Hennes klassiska letterbox format återvänder och blinkar åt den där engelska diskbänken.

The Boss…… 

I en scen där Bruce Springsteens obeskrivligt vackra cover på punk-synth gruppen Suicides Dream Baby Dream spelas, måste vi ta till de riktigt stora betygen och orden. Den sekvensen borde ramas in. Och flera höjdpunkter följer. Andlöst spännande närbilder och små vackra gester från både regissör och skådespelare gifter sig på utsökt vis. Till och med hycklaren La Beouf lyckas bli uthärdlig som en aggressiv slempropp.

Splittrat och utan syfte 

Vad som stoppar filmen från att bli ett rusande tåg rakt in i mitt hjärta, blir filmens oförmåga att skapa en helhet. Flera gånger är American Honey  en sprucken och otillfredsställande upplevelse.

Filmens perversa längd på nästan tre timmar känns i varenda kroppsdel. Flera scener trampar så mycket vatten att Stureplan en hård fredagkväll känns torrt. Resan Sasha Lanes karaktär Star går igenom känns ofta splittrad och flera gånger tom. Det finns inget slutmål bara en resa.

Scener som både skrämmer och höjer spänningen, leder slutligen till en ganska meningslös helhet. Flera av skeenden som borde få konsekvenser klipps hastigt bort, till fördel för scener som leker Terrence Mallick där natur och insekter får större plats än filmens berättelse.

Livlöst vackert 

Där vissa scener tangerar briljants känns andra livlösa och frustrerande. Där Fish Tank var rakbladsvass i sina intentioner och sitt berättande känns detta oftast trevande och osäkert.

Jag kan även tycka att det är synd att Arnold inte utnyttjar det amerikanska landskapet bättre. Oljefält och öken finns i repertoaren men förblir en kuliss. Berättelsen han väldigt lite ’’American’’ i sig.

När resan väl är slut är känslan splittrad och något förvirrad. Bitvis fantastiskt med risk för uttråkning, så borde prognosen lyda.

Betyg 6/10