Fallout 4 Recension 

image

Det tog sin tid, men nu är vi äntligen redo att sätta betyg på Bethesdas enorma rollspel.

Att recensera Fallout 4 har varit en konstig upplevelse. Ytterst få gånger har jag tvingats delegera bort arbete för att hinna med att bedöma en produkt. Tiger Film har fått stå stilla på tok för ofta i och med denna recension, och för det ber vi om ursäkt.

På förhand visste vi om spelets monumentala storlek, den inbyggda ångestframkallande klockan som loggar totala antal spelade timmar är nu över trettio timmar. Trots det finns det mer att se och göra i det förfallna Boston.

Gigantiska världar 

Vi vet redan att Bethesda gör spel i gigantisk skala. De satte ribban för de flesta när de 2006 släppte lös The Eldar Scrolls IV: Oblivion. En vacker värld med oändliga möjligheter. Det spelet har fått ligga grund till så mycket i den nutida spelvärlden.

Vid sidan av flaggskeppet Eldar Scrolls har deras fortsättning på den gamla Fallout-serien varit klart mer polariserande och splittrande. Fallout 3 var splittrat,fult och i många gånger riktigt skräpigt. Det konstanta irrandet i jämngrå ödemark tog ut sitt välkomnande alldeles för snabbt.

Kritiken om att Fallout enbart är ett Eldar Scrolls med annorlunda färgschema känns helt berättigat.  Men Betheda har alltid lärt sig av sina misstag, när den unisont älskade Skyrim släpptes återtog de återigen en hög position bland västerländska rollspel, de rättade till de flesta fel, förenklade det alldeles för spretiga nivåsystemet och skapade en slankare och effektivare produkt. Jag hoppades verkligen att Fallout 4 skulle få samma behandling. Att alla skavanker skulle rätts ut och att vi efter så länge kunde få den ultimata domedagssimulatorn.

Det vi dock har fått är ett spel som i stunder briljerar,underhåller men också frustrerar och irriterar.

Katastrofal teknik 

För alla som har drömt om en revolution i spelsystemet eller motorn får se sig slagna redan i spelets standardiserade öppning. Det är samma procedur som alltid när Bethesda öppnar dörrarna till sitt verk – karaktären sätts ihop,du väljer utseende och förmågor. Men redan här syns skadorna och hålen. Grafiskt är Fallout 4 inget annat än förfärligt, visserligen är den futuristiska femtio-tals designen både underhållande och fyndig, men vad hjälper det när allt ser ut som ett spel som minst är 10 år gammalt. Det är så chockerande låg nivå på texturer,karaktärsmodeller och ljussättning att man nästan undrar om det är något genuint fel i spelets motor.

Med denna usla visuella presentation kunde vi åtminstone hoppats på bra prestanda och en spelupplevelse utan hinder. Men även här faller det, Fallout 4 har kraschat minst 10 gånger under vår samlade speltid,sparfiler har gått sönder,flera skript som skall aktiveras gör ej det – en gång resulterade detta i att vi knappt kunde fortsätta i spelet. Bethesda har inte ens lyckats låsa bilduppdateringen till 30-rutor och flera gånger sjunker spelet under 15-rutor.

Det har nästan aldrig hänt att jag blivit så upprörd och irriterad på ett spels bristfälliga teknik. Det är helt enkelt bedrövligt.

Mer hemskheter skall ske när det kommer till spelets faktiska gameplay. Precis som i del tre kan du dra med en följeslagare som hjälper dig i strid och mellan varven fäller någon syrlig kommentar under de stela dialogerna – mer om det senare, där de usla karaktärsmodellerna rövar bort stora delar av mitt engagemang. Tyvärr så är dessa A.I styrda kumpaner lika användbara som en hög med gamla disketter år 2015. De fastnar ofta i miljön, lyckas inte förstå de kommandon som man utfärdar och är en allmän plåga att ta hand om då de lyckas slå ut sig själva gång på gång.

Usla menyer och brutna löften 

Även den mycket haussade funktionen att bygga bostäder och fristäder är en mindre terror att försöka sig på. Interfacet är genomuselt, det saknas fågelperspektiv för att snabbare kunna bygga och få en överblick, och be mig inte ens börja beskriva den pers som är att bygga ett elnät.

Det är rent provokativt att Bethesda inte lyckats skapa något som ens liknar en färdig produkt. Med tanke på spelets undermåliga teknik är det bara än mer frustrerande att inte ens spelets rudimentära gameplay fungerar smärtfritt.

Ett annat ytterst tveksamma beslut är att gömma flera av spelets nya funktioner bakom en vägg där oerhört höga nivåer och färdigheter krävs för att ens kunna låsa upp saker som handelsrutter och modifiering av vapen.

Den primära storyn är både intressant och fyndig fram tills sin mitt, då känns det återigen som om nått inte står helt rätt till och spelets klimax känns som en örfil, där säcken knyts ihop slarvigt och utan någon som helst tyngd. Sidouppdragen bjuder inte heller på någon magnifik storhet när det kommer till berättelser, efter CD Projekt Reds helt besinningslösa arbete med sidouppdrag i The Witcher 3, känns Fallout 4 stelt och dött.

Risiga vapen och transportsträckor 

Problemet med dötid i transportsträckor återstår också från tidigare Bethesda spel. Kartan och samtliga av spelets menyer är gräsliga, otydliga,diffusa och tandgnisslande sega. De där bedrövliga sektionerna där jag enbart vandrar genom fula miljöer och irrar bort mig då kartan eller pekpinnen inte lyckas guida ordentligt förekommer minst en gång för mycket. Att spelet har mage att kräva en spenderad erfarenhetspoäng för att förbättra lokaliseringen får blodet att koka i mina ådror.

Striderna i spelet är också en mycket mixad påse av bra och dåligt. Vi får en definitiv uppdatering från det rent anskrämliga systemet från Fallout 3, du kan äntligen sikta ordentligt och vapnen känns tyngre och mer effektiva. VATS-systemet har som vi alla sett blivit försvagat och saktar nu enbart ned tiden. VATS känns fortfarande oerhört viktigt då Bethesda inte helt och hållet fått till ordentlig feedback eller hit-detection. Flera gånger har jag skjutit rakt på fiender som bara befinner sig någon meter ifrån mig och trots det missat. Det är långt ifrån mer polerade action-rollspel som Mass Effect eller The Witcher 3.

Fantastiska höjdpunkter 

Men så finns de där höjdpunkterna som får mig att bita ihop och bara vilja njuta. De nya systemet för att uppgradera vapen och annan utrustning blir för mig spelets stora dragplåster. Jag letar runt överallt efter skruvar,limm och fiberoptik och jag fångas helt av suget efter att konstant förbättra min karaktär. Valet att ge huvudkaraktären en röst är också något jag ser oerhört positivt på, det bryter av den väldigt stela känslan Bethesdas tidigare spel har dragits med, måhända är systemet för dialogval både för platt och ibland otydligt, men det är en klar förbättring i vilket fall som helst.

Sedan återfinns den där makalösa känslan av oändliga timmar av uppdrag och uppgifter. Det går knappt att röra sig ett par meter innan hela din uppdragslogg är fylld till bristningsgränsen.

Här uppstår förvisso ett problem då Bethesda beslutat att inte göra spelet progressivt, vissa uppdrag resulterar direkt i massaker och det enda valet är att komma tillbaka senare med en mer formidabel karaktär. Detta dödar tempot och flytet, det blir tillslut så att jag bara håller mig till spelets primära story för att spara allt annat tills efteråt.

Men trots dessa invändningar kan jag inte slita mig, jag skall bara ha den där förmågan att dyrka upp vartenda lås, jag vill ha min laserpistol kraftfullare än någonsin. I dessa stunder är Fallout 4 så genialt som det utlovades.

Splittrat och illa sammanhållet 

Fallout 4 är en splittrad upplevelse, där det briljerar väntar ett minus. Jag hade verkligen hoppats att Bethesda skulle täppa till samtliga hål och leverera samma polerade praktverk som den gången de släppte lös Skyrim. Men vad vi har är istället ett spel som bitvis är fantastiskt i sin storhet där jag kämpar för varje nivå och nästa perk, frustrerande i sina tekniska begränsningar och en helhet som lämnar så mycket att önska.

Betyg 6/10      

Testad version: Xbox One 

Bäst: Storleken,mängden innehåll och det fantastiska uppgraderingssystemet.

Sämst: Den genomsula tekniken, slappheten i att inte få bort gamla vårtor och finnar samt det extremt otillfredsställande slutet.

Fråga: När skall den mardröm som är tekniska problem faktiskt sluta ? Och skall inte två uppdateringar på sammanlagt en gigabyte lösa de värsta problemen ?

Uppmaning: Vänta med ett inköp så länge ni kan och låt spelet repareras till ett spelbart skick.

The Rule Of Doom

SAMSUNG CSC

Han står där nu, efter så lång tid. Dr Doom må ha massakrerats av sömntuttor (se Tim Story och hans försök 2005 och 2007) och genuina idioter (Josh Trank). Men i nördarnas heliga rike av tusentals serier är han fortfarande skurk nummer ett. Victor Von Doom är smartast, mest framsynt och manipulativ. Lägg till hans position som härskare över det fiktiva östlandet Latveria, så har du enligt mig Marvels bästa skurk.

Drömmen var såklart den otroliga Legendary Scale figuren från Sideshow. 1,3 meter lång och löjligt detaljerad. Det helt obscena priset satte dock stopp för alla typer av försök att införskaffa favoriten.

Tack och lov har Sideshow varit generösa nog att bygga en mindre Doom i kvarts skala. Något jag fått lära mig under alla dessa år med replika och figur samlande är att få objekt för sig riktigt bra på bild. De tappar ofta kraften,styrkan och skönheten. Lillebror Doom såg verkligen inte rolig ut på hemsidan. Men efter att ha fått bevittna både honom och Apocalypse (från kommande X-Men filmen) var jag fast.

Nu är han ihopsatt, klar och tronar över allt och alla. Sideshow har som alltid presterat på hög nivå och att de lyckas massproducera figurer med denna höga kvalitet är otroligt – riktigt tyg, ställbar mantel och utbytbara masker.

Vi kommer bjuda på än mer galen filmmemorabilia i framtiden.

 

Tragiskt usel mässa

SAMSUNG CSC

Nej, vi kan inte kräva att ett så litet land som Sverige skall dra hit giganter som Sideshow eller EFX-Collectibles, det är inte rimligt . Men såhär bankrutt och tragisk har jag nog aldrig sett en mässa. Den hemska trenden att leka Kiviksmarknad fortsätter, tiderna då det gick att beskåda ett tjugotal figurer från Sideshow i en och samma monter verkar ligga längre tillbaka än tiderna utan stearinljus.

Samma alarmerade trend med billiga plastleksaker till hutlösa överpriser fortsätter. Slitna Kenner reliker säljs för över tusenlappen, ett pris som är otäckt nära figurer från det suveräna Hong Kong-bolaget Hot Toys. Sideshows mäktiga premium statyer går bara att finna här och där, tragiskt inklämda med billigt skräp som inte ens skulle kunna passera som tandborsteskaft.

I ett annat hörn sitter hårdrocksgruppen Sabaton som är mässans enda positiva punkt – där varenda besökare bjuds på gratis autografer. I andra ändan är kön enorm till en grinig och sur Anthony Daniels som verkar finna det hela mässan lika angenämt som en dyr elräkning. Två meter bort sitter Chris Parsons, en glorifierad statist från Star Wars som absolut ingen verkar vilja ha en signatur ifrån, tragiskt eller komiskt ? Avgör själva.

Jag vet inte vad som kommer att krävs för att väcka liv i intresset för replikas och detaljerade figurer. Att spela in otaliga videos där lådor öppnas kan jag personligen inte se vad värdet ligger i. Något måste hända och de är snart. Vi kommer att publicera ett galleri med bilder från mässan  så snart vi kan.

 

Marvels värsta fiende

Mer hjältar och mer nörderi. Igår kom trailern till 2016 års första riktigt stora koloss, Batman V Superman:Dawn Of Justice (Puh!).

Jag har som alltid inte sett någonting förutom den alldeles för avslöjande och destruktiva Comic Con snutten Warner Brothers skamset fick sända ut, efter att ha misslyckats med att hålla mässhallen i San Diego smartphone fri.

Men i och med den nya snutten där DCs finaste trio av hjältar sammansluter sig har överväldigande kritik börjat komma. För alla militanta fans som försvarat regissören Zack Snyders samtliga beslut – som Gal Gadots rollbesättning, den sedvanliga Snyder-estetiken, och såklart den där Frank Miller inspirerade Batman-dräkten, verkar det nu som om hybrisen eller den naiva optimismen slutat.

På flera håll och kanter rasar nu kritiken, allt ifrån att trailern gett iväg för mycket (varför får jag för mig att jag hört det där förut ? Ursäkta arrogansen) till att Jessie Eisenbergs Lex Luthor känns forcerad och fel.

Alla vet vad jag anser om de kommande DC satsningarna, Zack Snyder har egentligen aldrig producerat något som fallit mig helt i smaken. Måhända att Watchmen fungerar, men det är primärt för den råa styrkan som återfinns i Alan Moores geniala story, filmiskt är den precis lika steril,torr och stel som alla Snyders projekt.

Flera analytiker,experter och regissörer spår gärna serietidningsfilmens död. Stora tänkare som Steven Spielberg pekar på en otäck likhet med 60-talets westernfilmer. Andra skriker högt och spår domedagen i och med Age Of Ultrons något svagare inkomster kontra del ett.

Döden kan komma men inte genom några av dessa faktorer. Att Age Of Ultron inte rusade ifrån sin föregångare är ingen konstighet i ett nuvarande klimat där inprincip varenda film har underpresterat mot sina tidigare eskapader, titta bara på Hunger Games och Spectre. Den amerikanska ekonomin är fortfarande en osäker plats där hyror ökar drastiskt och suger upp stora delar av kassan för bio.

Om döden kommer så gör den det via DC eller 20th Century Fox.

Deadpool ser lika intressant ut som nästa års skattedeklaration och Suicide Squad har jag redan satt cirkelsågen i. Kvalitet spelar stor roll, Ant-Man kämpade upp sig upp på otroliga 500 miljoner dollar genom positivt  ’’word by mouth’’, Fantastic Four (årets sämsta film, alla kategorier) dog på samma princip.

De infektioner eller skador som usla eller misslyckade satsningar kan innebära är det virus som kan komma att slå hårdast mot Marvel och deras fortsatta framgångar. För utanför denna cirkel av dedikation och nörderi på hög nivå, skulle jag gissa att en stor del av publiken inte sitter och kategoriserar och analyserar om filmen kommer från Warner Brothers stall eller Marvels.

Det hela kan i värsta fall slut med att den generella publiken klumpar ihop allt som en enda sammanlagd middag där det välsmakande rätter blandas med pulver-såser och mos.

För oss som växt upp med figurer som Spider-Man,Captain America eller Batman har 2000-talet varit en dröm. Christopher Nolan välsignade oss med visioner vi aldrig kunde ha drömt om för bara ett par år sedan. Marvel gjorde det omöjliga i och med den första Avengers-filmen. Jag kan bara ana att det skulle göra ont i fler hjärtan än mitt eget om klantar och klåpare som Josh Trank och David Ayer innebär digerdöden för denna historiska era.

batsignal

”Alla som ser ljuset får se mig gratis….”