Etikettarkiv: The Hunger Games

We Can Be Heroes Berwaldhallen 13-10-2018 Recension 

Publicerad den av

07

Summering: Efter en lite tafatt konsert – Score från förra året i samma lokal, slår nu Orvar Säfström och Sveriges Radios Symfoniorkester tillbaka med en sjuhelsikes spelning, det  känns som ett enda långt symfoniskt smörgåsbord, bestående av några av popkulturens mest kända musikaliska stycken. 

I inledningen ger Säfström en bra sammanfattning av vad publiken tidigare har fått se och höra, denna kväll får spelmusiken minimalt med utrymme och fokus läggs på filmvärldens hjältar, inte bara de som har sitt ursprung i serietidningsvärlden, antihjältar och moderna ikoner som Katniss Everdeen och Max Rockatansky (Mad Max) har också en plats i repertoaren denna kväll. Tidigare konserter har varit välfyllda – ofta helt utsålda, men denna gång så har man tvingats arrangera hela fyra stycken separata spelningar för att möta den enormt stora efterfrågan. Att själva spellistan innehåller världskända axplock från Indiana Jones och Star Wars bidrar självklart till att detta blir något mer tillgänglig konsert. Ett stort antal småbarn syns till i Berwaldhallens foajé och för ett stort antal besökare är detta förmodligen deras första symfoniska konsert.

03.jpg

Tillbaka Till Framtiden 

Media har också uppmärksamt denna konsert, bland annat med en stor artikel i Dagens Nyheter , förväntningarna är således höga och den här kvällen lever upp till det den så kallade ’’hypen’’. Konserten inleder med Danny Elfmans gotiska och kolsvarta tema från Tim Burtons Batman årgång 1989, de dova trumpeterna och de hotfulla stråkarna låter bättre än någonsin och framförandet är så starkt att det till och med överträffar originalinspelningen. Berwaldhallens fantastiska akustik ger samtliga instrument flera kvadrat mil med fri yta, det blir som en nostalgisk tidsmaskin där jag tas tillbaka till den där sommaren år 2002 då jag såg filmen på ett slitet VHS-band. 

Ribban är därmed satt, konsertens höga tempo tillsammans med Säfströms sedvanligt fenomenala presentation, gör att euforin nästan aldrig vill lägga sig. Både temat till Indiana Jones: Raiders Of The Lost Ark och Terminator 2 är något mer strömlinjeformade än vi är vana vid. Och de komprimerade stråkarna från Brad Fidels ursprungliga komposition, är svåra att återskapa utan efterarbete, men trots det så målas den brinnande lekplasten upp framför publikens ögon, finalen som till största del bara består av slagverk får hela salen att vibrera. 

073

Konststycke 

Även om Mad Max: Fury Road är mest känd för sitt eldiga utseende, så har man lyckats klämma in ett litet dämpat stycke från filmen, detta blir en bra stund för reflektion. 

Serietidningsförlaget DCs filmatiseringar är nästan uträknade, inte ens framgångarna med Wonder Woman har ändrat skutans riktning. Rupert Gregson Williams soundtrack till filmen är förhållandevis anonymt, men mot slutet så kastar man in en liten överraskning i form av rakbladstemat som Hans Zimmer skrev, förvisso har vi ingen Tina Guo på distad cello men orkesterns blåssektion gör ett bra jobb att emulera det numera kända tjutandet som får publiken att vilja ta på sig sandaler och dra fram ett sylvasst svärd. 

Första akten avslutas med en ren kavalkad i John Williams kanske mest älskade arbete – Star Wars. Far And Away-konserten för två år sedan hade ett mer traditionellt upplägg då det kom till att uppleva rymdsagan, denna gång får inte höra det helt sönderspelade temat. Istället får vi en Carrie Fisher-hyllning i och med ’’Princess Leia’s Theme’’, och sedan bär det av raka vägen mot den ’’moderna’’ trilogin där Rey’s diskreta tema spelas för första gången… i Sverige… 

Jag ställer mig dock en smula skeptisk till varför man har redigerat i det fantastiska spåret ’’The Jedi Steps’’ och inte tagit med den väldigt emotionella versionen av ’’The Force Theme’’ som fortfarande framkallar en tår då man minns tillbaka på scenen då Rey räcker fram ljussabeln till Luke Skywalker. Allt avslutas i alla fall med en explosiv och bombastisk version av själva finalmusiken som spelas under The Force Awakens eftertexter, där får vi höra Kylo Rens marsch, sedan den mullrande musiken då motståndsrörelsen och elitpiloten Poe Dameron flyger in över sjön på planeten Takodana. 

16

Even Better Than The Real Thing 

Efter en kort paus så får äntligen sopranen Sabina Zweiacker ställa sig på scenen, efter att hennes framförande av ’’The Dragonborn Comes’’ från The Eldar Scrolls V: Skyrim, publicerades på YouTube så har klippet setts över 14 miljoner gånger. Denna gång får Zweiacker inleda med den fantastiska ’’Into The West’’ från The Return Of The King – som Annie Lennox vann en Oscar för. Jag har hört Lord Of The Rings-filmernas egen kompositör Howard Shore dirigera kungliga filharmoniska symfoniorkestern i detta bejublade spår med operasångerskan Ann De Renais. 

Men kvällens version är faktiskt än bättre. Zweiackers röst är ett par oktaver högre än Annie Lennox, något som hon utnyttjar genom att ta i med allt hon har i den diskreta men kraftfulla refrängen. Sedan får vi kvällens sista spår som kan kategoriseras som något mindre etablerat, Jennifer Lawrence må vara en av världens mest välkända aktörer, och hon har The Hunger Games att tacka för sina framgångar. Men förutom den välkända visslan, så är musiken utav James Newton Howard inte lika välkänd, Zweiacker stannar kvar och fungerar nu som en mer tillbakadragen kör. 

Sedan är det slut med finliret eller konstpauserna, John Williams överdrivet pampiga tema från Richard Donners Superman innehåller så mycket brass och hjältemod att man nästan hånler. Men mäktigt blir det då hela blåssektionen blir högröda i ansiktet då det får testa sina lungors uthållighet. 

0221

Assemble 

Därefter kliver Säfström på scenen och påpekar det uppenbara faktumet, vart är musiken från Marvels gigantiska filmserie ? I publiken sitter ett antal unga besökare, ett par av dem ser måttligt roade ut, men när det blir klart att man skall spela en hel svit från Marvel filmiska universum, så är det som att någon injicerat hela publiken med en adrenalinspruta. De tre ursprungliga hjältarna – Iron Man, Captain America och Thor får alla en del av kakan, men det är då Alan Silvestris otroliga tema från The Avengers stormar in som gör starkast avtryck, synen av så många förundrande leenden är närmast oförglömligt.  

Urpsrungligen var det tänkt att Hans Zimmers musik från Gladiator skulle avsluta konserten, men på allmän begäran så har man nu beslutat att spela ’’The Dragonborn Comes’’. Flera i publiken har kommit långväga för att få uppleva detta fantastiska stycke musik. Hur makalöst det än är så börjar det kännas lite förutsägbart att spåret återigen ligger mot slutet av konserten, att placera  det tidigare i showen hade varit betydligt mer spännande. Hur som helst är framförandet klanderfritt och publiken utdelar så mycket applåder att dirigenten Charles Hazlewood får vänta ett antal minuter för att han skall kunna fortsätta. 

Hans Zimmers gigantiska musik – från Ridley Scotts sista riktigt bra film, är närmare femton minuter långt och är nästan lika mäktigt att uppleva som då Zimmer själv var här och hade med sig ett specialsytt band för sina kompositioner. Efteråt är publikresponsen gigantisk och Säfström leker rockstjärna då han kastar sig ned på scenen och eggar publiken att jubla än mer. 

02

Big old bad James Bond 

Som alltid så väntar ett extranummer, men denna gång är det ett mysterium vad som faktiskt skall avsluta konserten. Sedan så slår orkestern ned molltonerna och extranumret framträder… Det är Adeles helt obeskrivliga Skyfall från filmen med samma namn. Sabina Zweiaker må vara en fantastisk operasopran, men inte ens hennes starka röst kan mäta sig med Adeles sanslösa inlevelse och fraseringar, nu är den lilla detaljen inget som förtar överraskningen eller glädjen över det faktum att vi får ett ’’helt nytt’’ extranummer. Orkestern levererar kompet med superb precision och extasen efteråt slår samtliga av de tidigare konserterna som vi fått uppelva i Berwaldhallen. 

Med sin fantastiska spellista, strålande musiker och sångare samt en konferencier som hör till landets mest underhållande, så blir denna kväll helt och hållet makalös. 

Betyg 9/10 

The Darkest Minds Recension 

Publicerad den av
002

All images courtesy and copyright of 20th Century Fox

Summering: Intetsägande nonsens som är för våldsamt för de yngsta och för banalt för de äldre. 

Hunger Games-vågen visade sig vara över då Allegiant – den andra uppföljaren till Divergent, tog efter den tyska zeppelinaren Hindenburg och brann ned till ingeting. Efter Harry Potter så letade varenda studio i Hollywood efter en liknande inkomstkälla, försöken var många – primärt under perioden 2005 – 2010. Ett par exempel på några av dessa bedrövliga försök kan hittas i fantasy fiaskot Eragon och New Line Cinemas katastrofala Guldkompassen. Hunger Games var det enda som ens kom nära att kunna jämföras med äventyren på Hogwarts – ekonomiskt, och då talar vi om ett par hundra miljoner dollar mindre för Jennifer Lawrence och hennes Katniss Everdeen. 

Dessa oinspirerade försök till att skapa en ny filmserier för en hungrig tonårspublik har också blivit mindre relevanta i och med framgångarna för Star Wars och Marvel Studios. The Darkest Minds känns som den där gästen som anländer ett par timmar försent och har klätt upp sig i en kycklingkostym men på plats inser att maskeraden var förra månaden. Från första början är det lika tondövt som då western stjärnorna Clint Eastwood och Lee Marvin försökte sig på att sjunga i Guldrushens Glada Dagar. 

009

Tjuvar

Även om filmen bygger på en novell av författarinnan Alexandra Bracken, så känns allting som den värsta sortens plagiat, att 20th Century Fox står som avsändare får väl ändå ses som tursamt, detta då man stjäl allt man kan från studions X-Men-filmer till lågbudget filmen Chronicle, som båda får se sig bestulna på precis allting. 

Att det känns tjuvaktigt råder det inget tvivel om, det finns inte en enda komponent som leder till någon större inspiration eller tändning för publiken. Det faktum att affischen måste klargöra att Arrival och Stranger Things producenterna Shawn Levy och Dan Levine är involverade, är lika missvisande som att en lådbil har lika många hjul som en Porsche.

0151 

Våld och mörker 

Inte blir det bättre av att The Darkest Mind är onödigt mörk och våldsam. Samtidigt som det sker avrättningar och massinlåsning utav barn, så kör man på ett huvudspår där man lyckats pressa in en tårdrypande och smetig sentimentalitet som är så sötsliskig att den nästan kväver tittaren. 

Då budgeten till största del verkar ha lagts på att köpa in mängder av gräslig licensierad musik, så får dekor och kvalitativa skådespelare se sig reducerade till ingenting. Det dystopiska landskapet ser mer ut som ett fridfullt promenadstråk. Men inte ens en blomstrande skog skänker någon skönhet åt ett foto som är dränerat på färg och ljus, all form av lyster raderas kvickt. 

001

Likblekt skådespel

Om det sakans färg i det visuella, så är det ingeting emot det likbleka karaktärerna och deras helt nollställda skådespelare. Det säger väl sig självt; när det största dragplåstret är Mandy Moore så borde brasklappen genast tas fram. Till och med Gwendoline Christie känns liten och ynklig i sin roll. Manuset hjälper inte heller till, romantiken här får Grease att framstå som ett tungt och realistiskt relationsdrama. 

Det är faktiskt något svårt att skriva en fullgod recension av The Darkest Minds då den är intetsägande och tillsluten som en mussla. Allting ägnas åt den smärtsamt usla dramatiken vilket gör att korta speltiden känns som ett par livstider på Kumla. Det är en ren bragd att hålla sig vaken genom hela eländet. 

The Darkest Mind är essensen av total tristess och brist på fantasi, att kalkera en sträckgubbe är mer givande än att lägga pengar och tid på detta. 

Betyg 1/10 

Mother Recension 

Publicerad den av
005

All Images Copyright Paramount Pictures 2017

NU RÄCKER DET ! Ibland måste man ryta tillbaka, ta i rejält. Darren Aronofsky och Jennifer Lawrence har inte bara gjort årets sämsta film, de har nära på skändat filmmediet och jag kan enbart mana till en totalt bojkott. 

Låt oss då börja relativt lugnt och systematiskt, problemet i Mother är inte bara dess helt menlösa berättelse eller sinnessjuka vändningar. Det finns något djupare och klart mer obehagligt än bara en dålig film.

Jennifer Lawrence har sedan hennes debut i Winter’s Bone varit ett enda stort personligt frågetecken. Prestationen hyllades och skulle även bli nominerad till en Oscar. Av allt som fanns att hämta från Winter’s Bone så var Lawrence det som var absolut minst inreessant. En både tråkig och anonym insats som inte på något sätt motiverar de framtida erbjudande hon skulle få.

När The Hunger Games slog ned som en bomb, gjorde den Lawrence till ’’superstjärna’’ och hon rusade till toppen av förstasidor och trendiga magasin.

Nu kallad ’’JLaw’’ blev tjejen från Kentucky ett sällan skådat fenomen, bara något år efter framgångarna med The Hunger Games så kunde hon ta emot sin första Oscar.

På pappret är det såklart en fantastisk historia, där en mycket ung kvinna från enkla och ganska tuffa förhållanden tar sig till toppen av Hollywood. Att kritisera Jennifer Lawrence är nästan som att be om hatbrev och stämplar som sexist.

0033

Ett hycklande 

I flera av de stora tidningarna har Lawrence gått ut med åsikter som ofta hyllas som progressiva. Tex hennes position kring lika löner för kvinnor inom filmindustrin. På ytan verkar det både legitimt och vettigt. Men det är just en yta, Lawrence går i ren polemik med sina åsikter genom att medverka i Mother och sitt agerande utanför kamerorna. 

I en nyutgiven intervju med talkshowvärden Seth Meyers så berättar ’’den store’’ Jennifer om ett möte med en berusad man, som efter mindre gräl slutade med att mannen fick öl hällt över sig och se sig öppet förnedrad av Lawrence och hennes sällskap. I vilket annat fall som helst hade  detta blivit skandalnyheter, tänk er Mel Gibson i samma ställning (detta är inte ett försvar av något utav Gibsons motbjudande utspel). Men när det kommet till Jennifer Lawrence speglas detta som något häftigt och hedervärt där ingen vågar ifrågasätta.

Jag vill här också klargöra att jag inte är ute efter något karaktärsmord på Lawrence och använder enbart dessa faktorer som de första byggstenarna i min åsikt kring varför Mother är en grotesk skapelse.

006

En enda bra film 

Nu till regissören Darren Aronofsky, han har vid ett tillfälle bevisat sig vara mycket duktig med att hantera karaktärer som lever på samhällets utkant, Requiem For A Dream är för extrem för min egen del, men The Wrestler är en mycket stark berättelse där Mickey Rourke förmodligen gör sitt livs största insats, och som en bonus stod ingen annan än Bossen själv för filmens fantastiska titelspår. Dock så var detta inget Aronofsky värdesatte särskilt mycket inför nästa film som blev Black Swan med den som alltid stele Natalie Portman, filmen var en överspänd axelryckning.

Sedan kom Noah, en film där Russel Crowe och Jennifer Connelly får göra sig till åtlöje genom att springa runt i kliande säckar och vifta med armarna. Noah är en katastrof som inte ens skulle fått ta rum i svinstian på den riktiga arken.

Aronofsky har ofta kallats pretentiös men med Jennifer Lawrence vid sin sida slår de alla rekord.

Med ’’otroligt kreativa’’ inslag som att alla karaktärer saknar namn och ett händelseförlopp som är lika segt som en lada full med döda zombies. Det är inte bara tilltalsnamn som karaktärerna saknar, även personlighet eller ens relevans är som bortblåsta.

0043

Motorsågsmassakern möter Lilla Huset På Prärien 

Mother marknadsförs som en hipp skräckfilm, men för de som letar efter en ny Annabelle kommer nog sätta sina popcorn och läskedryckssugrör i halsen. Den största delen av Mother får vi följa en närmast bedövad Jennifer Lawrence som verkar tro att hon medverkar i någon bortklippt sekvens från TV4 programmet Bygglov, där hon blandar lite målarfärg och sömnigt går runt i ett hus som närmast kan beskrivas som en arkitektonisk mardröm. De inledande minutrarna får jag för mig att Aronofsky velat blanda Lilla Huset på Prärien med skjulet från Motorsågsmassakern, slutresultatet är dock sämre än att öppna en burk surströmming i en trasig hiss.

Och så fortsätter pinan. Jennifer går runt i det karga huset och bökar med lite tvätt och hemstädning, tillslut börjar jag tro att hon letar efter ett ROT eller RUT-avdrag. Samtidigt får en helt tragiskt tam Javier Bardem se sig förstöra hela sitt rykte som aktör genom sin medverkan. Någon skräck förekommer inte alls, ja, förutom den som är tristessen att bevittna hushållssysslor i över en timme.

Om Mother bara hade varit ett tråkigt isoleringsdrama så hade det räckt för ett lågt betyg, men när väl Ed Harris och Michelle Pfeiffer kommer in i bilden så känner jag hur de tektoniska plattorna rör på sig och slukar hela biografen.

Härifrån börjar ett rent utsagt groteskt predikament som innebär att Jennifer Lawrence visar upp sina enda två förmågor: att skrika och spela livlös. Detta enerverande skådespel har alltid varit närvarande i hennes tidigare roller, men här tas det till nya nivåer av plågor. När det sker för tredje gången är jag beredd att ringa till akuten, be om en ambulans samt en tvångströja för att stilla manin.

Varenda person i filmen är ett psykotiskt nervrak som får mig att överväga att låsas in på isoleringen för resten av mitt liv.

mother3

Ett manus från helvetet 

Darren Aronofsky har bestämt sig för att leka gud. I ett helt virrigt uttalande från Venedigs Filmfestival i augusti 2017 så språkar han om dagens världsläge och hur det motiverat honom att skriva detta ’’unika’’ verk som aldrig kan reproduceras. Sedan drar han en spritmetafor där han förlöjligar sig ytterligare, man kan fråga sig hur många snaps som tagits innan skrivandet av manuset ? Enligt uppgift slutfördes första utkastet på fem dagar, jag tror närmare bestämt att detta är ett falsarium och föreslår att korrekt tid för slutförande legat kring fem minuter, max.

Det finns en helt odräglig dryghet genom Mother, den är som gjord för den mest cyniska nihilist, man drar gärna bibliska referenser och tar till de mest motbjudande medel för att chockera.

Filmen vältrar sig i vulgaritet och smetar på med en falsk yta av intellektualitet.

Grotesk

Mother passerar ofta gränsen för uselt, provokativt eller ens sunt. Man lägger inga band på sig utan staplar skräp på skräp tills man på babyloniskt vis utplånar sig själv. Tyvärr drar man med sig hela sin publik i denna kollaps, jag kan inte påminna senast jag såg en regissör göra narr av hela mänskligheten och filmmediet på ett såhär förödmjukande sätt. Jag är till och med beredd att gå så långt att kunna påstå att det finns en ådra av ondska i all denna cynism och självupptagenhet.

Det är en äcklig, motbjudande, grotesk upplevelse där skaparna bakom filmen står och skriker sig hesa av beundran inför sin egen spegelbild. Det är mer uppblåst än Donald Trump och Jan Guillous egon kombinerat. Till och med Guy Ritchies mardrömslikt usla King Arthur: Legend Of The Sword är mästerlig i jämförelse.

Det värsta av allt i denna lervälling av förnedring, hån och äcklig hybris är faktiskt vad Jennifer Lawrence och Darren Aronofsky skulle kunnat ha gjort.

En skymf

Båda har makt nog att kunna göra eller representera projekt som skulle kunna ha en positiv inverkan på världen. Men istället tar dem tillfället i akt att likt ett par besatta apor stå och hoppa upp och ned medan de dunkar sig själva i ryggen. Och framförallt för Jennifer Lawrences del är detta en skymf mot alla hennes fans och beundrare, främst då flera av dem är mycket unga och per automatik är redo att se filmen.

Om jag kunde skulle jag låsa in Mother tillsammans med det radioaktiva avfallet från Forsmark. Jag kan inte i tillräckliga ord uttrycka hur vidrig filmen är.

Betyg 1/10   

Marvels värsta fiende

Publicerad den av

Mer hjältar och mer nörderi. Igår kom trailern till 2016 års första riktigt stora koloss, Batman V Superman:Dawn Of Justice (Puh!).

Jag har som alltid inte sett någonting förutom den alldeles för avslöjande och destruktiva Comic Con snutten Warner Brothers skamset fick sända ut, efter att ha misslyckats med att hålla mässhallen i San Diego smartphone fri.

Men i och med den nya snutten där DCs finaste trio av hjältar sammansluter sig har överväldigande kritik börjat komma. För alla militanta fans som försvarat regissören Zack Snyders samtliga beslut – som Gal Gadots rollbesättning, den sedvanliga Snyder-estetiken, och såklart den där Frank Miller inspirerade Batman-dräkten, verkar det nu som om hybrisen eller den naiva optimismen slutat.

På flera håll och kanter rasar nu kritiken, allt ifrån att trailern gett iväg för mycket (varför får jag för mig att jag hört det där förut ? Ursäkta arrogansen) till att Jessie Eisenbergs Lex Luthor känns forcerad och fel.

Alla vet vad jag anser om de kommande DC satsningarna, Zack Snyder har egentligen aldrig producerat något som fallit mig helt i smaken. Måhända att Watchmen fungerar, men det är primärt för den råa styrkan som återfinns i Alan Moores geniala story, filmiskt är den precis lika steril,torr och stel som alla Snyders projekt.

Flera analytiker,experter och regissörer spår gärna serietidningsfilmens död. Stora tänkare som Steven Spielberg pekar på en otäck likhet med 60-talets westernfilmer. Andra skriker högt och spår domedagen i och med Age Of Ultrons något svagare inkomster kontra del ett.

Döden kan komma men inte genom några av dessa faktorer. Att Age Of Ultron inte rusade ifrån sin föregångare är ingen konstighet i ett nuvarande klimat där inprincip varenda film har underpresterat mot sina tidigare eskapader, titta bara på Hunger Games och Spectre. Den amerikanska ekonomin är fortfarande en osäker plats där hyror ökar drastiskt och suger upp stora delar av kassan för bio.

Om döden kommer så gör den det via DC eller 20th Century Fox.

Deadpool ser lika intressant ut som nästa års skattedeklaration och Suicide Squad har jag redan satt cirkelsågen i. Kvalitet spelar stor roll, Ant-Man kämpade upp sig upp på otroliga 500 miljoner dollar genom positivt  ’’word by mouth’’, Fantastic Four (årets sämsta film, alla kategorier) dog på samma princip.

De infektioner eller skador som usla eller misslyckade satsningar kan innebära är det virus som kan komma att slå hårdast mot Marvel och deras fortsatta framgångar. För utanför denna cirkel av dedikation och nörderi på hög nivå, skulle jag gissa att en stor del av publiken inte sitter och kategoriserar och analyserar om filmen kommer från Warner Brothers stall eller Marvels.

Det hela kan i värsta fall slut med att den generella publiken klumpar ihop allt som en enda sammanlagd middag där det välsmakande rätter blandas med pulver-såser och mos.

För oss som växt upp med figurer som Spider-Man,Captain America eller Batman har 2000-talet varit en dröm. Christopher Nolan välsignade oss med visioner vi aldrig kunde ha drömt om för bara ett par år sedan. Marvel gjorde det omöjliga i och med den första Avengers-filmen. Jag kan bara ana att det skulle göra ont i fler hjärtan än mitt eget om klantar och klåpare som Josh Trank och David Ayer innebär digerdöden för denna historiska era.

batsignal

”Alla som ser ljuset får se mig gratis….”