All images courtesy and copyright of 20th Century Fox 2020
Summering: Hopplöst menlös pekoral som gjorts outhärdlig i och med sin svenska dubbning.
Då man skriver recensioner med relativt hög frekvens, så försöker man att hålla formen och innehållet någorlunda varierat. Det finns alltid en risk att recensioner förvandlas till långa och malande listor där man endast går igenom diverse attribut, och avgör om de kan ses som lyckades eller inte. Men en gammal och trist käpphäst; om hur frustrerande och destruktiv en dubbning kan vara, måste, tyvärr, dras fram ännu en gång då Spies In Disguise diskuteras. Även om Sverige har lyxen att få flertalet animerade filmer i originalversion, så är dessa i kraftigt minoritet då vi ser till vilka versioner som distribueras över hela landet. Den klassiska trion av Stockholm, Göteborg och Malmö, förblir platserna där man – med lite tur, kan få se Tom Hanks gestalta Woody från Toy Story, istället för Jan Mybrand.
Eftersom den lokaliserade versionen, de facto, är den mest förekommande på svenska biografer, så är det delvis förståeligt att pressvisningarna, uteslutande, presenterar den dubbade utgåvan. Men det råder inget tvivel om att uppgiften att bedöma, görs tusen gånger svårare då man sänker ned en slöja av obekväma översättningar och haltande skämt som aldrig var menade att fungera – eller ens användas, utanför det engelska språket.
Inte mycket att titta på
Då det gäller Pixar, eller Disney Animation Studios, så kan man åtminstone häpna över den fantastiska animationen och den makalösa tekniken som filmskaparna har till hands. Frost 2 och Toy Story 4 är två exempel där de visuella egenskaperna fortfarande har potens nog att få oss att glömma att vi fått Salem El Fakir som snögubben Olof, och inte Josh Gad.
Blue Sky Studios spelar inte ens andra fiol i diskussionen om att vara en potentiell konkurrent till Pixar. Illumination har med sina gapiga Minions, gjort ett marginellt avtryck inom popkulturen, men i jämförelse med karaktärer som Elsa, eller ens sportbilen Lightning McQueen, så står sig det mesta platt. Blue Skys allra populäraste filmserie – Ice Age, har, precis som våra egna glaciärer, smält bort och marginaliserats för varje år som gått. Studion är inte heller nära att uppnå samma tekniska briljans som konkurrenterna. Estetiken och animationen i Spies In Disguise är kraftigt daterad och i det närmsta menlös. Framförallt då vi för någon månad sedan fick återse det idylliska landskapet runtom staden Arendelle. Karaktärsdesignen är i sina bästa stunder en plattare och billigare version av Pixars Superhjältarna, ordet lojt summerar för övrigt det mesta som har med Spies In Disguise att göra.
En dubbning som driver änglar till vasinne
Eftersom vi inte har mycket att titta på, så utelämnas vi till en dubbning som kan få änglar att mista sitt tålamod. Spies In Disguise har ett manuskript som är överfullt av moraliska pekpinnar som är lika trevliga som att bege sig in i en överväxt skog, bestående av endast brännässlor. Många gånger är det så pass påträngande att det känns som att filmskaparna tror att detta är första dagen på dagis, och inte en obekymrat underhållande familjefilm. Med exempel som Insidan ut och Coraline, så finns det inga som helst anledningar att göra barn- och familjefilmer, till rena söndagsskolor. Och då den svenska dubbningen möter denna osannolikt tradiga patetik, så känns det som att biosalongens väggar börja rämna.
Än värre blir det då vi har vetskapen om vad vi går miste om i den engelska versionen, med aktörer som Will Smith, Tom Holland och Karen Gillan, för att nämna ett par. Det är som att vara mitt inne i en medioker Big Mac och plötsligt få veta att restaurangen intill är en Michelin-krog som just satt ned sina priser till en krona per rätt.
Menlös pastisch
Filmens ton och karaktär är minst lika splittrad och förbryllande. James Bond parodin – och pastischen, har blivit minst lika ikonisk som den filmserien om världens mest kända spion. Spies In Disguise gör absolut ingenting för att röra runt i den tråkiga och bekanta gryta. Det är också aningen bisarrt hur filmen – många gånger, verkar vara mer intresserad av att emulera Marvel Studios filmer som Captain America The Winter Soldier – och Civil War, kontra en klassisk Bond-film.
Med allt detta sammantaget så återstår en ytterst ointressant film som i sitt lokaliserade skick är i det närmaste omöjlig att se utan att grimasera utav pinsamhet. Att ett av filmens många – tafatta, skämt går ut på att lägga ett ägg, känns dock olustigt passande.
All images courtesy and copyright of Nordisk Film 2020
Summering: Kompromisslös och oupphörligt intensiv upplevelse som briljerar på alla tänkbara plan.
Första världskriget har den senaste tiden blivit mer förekommande i populärkulturen. Svenska DICE lät sitt Battlefield 1 utspela sig under tidsperioden, likaså Patty Jenkins Wonder Woman och nu senast så gjorde Peter Jackson tekniskt trolleri med sin dokumentär They Shall Not Grow Old. Där det andra världskriget figurerar konstant i media, så har det första inte fått samma chanser att dramatiseras i samma frekvens.
Inte för att det fanns någon brist på varken dramatik eller skräckinjagande berättelser från ödelandskapen, de brutala slagen, eller de miljontals livs som offrades.
Sam Mendes är udda på så sätt att hans bakgrund som teaterregissör, inte alltid verkar lämpa sig för renodlad dramatik på film. Den teatrala och något övertydliga regin från teaterscenen blir ofta ett hinder för Mendes då han ger sig i kast med familjekonflikter och verbalt våldsamma sammandrabbningar i American Beauty och Revolutionary Road. Men när Mendes gör action, eller krigsfilmer, så förvandlas han till en mästare som exemplifierar sig med fantastiskt berättande, otroliga bilder och en osannolik förmåga att bygga upp spänning. Road To Perdition, Jarhead och – såklart, Skyfall, är de filmer som bäst exemplifierar Mendes som en regissör världsklass.
1917 blir ytterligare ett exempel på Mendes oerhörda förmåga att blanda action, spänning och trovärdig dramatik. I en tid då vår moderna krigsföring sker från kontroll – och mötesrum, så är det lätt att glömma bort att det först världskriget representerar slutet på ’’traditionell’’ krigsföring; då tusentals mannar ställdes mot varandra, och där man inte bombade civilbefolkningen. Därför är det paradoxalt att vi fått så relativt få berättelser om kampen i lervällingen som var skyttegravarna på västfronten den mänskliga faktorn i att behöva spendera evigheter i en skyttegrav, omgiven av fiender, död och smuts, borde ha attraherat mer uppmärksamhet under årens gång.
Och det är just soldaten som står i centrum i 1917, det stora kriget må vara inne på sitt sista år, men striderna och förlusterna är ändå förödande. Istället för att ta sikte på den större – och mer, traditionella bilden, med generalstaber och överblickar över kartor som ringar in slagfältens storlek, så tar Sam Mendes och minskar sitt fokus och låter oss följa två soldater som ombes agera budbärare i en tid då telenät eller mer avancerade kommunikationsmetoder inte fanns till hands under ett fullskaligt krig. Och just ordet fokus blir ledordet för hela filmen.
Shoot To Thrill
Spectre må vara ett kapital misslyckande på de flesta plan, men ingen kan ha glömt bort den, tekniskt, geniala ineldningen där vi följer Daniel Craigs James Bond genom folkmassor och över hustak i Mexico City, allt i en enda tagning… Denna tekniska bragd återupprepas i 1917, fast till en helt annan grad. Identiskt med hur Alejandro González Iñárritu iscensatte Birdman, så är 1917 presenterad som en enda flödande scen som sömlöst rör sig utan klipp. Detta kan tyckas vara en gimmick av värsta stort, men genom att iscensätta ett krig med denna metod, så åstadkommer man stordåd i scener – som med en mer konventionell presentation hade varit betydligt mer ointressanta.
Genom att aldrig klippa ifrån, eller lämna huvudpersonerna, så skapas en vansinnig intensitet som får de flesta skräckfilmer att blekna. Små handlingar – som att gå ur skyttegraven eller bara att runda ett byggnadshörn, blir nu till en monstruös thriller, det finns inte ett ögonblick som inte är fyllt till breddgraden med ångest och skräck. Den ångestfyllda terrorn är konstant, varje sig det handlar om enkel förflyttning, eller den skräckfyllda uppgiften att gå in i det helt okända utan att kavalleriet väntar.
Gudabenådad fotograf
Med sig har Mendes den gudabenådade filmfotografen Roger Deakins. Det finns goda skäl till varför Deakins anses som en av industrins allra bästa och mest kompetenta. Mycket av färgpaletten från Skyfall återkommer, med en brandgul ljussättning som skapar osannolikt stämningsfulla silhuetter och skuggor. Man vågar också experimentera med sin färgpalett, som ändrar skepnad och nyans flera gånger om. Stanley Kurbick påstod sig sträva efter att skapa en vacker krigsfilm i Full Metal Jacket, det finns inget som helst vackert i massdöd, blod och våld, Deakins lyckas däremot rama in 1917 i tekniskt skönhet som aldrig värjer sig ifrån att visa makabra bilder över förruttnade lik eller sönderslitna kroppsdelar. Deakins får också de mest avancerade och svåra kameraåkningar att verka som en barnlek, det är en visuellt fulländad upplevelse, som trots utmaningen, med att behålla illusionen av en tagning, får det att framstå så naturligt och obehindrat lätt.
Utan kompromisser eller nåd
Men under all denna hantverksmässiga briljans och fantastiska teknologi, så berättar Mendes en otroligt intim och meningsfull berättelse, som berör alltifrån krigets meningslöshet och hur det mest heroiska kan visa sig vara helt obetydligt. Det är djärvt att hela denna helvetiska resa mot slutdestinationen, är befriad ifrån all form av överdriven pompös dramatik, där vi får mängder av brandtal, sentimentala historier och annat överflöd, som endast är till för att vrida om publikens tårkanaler.
1917 är lika narrativt kompromisslös som sitt visuella genomförande, man är inte rädd för att delegera storstjärnor som Colin Firth och Benedict Cumberbatch till biroller, och låta de betydligt mer oerfarna skådespelarna George MacKay och Dean-Charles Chapman få stå i centrum. Dessa två blir också en skådespelarmässig gestalt för hur hela filmen hanteras, utan skrupler – och nonsens. Skådespelet är direkt, prestigelöst och extremt intensivt.
Där våldet ofta kan vara en uttrycksform för att visa krigets offer och konsekvenser, så gör Mendes en väldigt tyst scen – mellan soldater, till en minst lika effektivt reflektion över effekten av evighetslånga strider och uppoffringar. I ett par unga soldaters ansikten så fångar man hopplösheten, likgiltigheten och försummade liv, utan att säga ett enda ord. Det krävs ingeting mer än ett par unga trötta anleten för att säga så mycket mer än Hacksaw Ridge eller Clint Eastwoods Iwo Jima-serie någonsin gjorde.
Fullkomligt slutkörd
Och mot slutet av denna helvetesresa, så är publiken lika utschasad och trött som filmens huvudpersoner, det känns som att man sprungit ett par hinderbanor under speltiden på under 120 minuter. Det är bara i två sekvenser där denna dramatiska brutalitet ger vika och rör sig åt det överdrivet emotionella. Men att haka upp sig på två sådana mikroskopiska detaljer vore ett tidigt aprilskämt. 1917 är ett överväldigande kraftpaket som lämnar tittaren skakad, hänförd och totalt slutkörd.
All images courtesy and copyright of SF Studios 2020
Summering: Det nya året och årtiondet börjar med fullkomlig travesti till film. Jag ber för mänsklighetens fortsatta överlevnad att detta inte upprepas.
Greta Thunbergs tal, om hur våra världsledare har misslyckats kapitalt med att stävja oss ifrån en mörk framtid, då klimatförändringar ödelägger vårt samhälle, kan ingen ha undgått. Det är sannerligen ingen ljus framtid vi har att se fram emot om vårt vårdslösa sätt att hantera vår planet inte upphör eller förändras radikalt.
Men som om detta inte var illa nog som ett incitament att återfå vår självbevarelsedrift, så har Michael Bay monstruösa filmserie Bad Boys fått nytt liv och har i och med det satt hela vårt kulturella arv i gungning. Vi har bara inlett vårt nya år, och årtionde, men redan nu så bävar jag inför vår fortsatta överlevnad om hutlöst skräp som Bad Boys For Life fortfarande tillåts att produceras.
Michael Bay har inte det bästa av renommé, hans ihåliga och ytliga filmer har blivit ett skolexempel på känslokalla sedelpressar. Bad Boys är essensen av allt som är Michael Bay, högljutt, nedsättande och smaklöst. Det är inte bara filmmediet som besudlas, utan även action genren, det finns så många exempel på fantastiska actionfilmer som utan problem kan respektera sin publik och göra stordåd utan att någonsin kännas själlösa.
Den här gången har Michael Bay lämnat över stafettpinnen till regissörerna Adil El Arbi och Bilall Fallah, vars CV är långt ifrån imponerande. Då Travis Knight fick ta ansvaret för Transformers spin-offen Bumblebee, så kunde man skymta en potentiell som serien kunde ha haft om Bay inte hade gått fram med sin groteska motorsåg och fascination för Megan Fox och Rosie Huntington-Whiteleys kroppsdelar.
Vårt framtida samhälle är i fara
Kanske, kanske, så kunde ett regissörsbyte göra detsamma för Bad Boys ? Omvandla serien till något som påminner om John Wick eller Atomic Blonde, två filmer utan större substans, men som åtminstone är dugliga som tillfällig underhållning. Men efter att ha behövt genomlida två timmar av sexism, pubertalt trams och gräsligt genomförande, så står det klart att det inte finns någon räddning för Bad Boys eller vårt framtida samhälle.
Att se på Bad Boys For Life är som att behöva återuppleva det värsta livet haft att ge; alla de där missade mötena, försenade tågen och gångerna då man klämt sin fingrar i diverse dörrar. Skillnaden är bara att allt nu ramas in av porrfilms-estetik som inte kan hålla kameran ifrån att visa inoljade och lättklädda damer som orsakar ett Pavlovianskt dräglande från Martin Lawrence och Will Smith karaktärer. Paola Nuñez är bara en av många som hamlar i ett sexistiskt skruvstäd, karaktären blir inte relevant och meningsfull för Lawrence och Smith förrän hon dragit på sig en klänning som är kortare än den svenska sommaren.
Vikingasjukan
De här pubertala trams-tendenserna visar att denna Michael Bay-smitta borde klassas som en lika seriös åkomma som den så kallade Vikingasjukan. Och det är inte bara i den pinsamma fascinationen för halvnakna kvinnor som filmen känns som en produkt från medeltiden. Bad Boys har alltid haft en moral som varit lika god som hos en krigsförbrytare, men denna gång försöker man sälja in en sjuklig dubbelmoral utan dess like. Upprepade gånger så försöker filmen övertyga och publiken om värdet i kärnfamiljen och broderlig vänskap, det här är inget annat än ren galenskap i en film som aktivt förespråkar att alla problem löses med övervåld och explosioner. Riktigt polisarbete är inte heller värt namnet,’’dumheter’’ som övervakning, detektivarbete eller DNA, är inte värt ett jota då man kan dra fram ett maskingevär och skjuta först och fråga sen, då alla är perforerade utav kulhål.
Precis som tidigare så är hela filmen en orgie i vulgärt våld där man vältrar sig i att på morbida vis ta död på så många som möjligt, på så kort tid som möjligt. Jag säger det igen; jag har inga som problem med våldsamma eller rent groteska produktioner, men det måste finnas någon flärd, funktion eller tanke bakom det hela. Detta är ren och skär barnslighet där man gör action genren till en privat lekstuga som man besudlar.
Kan bara skratta hysteriskt
Och egentligen är det ingen idé att fortsätta, någon berättelse värd namnet, finns inte, karaktärerna har samma djup som ett milliliter mått. I filmens mest banala, fåniga och överdrivna sekvens så brister det, i en uppsjö av explosioner, svordomar och hjärnsubstans så slutar mitt sinne att fungera, den enda reaktionen är ett hysteriskt och smärtsamt skratt som jag inte kan få stopp på, i den stunden dog allt hopp om en bättre framtid….
All images courtesy and copyright of SF Studios 2020
Summering: Dugligt rättegångsdrama med tveksam dialog
’’True Crime’’-vågen sköljer över hela världen. Här i Sverige har vi den ende, och eminente, Leif GW Persson i spetsen, som på ett underhållande och intressant sätt, delger förfärliga berättelser om brott, mord och död. För den som djupdykt och intresserat sig ytterligare för historier om människans värsta sidor, har med största sannolikhet redan uppsökt ett gäng kvalitativa utländska program och podcasts. Och för alla dem som gjort just det så är historien i Just Mercy bekant, trots sin verklighetsbaserade grund, och en, olyckligtvis, återkommande händelse, så dras själva filmen med att kännas ordinär och inte fullt trovärdig till följd av risig dialog.
Makabert samhälle
I en tid då den makabra amerikanska fängelseindustrin alltmer belyses i media, och en lika ohygglig statsapparat, som spärrar in människor på löpande band, så borde Just Mercy slå som en rivningskula mot det politiska etablissemanget i USA. Och då man fokuserar på de enorma orättvisor som rådde, och råder, i den amerikanska södern så lyckas man beröra. Den rasism och intolerans som filmens huvudpersoner behöver genomlida, är genuint obehaglig, provokativ och skrämmande. Man visar upp ett samhälle som helt och hållet har släppt taget om alla former av sunda rättsprocesser, och där man anklagar och dömmer efter fördomar och ingrodd rasism. Vi må ha rättshaveriet med Sture Bergwall, men vad vi får se prov på i Just Mercy får nästan vår egna nationella rättsskymf att blekna.
Bra ensemble
Och då filmen nosar på thrillerspåret så tuffar den på och känns inte alltför demonstrativ och övertydlig i sina tankar kring det amerikanska rättssystemet. De juridiska processerna förstärks av en mycket bra Michael B. Jordan som gör en dämpad och intensiv rolltolkning av advokaten Bryan Stevenson, även Jamie Foxx och Brie Larson gör goda insatser, där den senare av dem lyckas få stillastående pappersarbete att bli mer intressant än det har någon rätt att vara.
Risig dagssåpa
Regissören Destin Daniel Cretton har under sin karriär, uteslutande, hållit sig till mycket små och dramatiska filmer, de utforskar gärna intima och snåriga livsöden. Där Cretton visar god kompetens med thriller-inslagen så kan detsamma inte sägas beträffande den mänskliga dimensionen. Dialogen och manusarbetet känns som ett utkast till en riktigt risig dagssåpa. Det vilar något stelt och justerat över varje meningsutbyte, detta gör interaktionen mellan karaktärerna otroligt steril. Dessutom går hela filmen i den mest tårdrypande och sentimentala av stigar.
Som ett rent samhällsinlägg så är Just Mercy fullt godkänd, men det saknas udd. Samtidigt begås det inga monstruösa fel som gör filmen alltför paralyserad. Sättet man visar upp polisbrutalitet är också värd att lyftas fram. Men överlag så finns det få anledningar att motivera varför detta visas på en biograf, detta i en tid då så många andra, och likvärdiga, produktioner går direkt in på våra Netflix-konton.
All images courtesy and copyright of Nordisk Film 2020
Summering: Ett glödhett ämne blir ytligt och trivialiserat i tafatta försök att skapa satir och sarkasm.
Man skall aldrig döma boken efter omslaget. Men i fallet med Bombshell så är faktumet att regissören Jay Roach står som avsändare, och som tidigare gjort ’’stordåd’’ med Austin Powers och Meet The Fockers, minst sagt alarmerande. Roach ansats, till att klättra ett par steg på karriärs – och prestigestegen, med filmen om den svartlistade manusförfattaren Dalton Trumbo, var en god idé, men var i praktiken en ytterst tråkig, menlös och framförallt tandlös historia på film. Det finns exempel på hur regissörer som tidigare arbetat inom komedi har tagit steget över till mer seriösa och allvarliga projekt – se Adam McKay.
Även om jag själv har mer än ett antal invändningar gentemot McKays nuvarande filmer som The Big Short och Vice, så karvade McKay i alla fall ut en fåra där han spelade på egna regler. Det är mix av skrik, snabba klipp och tonvis med impulser. Denna hetsiga form har Roach försöka kopiera med Bombshell. Det finns bara ett problem, sarkasm och mörk komik har väldigt lite gemensamt med det aktuella ämne som filmen berör.
Monster
Roger Ailes var för ett par år sedan inte ett namn som gemene man kände till. Hans höger-vinklade och kontroversiella nyhetskanal FOX var, och är, däremot lika ökänd som Ailes själv skulle bli. Efter åratal av systematiska sexuella ofredanden, kränkningar och trakasserier, så tvingades Ailes avgå. Många ser Harvey Weinsteins fall som början på #MeToo-rörelsen, men såhär fyra år senare, så spelar sagan om Roger Ailes en minst lika viktig roll i hur snöbollen kom i rullning.
Efter Ailes bortgång, har massmedia, och även Hollywood, vågat träda fram och ge oss inblickar i mediagiganten FOX och dess grundare. The Loudest Voice, med Russel Crowe i huvudrollen, var först ut med att visa hur den amerikanska extremhögern fick sin största ledsagare i och med FOX. I Bombshell figurerar Ailes, men filmens fokus ligger på de kvinnor inom företaget som utsattes för Ailes osannolika övergrepp.
I takt med tiden
Mer tidsenligt och aktuellt kan det således inte bli. Det finns så mycket att säga, så mycket att förmedla, och förhoppningsvis så är detta bara början för filmer och TV-serier som vågar exponera mediabranschens tystnadskultur. Titeln Bombshell borde indikera att det väntar något explosivt, något omskakande och rejält kraftfullt. Men känslan som lämnar en då eftertexterna rullar, är en frustration över filmens mesiga attityd och rent imbecilla naivitet.
Det är inte alltid lätt att se på filmer som skriker, gormar och gestikulerar kring samhällets orättvisor och fel. För att göra det effektivt, emotionellt drabbande och medryckande, så krävs det kraft och kunskap. Jag har inga som helst problem med konstuttryck som är fyllda till bredden med ilska och pekar med hela handen. Med tanke på vad hundratals kvinnor behövt genomlida under årens gång tillföljd av monster som Ailes, Weinstein och Jeffrey Epstein, så är det inte fel att ryta till så att fönstren skakar.
Saknar uthållighet och reflektion
Olyckligtvis så har Jay Roach inte tillräckligt med uthållighet för att täcka hela Bombshell i något flammande raseri. Scener som borde få publiken att gå ned på alla fyra utav illamående, är för tama och saknar avgrundsdjup svärta. Just begreppet djup är nästan helt frånvarande, där man borde ha fokuserat på antingen Gretchen Carlson eller Megyn Kelly, så kastar man sig mellan filmens tre huvudroller och reducerar flera viktiga segment och beslut till trivialiteter. Många gånger så väljer Roach också att förenkla personerna. Både Carlson och Kelly är långt ifrån några helgon, och deras mer suspekta sidor berörs endast ytligt. Även om tystnadskulturen får sig en känga, så bibehåller filmen en märkligt mild attityd mot Kelly, som utan tvekan var högst delaktig i och med hennes beslut att vända blicken ifrån problemen.
Margot Robbies karaktär, som är en fiktiv konstruktion, är menad som en metafor för alla unga kvinnor som Ailes utnyttjade och manipulerade till att tro att sexuella tjänster skulle ge framgångar inom företaget. Men de avsnitt där Robbie står i centrum känns grovhuggna och livlösa. Robbie blir bara till ett trubbigt verktyg som är till för att ge publiken en generell inblick i vad Ailes utsatte så många kvinnor för. Mot slutet så väljer Roach att avsluta det hela med ett fullkomligt banalt sagoboks avslut, där det inte finns många, eller några, långtgående psykologiska konsekvenser tillföljd av åratal av förnedring och övergrepp.
Stark Theron
Tursamt nog så har filmen en livboj i Charlize Theron. Ännu en gång sminkad till oigenkännlighet, så gör Theron ett, till sättet, otroligt bra porträtt av Megyn Kelly, dennes röst och kroppshållning iscensätts exceptionellt av Theron. Och även om manuset är lika ihåligt som en fågelholk, så har Theron en sådan pondus och kraft i sitt skådespel, att hon lyckas göra karaktären till så mycket mer än manuset faktiskt är. Nicole Kidman och Margot Robbie har det svårare, Kidman är, osannolikt nog, reducerad till nästan ingenting, det mesta av hennes speltid ägnas åt tama möten och samtal. Och Margot Robbie agerar i sin tur ytligt och ger aldrig något riktigt avtryck, de tillfällen då den perfekta ytan brister och känslorna tar över, drabbar överhuvudtaget inte.
Ingen bombmatta
Bombshell är snarare en blindgångare kontra en bombmatta. Tiden är inne för att en gång för alla riva ned ridån och avslöja alla dem som, under så lång tid, utnyttjat sin makt och förstört så många liv, Bombshell lyckas inte ens ta sig fram till ridån.
All images courtesy and copyright of NonStop Entertainment 2020
Summering: Felprioriteringar och en gapig presentation skär sig mot en många gånger drabbande och intressant film.
The Farewell kan ha den nuvarande biorepertoarens allra fräckaste slogan – ’’Based On An Actual Lie’’. Vad denna osanning ställer till med, i den traditonella familjedynamiken, och hur främmande ens eget hemland kan vara efter en acklimatisering som immigrant, är två högst intressanta grundstenar att göra film på. Regissören Lulu Wang baserar The Farewell på sina egna erfarenheter kring en häpnadsväckande historia där en cancersjuk farmor, inte informeras om sitt tillstånd av varken läkare eller familj – någonting som filmen och Wang påstår inte vara alltför ovanligt i Kina.
Det är sannerligen ett dramatiskt dilemma som heter duga, men samtidigt är konceptet – att undanhålla så pass vital hälsoinformation, nästan obegripligt för oss i Väst. Därmed behövs det ett fundament där filmen – empatiskt, kan klargöra varför detta anses vara mer humant än att lägga alla korten på borden. Och i det hänseendet så når Wang aldrig fram till den brytpunkten att publiken får en någotsånär genuin förståelse för varför detta anses vara fördelaktigt. Slitningarna och frustrationen läggs helt hos Awkwafina som spelar Wangs alter ego, och skådespelarmässigt så gör denne ett helt superbt jobb. Awkwafina förmedlar stark integritet, intelligens och scennärvaro, och den plågsamma gången på äggskal – där man till varje pris vill gömma sanningen, sköts galant.
Svår ensemble
Övriga ensemblen har det däremot inte lika lätt. Där Awkwafinas karaktär Billi känns välutvecklad och genomtänkt, så blir varenda biroll – minus Shuzhen Zhao i rollen som farmor Nai Nai, till maskindelar som artificiellt för berättelsen fram. Dessutom är ingen person utanför Awkwafinas särskilt intressanta, sympatiska eller trovärdiga. Släkt och nära vänner känns som berättarmässiga stoppklossar, som endast blockerar och försvårar situationen ytterligare för vår huvudperson. Diana Lin, som gestaltar Awkwafinas mor, är så pass stel, känslokall och krass att hon nästan kan kategoriseras som en antagonist, konceptuellt borde detta vara en karaktär som under sin hårda och kompromisslösa yta borde ha ett djup och en anledning till sitt iskalla sätt, men scenerna då man försöker öppna upp någon utav filmens karaktärer hanteras klumpigt och utan finess.
Immigrant Song
Istället är det scenerna då släkten är samlad, och bitskt diskuterar kulturskillnader och västerländska kontra österländska prioriteringar, som dröjer sig kvar. Wang har talat om hur hon också ville beröra hur migration och integrationen påverkar ens identitet. Och dessa väldigt svåra frågeställningar presenteras med en oväntad skärpa, vilket inte gäller då man ger sig på att öppna den emotionella tryckkokaren. Spänningen mellan aktörerna ökar avsevärt då kulturerna ställs mot varandra och sättet som Billi blir till en bro mellan de geografiska – och nationella klyftorna, är utan tvekan filmens bästa moment.
Men de här analyserna får mer än ofta ge plats åt plottriga sekvenser där man försöker hitta en artificiell sentimentalitet som inte alls passar filmens lågmälda och tysta karaktär. För att vara en film om hemlighetsmakeri så är The Farewell oväntat högljudd och gapig, där absolut tystnad och stillsamhet hade varit mer passande, så har Lulu Wang kastat in ett skrikande soundtrack där stråkarna skär som sågklingor i spånskivor. Dessutom så använder man ett multum av stökiga festmontage som helt och hållet bryter mot den gråa och djupa ångest som resten av filmen ramas in utav.
Begravd under felaktiga kreativa beslut
Den här personlighetsklyvningen gör det svårt att engagera sig fullt ut. Men mellan de gapiga montagen och det onödiga soundtracket, så finns det scener som berör. Kemin mellan Awkwafina och Shuzhen Zhao är tex förträfflig. Utan tillkrånglad dramaturgi eller bisarr musik, så man skymta en förträfflig film som försvunnit i en rad av olyckliga och onödiga kreativa beslut.
2019 går mot sitt slut och det har sannerligen varit ett innehållsrikt år som många gånger varit oförglömligt – av diverse anledningar, bra som dåliga . Vårt faktiska samhälle – det utanför fiktionen och de färgrika sagorna, fortsätter att splittras, söndras och fördärvas av olika krafter. Med tanke på att vi snart går in i ett nytt årtionde så är det omöjligt att inte se tillbaka under de gångna åren och fråga sig vad som egentligen gick så fel ? Hur vi inledde 10-talet med optimism och förhoppningar, och hur vi slutar här och nu. Tack och lov så har olika kulturella gärningar hjälpt oss genom dessa tuffa tider. Under årtiondet så har vi givits makalösa upplevelser inom musik, film och spel. Det har varit ett så händelserikt och späckat decennium, att funderingar och tankarna kring det får vänta till en separat och kommande artikel.
Om ungefär ett år så fyller Tiger Film hela fem år, det har varit en unik och spännande resa som många gånger varit utmanande, men aldrig negativ. Vi växer sakteliga och börjar hitta olika uttrycksformer som passar vårt mer diversifierade material. Då vi öppnade ett Instagram-konto – efter mycket internera diskussioner, så fick vi möjligheten att effektiva dela med oss av vårt visuella material.
Under åren som gått så har en av våra absoluta favorithändelser varit de utställningar vi fått arrangera i samarbete med Filmstaden Täby, i samband med Marvel Studios eller Star Wars-premiärer. Efter ett antal år så lyckades vi – om vi tillåts vara något självgoda, göra våra två bästa utställningar hittills. Responsen från besökarna i och med Avengers Endgame premiären var fullkomligt överväldigade, med hjälp av nära och kära vänner, så samlade vi fler statyer än någonsin och fick vara med om en utställning som vi aldrig kommer att glömma bort. Detsamma gäller utställningen för The Rise Of Skywalker, som var en anstormning av nostalgi, entusiastiska diskussioner och barndomsminnen.
Det är också i de mänskliga interaktionerna som året varit som allra mest givande. Trots att mycket av vår verksamhet är digital, så är det på mässor och utställningar som allt arbete blir till något mer substantiellt än bara besökssiffror. Sammankomsterna, med så många fantastiska människor, har varit en gudagåva. Vår resa ned till Köln, då vi fick träffa den europeiska distributören för XM Studios, är ytterligare ett underbart möte som sedan fick fortsätta i Stockholm då XM Studios gjorde sin debut på en skandinavisk mässa. Mässorna gav oss också möjlighet att möta ett antal av serievärldens mest hyllade. Paret David – och Meredith Finch visade sig vara minst lika exceptionella människor som kreatörer, med varma leenden och stor tålmodighet gjorde de varje tillfälle med fansen unikt.
Stockholm Comic Con lyckades också få hit ett kreativt par i Amanda Conner och Jimmy Palmiotti, som även dem visade sig vara ett sant nöje att träffa. Att Conner också konstaterade – att omslaget till Captain Marvel #7 – som vi tagit med för signering, var det första hon signerat, var en minst sagt trevlig överraskning. Och att hastigt diskutera Prime 1 Studios kommande Joker staty – designad av Lee Bermejo, med skaparen själv, är också en stund för minnesgalleriet.
Hela 2019 har dominerats av populärkultur. Avengers Endgame lyckades tillslut göra det som ingen annan film gjort – att gå om James Camerons Avatar, vad beträffar inkomster och bli den mest framgångsrika filmen någonsin. Det var ett viktigt ögonblick, inte bara för att den enorma finansiella succén innebär att Marvel och deras filmer fått en automatisk existens garant de närmsta åren, men att den subkultur, som så länge varit häcklad och ansetts som något trivialt, lyckades med att skaka om hela filmindustrin.
Men denna seger för – subkulturer, nördar och entusiaster jorden över, visade sig vara kortvarig, i och med Martin Scorseses uttalande kring Marvel Studios, så restes murarna och fördomarna kring genrefilmer ännu en gång. Vi har undvikit att kommentera och engagera oss i detta elitistiska trams, men Scorseses uttalande gav tusentals människor en anledning att komma ut – och på de mest pinsamma vis attackera Marvel och de miljontals fans, som en lägre sorts människor, som saknar kapacitet att förstå ’’riktig film’’. Vad Scorseses än tycker och tror är hans ensak, men den hatstorm han skapat, och sättet den har ställt grupp mot grupp, förblir oförlåtligt, det har legitimerat allmänna påhopp och klassfördelningar, något som filmbranschen – minst av alla, behöver i en tid med våldsamma påhopp och en brist på total anständighet eller ansvar.
Men oavsett vart man står i frågan om man gillar subkulturer eller inte, så glädjer det mig att den moderna mytbildningen lever vidare hos Marvel, DC och Star Wars. Vi stirrar oss blinda på termen superhjältar, ett koncept som ofta förknippas med ett bakrån som omedelbart stoppas av en gudalik figur, som sedan flyger iväg. Det må ha varit så det började för karaktärer som Stålmannen och Batman, men att tro att de inte har utvecklats, moderniserats, blivit mer komplexa och förnyat sig, är lika naivt som att tro att mänskligt berättande inte utvecklats sedan våra förfäder gjorde grottmålningar.
I The Killing Joke, X-Men eller The Punisher, så är antalet intressanta karaktärer, fascinerande intriger och relevanta allegorier till dagens samhälle, minst lika närvarande som i de mest kvalitativa filmer eller TV-serier. Den tyska expressionismen använde sig gärna utav fantasifulla karaktärer och kreatur, se bara till Fritz Langs Metropolis, där robotar och futurism spelar en lika stor roll som samhällets revolt mot en totalitär överklass. Genom det imaginära och fantastiska, kan man skapa kraftfulla allegorier, paralleller och motiv. Att trivialisera sagor innehållandes fantasirika och mytiska attribut, är detsamma som att ifrågasätta hela vårt moderna berättande. Varken Shakespeare eller Kafka, värjde sig ifrån att gå långt ifrån vår egen verklighet, för att på så sätt ges en större verktygslåda, där de kunde utforska ytterst mänskliga ämnen och ting, med hjälp av magi och förvandlingar.
Att tala om rasförtryck, orättvisor och förbjuden kärlek i mer abstrakta former kan vara minst lika effektivt – om inte mer, än ren facklitteratur. Det finns ett skäl till att karaktärer som, Prinsessan Leia, T’Challa och Peter Parker kan fånga fantasin, det är inte bara en fråga om deras extraordinära förmågor och epitetet, utan deras berättelser, deras upplevelser och trauman som gör dem enkla att identifiera med och finna tycke för.
Vi har fått möjligheten – att i första hand, se vad dessa moderna myter kan ha för inverkan, då vi genomfört våra utställningar. Häpnaden och fascinationen för Captain Marvel och Rocket Raccoon – i statyform, handlar inte bara om att de tillintetgjort rymdskepp och rymdvarelser, det finns mänskligt element som fäster sig som en märla kring hjärtat, det må låta högtravande, men jag har sett och upplevt det själv.
Scenen i Avengers Endgame – då karaktärerna vi lärt känna och stifta bekantskap med i över tio år, reser sig från askan – för att göra en sista ansats att besegra ondskan, är ett av väldigt få tillfällen då jag drabbats så pass emotionellt att jag har haft svårt att beskriva det i ord. Det handlade inte bara om det visuella fyrverkeriet, det var något klart mer personligt. Då jag fick privilegiet att se Sagan Om Konungens Återkomst på midnattspremiären i ung ålder, så föddes en guldstandard. Vartenda ögonblick, varje ansats och varje tickande sekund, vara lika verklig, viktig och betydelsefull som en dag i livet. Känslan av fullkomlig övertygelse, fascination och förundran lyckades Avengers Endgame återskapa.
Att året därefter har gått i dessa fotspår är i mina ögon det kanske mest inspirerande, hur stora mängder av människor har kunnat samlas för att uppleva en och samma sak. Där deras intresset för Tony Stark eller Carol Danvers övervinner saker som hudfärg, politik och personliga värderingar.
Bortom filmens värld, så visade Rammstein att man på ren och skär eldkraft, kan skaka om och förföra trettiotusen människor en grå Augusti kväll. Bruce Springsteen må inte ha turnerat med sitt album Western Stars, men konsertfilmen, där vi äntligen får höra materialet i en mer levande kontext, orsakar rysningar då man tänker tillbaka på versionerna av Rhinestone Cowboy och Chasin’ Wild Horses.
Och i mer digitala världen kunde vi förundras av egensinniga kreationer som Death Stranding och Sekiro: Shadows Die Twice, två spel som vägrar att kompromissa. Men det är Respawn Entertainments Star Wars Jedi Fallen Order som drar det allra längsta strået, med sin polerade mekanik och passionerade berättelse – som dränks i entusiasm och energi.
Avslutningsvis så återstår det bara att tacka alla er som följt med oss under årets gång. Resan fortsätter att vara fantastisk och ständigt överraskande. Vi önskar ett ett gott nytt år och ser fram emot vilka nya äventyr som väntar.
Tack till alla läsare och alla fantastiska människor som gör detta möjligt, ni vet vilka ni är.
Vi skippar den sedvanliga introduktionen och går direkt till saken. Detta är – enligt oss, årets absolut bästa filmer.
All images courtesy and copyright of Walt Disney Studios 2019
10. Lejonkungen (2019)
Ett kontroversiellt val av en minst lika kontroversiell film. Den skarpa kritiken, om filmens totala brist på originalitet, är till mångt och mycket helt korrekt. Men Jon Favreau har lyckats fånga själen och energin från den animerade klassikern. Introduktionen då vi – återigen, får se vandringen till Pride Rock – ackompanjerad av Hans Zimmers klassiska musik, är en emotionell murbräcka.
All images courtesy and copyright of Walt Disney/Lucasfilm 2019
9. Star Wars: The Rise Of Skywalker
Efter The Last Jedis makabra mottagande så hamlade J.J Abrams i en oerhört plågsam sits. Troll och belackare lyckades – på konststycket, att kapa Rian Johnsons film och framställa den som en propaganda film utav Leni Riefenstahl. Abrams och teamet på Lucasfilm lyssnade – tyvärr, på alltför mycket av den hysteriska kritiken och tillgodosåg alla behov – som påstods ha ignorerats i The Last Jedi. Resultatet kan jämföras med ett udda modellbygge av ett flygplan, varje individuell del är minutiöst välmålad, detaljerad och skapad med omsorg, det är i själva monteringen som det brister. Modellflygplanets vingar har satts på och upp ned, och motorn har hamlat bak och fram. Strukturellt så är The Rise Of Skywalker många gånger en gröt, men då Abrams hittar kärnan, i de gigantiska actionscenerna, den utmärkta humorn eller det stora spektaklet, så är The Rise Of Skywalker helt fantastisk och väl värd att kallas en av 2019 års bästa filmer.
Image copyright and courtesy of Disney/Pixar Studios 2019
8. Toy Story 4
Allting var sagt och gjort efter Toy Story 3… Scenen då Andy lämnar över filmvärldens älskade leksaker är cementerad som en filmhistoriens mest känslosamma. Och några sådana grandiosa moment finns inte i avsnitt fyra. Istället så är det ett obekymrat och entusiastiskt mikroäventyr, som välsignats med Pixars unika fingerfärdighet vad beträffar teknisk briljans och finkänsligt berättade.
All images courtesy and copyright of SF Studios 2019
7. Western Stars
Det är egentligen inte mycket till film, men då Bruce Springsteen bjuder in till konsert så spelar det ingen roll. Själva filmskapandet – som försöker iscensätta en sävlig westernfilm, är inte värt något hedersomnämnande, men musiken och framförandet är trollbindande. Coverversionen av Rhinestone Cowboy är i det närmaste obeskrivlig.
6. Parasit
Årets kanske mest upphaussade film. Efter att ha vunnit årets Guldpalm nere i Cannes, så gick Parasit vidare till att bli ett filmfenomen som ingen kunde undgå. Och tillskillnad mot förra årets Roma – som är jämförbar vad beträffar det euforiska mottagandet, så lever Parasit upp till förväntningarna. Kombinationen av mörk humor, illvilliga planer och slapstick, borde inte fungera som bra som det gör. Trots allegorier och skarp kritik mot vårt moderna klassamhälle, så genomförs hela Parasit med en självdistans och komik som gör den oväntat lättillgänglig. Faktumet att ett drama inte behöver vara kolsvart apokalyps – i ett smutsigt engelskt kök, gör mig hoppfull om att vi kan få se fler exempel där man vågar blanda genrer – med framgång.
All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment 2019
5. Pain And Glory
Pedro Almodóvar lämnar ett antal svajiga år bakom sig med Pain And Glory. Det är komiskt, dramatiskt och säreget. Där många av Almodóvars kollegor kan känns som kyliga arkitekter – där man cyniskt konstruerar dramatik med artificiella ’’orsak och verkan’’- sekvenser, så gör Almodóvar sin dramatik levande och varm. Filmen må fokusera på alla former av fysisk och psykisk smärta, men Almodóvar tappar aldrig bort empatin eller förhoppningen att saker och ting kan lösas utan alltför stora uppoffringar, Antonio Banderas och Penélope Cruz är i sin tur helt magnifika.
All images courtesy and copyright of Disney/Marvel Studios 2019
4. Captain Marvel
Startsträckan är tveksam, men så fort Carol Danvers kraschar ned genom taket hos videofirman Blockbuster så inleder Marvel Studios sitt sedvanliga arbete med att ge oss filmunderhållning utan dess like. Anna Boden och Ryan Flecks historik och bakgrund som exakta dramatiker får – helt och hållet, diktera villkoren för Captain Marvel. Nog för att det finns gott om actionscener och utomjordiska planeter, men det är i scenerna mellan Brie Larson och Lashana Lynch där det mest spektakulära sker. I ett par korta ögonblick så lyckas Boden och Fleck utforska vänskap, lojalitet och försummade år.
Att detta förekommer mitt i en film som innehåller monstruösa katter och rymdskepp i samma storleksordning som hela Stockholms innerstad, är inget annat än fantastiskt. Sekvensen då Danvers äntligen får tillgång till sina mest extrema superkrafter och ödelägger en hel flotta av rymdskepp, gör det svårt att inte hytta med näven och nicka instämmande.
All images courtesy and copyright of 20th Century Fox 2019
3. Jojo Rabbit
Taika Waititi byter ut Korg och Stormbreaker mot Tyskland under andra världskriget. Även om vi inte får blixtar och dunder – bokstavligt talat, så får vi en exceptionellt finstämd och kraftfull berättelse om barnsliga desillusioner och fascismens terror. Det må låta gravallvarligt, men Jojo Rabbit lyckas göra mänsklighetens mörkaste kapitel till något både roligt och värmande, utan att någonsin trivialisera andra världskriget eller Nazi-Tyskland. Waititi håller så många bollar i luften att man undrar om skall lyckas producera ett tillfredställande avslut, men då ett par mycket välkända noter ringer ut i biosalongen, och eftertexterna börjar rulla, så har Waititi fastställt att han är en mästare.
All images courtesy and copyright of Sony Pictures and Marvel Studios 2019
2. Spider-Man Far From Home
Efter den monumentala upplevelsen som var Avengers Endgame, så faller ansvaret – att avsluta den så kallade ’’fas 3’’, på Tom Hollands axlar. Då jag såg Sam Raimis Spider-Man på bio för snart arton år sedan, så stod det klart att filmkonsten hade gjort ett stort och speciellt avtryck inom mig. Raimi tog barndomsikonen och gjorde en känslofylld, kraftfull och underhållande film, som fortfarande gör mig blödig vid tanken på dess inverkan på mig för så många år sedan. Detta arv har Marvel Studios förvaltat och även expanderat. Far From Home är snabbare, ambitiösare och betydligt mer komplex än föregångaren Homecoming. Jon Watts gifter fånig – men charmig, tonårskomik med snillrikt berättande och explosivt tempo. Efter den utmattande och storslagna finalen så drar Watts fram ytterligare en kanin ur hatten som får publiken att tappa andan.
All images courtesy and copyright of Disney/Marvel Studios 2019
1. Avengers Endgame
Hur förutsägbart detta än må vara, så fanns det ingen annan film år 2019 som är så välförtjänt av titeln som årets absolut bästa. Kritiken om att Marvel bara är ytligt tjafs som kan jämställas med ett åkband på Gröna Lund, demoleras av producenten Kevin Feige och regissörerna Joe – och Anthony Russo. Där Infinity War är en uppumpad evighetsexplosion, utan några pauser eller stunder att andas, så väljer Endgame att varva ned och studera en liten kärna av karaktärer. De färgglada kostymerna och fantasifulla attiraljerna står inte längre i centrum, utan deras personliga farhågor och krossade förhoppningar. Martin Scorsese och Francis Ford Coppola kan säga vad de vill, kraften och den dramatiska briljansen i scenerna med Scarlett Johanssons Natasha Romanoff eller Chris Hemsworths – nedbrutna och – numera feta, Thor är lika roliga som de är emotionella. Balansgången mellan det spektakulära och underhållande – med det oväntat djupa och kraftfulla, lämnar tittaren mållös.
Och det finns inte en enda åkattraktion på denna jord som kan skapa samma känslostorm som det tillfälle då den första magiska portalen öppnas – i filmens legendariska final, och ordet episkt omdefinieras. Få filmer och upplevelser inom kulturen har lyckats påverka mig till den mildra grad som Avengers Endgame. Det är en summering av allt som är magiskt med filmkonsten, varför mediet kan ena, chockera och trösta. Det fanns aldrig skuggan av ett tvivel, Avengers Endgame är inte bara årets bästa film, utan en av de bästa någonsin….
Tiger Film utser därmed Avengers Endgame till 2019 års bästa film
Vad vore en årssammanfattning utan en lista över de filmer som gjort vår tillvaro närmast outhärdlig. OBS: Denna lista är inte rangordnad
All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2019
Joker
Vi må stå i minoritet vad gäller vårt omdöme om Todd Philips film om Arthur Fleck och hans resa att bli ’’The Clown Prince Of Crime’’. Men cynismen, självgodheten och det totalt amatörmässiga genomförandet, sticker i ögonen som vårluften hos en pollenallergiker.
All images courtesy and copyright of Nordisk Film 2019
En Del Av Mitt Hjärta
Vad du än gör nu för tiden, hör inte av dig ! Med en ensemble som inte kan sjunga, och ett hantverk som är snäppet under en amatörteater, så är Tomas Ledins lyrik i filmform, en av årets absolut sämsta.
All images courtesy and copyright of Noble Entertainment 2019
Midway
Då Roland Emmerich höll sig till att strypa den goda smaken med Independence Day, The Day After Tomorrow eller 10,000 BC, så var det svårt att bli allt för provocerad. Men när Emmerich nu tar siktet på slaget om Midway och levererar en sjunkbomb utan dess like, med ett skådespel som gärna hade fått stå som testmål under kärnvapentestningen, så har det gått för långt. Det här är en fullkomlig skymf.
All images courtesy and copyright of Noble Entertainment 2019
Rambo: Last Blood
Det kunde ha varit en underhållande och lite dråplig avslutning för Vietnam veteranen John Rambo. Istället fick vi något som är hämtat från Donald Trumps mest horribla våta drömmar, en rasistisk, fånig och tam axelryckning som skämmer ut sig själv under knappt 90 minuter.
All images courtesy and copyright of Nordisk Film 2019
Angel Has Fallen
Sylvester Stallone må skämma ut sig själv i Rambo: Last Blood, men det är nästan trivialt då vi jämför med Gerard Butler i den tredje filmen om ’’superagenten’’ Mike Bannon. Med usel produktion, gräsligt manuskript och en skogstokig Nick Nolte så är detta en av de mest ofrivilligt komiska filmerna på länge.
All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2019
Annabelle Comes Home
Buttericks på Drottninggatan har mer skräckinjagande saker och ting än något vi hittar i Paret Warrens källare.
All images courtesy and copyright of 20th Century Fox 2019
X-Men Dark Phoenix
En av de mest älskade berättelserna från den långa sagan om de altruistiska mutanterna, bär med sig en förbannelse då den nämns i samma mening som ordet filmatisering. Om Bret Ratners vulgära version var skäl nog för att börja tvivla på mänsklighetens fortsatta framtid, så lyckas Simon Kinberg bevisa att undergången snart är nära. Sophie Turner gråter mer än de mest inbitna Game Of Thrones fans efter finalen i säsong 8, sedan genomför hon usel yoga, och allt slutar med en märklig piruett rakt upp i luften. Om det låter bisarrt, tokigt och vansinnigt så är det ingeting mot att faktiskt behöva genomlida X-Men Dark Phoenix.
All images courtesy and copyright of Noble Entertainment 2019
Hellboy (2019)
Makabert usel version som besudlar arvet från Guillermo Del Toros något bortglömda pärla. David Harbour gör en skamlig rolltolkning tillsammans med Sasha Lane, i en film som hör hemma i helvetes eldar.
All images courtesy and copyright of Walt Disney Studios 2019
Aladdin
Vad är det här !? Guy Ritchie fortsätter att bryta ny mark, vad beträffar skandalös uselhet på film.
All images courtesy and copyright of Noble Entertainment 2019
The Prodigy
Det är ytterst svårt att avgöra vad som skrämmer mest, att denna film ens existerar eller Taylor Schilling och Peter Mooneys skådespel.
All images courtesy and copyright of UIP 2019
Escape Room
Jag skulle ge ansenliga pengar för att ha getts möjligheten till att fly från denna helvetiska filmupplevelse.
All images courtesy and copyright of SF Studios & Metafilm 2019
Aniara
Med horribelt usla produktionsvärden, apokalyptiskt ruttet skådespel och ett genomförande som saknar motstycke – vad beträffar lågvattenmärke, så har svensk film nått en ny botten.
All images courtesy and copyright of Walt Disney Animation Studios 2019
Summering: Långt ifrån så sprakande och märkvärdig som man kunnat förvänta sig efter sex års väntan.
Sagan om syskonen Elsa och Anna, började som en lös adaption av H.C Andersens Snödrottningen. Under filmproduktionen så blev adaptionen mer moderniserad och resulterade i en braksuccé för Disney. 6 år senare så har namnet Elsa blivit det mest självklara valet då det kommer till att namnge husdjur, såväl som små barn. Trots att Walt Disney Animation Studios gjort ett antal storsuccéer – Moana och Wreck It Ralph, så har ingen av dem fått ett så – ironiskt sett till titeln, varmt mottagande från allmänheten.
Frost levde sannerligen upp till sin inspirationskälla, på gott och ont. Där en stor andel av dagens animerade filmer fungerar som underhållning för både barn och vuxna, så kändes Frost som Disneys mest renodlade barnfilm på år och dagar – ej negativt menat. Det var en återgång till det enkla och raka, där det onda möter det goda och där kärleken alltid segrar. Att beskriva det hela som bagatellartat innebär en potentiell risk för lynchning, men en bättre beskrivning kan jag – tyvärr, inte komma på.
Med tanke på den enorma finansiella succén och varumärkets exponentiellt ökande popularitet, så har Disney och regissörs – och manusduon, Chris Buch och Jennifer Lee, tagit god tid på sig för uppföljaren. Under de gångna åren så har Disney förvisso bjudit på ett gäng kortfilmer, där några av filmens mest älskade karaktärer medverkar, men den verkliga tvåan har fått liga på is.
Börjat smälta
Därför är det aningen förvånande att Frost II – många gånger, känns halvfärdig – tom slarvig. Pixar har gett prov på, hur man i en uppföljare, kan expandera och fördjupa tidigare films styrkor. Att ställa något sida vid sida med de fyra Toy Story-filmerna, är på förhand en skev jämförelse, men Frost II verkar många gånger helt handlingsförlamad och inkapabel till att överraska publiken. Det är som att Lee och Buck varken har idéer eller inspiration till att skapa en fullfjädrad uppföljare. Detta leder till man ansträngt försöker förlänga och expandera på irrelevanta detaljer och händelser, vilket gör berättelsen menlös.
Där själva berättelsen – och sättet den förmedlas – som bäst, är tveksamt, så har Frost II ett markant större omfång och spann än sitt sex år äldre syskon. Genom att förflytta handlingen ifrån den pittoreska staden Arendelle, till den omgivande mystiska och lummiga skogen, så ges vi ett behövligt scenombyte från de snötäckta bergen och den eviga vintern. Platsbytet ger Frost II gott om möjligheter att visa upp sin tekniska briljans.
Det är lika tjatigt som ett brev på posten – eller spam i mail inkorgen, men Disneys outtömliga ekonomiska resurser och deras otroliga kompetens inom animerad film, tillåter dem att måla upp och konstruera världar som får den mest luttrade filmtittare att häpna.
Karaktärsrörelser och mimik är både vackra och humoristiska – då man sätter den sidan till, detta i kombination med en explosion av färger – och ljuseffekter gör Frost II till en teknisk triumf som fortsätter att bekräfta Disneys totala dominans inom genren.
Teknikdemo
Men tyvärr så dras Frost II med att kännas som en imponerande teknikdemo, med ett par bekanta ansikten figurerar. En berättelse som tar sin inspiration och grundstruktur i från klassiska barnsagor, behöver inte revolutionera, men den bör åtminstone engagera. Problemet med en uppföljare, till något som har blivit en modern klassiker hos barn och vuxna, är balansgången mellan att kännas familjär men ändå spännande och ny. Tyvärr så saknar man modet att bryta sig loss från sitt förflutna, samt en oförmåga att hitta nya vinklar och perspektiv.
Vid en snabböversikt så är strukturen och innehållet – sett till film nummer ett, lika oskiljaktig som två enäggstvillingar. Det stora sångnumren är kvar, de riktigt vilda sekvenserna med den talande snögubben Olof likaså, även om många av sekvenserna är kompetenta i sitt utförande, så saknas det ett driv. För alla inblandade så tycks detta enbart vara ytterligare en arbetsdag som tar slut klockan fem.
Något av ett hafsverk
Allra mest problematiskt blir det i filmens mitt, som liknar ett rent hafsverk. Där Frost svetsade ihop sina huvudpersoner – där de alltid var sida vid sida – som Kristoff och Anna, så glömmer man bort ett antal personer under resans gång. Karaktärer som kunde ha livat upp och rört om i protokollet, skjuts undan för ett multum av ointressanta sekvenser där man tradigt ältar föregåendens funderingar kring ensamhet och konsten att hitta sig själv.
Men där det finns gott att kritisera och ifrågasätta med Frost II, så är lägsta nivån avsevärt mycket bättre än någon av Disneys många konkurrenter. Framförallt så är de visuella underverk som vi får se, fullt acceptabla som plåster på såren för den mediokra berättelsen. Men det är svårsmält att det tagit såhär lång för något så pass ordinärt, istället för att vara ett smattrande fyrverkeri så liknar det snarare en måttlig liten knall.
Tiger Film 