Summering: Långt ifrån så sprakande och märkvärdig som man kunnat förvänta sig efter sex års väntan. 

Sagan om syskonen Elsa och Anna, började som en lös adaption av H.C Andersens Snödrottningen. Under filmproduktionen så blev adaptionen mer moderniserad och resulterade i en braksuccé för Disney. 6 år senare så har namnet Elsa blivit det mest självklara valet då det kommer till att namnge husdjur, såväl som små barn. Trots att Walt Disney Animation Studios gjort ett antal storsuccéer – Moana och Wreck It Ralph, så har ingen av dem fått ett så – ironiskt sett till titeln, varmt mottagande från allmänheten. 

Frost levde sannerligen upp till sin inspirationskälla, på gott och ont. Där en stor andel av dagens animerade filmer fungerar som underhållning för både barn och vuxna, så kändes Frost som Disneys mest renodlade barnfilm på år och dagar – ej negativt menat. Det var en återgång till det enkla och raka, där det onda möter det goda och där kärleken alltid segrar. Att beskriva det hela som bagatellartat innebär en potentiell risk för lynchning, men en bättre beskrivning kan jag – tyvärr, inte komma på. 

Med tanke på den enorma finansiella succén och varumärkets exponentiellt ökande popularitet, så har Disney och regissörs – och manusduon, Chris Buch och Jennifer Lee, tagit god tid på sig för uppföljaren. Under de gångna åren så har Disney förvisso bjudit på ett gäng kortfilmer, där några av filmens mest älskade karaktärer medverkar, men den verkliga tvåan har fått liga på is. 

Börjat smälta  

Därför är det aningen förvånande att Frost II – många gånger, känns halvfärdig – tom slarvig. Pixar har gett prov på, hur man i en uppföljare, kan expandera och fördjupa tidigare films styrkor. Att ställa något sida vid sida med de fyra Toy Story-filmerna, är på förhand en skev jämförelse, men Frost II verkar många gånger helt handlingsförlamad och inkapabel till att överraska publiken. Det är som att Lee och Buck varken har idéer eller inspiration till att skapa en fullfjädrad uppföljare. Detta leder till man ansträngt försöker förlänga och expandera på irrelevanta detaljer och händelser, vilket gör berättelsen   menlös. 

Där själva berättelsen – och sättet den förmedlas – som bäst, är tveksamt, så har Frost II ett markant större omfång och spann än sitt sex år äldre syskon. Genom att förflytta handlingen ifrån den pittoreska staden Arendelle, till den omgivande mystiska och lummiga skogen, så ges vi ett behövligt scenombyte från de snötäckta bergen och den eviga vintern. Platsbytet ger Frost II gott om möjligheter att visa upp sin tekniska briljans. 

Det är lika tjatigt som ett brev på posten – eller spam i mail inkorgen, men Disneys outtömliga ekonomiska resurser och deras otroliga kompetens inom animerad film, tillåter dem att måla upp och konstruera världar som får den mest luttrade filmtittare att häpna. 

Karaktärsrörelser och mimik är både vackra och humoristiska – då man sätter den sidan till, detta i kombination med en explosion av färger – och ljuseffekter gör Frost II till en teknisk triumf som fortsätter att bekräfta Disneys totala dominans inom genren. 

Teknikdemo 

Men tyvärr så dras Frost II med att kännas som en imponerande teknikdemo, med ett par bekanta ansikten figurerar. En berättelse som tar sin inspiration och grundstruktur i från klassiska barnsagor, behöver inte revolutionera, men den bör åtminstone engagera. Problemet med en uppföljare, till något som har blivit en modern klassiker hos barn och vuxna, är balansgången mellan att kännas familjär men ändå spännande och ny. Tyvärr så saknar man modet att bryta sig loss från sitt förflutna, samt en oförmåga att hitta nya vinklar och perspektiv.  

Vid en snabböversikt så är strukturen och innehållet – sett till film nummer ett, lika oskiljaktig som två enäggstvillingar. Det stora sångnumren är kvar, de riktigt vilda sekvenserna med den talande snögubben Olof likaså, även om många av sekvenserna är kompetenta i sitt utförande, så saknas det ett driv. För alla inblandade så tycks detta enbart vara ytterligare en arbetsdag som tar slut klockan fem. 

Något av ett hafsverk 

Allra mest problematiskt blir det i filmens mitt, som liknar ett rent hafsverk. Där Frost svetsade ihop sina huvudpersoner – där de alltid var sida vid sida – som Kristoff och Anna, så glömmer man bort ett antal personer under resans gång. Karaktärer som kunde ha livat upp och rört om i protokollet, skjuts undan för ett multum av ointressanta sekvenser där man tradigt ältar föregåendens funderingar kring ensamhet och konsten att hitta sig själv. 

Men där det finns gott att kritisera och ifrågasätta med Frost II, så är lägsta nivån avsevärt mycket bättre än någon av Disneys många konkurrenter. Framförallt så är de visuella underverk som vi får se, fullt acceptabla som plåster på såren för den mediokra berättelsen. Men det är svårsmält att det tagit såhär lång för något så pass ordinärt, istället för att vara ett smattrande fyrverkeri så liknar det snarare en måttlig liten knall. 

Betyg 6/10  

Summering: Strålande skådespel gör konklaven och dess maktspel både roligt och spännande. 

Som sekulariserad protestant så är konklaven högst ointressant för min personliga räkning. En film som bokstavligt talat handlar om händelserna, som leder till det ödesdigra valet av ny påve, är därför inget som stuckit ut på min egen filmradar. Försök att filmatisera berättelser som rör sig i verklighetens skugga – där man försöker ge en inblick i hemlighetsfulla processer och organisationer, brukar oftast genomföras med bister min och sur uppsyn, utan ett uns försöka till att göra det mer rafflande eller intresseväckande – något som är nödvändigt för att göra det intressant att beskåda i filmform. 

David Fincher lyckades göra programmering och affärsjuridik till något fullkomligt genialiskt med The Social Network. Därmed är det bevisat att de mest torra ämnen kan bli bra film i kompetenta händer. Regissören Fernando Meirelles gjorde ett explosivt genombrott med den fantastiska Guds Stad, en kriminalthriller som – utöver att vara brutal och hänsynslös, hade ett stort hjärta som gjorde den pessimistiska historien om kriminella ungdomar i Rio, till en helt oförglömlig resa där det stora karaktärsgalleriet fick gott om utrymme att utvecklas till mer än bara hjältar och skurkar.          

Meirelles följde sedan upp Guds Stad men den underskattade The Constant Gardner, där Ralph Fiennes gör en av sina absolut bästa insatser. Men efter detta så hände något, succéerna tog plötsligt slut och resulterade i frågetecken som Blindness, en film som inte ens gick upp på svenska biografer. Och efter det så har Meirelles mer eller mindre försvunnit. Därför är det både betryggande att Meirelles återkomst med 

The Two Popes, så tydligt ger prov på att den brasilianske regissören, fortfarande har kvar mängder av energi, kraft och förmåga att nyansera sina berättelser. 

Oväntat rolig 

Från första scenen så vågar Meirelles använda komik och ett bildspråk som gör filmen levande. Det finns givetvis ett stort allvar i mycket av berättandet och i ämnena som berörs, men Meirelles är aldrig rädd att skruva till saker och ting då det börjar röra sig lite för mycket åt det torra och strama. The Two Popes förlitar sig till största del på kammardramatik, mestadels så låser Meirelles in Anthony Hopkins och Jonathan Pryce i rum och utrymmen som bokstavligt talat har lås och bom för sin dörr. Inget kammardrama kan fungera utan bra skådespeleri och bra dialog. Manusförfattaren Anthony McCarten har tidigare författat filmer som The Theory Of Everything och nu senast 

Bohemian Rhapsody, det är rent litterärt inte något att höja ögonbrynen för. Mycket av McCartens arbete bygger på klyschor, både vad beträffar händelseförlopp och konversationer. Men denna gång så är dialogen både slipad och välskriven. Med aktörer som Pryce och Hopkins så kan det mesta gå vägen, flera intensiva meningsskiljaktigheter och konfrontationer är rentav av fantastiska. 

Fläckfritt foto 

Detta ramas in med ett knivskarpt foto som är lika fläckfritt som Hopkins mässhake. Fotografen César Charlone som har varit Meirelles vapendragare under årtionden, blandar   den sylvassa skärpan med inzoomingar och handhållen kamera. Kombinationen av morgondagens digitala filmkameror och det rustika handlaget, ger filmen en dokumentär – men ändå professionell känsla, som hittar en balans med det realistiska och bildsköna. De gånger vi ser ansikten och ögon så är det genom att knivskarpt filter som inte döljer något.   

Att både Pryce och Hopkins är aktörer i världsklass rådde det inget tvivel om innan, och ännu en gång så cementerar dessa två herrar sig som två fullblodsproffs som visar vart skåpet skall stå. Kemin, pricksäkerheten och förmågan att förstå vad som är tillräckligt, får varje interaktion mellan Franciskus och Benedictus XVI att bli häpnadsväckande dramatik. 

Onödiga tillbakablickar 

Det stora felet som Meirelles begår, är att han inte helt verkar lita på att Pryce och Hopkins klarar av att fylla ut två timmar på egen hand. Vid ett antal tillfällen så väljer man att fördjupa sig i Franciskus/Jorge Bergoglio, prästerskap i Argentina. Om Pryce hade kunnat spela den yngre versionen av sin karaktär så hade detta varit mer lättsmält, men då dessa flashbacks använder sig av Juan Minujín – i rollen som Bergoglio, leder till att man tappar bort sitt fokus och bryter av intensiteten i kammarspelet. Meirelles verkar inte heller särskilt inspirerad i de scener då vi tas tillbaka till Argentina under 50-talet, där vi får följa Bergoglios resa. 

McCartens mer negativa tendenser som manusförfattare träder också fram här, det är gott om klumpig dialog och menlösa sekvenser som varken fördjupar eller intresserar. Det hade varit avsevärt bättre om Jonathan Pryce hade fått förmedla dessa händelser i realtid, utan flashbacks. 

Alltför godtrogen attityd beträffande Benedictus

Jag kan också ifrågasätta filmens obekymrade sätt att hantera de många och allvarliga misstag och fel som både Franciskus och Benedictus XVI begått. Framförallt så är attityden gentemot Benedictus handlingar genuint besvärande. Dennes beslut att vända ryggen mot de många anklagelser kring grova sexuella övergrepp mot minderåriga, närmast trivialiseras, något som inget mått av böner och förlåtelser någonsin kan uppväga. 

Dessa onödiga snedsteg är tyvärr tillräckligt för att beröva The Two Popes från att kunna kategoriseras som fantastisk, något som är tragiskt då man många gånger briljerar i dialog och skådespel.

Betyg 6/10 

Summering: Ett pussel där ingen av bitarna riktigt vill passa ihop, detta trots starka insatser och inspirerad regi från Greta Gerwig. 

Det är lika bra att lägga alla korten på bordet, jag har varken läst boken av Louisa May Alcott b, eller för den delen sett någon av de multum av TV-serier eller filmer, som baserat sig på den. Men ytterligare en adaption, bör ha ett välmotiverat existensberättigande. Little Women är inte den typen av berättelse som har varit i behov av att filmtekniken skall ha nått ett nytt paradigmskifte – CGI för Lord Of The Rings eller datorstyrda kameraarmar i Star Wars, för att berättelsen skall kunna berättas utan hinder eller begränsningar. 

Efter succén med Lady Bird, så fick Greta Gerwig en rivstart som regissör och en helt annan ställning då det kom till att välja sitt nästa projekt. Sammankomsten med Sony Pictures förhoppningar om en nyversion av Little Women, var således ett perfekt tillfälle för Gerwig att ta ett par rejäla steg uppför karriärstegen, nu utrustad med en betydligt större budget och en kraftfull ensemble som gör sig utmärkt i en marknadsföringssynpunkt. 

Och även om Lady Bird inte föll mig i smaken, med sin narcissistiska huvudperson, där vi i publiken tvingades tillbringa 90 minuter i en pajas sällskap, så är Greta Gerwigs energi och glädje som regissör svår att värja sig ifrån. Även om Gerwig befinner sig mitt i en era då könsdiskriminering och horribla övergrepp förekommer dagligen i media, så har hon undvikit att göra om sin version av Little Women till en medial murbräcka  – där man cyniskt nyttjar allvarlig samhällsproblematik för egen vinning och publicitet. 

Allvar och lättsamhet 

Men det råder inget som helst tvivel om att berättelsen – om de fyra systrarna March, har en extra stark relevans år 2019. Berättelsen må utspela sig på 1800-talet, men kampen om lika rättigheter och rättvis behandling, genomsyrar ett flertal av systrarnas berättelser. Det är därför aningen skrämmande av kvinnosynen drygt 200 år senare fortfarande är lika krass och snedvriden. 

Men Little Women är inte menad som en ren och skär allegori över dagens händelser, det är i grund och botten ett melodramatiskt och ytterst sentimentalt drama som är som gjort att visas på julafton tillsammans med Frank Capra klassikern It’s A Wonderful Life. Ordet lagom må inte finnas hos våra systrar och bröder i väst, men Greta Gerwig har ändå lyckats framställa filmen i just den gjutformen. Även de gånger då det blir som mest tragiskt så finns det en sagoboks atmosfär som dämpar den värsta ångesten och sorgen hos tittaren. 

Pugh och Chalamet levererar 

Gerwig är noga med att aldrig låta filmen bli tillkrånglad eller förvirrande – trots att vi möter ett stort antal karaktärer. Men denna denna jämnvikt och ödmjuka attityd resulterar i att Little Women saknar personlighet. Ensemblen som satts ihop är ett bra exempel på hur måttligheten och den artiga återhållsamheten skapar svallvågor. Saoirse Ronan fortsätter tyvärr att repetera sin strama och lite bitska gestalt som hon gett liv åt sedan Lady Bird, det känns som att Gerwig använt sig av flagrant typecasting för huvudrollen. 

Florence Pugh å andra sidan fullkomligt glänser, efter sin starka rolltolkning i Lady Macbeth så fortsätter Pugh att presentera starka, trovärdiga och fängslande karaktärer. Detta är inget undantag, flera av de mest träffsäkra monologerna om alltifrån diskriminering till kreativ relevans, hanteras galant av Pugh. Timothée Chalamet är i sin tur ytterst imponerande i en roll som visar upp en bredd vi inte tidigare sett från Call Me By Your Name aktören. Att lyckas göra den ruskigt rika och välbärgade Thedore Lawrence till en både sympatisk, bräcklig och mänsklig person är värt stora applåder. 

Men allra bäst är Meryl Streep, efter en lång period av meningslösa exhibitions roller – konstruerat för att öka på sitt rekord för antal Oscars nomineringar, så gör Streep äntligen en roll som får golvet att skaka. Den bitska faster March hör till en av årets mest underhållande och fräcka karaktärer. Streep demonstrerar en fullkomlig verbal massaker, som är så storslagen att man kan lösa inträde bara för att få se detta stordåd. Laura Dern får också skina med stor värme och empati. 

Watson är en tidsinställd bomb 

Bland dessa rolltolkningar så vilar dock en tidsinställd bomb. Bara faktumet att Emma Stone ersattes av Emma Watson – Stone var upptagen med att marknadsföra The Favourite, är tragik stor nog för att fylla hela stadsbiblioteket. Mina onda aningar – om vad detta katastrofala beslut kunde leda till, har – tyvärr, uppfyllts. Watsons försök att slå sig loss från sin roll som Hermione Granger i Harry Potter har lett till en kavalkad av pompöst uppblåsta skärpfilmer som Noah och The Bling Ring. Samma hutlöst usla skådespel och försök till att efterlämna ett mer ’’kulturellt’’ fotavtryck, är lika fasansfullt nu som då. Där Florence Pugh agerar med kraft och eftertryck i rösten, så är Watson lika uttrycksfull som en snögubbe, agerandet är så pass stelt och slappt att inte ens den mest enkla slapstick humor fungerar då Watson får ansvaret att leverera slutpoängen. 

Än mer förbryllande är faktumet att kemin mellan aktörerna bäst beskrivs som avslagen. Det är svårt att sätta fingret på vad som felar, men trots starka – och i vissa lägen fantastiska individuella rolltolkningar, så tycks det fattas något som binder allt samman på ett harmoniskt sätt. Detta är som ett fotbollslag, bestående av de bästa spelarna på jorden, som alla presterar på topp, men som tillsammans inte lyckas göra ett enda mål. Med tiden blir kemin något starkare och konkret, men det är rent obscent att de tar uppåt halva filmen innan detta sker. 

Hutlöst ful

En annan gåta som uppenbarar sig är filmens foto. Där scenografi och kostym är oklanderligt, så är själva fotot inget annat än förkastligt. Även om allting har filmats på 35mm, så har jag aldrig sett maken till något såhär fult. Tanken är att skapa en film som nyttjar samma estetik som Stanley Kubricks Barry Lyndon – med sitt oljemålnings utseende, men resultatet blir en bild som är grynig, platt och helt livlös. De gånger som man använder sig av färgfilter, ser ut att vara filmat på – tidig, digital video. Det är så pass illa att den årliga svenska Julkalendern trumfar Little Women till sitt yttre.   

Charmen vinner   

Filmens stora charm och värme blir det som övervinner de många problemen. De tillgängliga och breda karaktärerna gör att Gerwig springer ifrån svårigheterna där hon bjuder på flera scener som drar på smilbanden. Om filmen istället hade haft  digitaldistribution, så hade det varit årets mysigaste julklapp tillsammans med hasselnötter och julmust hemma i soffan.

Betyg 6/10  

Summering: Trots en absurd speltid och alltför många tankar och funderingar kring livets mening, så har Terrence Malick gjort sin bästa film sedan The Thin Red Line

Terrence Malick har gjort det klart och tydligt… Han gör vad tusan han vill… Allt därefter är egentligen oväsentligt för den numera kända och – för många, ökända filmskaparen. Precis som med Håkan Hellström så avskyr man eller dyrkar Malicks filmskapande. Det råder inget tvivel om att filmer som Badlands, Days Of Heaven och The Thin Red Line, har ett antal signum som tydligt klargör vad Malick-stämpeln är. 

De svepande kameraåkningarna och den eviga fascinationen för vår jord och hennes natur, har alltid spelat en stor roll. Men då Malick regisserade The Tree Of Life, så inleddes en period med filmer som var så abstrakta och rumphuggna att de kan liknas med gamla sovjetiska montagefilmer av Sergei Einstein. Det är samlingar av diverse aktörer – oftast superkändisar, som håglöst vandrar runt i vackra miljöer och dränks av en sävlig berättarröst.   

Det är inte längre bara abstrakt, utan rena experiment som – med all rätt, delegerats till minnets skrothög. Med A Hidden Life så tar Malick sig samman och rör sig aningen mer mot mitten, det är fortfarande överfyllt av religösa och – plågsamt trista, spirituella utläggningar, men för första gången på år och dagar, så finns det en berättelse som skapar blir till en livboj i Malicks stormiga hav utav idéer och visioner. 

Ben Affleck och trädet 

Ben Affleck sade i en intervju att han fann samarbetet med Malick frustrerande, den före-detta Batman-aktören menade att han aldrig kunde utreda om ett träd hade mer eller mindre betydelse för scenen än honom själv. Den senaste tiden så har mycket av Malicks arbete varit svårt att skilja från naturfilmer som visas på National Geographic eller Discovery Channel, The Tree Of Life innehåller så pass många närbilder på bladlöss och sandstränder, att självaste David Attenborough skulle finna det en aning monotont. 

Men även om innehållet har varit tveksamt så har bilderna som Malick gett oss varit skönheten personifierad. I A Hidden Life så är de visuella musklerna i samröre med något mer substantiellt på ett berättarmässigt plan. Malick verkar ha funnit en inspiration som varit frånvarande i åratal. Bilderna på alper och ett idylliskt bergssamhälle är så slående att det orsakar rysningar. 

Ren och skär visuell njutning 

Sättet Malick komponerar, där han gifter färger och perspektiv och gör varenda bildruta till ett mindre konstverk, som i stillbilds format hade kunnat husera en egen utställning på Fotografiska Museet. Dessa visuella under används även i själva berättandet, kontrasten mellan den paradisiska tillvaron på landsbygden och Hitlers terror, skildras ypperligt genom att blanda in dokumentära bilder. Att kriget – och förstörelsen av en hel kontinent, skildras i svartvitt blir därför extra slående. 

Denna gång så finns det också – som sagt, en tillstymmelse till berättelse som kan driva filmen framåt. Där en film som Knights of Cup malde på med provocerade irrelevans – utan någon som helst manuskript eller story, så finns det här ett mer köttigt narrativ – om än klent. Redan i sin långfilmsdebut Badlands, så fascinerande sig Malick för kärlek över alla sorters gränser. Detta fortsatte i Days Of Heaven där en skurkaktig Richard Gere fick stå i centrum tillsammans med Brooke Adams. Denna gång så låter Malick sin film röra sig runt paret Jägerstätter, varav maken i hushållet – Franz, vapenvägran leder till fängelse. 

För många metafysiska utläggningar 

Långdistansromansen och den eviga längtan är välbeprövade verktyg inom all form av dramatik, och Terrence Malick gör förhållandevis lite för att få konceptet att verka  fräschare eller mer påhittigt. Men faktumet att vi faktiskt har någon som helst röd tråd gör att de många – och långa, utsvävningarna i religiösa funderingar och utdraget pompösa monologer, blir aningen mer uthärdliga. 

Trots ett stadigare fundament, så är det ändå inte tillräckligt för att stoppa den uppenbara problematiken i att Malick inte kan lägga band på sig själv, vad beträffar idéer kring livet och dess relation till högre makter. Det är inte en fråga om att ifrågasätta Malicks personliga tro, utan det faktum att de högtravande brandtalen om kärlek och himlens makter, har en gräns innan utmattningen och ögonrullningen inleds. 

Alltför stor distans 

Malicks sätt att låta sin karaktärer interagera – med stor reservation och tystnad, blir aningen svårsmält då – denna, romans är i stort behov av intimitet och värme då huvudpersonerna befinner sig tillsamman. Det något mekaniska sättet att isolera sina karaktärer och låta deras inre tankar och känslor förmedlas genom ’’voice over’’, eller montage av diverse bilder, är helt enkelt inte gångbart då det kommer till att skapa intresse eller empati. 

Dessa minuspunkter hade varit mindre bekymmersamma om det inte varit för den helt barocka speltiden på nästan tre timmar. Utmaningen att fylla ut en sådan storslagen längd – med snarlika utläggningar om meningen med livet, och kärlek till det metafysiska, visar sig vara övermäktig. 

Genuin

Men tillskillnad mot så många andra regissörer och kreatörer inom filmindustrin, så har Malick – trots sina aspirationer – som enkelt kan uppfattas som stor egoistisk pretention, en unik genuinitet och ärlighet som gör att man kan ha ett visst överseende med det alltför stora ambitionerna. A Hidden Life är sannerligen ingen mjuk åktur, längden och utläggningarna hade gärna fått halveras – om inte mer, men den makalösa känslan för visuellt berättande och Malicks obehindrade och prestigelösa ambitioner gör A Hidden Life till det bästa han gjort sedan The Thin Red Line. 

Betyg 6/10   

Summering: En film om Fred Rogers utan denne i centrum är detsamma som pulverkaffe utan vatten. 

För oss svenskar så är namnet Fred Rogers lika informativt som Beppe Wolgers för en amerikan. För dem som missat den starka dokumentär filmen om Rogers och hans arbete – Won’t You Be My Neighbor, och ändå känner sig intresserad av A Beautiful Day In The Neighborhood, bör omgående söka upp denna undangömda dokumentära pärla, för att få något som helst utbyte av A Beautiful Day In The Neighborhood. 

Om ett dragplåster som Tom Hanks inte hade medverkat så är det svårt att se att 
A Beautiful Day In The Neighborhood skulle ha något värde för den svenska publiken, Rogers är en essentiell nyckelspelare inom amerikansk TV-historia, men utanför mycket av den amerikanska kontinenten så är Rogers långt ifrån lika välkänd. 

Fred Rogers barnprogram – Mister Rogers’ Neighborhood, gick mot strömmen – sett till sina samtida motparter. Istället för att bejaka pajkastning och kommersialisering, så valde Rogers att göra ett program som kan beskrivas som en bladning mellan Beppes Godnattstund och Björnes Magasin. Ett program som – med moderna ögon, osar av pekpinne pekoral, men det är inte de löjeväckande dockorna, eller de billiga kulisserna, som var essensen av programmet. Fred Rogers person var något helt unikt. Där vi idag har ett mediasamhälle som satt upp barriärer i form av cynisk mediaträning och iskallt kalkylerande, så definierade Rogers genuinitet. 

När Mike Leighs Happy Go Lucky hade premiär för ett antal år sedan, så förekom en hel del frågor kring Sally Hawkins oändligt optimistiska karaktär. Leigh, som gjort sig känd för att ha uppfunnit och förädlat engelsk diskbänksrealism, verkade ha tagit ett steg närmare  det dramatiserade och stiliserade. Men Fred Rogers visar att det faktiskt existerar/existerade, livslevande solstrålar på vår jord. Det är drygt femton år sedan Rogers gick bort, men hans outtömliga entusiasm, humanitet och godhet lever kvar. 

Ett stolpskott 

Säga vad man vill om programmet Mister Rogers’ Neighborhood, men människan Fred Rogers är omåttligt fascinerande och beundransvärd. Därför är den här filmen i fråga mer eller mindre skandalös. Kommersiellt och massmedialt så var detta den stora chansen att sprida Rogers filosofi och medmänsklighet utanför USA, men istället så har regissören Marielle Heller valt att göra Rogers till en bifigur, som får agera som moraliskt stöd åt Matthew Rhys – totalt, personlighetslösa journalist. 

Filmen må vara baserad på en artikel utav Esquire journalisten Tom Junod , och hur skrivprocessen ledde till en djup vänskap med Rogers som svarade till dennes bortgång år 2003. Det är sannerligen inget fel att välja en alternativ väg att beskåda en individs livsverk och person. De bakomliggande faktorerna till Fred Rogers driv, oändliga tålamod och styrka – att aldrig låta sig bli cynisk eller luttrad, är kanske något som inte går att besvara, därför förblir Rogers något av ett lyckligt och positivt mysterium, så att välja bort en riktigt djupdykning är konceptuellt inte fel. 

Urtrist Matthew Rhys 

Problemet är att substitutet – vad beträffar filmens egentliga huvudperson, är en ren och skär katastrof. Att karaktärer må vara fåordiga – även osympatiska, är inget problem om regin och presentationen som fungerar som ramverk är intressant och målmedvetet, men när detta inte är fallet så blir Matthew Rhys insats till sandpapper som stryks emot sinnets mest ömma sektioner. Den fiktiva Junod är självisk, egocentrisk och brysk, processen – som är menad att sakteliga öppna upp och förändra denna karga man, påminner om de mest torftiga idéerna från Charles Dickens En Julsaga. 

Sättet som Heller hanterar processen – för att göra Rhys till en hel och lycklig man, är raka motsatsen mot allt Rogers förespråkade. Där programledaren inte var rädd för att ta upp mycket mörka eller obekväma ämnen – såsom skilsmässor eller döden, så är filmens allmänna karaktärsutvecklingen på samma intellektuella nivå som valfri animerad propaganda film med Warner Brothers maskoten Snurre Sprätt. Det förekommer sekvenser som går utan på allting, vad det beträffar att behålla någon sorts professionell anständighet, så fort det ges tillfälle så försöker Heller vrida om publikens tårkanal med en polygrip, med helt. Att kasta in tårgas i salongen hade varit en mer subtil metod för att få fram en mer genuin emotion från publiken.  

Heller har inte heller några som helst reservationer med att injicera moralkakor som självaste Walt Disney skulle fått magsår av. Man försöker rättfärdiga dessa gräsliga inslag genom att presentera berättelsen som om den vore en del av ett inslag i Rogers program. Problemet är att mixen mellan det färgglada pappkulisserna och de fullt realistiska miljöerna, skär sig som riktigt dålig brunsås. Det känns inte stiliserat, endast förvirrat och slarvigt. 

Tom Hanks är ankaret 

Där ensemblen innehåller etta antal mycket begåvade aktörer, så blir de flesta delegerade till filmens absoluta ytterkant, Chris Coopers – vanligtvis, starka karisma och närvaro dränks i sockersöt slisk sentimentalitet. Den enda förmildrande faktorn är Tom Hanks – trots att filmen gör allt för att undergräva dennes insats. Det är först då Rhys och Hanks får samspela, som filmen får något som helst liv. Hanks fångar Rogers unika personlighet och hans omänskligt höga tolerans mot allt och alla. 

Och mellan varven så får vi exempel på vad som gör att Fred Rogers lever vidare som en amerikansk ikon, scenerna då Hanks iscensätter den kända dockteatern, eller Rogers terapeutiska egenskaper, är precis så rörande som man kunnat ana. Därför blir frustrationen än värre då det är just detta som borde varit filmens centrum . Att man dessutom har mage att marknadsföra filmen med Tom Hanks på affischen, samt en flask slogan – som utlovar Fred Rogers i centrum, gör sveket än värre. Den cynismen hade antagligen fått Rogers själv att fälla tårar. 

Betyg 4/10

Summering: Helen Mirren och Ian McKellen gör stordåd av ett manus som hämtats från kommissarie Barnabys dammiga skrivbord.  

Ta två extraordinära skådespelare, ge dem det mesta anspråkslösa manuskript, slutresultatet lär – ändå – med största sannolikhet, bli fullt acceptabelt. Det råder inget tvivel om att mötet mellan Ian McKellen och Helen Mirren på vita duken är precis så genialiskt som det verkar på pappret. 

Med dessa två monstruöst begåvade aktörer så klarar sig The Good Liar på ren och skär ”star power”, det genomgående slarviga manuskriptet maskeras till största del av det utomordentliga skådespelet. Men som alltid så kan ingenting kompensera för en film som inte respekterar sin berättelse – eller för den delen sin publik. Utan att ha läst Nicholas Searles bok, som filmen baseras på, så finns det givetvis en möjlighet att berättelsens övergripande problematik härstammar från den litterära förlagan. Men det ursäktar inte filmens tydliga brister – ett trist utseende och oengagerad regi. 

Brittisk lagervara 

Den brittiska TV-kriminalren har blivit en del av det svenska folkhemmet, Morden i Midsomer eller valfri kommissarie från den engelska landsbygden är lika självklara i 

TV-tablån som Aktuellt eller Rapport. Morden och fallen kan vara alltifrån diaboliska till rent löjeväckande, men faktum kvarstår att mysterium och gåtor i engelsk miljö har överexponerats under lång, lång tid. Därför är det något oförlåtligt att The Good Liar aldrig aspirerar till att vara något mer än ett förlängt avsnitt av Miss Marple. 

Framförallt så saknas driv och gnista, regissören Bill Condon har tidigare regisserat ’’Oscars-lockbete’’ som Kinsey och Dreamgirls – varav båda misslyckades med att ens ta hem en nominering för bästa film. Efter dessa försök inom det dramatiska och allvarliga, så gav sig Condon i kast med vampyrsagan Twilight, och mycket mer än så behöver nog inte sägas vad beträffar det faktum att Condon – de senate åren, blivit marginaliserad som regissör.      

Kommisarie Barnaby på ingång 

Och man endast förfasa sig över tanken över vad som hade hänt om de två adlade britterna inte hade medverkat. Även om The Good Liar har en fullvärdig biodistribution och produceras av Warner Brothers, så är den till sitt utseende helt oskiljaktig mot de äventyr och brottsfall kommissarie Barnaby och hans kollegor löst i årtionden. 

The Good Liar är många gånger rent förskräcklig att se på. Kompositionen och ljussättningen kan inte beskrivas som något annat än pannkaksplatt. Budgeten verkar ha tagit slut efter anställningen utav de två huvudrollerna, hela filmen definierar begreppet TV-film med sitt makalöst tråkiga yttre. Men visuella brister har ingenting med saken att göra vad beträffar att skapa ett engagerande berättande, men även här så fallerar det. Även om historien visar sig vara betydligt mer mångfacetterad – innehållsmässigt, än man kunnat ana från början, så bryter Bill Condon sig aldrig loss ifrån en känsla av snustorr slentrian.  

Mirren och McKellen övervinner allt 

Allting sker med ett nonchalant ointresse som snart frustrerar då Helen Mirren och Ian McKellen går på som isbrytare. Denna duo övervinner – ett antal gånger, filmens slapphänta och allmängiltiga attityd. Det är fullkomligt makalöst att se hur denna superduo gör magi av filmens mediokra epitet, från filmens inledningen så är detta möte mellan två av film och – teatervärldens, mest hyllade en ren njutning att beskåda. 

Till och med helt inkonsekventa scener – med rejält risig dialog, fängslar tittaren i biofilmens motsvarighet till Kumla, det går inte att slita sig ifrån hur varje replik  levereras med ett dånande eftertryck, eller hur Mirren och McKellen gör filmmagi av standardiserade interaktioner och samtal som vi sett så många gånger tidigare. Detta exceptionella skådespel ger The Good Liar ett solitt fotfäste. Trots den strida strömmen av ointresse, förutsägbarhet och ett uselt klimax, så går det ändå inte att lämna filmen utan ett mindre leende på läpparna, något som helt och hållet är McKellen och Mirrens förtjänst. 

Betyg 6/10