Summering: En makalös uppvisning för ett band som vägrar ge sig eller låta sig styras av konventioner och trender.
Iron Maidens femtioårskalas är en sanslöst energirik hyllning till en karriär som saknar motstycke inom Heavy Metal genren. Förvisso har Metallica nått än större kommersiella framgångar, deras sångkatalog är avsevärt mer känd hos de breda massorna och flertalet av deras största hits är dessutom radiovänliga. Iron Maidens nuvarande skivproducent Kevin Shirley menade i en intervju att bandet är relevant genom att inte bry sig om att vara relevanta. Detta genom att hålla kvar vid en sorts klassisk musikalisk grundformel, där långsamma intron, långa solon och den legendariska galoppen förekommer på samtliga av bandets albumspår.
Det vi får se den andra kvällen – på en av Europas sämsta arenor, är en sorts summering av vad som gjort att bandet skapat extas, hysteri och vunnit slaviskt hängivna fans under sina femtio aktiva år. Maiden har under de senaste åren mestadels följt en mycket simpel turnéstruktur, antingen är det en fråga om att bjuda fansen på det förflutna med turnéer som Somewhere Back In Time, eller att helt bryta mallen – samt många fans önskningar, genom att uteslutande fokusera på nytt material med turnéer som A Matter Of Life And Death. Den nuvarande Run For Your Lives är den förstnämnda och känns – vad gäller låtvalen, som en sorts sammanslagning av samtliga retrospektiva turnéer.
Från den explosiva öppningen med den fantastiska Murders In The Rue Morgue som snabbt går in i favoriten Wrathchild och sedan den undanstoppade juvelen Killers påminner om bandets Early Days turné från tjugo år tillbaka. Men allt ramas nu in av en makalös skärm, de eleganta draperierna med motiv har nu fått pensioneras för dramatiska och imponerade videofilmer som ger låtar som Rime Of The Ancient Mariner en helt annan laddning. Detsamma kan sägas om Aces High som bländar både musikaliskt och med en tokig monster Eddie som flyger stridsplan i bästa Tom Cruise Top Gun-anda.
Men trots det visuella fyrverkerit är det fortfarande musiken som är mest central och väsentlig för Iron Maiden. De långa, komplexa och djupt musikaliska styckena må kanske inte spelas i samma hysterika fart som på åttiotalet – då Bruce Dickinson knappt förmådde att sjunga med på grund av hastigheten, men tyngden, precisionen och kraften är fortfarande like potent som då bandet fick taket på det mest småskaliga London pubar att lyfta. Det är imponerande hur spår med mer än fyrtio år på nacken fortfarande kan engagera, flera stunder leder till samma tonårsextas som då epos som Hallowed By Thy Name först upplevdes. I en obeskrivligt bra version av Powerslave verkar hela Iron Maiden åkt tillbaka till 80-talet då de erövrade världen med sin World Slavery turné, samma makalösa extas infinner sig i mästerverket Phantom Of The Opera och Seventh Son Of A Seventh Son vars evighetslånga gitarrsolon fängslar likt en thriller.
Bandets energi tycks också vara gränslös, från Steve Harris legendariska rusher till Janick Gers konstans jonglerande med gitarren ställer flertalet yngre akter i genuint dålig dager vad gäller den fysiska kapaciteten. Och trots att Iron Maiden fortfarande gör konserter som snarare kan beskrivas som välregisserad teater än organiska tillställningar där varje kväll formas efter publik och förutsättningar, har gruppen fortfarande en unik scennärvaro och intimitet som gör att det känns avsevärt mer personligt än det har någon rätt till att vara.
Bruce Dickinson talade i en intervju att drömmen var att göra Iron Maiden till något som folk kan lita och tro på i evigheter. Att gruppen skulle bli en sorts konstant som alltid levererar och går att lita på. Detta har dock negativa aspekter vad gäller konsertens struktur, för även om vi får guldklimpar finns det utrymme att justera vissa låtval. Att Wasted Years ännu en gång avslutar konserten känns ointressant och varför mästerverk från Somewhere In Time som Sea Of Madness eller Deja Vu fortfarande ligger undanstoppade förblir obegripligt. Nicko McBrains frånvaro går inte heller att bortse från, Simon Dawson gör ett tappert jobb och har modet – samt självförtroendet, att inte försöka emulera legenden, men finessen från McBrains magiska trumspel saknas alltför ofta.
Men invändningarna slutar då även den sönderspelade Fear Of The Dark lyckas framkalla en hysteri som får den – vanligtvis, stela Stockholmspubliken att likna de religösa fansen från Sydamerika. Då publiken går in i det långa allsångspartiet och då gitarrsolona klyver sönder den vedervärdiga 3Arena är det bara att – som Dickinson en gång sade ’’ let’s get jumping !’’
Betyg 8/10
Bäst: Phantom Of The Opera, Fear Of The Dark, Powerslave, Rime Of The Ancient Mariner, Aces High, Seventh Son Of A Seventh Son, Hallowed Be Thy Name.
Sämst: Som vanligt visar Stockholm att staden lyckats bygga Europas två sämsta arenor i Strawberry och 3Arena där insläppet och ventilationen är under all kritik. 2 Minutes To Midnight har också framförts med mer inlevelse förut.
Summering: Då Taylor Swift och den extraordinära publiken är som bäst spelar det ingen roll att konserten har brister eller att den utspelar sig på en av Europas värsta arenor, det som då utspelar sig ett samspel mellan publik och artist som sällan kan beskådas.
Det må vara en av Europas sämsta arenor, det är en publik som vanligtvis inte visar någon som helst entusiasm och en artist som – trots sina enorma framgångar, har en sångkatalog som relativt få på gatan skulle kunna recitera. Trots det är Taylor Swifts uppvisning på Friends Arena en fullkomligt episk föreställning som bryter mot flera naturlagar och som en gång för alla slår fast att så kallade Swifties kan vara den bästa konsertpubliken på jordens yta.
Då John Lennon fällde – det misstolkade, citatet om att The Beatles var större än Jesus uppstod ett ramaskri. Men frågan är om inte denna liknelse skulle kunna återupplivas i och med Taylor Swift och dennes Eras Tour. En turné som lyckats bli ett globalt fenomen, inte bara för de mest inbitna följarna som otåligt räknat ned med dagar till datumen 17,18 och 19 maj. Frågan är snarare vart Swift inte förekommer idag, förutom att ha utsetts till Time Magazines ’’Person Of The Year’’ har turnén slagit alla tänkbara rekord och haft sådan stark ekonomisk effekt på de städer den besökt att den amerikanska centralbanken Federal Reserve noterade att amerikansk BNP var märkbart påverkad av det som nu kallas för Taylornomics.
Man kan ibland fråga sig om något är för stort för sitt eget bästa, men i fallet med Taylor Swift är storlek inget som helst problem. För Swifts sanna storhet ligger inte i hennes kompetenta musicerande eller det absurda kändisskap som hon uppnått. Istället lyckas Swift bibehålla en otrolig intimitet och vänlighet på scen, det känns inte som om världens kändaste person står på scenen i Stockholm, utan en ambitiös, välkomnande och ytterst ödmjuk artist från Pennsylvania som endast vill framföra sin musik för en publik på lite över sextiotusen personer. Trots det lyckas hon sätta den enkla musiken i en genuint häpnadsväckande kontext, scenbygget som The Eras Tour erbjuder är bortom adjektiv och superlativ. Den massiva skärmen som elegant ramar in skådespelet är bara början, mängden attiraljer och funktioner som scenen bär med sig får hela utbudet på teknikmässan CES i Las Vegas att bli högröd i ansiktet. Den show som presenters är inget annat än spektakulär, sättet den faktiskt förstärker musiken och den allmänna upplevelsen är påtagligt, det lyckas vara storslaget utan att någonsin tangera till att bli ett uppblåst Broadway spektakel.
En storslagen show är dock menlös om inte innehållet har någon substans. Och trots att Swifts musik är den mest enkelspåriga sortens pop är den makalöst effektiv i den här kontexten. Framförallt eftersom den framförs med en otrolig professionalism, entusiasm och ett strålande glatt humör. Starten är så pass explosiv att man endast kan gnugga ögonen, den korta snutten av Miss Americana And The Heartbreak Prince som går in i en bombastisk Cruel Summer är genuint emotionell, framförallt då den framförs av sextiotusen helt makalösa fans.
För mer än något annat är konserten det ultimata beviset på att en konsert bara är så bra som sin publik. Bruce Springsteen talade för ett antal år sedan om att en konsert inte handlar om att artisten framför sitt material, utan att det är ett evenemang där publiken och artisten blir ett, att allsången, jublet och samspelet blir en symbios större än något annat. Och ikväll är publiken lika episk som det oerhörda senbygget eller Swifts outtömliga energi. Jag har sett både det ena och det andra på diverse konserter, men aldrig en svensk publik – framförallt en Stockholmspublik, som beter sig på det här sättet. Allsången är öronbedövande i vartenda nummer, oavsett om det är de största hitsen eller de nya materialet från The Tortured Poets Department förekommer en häpnadsväckande respons. Framförallt från en Stockholmspublik, som vanligtvis deltar på konserten för att dokumentera det för sociala medier och inte mycket mer. Men ikväll är varenda besökare här för en enda sak, och resultatet är bortom ord, stämningen är hysterisk från början till slut, entusiasmen och kärleken till kvinnan på scen är hjärtskärande. Varenda stavelse sjungs som om det vore den sista som någonsin skulle yppas.
Till och med Swift själv häpnar efter att ha spelat den underbara Champagne Problems. Då sker något oerhört, hela arenan börjar stampa i golvet och jublet passerar alla rimliga nivåer. Taylor Swift ser genuint chockerad ut, hon gapar bara och tar ur sina öronsnäckor för att verkligen bekräfta vad som sker framför henne. Hon ser tagen ut av responsen och kan bara säga ’’oh my god’…
Och med en sådan publik spelar det ingen roll att konserten har brister, som att hela Reputations partiet är den värsta sortens Epadunk eller att konserten är aningen för lång. I sina bästa stunder kvittar allt det där, för då den underbara Fearless eller You Belong To Me orsakar ett jordskred på plan, eller då det vedervärdiga fuskbygget till arena är på väg att rämna under Shake It Off, eller psalmen som uppstår i Anti Hero, då spelar nästan ingenting någon roll. Just då är Taylor Swift och hennes publik det mesta otroliga, medmänskliga och sympatiska som finns att beskåda på denna planet.
All images courtesy and copyright THOMAS RUNGSTRØM/SOUNDVENUE
Efter att Pearl Jam avslutat sin spelning på den bedårande vackra amfiteatern Waldbühne i Berlin 2018, fann jag mig själv sittandes på en trottoar utanför arenan, försjunken i tankar. Skulle det som just utspelat sig på scenen någonsin upprepas igen ? Den där kvällen har levt kvar i minnet och själen i fyra långa år. Att se över tjugotusen människor förlora fattningen och gå bärsärkargång med tusentals ölbrickor i papp är ett minne som aldrig kommer att utplånas.
Antalet odödliga stunder är för många och personliga för att överhuvudtaget kunna summeras i textform. Sedan den sommarkvällen, i Europas mest spännande storstad, har världen förändrats, även Pearl Jam. Under 2020 då vi satt fast hemma verkade masshysteri och folksamlingar vara ett minne blott. Trots ett mirakulöst vaccin och ett ljusnande läge vad gäller pandemin i Europa är det omöjligt att inte se tillbaka på konserter innan 2020 som något av en förlorad era.
Turnén som nu äntligen rör sig genom Europa var avsedd att länkas samman med albumet Gigaton. På albumet spyr sångaren och frontmannen Eddie Vedder galla över det politiska tillståndet, planetens förfall och en orange galning. Två år senare är ämnena lika högaktuella men väntetiden har skapat ett förståeligt behov av nostalgi och trygghet. Oavsett hur bra eller relevant ett nytt album må vara kämpar de flesta band med att balansera mellan publikfavoriter och nytillskott. Utöver det har denna turné dragits med ett stort svartmoln som fått hetsiga internetforum att koka av frustration och förvirring.
Pearl Jam är kända för spelningar som pågår tills småtimmarna, de varierade låtlistorna hämtar material från alla eror och inprincip vad som helst kan hända. Men flera spelningar under denna Europa-sväng har dragits med en markant reducerad speltid. Där extranumren kunde pågå i timmar har de nu minskat till en handfull också låtvariationen har minskat. De senaste turnéerna har bandet alltid kämpat med att hitta toppformen de första spelningarna, men relativt sent in i turnén har låtlistorna förblivit ovanligt stela.
Vad detta beror på är omöjligt att avgöra, men det faktum att basisten Jeff Ament och batteristen Matt Cameron kämpat med COVID-19 kan förklara denna drastiska förändring.
Från utsidan ser det sannerligen inte ut som förr, men när väl bandet ställer sig på scen är det mesta glömt. Köpenhamn och Danmark har en speciell plats för Pearl Jam. Efter den fasansfulla tragedin i Roskilde för 22 år sedan är de emotionella banden mellan landet och bandet obrytbara. Eddie Vedder, som aldrig varit blyg att visa sina känslor, är många gånger så tagen av publiken att han har svårt att prata. Spelningen sker också bara några par dagar efter ytterligare en nationell tragedi, en skjutning i den närliggande shoppinggallerian Fields. Laddningen innan spelning är påtaglig, dessutom är det hela tio år sedan bandet besökte Danmark.
Det har skrivits mycket om relationen mellan fans och artister. Kiss har sina armé och Lady Gaga sina små monster, vissa behandlar dem med omsorg andra med total apati. Relationen mellan Pearl Jam och deras publik är en oförstörbar kärlekssaga. Under åren har det skapats ett unikt förhållande som måste ses för att kunna förstås. Ten Club – bandets officiella fanklubb och dess medlemmar, får alltid privilegiet att träda in på arenan först och säkra de bästa platserna. Stämningen mellan dessa personer påminner om ett besök till en eldstad där goda vänner delar minnen och bryter bröd.
När Pearl Jam, aningen försenade, går på scenen är responsen enorm. Release blir, trots sitt långsamma tempo, en orkan som drar genom arenan där varenda stavelse dånar i en gemensam stämma. När väl ursinnet släpps loss i Animal verkar hela Royal Arena motta en elstöt på ett par miljoner volt. Trots att tempot sänkts något i det mest hetsiga låtarna och bandet inledningsvis spelar aningen återhållsamt är responsen och energin otrolig. Förutom mannen från New Jersey finns det ingen nu levande musikakt som kan inspirera som Pearl Jam. Genom att inte förlita sig på något annat än intensiv, argsint och explosiv musik kan Seattle-bandet åstadkomma mer dunder och brak än en fullskalig militärövning. Även om låtlistan är traditionellare än vanligt är det lika häpnadsväckande att uppleva klassiker som Corduroy och Even Flow, båda framförs som om de just hade tagits fram ur studion.
Gigaton-spåren har blivit mindre och mindre förkommande men Retrograde är helt fabulös, även den aningen udda Dance Of The Clairvoyants framförs med stor övertygelse. Endast Never Destination känns som ett menlöst tillägg som gärna hade fått ersättas av Quick Escape. Framförande av första klass och obegränsad energi är dock en kutym vad gäller Pearl Jam, och för oss som sett minst en show för mycket har under åren blivit bortskämda och aningen avtrubbade vad gäller denna lyxvara. Men även för den mest kräsne finns det stunder som knappt går att beskriva. Elderly Woman Behind the Counter in a Small Town har nog aldrig låtit bättre och vrider om tårkanalen med sin text om åldrande och försvunna år, framförallt efter den oerhörda väntan på bandets återkomst.
Daughter blir till ett enda långt ilsket vrål där Vedder misshandlar abortmotståndare och den vedervärdiga högsta domstolen i USA. Det pågår i minuter där sångaren uppmanar staten att hålla sig borta från kvinnors kroppar. Stridsropet vill inte ta slut och får den vackra balladen att blekna i jämförelse. Jeremy tas emot som ett fotbollslag som just vunnit VM-guld , en kvinna bredvid mig, som stått leende och lugn genom hela kvällen, får spel och börjar hoppa upp och ned likt en ung tös som ser The Beatles på Shea Stadium. I låtens final pågår något världsmästerskap i jämfota-hopp och Royal Arena kan mycket väl behöva inspekteras för eventuella skador.
Men det är framförallt två tillfällen som utmärker sig mer än något annat. Efter den älskade balladen Black ber Vedder att strålkastarna skall släckas. Publiken tänder sedan sina telefonblixtar och lyser upp hela arenan. Därefter följer ett förödande starkt tal samtidigt som en videofilm från monumentet till Roskilde-offren visas på storbildsskärmarna, filmat av Jeff Ament som besökt platsen under dagen. 22 år har gått sedan den värsta konsertkatastrofen i Skandinavisk historia. Det sägs att tiden läker alla sår men Pearl Jam visar att det inte är sant. Nio människor kommer aldrig tillbaka, inte heller offrens familjer kan någonsin läkas. Tårarna flödar ned för Vedders ansikte och mycket av talet går knappt att urskilja.
Efter detta tas den storslagna Love Boat Captain fram, detta exceptionella spår skrevs som en reflektion över tillståndet bandet befann sig i åren efter katastrofen. Hur smärtan aldrig försvunnit och hur varje år väger tungt. Framförandet är skakigt och uppbräckt, känslorna tar överhanden och ett par gånger måste låten startas om. Men det spelar ingen roll, varenda nerv har satt sig på utsidan både på publiken och Pearl Jam. När textraden om hur nio vänner försvann håller Vedder, bandet och arenan på att implodera av känslor. Det är ett moment innehållandes mer känslor och sorg än någonting som vunnit en Oscar för bästa film de senaste 60 åren. Det är ett av de mest kraftfulla ögonblicken jag någonsin upplevt på en konsertscen.
Efter detta emotionella vulkanutbrott följer dock en final som är minst lika oförglömlig. Alive som borde blivit till en repetitiv stapelvara efter trettio år är om möjligt än starkare idag. Pandemin, attacken på shoppinggallerian Fields, det dystopiska moderna USA och ett skrämmande politiskt världsläge är ett monster vi trots allt överlevt. Lättnaden att fortfarande leva och kunna dela det med över sextontusen besökare ger detta klassiska rockspår en kraft som aldrig tidigare skådats. Alla lampor tänds och allsången dånar och hörs hela vägen till Malmö.
I sitt inledande tal frågade sig Eddie Vedder hur det kan vara möjligt att Danmark endast är listad som nummer två vad gäller att vara världens gladaste nation. Denna andraplats känns än mer skrattretande när Rockin’ In The Free World överfaller arenan. Hela arenan tappar förståndet, jetmotorn drar igång och gör adjektiv och hyperbol överflödiga. Adrenalinet flödar och svetten lackar, någonstans mot mitten är jag själv nära att kollapsa av utmattning. När sextontusen glada danskar hoppar och sjunger med som om det inte fanns en morgondag är det omöjligt att tänka sig en plats på denna jord som skulle kunna vara lyckligare.
Betyg 9/10
Bäst: Do The Evolution, Corduroy, Elderly Woman Behind the Counter in a Small Town, Jeremy, Love Boat Captain, Alive, Rockin’ in the Free World
Sämst: Makabert trångt på ståplats och en respektlös konsertbesökare som bestämmer sig för att börja skrika om sin borttappade mobiltelefon mitt under Eddie Vedders hyllning till Roskilde offren.
Fråga: Är Love Boat Captain det mest känslosamma som skådats på en scen ?
Betyg på samtliga låtar
Release 8/10
Evig öppningsfavorit som är lika dramatisk som imponerande.
Animal 8/10
Inte lika explosiv som tidigare men det tillfället då bandet öppnar upp och höjer hastigheten är alltid lika imponerande.
Last Exit 8/10
Vedder slarvar med texten. Detta monstruöst energiska spår har låtit starkare förut. Energinivån går inte att bortse ifrån oavsett.
Lukin 7/10
Pearl Jams kortaste sång någonsin får ett kort improviserat intro.
Corduroy 10/10
Spelar ingen roll att den framförts exakt 580 gånger. Skådespelet i refrängen och det förändrade mellanpartiet är i klass med Springsteens Badlands.
Retrograde 8/10
Fantastiskt framförande av ett av de bästa spåren från Gigaton. Publiken verkar dock inte helt med på noterna och suktar efter något av årgång vintage.
Elderly Woman Behind the Counter in a Small Town 10/10
Den bästa versionen någonsin. Obeskrivligt stark och drabbande efter två förlorade år.
Garden 8/10
Det suggestiva och stiliga spåret från Ten är en ynnest att höra i en vass tappning som detta.
Dance Of The Clarivoyants 7/10
Framförandet är både exakt och elegant men publiken ser ut som frågetecken. Gissningsvis ett av de spår från Gigaton som inte kommer att återkomma alltför ofta på framtida konserter efter avslutad turné.
Even Flow 9/10
Mike McCready får spel och gör om sitt gitarrsolo till ett musikaliskt fyrverkeri.
Daughter 9/10
Vedders stridsrop efter rättvisa mellan könen är så pass spektakulärt att det överskuggar det ståtliga framförandet av denna favorit.
Never Destination 6/10
Energiskt framförandet men i sammanhanget är detta konsertens största ’’jaha’’-ögonblick. En strid ström av publiken längst fram skyndar sig bakåt för ölinköp och toalettbesök. Den såsiga River Cross hade varit mer spännande.
Jeremy 10/10
En murbräcka som får hela Öresundsbron att skaka. Finalen är fullkomligt obeskrivlig.
Inside Job 8/10
Magiskt spår från det underbara Avocado-albumet. Den upplyftande texten och den fantastiska melodin gör den oförglömlig. Dock känns den felplacerad efter urladdningen i Jeremy och flera i publiken verkar måttligt roade.
Do The Evolution 10/10
Den bästa kampsången som någonsin skrivits. En enda stor känga i bakdelen på enfald, girighet och makthunger.
Black 9/10
Mer gastkramande än något som kan ses på Netflix.
Love Boat Captain 10/10
Det mest hjärtskärande som skådats på en scen sedan på år och dagar. Ord kan inte beskriva detta ögonblick.
Porch 9/10
Ingenting kan matcha versionen från Berlin 2018, men mellanspelet är ren och skär galenskap och ett skådespel som hade fått självaste Laurence Olivier att rodna.
Better Man 8/10
Allsångsfavoriten framförs med stor passion.
Alive 10/10
’’Riv mina råsegel !’’ som Kapten Haddock hade sagt. Om det hade varit möjligt hade detta ögonblick fått sättas på loop för resten av mitt liv.
Rockin’ in the Free World 10/10
Om detta hade pågått i ytterligare ett par sekunder hade jag behövt bäras ut på bår. Världens bästa cover och extranummer tillsammans med Springsteens Twist And Shout.
Summering: Vulgärt vidrigt men bitvis löjligt underhållande då Til Lindemann drar ut på turné utan bomber och granater.
För ett halvår sedan så gjorde Rammstein en fullkomligt genialisk spelning på Stockholm Stadion. Där kombinerades genialisk ’’Industri-Heavy Metal’’ och gastkramande specialeffekter. Man kan fråga sig om Rammsteins otroliga framgångar bara har att göra med det faktum att bandet omfamnar sitt hemland Tyskland och vägrar att forma sig efter musikindustrins diverse normer ?
Med Lindemanns spelning på Annexet står det dock klart att den tyska sextetten framgångar, inte bara bygger på gigantiska explosioner och galna sketcher på scen. Där Rammsteins är lika vältrimmad, precis och gedigen som den bästa Mercedes Benz- modellen, så känns Lindemann mest som ett glatt hobbyprojekt där ingenting är på större allvar. Nog känner man igen den bombastiska basgången, den dånande rytmen och Til Lindemanns stämma, men musikaliskt är Lindemann inte ens nära Rammsteins allra svagaste stunder. Konsertens stärks inte heller av att mycket av setlisten består av material från den snudd på o-lyssningsbara skivan Skills And Pills, där Til Lindemanns mest pubertala, banala och infantila tendenser har fått florera utan några som helst spärrar eller hämningar.
Gräsligt vulgärt
Om nu lyriken i de engelskspråkiga låtarna skulle få den ökända porrfilmen Deep Throat att rodna, så är det ingenting mot vad som utspelar sig på den stora videoskärmen bakom scenen. Att ens börja beskriva vad som visas upp skulle med största sannolikhet leda till en natt – eller två, i närmsta häkte för oanständigt allmänt beteende, men chockvärdet att få se alla tänkbara sexuella perversioner blir snart ganska tröttsamt. Och med tanke på den övergripande kvaliteten i det engelska materialet så är det inte alltför svårbegripligt varför man valt att försöka intressera publiken med bilder och sekvenser som tar vulgariteten till helt nya nivåer.
Men där flera sektioner blir tjatiga, så råder det inget tvivel om att Lindemann och hans kompanjoner verkar ha väldigt roligt på scen. Det märks framförallt i en inspirerad och farligt rytmisk ’’Platz Eins’’ där hela Annexet förvandlas till ett färgglatt disco, med en Lindemann som åker rakt ut i publiken i en stor plastbubbla. Och det är just sådana utspel som gör konserten till en komisk och underhållande fars.
Bombarderas med fisk och tårtor
Då Lindemann springer och kör ut en hel vagn ful med tårtor, som sedan slungas ut i publiken, eller då man med en gigantisk slangbella börjar bombardera hela Annexet med råfisk, så börjar det känna som att Lindemann hittat hem. Där kombineras den totala oräddheten från de bästa Rammstein stunderna och intimiteten som mindre arenor tillåter. Och i den absoluta finalen, då man avfyrar tre musikaliska sprängladdningar i ’’Ach So Gern’’, ’’Gummi’’ och ’’Steh Auf’’, så känns det som att Lindemann och bandet ar hittat hem till en lekstuga som är både rolig och musikaliskt intressant.
2019 går mot sitt slut och det har sannerligen varit ett innehållsrikt år som många gånger varit oförglömligt – av diverse anledningar, bra som dåliga . Vårt faktiska samhälle – det utanför fiktionen och de färgrika sagorna, fortsätter att splittras, söndras och fördärvas av olika krafter. Med tanke på att vi snart går in i ett nytt årtionde så är det omöjligt att inte se tillbaka under de gångna åren och fråga sig vad som egentligen gick så fel ? Hur vi inledde 10-talet med optimism och förhoppningar, och hur vi slutar här och nu. Tack och lov så har olika kulturella gärningar hjälpt oss genom dessa tuffa tider. Under årtiondet så har vi givits makalösa upplevelser inom musik, film och spel. Det har varit ett så händelserikt och späckat decennium, att funderingar och tankarna kring det får vänta till en separat och kommande artikel.
Om ungefär ett år så fyller Tiger Film hela fem år, det har varit en unik och spännande resa som många gånger varit utmanande, men aldrig negativ. Vi växer sakteliga och börjar hitta olika uttrycksformer som passar vårt mer diversifierade material. Då vi öppnade ett Instagram-konto – efter mycket internera diskussioner, så fick vi möjligheten att effektiva dela med oss av vårt visuella material.
Under åren som gått så har en av våra absoluta favorithändelser varit de utställningar vi fått arrangera i samarbete med Filmstaden Täby, i samband med Marvel Studios eller Star Wars-premiärer. Efter ett antal år så lyckades vi – om vi tillåts vara något självgoda, göra våra två bästa utställningar hittills. Responsen från besökarna i och med Avengers Endgame premiären var fullkomligt överväldigade, med hjälp av nära och kära vänner, så samlade vi fler statyer än någonsin och fick vara med om en utställning som vi aldrig kommer att glömma bort. Detsamma gäller utställningen för The Rise Of Skywalker, som var en anstormning av nostalgi, entusiastiska diskussioner och barndomsminnen.
Det är också i de mänskliga interaktionerna som året varit som allra mest givande. Trots att mycket av vår verksamhet är digital, så är det på mässor och utställningar som allt arbete blir till något mer substantiellt än bara besökssiffror. Sammankomsterna, med så många fantastiska människor, har varit en gudagåva. Vår resa ned till Köln, då vi fick träffa den europeiska distributören för XM Studios, är ytterligare ett underbart möte som sedan fick fortsätta i Stockholm då XM Studios gjorde sin debut på en skandinavisk mässa. Mässorna gav oss också möjlighet att möta ett antal av serievärldens mest hyllade. Paret David – och Meredith Finch visade sig vara minst lika exceptionella människor som kreatörer, med varma leenden och stor tålmodighet gjorde de varje tillfälle med fansen unikt.
Stockholm Comic Con lyckades också få hit ett kreativt par i Amanda Conner och Jimmy Palmiotti, som även dem visade sig vara ett sant nöje att träffa. Att Conner också konstaterade – att omslaget till Captain Marvel #7 – som vi tagit med för signering, var det första hon signerat, var en minst sagt trevlig överraskning. Och att hastigt diskutera Prime 1 Studios kommande Joker staty – designad av Lee Bermejo, med skaparen själv, är också en stund för minnesgalleriet.
Hela 2019 har dominerats av populärkultur. Avengers Endgame lyckades tillslut göra det som ingen annan film gjort – att gå om James Camerons Avatar, vad beträffar inkomster och bli den mest framgångsrika filmen någonsin. Det var ett viktigt ögonblick, inte bara för att den enorma finansiella succén innebär att Marvel och deras filmer fått en automatisk existens garant de närmsta åren, men att den subkultur, som så länge varit häcklad och ansetts som något trivialt, lyckades med att skaka om hela filmindustrin.
Men denna seger för – subkulturer, nördar och entusiaster jorden över, visade sig vara kortvarig, i och med Martin Scorseses uttalande kring Marvel Studios, så restes murarna och fördomarna kring genrefilmer ännu en gång. Vi har undvikit att kommentera och engagera oss i detta elitistiska trams, men Scorseses uttalande gav tusentals människor en anledning att komma ut – och på de mest pinsamma vis attackera Marvel och de miljontals fans, som en lägre sorts människor, som saknar kapacitet att förstå ’’riktig film’’. Vad Scorseses än tycker och tror är hans ensak, men den hatstorm han skapat, och sättet den har ställt grupp mot grupp, förblir oförlåtligt, det har legitimerat allmänna påhopp och klassfördelningar, något som filmbranschen – minst av alla, behöver i en tid med våldsamma påhopp och en brist på total anständighet eller ansvar.
Men oavsett vart man står i frågan om man gillar subkulturer eller inte, så glädjer det mig att den moderna mytbildningen lever vidare hos Marvel, DC och Star Wars. Vi stirrar oss blinda på termen superhjältar, ett koncept som ofta förknippas med ett bakrån som omedelbart stoppas av en gudalik figur, som sedan flyger iväg. Det må ha varit så det började för karaktärer som Stålmannen och Batman, men att tro att de inte har utvecklats, moderniserats, blivit mer komplexa och förnyat sig, är lika naivt som att tro att mänskligt berättande inte utvecklats sedan våra förfäder gjorde grottmålningar.
I The Killing Joke, X-Men eller The Punisher, så är antalet intressanta karaktärer, fascinerande intriger och relevanta allegorier till dagens samhälle, minst lika närvarande som i de mest kvalitativa filmer eller TV-serier. Den tyska expressionismen använde sig gärna utav fantasifulla karaktärer och kreatur, se bara till Fritz Langs Metropolis, där robotar och futurism spelar en lika stor roll som samhällets revolt mot en totalitär överklass. Genom det imaginära och fantastiska, kan man skapa kraftfulla allegorier, paralleller och motiv. Att trivialisera sagor innehållandes fantasirika och mytiska attribut, är detsamma som att ifrågasätta hela vårt moderna berättande. Varken Shakespeare eller Kafka, värjde sig ifrån att gå långt ifrån vår egen verklighet, för att på så sätt ges en större verktygslåda, där de kunde utforska ytterst mänskliga ämnen och ting, med hjälp av magi och förvandlingar.
Att tala om rasförtryck, orättvisor och förbjuden kärlek i mer abstrakta former kan vara minst lika effektivt – om inte mer, än ren facklitteratur. Det finns ett skäl till att karaktärer som, Prinsessan Leia, T’Challa och Peter Parker kan fånga fantasin, det är inte bara en fråga om deras extraordinära förmågor och epitetet, utan deras berättelser, deras upplevelser och trauman som gör dem enkla att identifiera med och finna tycke för.
Vi har fått möjligheten – att i första hand, se vad dessa moderna myter kan ha för inverkan, då vi genomfört våra utställningar. Häpnaden och fascinationen för Captain Marvel och Rocket Raccoon – i statyform, handlar inte bara om att de tillintetgjort rymdskepp och rymdvarelser, det finns mänskligt element som fäster sig som en märla kring hjärtat, det må låta högtravande, men jag har sett och upplevt det själv.
Scenen i Avengers Endgame – då karaktärerna vi lärt känna och stifta bekantskap med i över tio år, reser sig från askan – för att göra en sista ansats att besegra ondskan, är ett av väldigt få tillfällen då jag drabbats så pass emotionellt att jag har haft svårt att beskriva det i ord. Det handlade inte bara om det visuella fyrverkeriet, det var något klart mer personligt. Då jag fick privilegiet att se Sagan Om Konungens Återkomst på midnattspremiären i ung ålder, så föddes en guldstandard. Vartenda ögonblick, varje ansats och varje tickande sekund, vara lika verklig, viktig och betydelsefull som en dag i livet. Känslan av fullkomlig övertygelse, fascination och förundran lyckades Avengers Endgame återskapa.
Att året därefter har gått i dessa fotspår är i mina ögon det kanske mest inspirerande, hur stora mängder av människor har kunnat samlas för att uppleva en och samma sak. Där deras intresset för Tony Stark eller Carol Danvers övervinner saker som hudfärg, politik och personliga värderingar.
Bortom filmens värld, så visade Rammstein att man på ren och skär eldkraft, kan skaka om och förföra trettiotusen människor en grå Augusti kväll. Bruce Springsteen må inte ha turnerat med sitt album Western Stars, men konsertfilmen, där vi äntligen får höra materialet i en mer levande kontext, orsakar rysningar då man tänker tillbaka på versionerna av Rhinestone Cowboy och Chasin’ Wild Horses.
Och i mer digitala världen kunde vi förundras av egensinniga kreationer som Death Stranding och Sekiro: Shadows Die Twice, två spel som vägrar att kompromissa. Men det är Respawn Entertainments Star Wars Jedi Fallen Order som drar det allra längsta strået, med sin polerade mekanik och passionerade berättelse – som dränks i entusiasm och energi.
Avslutningsvis så återstår det bara att tacka alla er som följt med oss under årets gång. Resan fortsätter att vara fantastisk och ständigt överraskande. Vi önskar ett ett gott nytt år och ser fram emot vilka nya äventyr som väntar.
Tack till alla läsare och alla fantastiska människor som gör detta möjligt, ni vet vilka ni är.
Snart så lyses Sverige upp i en konfekt av färger och explosioner på natthimlen. Det årliga nyårsfyrverkeriet må ställa till med ett härans liv och skrämma livet ur våra fyrbenta vänner. Men inte ens det totala användandet av smällare och raketer kommer kunna mäta sig med Rammsteins konsert på Stockholms Stadion i augusti. De tyska industrirockarna har länge haft ett resume som en live-akt utan dess like. Eld, mer eld och könsdelar som skjuter ut… ja, något, är bara ett fåtal av de inslag som förekommit då Till Lindemann och hans skogstokiga kompanjoner dragit ut på vägarna.
Med sin starka nya skiva, och en stadiumturné, så tar Rammstein nästa steg i sin karriär som showartister. Showen, volymen och explosionerna har aldrig varit påtagligare, stiligare eller så… ja, bombastiska. Introduktionen, men en explosion som får halva Sverige att skaka, är bara början. Vad som sedan sker är ett ursinnigt och precist musicerade där man kombinerar bomber och granter med stenhård – men ändå melodisk musik, som får publiken att tappa fattningen.
Sättet Lindemann kommenderade hela arenan i Ich Will förblir ett av årets mest magiska ögonblick.
Tiger Film utser därmed Rammstein på Stockholm Stadion den 14 augusti till 2019 års bästa konsert
Summering: Mästerlig show och ett genialt framförande gör den tyska sextetten till kungar och härskare över hårdrockens förlovade land.
Att bjuda på en show utan dess like är idag svårt om inte omöjligt…
Då U2 revolutionerade scenkonstruktioner med sin Zoo TV-Turné under 90-talet, så skapade man flera ideal och standardiseringar som flera musiker och band anammat sedan dess. 20 år senare så är storbildskärmar, häftiga ljuseffekter och jättelika scenbyggen inget nytt under solen.
Där Bono, The Edge, Adam Clayton och Larry Mullen Jr fyller sina stora LED-skärmar med vackra bilder och fagra vyer – samt ett stort mått av ömhet, så tar Rammstein fram ett hutlöst bombardemang av konfetti, eld, mer eld och rekvisita som får de mest påkostade Broadway-shower att framstå som skamliga. Om den irländska kvartetten är Bruce Banner, så är Rammstein det gröna alter egot Hulken, stor, stark och beredd att krossa allt i sin väg…
Rammstein vet inte ens vad ordet subtilt är. Genom konsertens två timmar så är det ett furiöst angrepp med dånande volym, mäktigt scenskådespel och musik så hård att man kan undra om Stadions träbänkar kommer vara intakta dagen efter konserten.
De tyska hårdrockarna har under åren byggt upp ett renommé som vansinniga våghalsar som inte är rädda för något. Det är inte bara de brutala texterna och djävulskt medryckande riffen som föranlett detta. Ingeting är tabu i Til Lindemanns lyrik, vare sig det gäller perverst sex eller makabra mord. Saker som inte borde vara möjliga – eller tillåtet, blir verklighet i Rammsteins musik och deras visuella eskapader.
Grå och ful kväll
Just denna gråa och avslagna Onsdagskvällen – som konserten utspelar sig under, är inledningsvis regnig och kylig, knappast något idealt klimat för en utomhuskonsert. Hela Stockholm håller dessutom på att återvända hem efter solsemestrar och utlandsresor, med allt vad det innebär med jetlag och krypande arbetsångest. Stämningen på vägen till arenan är knappast så elektriskt som den skulle kunna vara.
Men Rammstein kunde inte bry sig mindre om saker och ting som väder, vardagar eller otillåtna ljudnivåer. Konserten inleds med den största explosionen jag sett utanför en Hollywoodfilm. Den allt mer åldrande Stockholm Stadion kränger och bågnar som en risig träkoja i stormens öga då detta ursinne öppnar konserten.
’’Krasch, bang, boom !’’
Smällen är så kraftfull att boenden i området är förlåtna om de misstänker att hemvärnet provskjuter med landets samtliga fältkanoner. Publiken blir helt omtöcknad av detta startskott, men istället för att elda på detta extatiska tillfälle, så framför Rammstein den stillsamma Was Ich Liebe, där bandmedlemmarna sakta men säkert går upp på scenen. Men efter denna lilla välkomstdrink så är det slut med uppvärmningen…
Links 2 3 4 blir som ett slag i magen, ljudnivån är så kraftig att kroppen närmast vibrerar. Bandet spelar dessutom så tungt och hänsynslöst att de utan problem kan sänka en pansarkryssare.
Det bindgalna och fokuserade framförandet hade tagit bandet långt, men Rammstein är mer än bara hårda riff och sylvassa syntar. Showen spelar en minst lika central del i bandets konserter som deras musik. Och i och med denna turné så har bandet lyckats överträffa sig själva. Visuellt är konserten fulländad, man lyckas inkludera allt som gett gruppen sitt renommé som ett rockband utan dess like.
Starkare än någonsin på de största arenorna
Tidigare har man hållit sig till medelstora arenor, det är först nu som man tar steget till de helt gigantiska spelplatserna. Ett antal artister misslyckas kapital med att anpassa sig till de större utrymmena, showen kan helt plötsligt eka ihåligt och scennärvaron försvinner ut i tomma luften – se Håkan Hellström på just Stockholm Stadion 2017.
Rammstein bygger sina spelningar på tight koreografi och noga repeterade manövrar. Klivet till de riktigt stora arenorna är därför inget problem, inramningen och den mäktiga scenen förstärker bara det osannolika som publiken får bevittna. Det är en blandning av alltifrån cirkus, teater, opera samt väckelsemöte. De världskända pyroeffekterna brinner som helveteseldar, varenda explosion får publiken att rycka till. Många band låter sina effekter bli till en kakafoni, Rammsteins samtliga påhitt är däremot genomtänkta, vackra och gastkramande. Här finns inte en gnista som inte har regisserats minutiöst. För att dram fram fördomarna så är showen ett tyskt precisionsinstrument som är fullkomligt ofelbart.
I och med denna perfekta regi så får vi ett spektakel som inte kan upplevas någon annanstans. Flera av gruppens mest kända episoder finns givetvis beskådas på YouTube. Men ingen film eller ljudupptagning kan återge den genuint fysiska påfrestningen som är en Rammstein konsert, elden flamberar arenan och dess besökare, fyrverkeriet bländar och de tokiga upptågen på scen förtrollar.
Perfekt setlist
Hårdrockskonserter kan ibland bli monotona. Metallicas besök på Ullevi i år innehöll exempelvis ett par inslag som orsakade flera stillastående sektioner. Att spela nytt material är inte heller problemfritt. Men Rammsteins senaste – och namnlösa, album blir till showens ankare, det är inte tal om några pliktskyldigheter, allting flyter samman till en fantastisk helhet. Några döda eller utdragna partier finns inte att hitta. Även de avskalade balladerna blir strålande andningstillfällen istället för rastlösa stoppklossar.
Spår som Puppe, kunde ha blivit problematiska – med sin utdragna och svåra struktur. Men detta undviks i stunden då Til Lindemann vandrar upp på scenen med en gigantisk barnvagn som sedan börjar brinna – samtidigt dränks arenan i kolsvart konfetti.
Att bevittna detta är inget annat än obeskrivligt. Den helt bisarra inramningen är både vacker och vansinnig. Och dessa galna inslag överträffas gång på gång under kvällens gång. Deutschland hör till det bästa som hårdrocken gett världen de senaste åren. Videon till detta mästerverk är minst lika utsökt, framförandet på scen tar med sig de illröda laserstrålarna och det episka soundet. Radio och Mein Teil är adrenalinruscher som blandas ihop med pop-syntar respektive gigantiska eldkastare.
Rekord i höjdhopp
Gränsen mellan det löjliga och dramatiska blir snart svåra att fånga i ord, vad bandet än hittar på så fungerar det. Och då Christian Lorenz börjar hamra introt till Du Hast så blir det än bättre… Stockholmspubliken är inte lätt att tas med – synnerligen inte på en vardag, men nere på planen så verkar alla vara som förhäxade. Stadion må vara en plats för atletiska prestationer, och publiken i de främre leden slår de flesta svenska rekord i höjdhoppning.
Efter superhiten så sprutar man in raketbränsle i den tjutande och våldsamma motorn som driver konserten. Sonne håller på bränna ned hela Östermalm, elden spurtar och får varenda åskådare att svettas. Här så börjar jag spekulera i om Rammstein kan agera som potentiellt substitut för vår egen sol då denna slocknar. Men sedan så dämpar man hastigt denna eufori.
Popmonster
Snabbt och problemfritt så ger sig bandet ut i publikhavet och promenerar till en plattform placerad i arenans mitt. Där framförs en öm och försynt version av Engel med hjälp av pianoduon Jatekok. Efteråt så görs det omöjliga – att varva upp publiken ytterligare efter att ha sänkt tempot. Ausländer förvandlas till ett popmonster som får arenan att vibrera utav hysterisk dans. Du Riechst So Gut attackerar huvudstaden – volymen verkar – mot alla odds, bli än högre.
Förutom den helt menlösa Pussy, så är konsertens sista två nummer fullkomligt enastående. Självbetitlade Rammstein lyser upp hela Svealand, trycket och styrkan i det monotona riffet kan krossa cement. Ich Will är bortom alla ord, det går så snabbt att det känns som att vara fastspänd på motorhuven till en bil – vars förare har tappat förståendet, och kör i fullfart nedför autobahn, publiken kan inte sluta hoppa och även på läktarna är det full kalabalik.
Über allen
När allting väl är slut så hungrar jag redan efter mer. Så här mäktig, gripande och vacker har hårdrocken nog aldrig varit, konkurrenter som AC/DC och även Metallica framstår som klena ursäkter i jämförelse med denna perfekta tyska rockmaskin. För att parafrasera – ’’Rammstein, Rammstein über allen’’.
Betyg 10/10
Bäst: Du Hast, Deutschland, Ich Will, Sonne, Mein Herz Brennt, Rammstein, Du Riechst So Gut.
Sämst: Pussy.
Fråga: Hur många samtal fick larmcentralen egentligen under kvällens gång ?
Betyg på samtliga låtar
Was Ich Liebe – 8/10
Tung, atmosfärisk och elektrisk öppning.
Links 2 3 4 – 9/10
Stamp och tramp, nu är det slut med lugnet.
Tattoo – 8/10
Solitt spår från gruppens senaste album med en tillhörande bombastisk refräng.
Sehnsucht – 7/10
Fartfylld gammal goding som är en aningen felplacerad.
Zeig Dich – 8/10
Gregorianska körer och stenhårt riff gör detta till en grandios stund.
Mein Herz Brennt – 10/10
Rammstein möter Led Zeppelins Kashmir, så mäktig att man tappar andan, publikens allsång är guld värd.
Puppe – 9/10
Svårmodig och lynnig historia som bärs upp av ett skådespel som inkluderar ett magiskt konfettiregn, monsterbebisar och Til Lindemann med handhållen kamera.
Heirate Mich 6/10
Aningen blek efter briljansen i föregående spår.
Diamant – 7/10
Fin och tyst liten brandfilt.
Deutschland – 10/10
Bland det mäktigaste och mest storslagna som hårdrocken någonsin levererat. Inleds med galen dans och Christian Lorenz spelandes på sin synt uppe i en hiss (!). Styrkan i framförandet är oförglömlig.
Radio – 9/10
Än mer guld från senaste skivan, ett industriellt popmonster.
Mein Teil – 8/10
Galen uppvisning som inkluderar eldkastare, kanoner och slaktknivar.
Du Hast – 10/10
Går knappt att beskriva detta i ord… Frågan är bara om pyroeffektenra eller publiken är bäst ?
Sonne – 10/10
Sundsvall brann ned för över hundra år sedan, om detta pågått aningen längre så hade nog Stockholm mött samma öde. Såhär mycket eld trodde jag bara fanns i vår egen sol.
Engel – 7/10
Bandet strosar ut mitt i publikhavet och ställer sig på en mindre scen. Vad som följer är ett tyst och diskret framförande av publikfavoriten.
Ausländer – 9/10
Efter att ha åkt gummibåt tillbaka på publikhavets armar, så avlossas ännu ett djävulskt medryckande spår från det självbetitlade albumet.
Du Rieschst So Gut 10/10
Brinnande pilbågar och ett minst lika eldfängt riff, nere på plan så börjar golvet rämna.
Pussy – 4/10
Pubertalt tjafs.
Rammstein – 10/10
Publiken längst fram är förhoppningsvis brandsäkra, det ensidiga och mullrande riffet vänder upp och ned på precis allting.
Ich Will – 10/10
’’Händerna i luften’’ – beordrar Lindemann, med tanke på hysterin så hade han lika gärna kunnat be hela publiken flyga, det hade nog inte varit helt omöjligt heller med tanke på euforin…
Summering: En urstark final skapar en minnesvärd spelning som förlitar sig något för mycket på ett ytterst ointressant album.
Jag minns den gången jag först hörde om The Rolling Stones, detta då de turnerade för 16 år sedan och gjorde tre hyllade konserter i Stockholm. Att ett gäng herrar på över 50 år, fortfarande turnerade och fyllde jättearenor fick denna unga recensent att bli storögd. Pop – och rockmusik har alltid varit förenat med ungdomlighet; unga män eller kvinnor som levererar lättsam musik om nonsens ’’om myggbett som svider och gyllene tider’’.
Stones kändes som en engångsfall, den grupp som skulle bli ensamma att turnera i sådan ’’hög’’ ålder. När Metallica debuterade på 80-talet så var det med några av musikvärldens mest vågade kompositioner. De skrikande gitarrerna, lyriken om död och att sparka stjärt, skakade hela världen. Till och med under tidigt 00-tal, så var hårdrock och Heavy Metal associerat med något farligt, främmande och hotfullt.
Att säga att man lyssnade på Iron Maiden eller Metallica, var som att påstå; att man mellan slöjden och hemkunskapen, drack Whiskey och kedjerökte cigaretter. Framförallt så var Metallica associerat med ungdomlig våghalsighet.
När vi idag står på ett fullsatt Ullevi, så känns denna tidiga illusion som något hämtat ur en Sovjetisk historiebok. Metallica och deras musik är idag definitionen av kommersiell, numera finns det ett Metallica-Monopol, tonvis med videos och dyra skivboxar med gruppens namn. Det tidigare chockvärdet som fanns i de explosiva gitarrerna och de hänsynslösa texterna, är ungefär lika uppseendeväckande som ett avsnitt av Hem Till Byn.
Sångaren James Hetfield fyller 56 år i augusti, något som gör att frontmannen bara är 4 år ifrån samma ålder som Mick Jagger – då han showade på Stockholms Stadion 2003. Metallicas period som något alternativt och extremt är över… Den typen av chockakter spelar istället på klubbar och barer som är så små att de inte ens dyker upp på Googles kartor. Heavy Metal är idag en självklar gren inom musiken, och fördomen att de över sextiotusen besökarna, bara består av djävulsdyrkande anarkister, kunde inte vara mer fel.
Till och med på innerplan – i den så kallade Golden Circle, finns det gott om både stora och små som bördans ut med dedikerade hårdrockare – med så mycket nitar på kläderna att de kan öppna en hårdvaruaffär.
Den svenska sommaren spökar
Och då bandet går upp på scen – efter den självklara introduktionen med Ennio Morricones The Ecstacy Of Gold, så har den svenska sommarsolen inte hunnit tacka för sig. Showen är en U2-inspirerad historia med en kolossal LED-vägg som kan visa både film och bandmedlemmarna. Men i den svenska sommaren så klarar detta enorma bygge inte av mycket. Vad som skall visa upp häftig grafik, blir till en suddig gröt i det oerhört starka solljuset.
Starten dras också med flertal låtar från bandets senaste album, Hardwired…to Self-Destruct, en högst medelmåttig historia. Förvisso så är de fyra herrarna både laddade och inspirerade, men den där livsfarliga explosionen – som kan framträda på de riktigt stora konserterna, vill inte riktigt träda fram i konsertens början. Dessutom har vi hamlat i den del av Golden Circle som verkar vara måttligt roade av det som sker på scen, denna specifika plats är lika stilla som åskådare på en stadsbegravning.
Festförstörare
Och den stora mängd nya låtar blir något av en festförstörare, mottagandet är ibland lika svalt som ett dopp i en utav Göteborgs kanaler. Även om Kirk Hammet och James Hetfield ser ut att njuta av att inte behöva spela ett renodlat greatest hits-set, så står det tydligt att Metallicas största tid, är i sitt 80 – och det tidiga 90-talet. Så fort Ride The Lightning avfyras som tredje låt så börjar elektriciteten att ta vid, tyvärr så svajar ljudet som en flagga i stormvinden.
Även om stämningen inte är så euforisk som den kunde vara, så får vi ett laddat och mycket glatt Metallica som drar ut på flera låtar och gång på gång tackar den svenska publiken, Hetfield sjunger starkt och aggressivt genom de två timmarna och tjugo minutrarna. Den riktiga energin börjar träda fram i Moth Into Flame – det nya albumets sanna höjdpunkt, här så blir ljudet bli till en murbräcka som slår sönder Ullevi likt Springsteens Twist And Shout. Mörkret infaller snart och bandet sätter igång så mycket pyro att det går att grilla korv på de närmsta ståplatserna.
Galen och oväntad cover
Härifrån bjuder Metallica på en galen cover-version av Staten och Kapitalet – som sjungs på usel men, entusiastisk svenska av Robert Trujilo. Mindre trevligt är valet att spela i Frantic från St. Anger, en malande sågklinga som får publiken att titta förvånat på varandra. Men tillslut så når vi One, även om jag inte är stormförtjust i detta evighetsspår från And Justice For All, så blir Ullevi-publiken lika tight som en sluten näve.
Från det suggestiva introt till den hårda finalen, så blir One startskottet på genuin Metal-hysteri. När bandet – tillslut, drar igång Master Of Puppets så faller alla bitarna på plats. Detta spår som dyrkats av unga och aspirerande gitarrister – som förstört öron och fingrar med att spela det dåraktigt svåra introt, är en euforisk bomb, det instrumentala mellanspelet tar fram landets finaste kör då hela 64 050 personer sjunger med.
”DIE !”
Och sedan bara rusar det… For Whom The Bell Tolls stampar ned hela Göteborg och kvällens tappning av Creeping Death är ofattbar, i ’’die-partiet’’ så blir konserten en fysisk manifestation utav en tonårsdröm, där man låser in sig på rummet och sträcklyssnar på musik vars lyrik innehåller död och faraoner. Seek & Destroy blir än mer bensin på elden och allsången vägrar att ge sig.
Spit Out The Bone som inleder konsertens sista del, må vara menlös som låt, men framförs med en helt bindgalen intensitet och innehåller kvällens bästa trumspel för Lars Ulrichs del. Dubbeln från det svarta albumet, Nothing Else Matters och Enter Sandman, känns som det ultimata avslutet. Där det första spåret tänder upp hela arenan med hjälp av telefonblixtar och tändare, så övergår allt snart i skrikande sång och galen dans i Metallicas största och mest välkända hit.
Vackraste syskonskapet
Denna helt fantastiska och publikfirande final väger upp en start och mitt som är i stort behov av syre och adrenalin. I slutet av konserten så stannar hela bandet kvar på scen och öser beröm över Göteborg och bjuder på obscena mängder med plektrum och trumpinnar till de tappraste besökarna – allra längst fram, just då så känns hårdrockens syskonskap som bland det finaste någonsin.
Betyg 8/10
Bäst: Master Of Puppets, Creeping Death, Moth Into Flame, The Unforgiven, Seek & Destroy, For Whom The Bell Tolls och Enter Sandman
Sämst: Mängden nytt material som knappast inspirerar någon och säkerhetspersonal som måste höra till bland de otrevligaste någonsin.
Fråga: Vems ’’briljanta’’ ide var det att spela Frantic ?
Betyg på samtliga låtar
Hardwired 6/10
Hård öppning, men ljudet vägrar samarbeta och publiken är inte riktigt på tårna.
The Memory Remains 8/10
Låten är som skapt för stora arenor och dess medföljande 64 050 man starka kör.
Ride The Lightning 8/10
En riktig gammal goding som manglar publiken i sina tokiga gitarrsolon.
The God That Failed 7/10
James Hetfields sorg och frustration över sin döende mor, är bland det mer emotionella bandet gjort, dock så verkar publiken inte vara riktigt lika gripna av dramat.
The Unforgiven 8/10
Vem behöver Nothing Else Matters när vi har detta melodiska mästerverk ?
Here Comes Revenge 6/10
Starkt framförande, halvdan låt.
Moth Into Flame 9/10
Nu börjar det hetta till – bokstavligt talat. Pyrotekniken plockas fram på allvar och hela Ullevi häpnar över galenskapen i både musik och scenshow.
Sad But True 8/10
Detta är definitionen av tungung.
Halo On Fire (ink Staten och Kapitalet) 6/10
Halo On Fire kan vi leva utan, däremot tar vi gärna emot den charmiga version av Ebba Grön-covern, även om Trujilos svenska inte kommer att vinna honom några språkliga medaljer.
Frantic 2/10
Tick, tock… När är detta trams slut ? Fullkomligt obegripligt låtval från gruppens mest meningslösa period.
One 8/10
Bomber och granater ! Kapten Haddock skulle stormtrivas, tack och lov så gör publiken det också. Otroligt snygg och välkomponerad show på LED-skärmarna dessutom.
Master Of Puppets 10/10
Nu är den riktiga rock-euforin på gång. Hysterisk hårdrocks briljans.
For Whom The Bell Tolls 9/10
Lyckan och energin bara fortsätter.
Creeping Death 10/10
Ett helt genialiskt framförande. Det går så pass mycket snabbare än sitt inspelade original, att det borde vara varning för hjärtinfarkt, och ’’Die’’-sektionen är himmelsk.
Seek & Destroy 10/10
Folkfest och pulserande masspsykos.
Spit Out The Bone 6/10
Menlös låt, men ett otroligt intensivt och aggressivt framförande.
Nothing Else Matters 8/10
Publiken går i taket utav lycka inför denna uttjatade men klassiska ballad.
Enter Sandman 10/10
Mer publikfriande och storslaget kan det inte bli, all ammunition och energi bränns av i denna fantastiska final.
Det är en lokal som huvudsakligen är menad för långa föredrag om alltifrån kompostering till redovisningar av diagram och staplar. Men denna kväll är konferenslokalen Stockholm Waterfront en svettig, personlig liten pub – eller klubb, där ett övertänt och självsäkert band – där bara de mest essentiella medlemmarna deltar, får lokalen att skaka av jubel och dånande applåder.
2013 så publicerade musiktidningen Rolling Stone en lista över de absolut bästa live artisterna för tillfället. De vanliga misstänkta – Bruce Springsteen, The Rolling Stones och U2, krönte såklart de ärofyllda topplatserna, men på plats nummer 28 så fann vi Patti Smith.
Smiths karriär spänner över fyrtio år, från att ha börjat i punkens tuffa tecken, så har Smith byggt upp ett rykte som aktivist inom ett antal samhällsfrågor. Men utöver sin status som politisk förkämpe, så är hon inskriven i musikhistorien som en av de allra största och mest inflytelserika artisterna i modern tid.
Ikon med dolda skatter
Smith har – enligt sig själv, bara haft en enda riktig hit – Because The Night, som Bruce Springsteen gav henne, stora delar av hennes eget författade material, är långt ifrån igenkännbart för de stora massorna. Likt många andra geniala liveakter, så kan Smiths livekonserter inte verka mycket för världen – rent visuellt, på scen blandar hon poesi, rock och berättelser, det låter sannerligen inte som något recept för en euforisk live upplevelse, snarare ett fängslande seminarium.
Därmed kan man fråga sig hur detta skall funka i en konferenslokal, som dessutom är fylld med några av de mest svårflirtade åskådarna på denna jord – Stockholmspublik. Och för att göra oddsen värre så inträffar konserten mitt i veckan på en ganska såsig onsdag kväll.
Direkt från New York
Scenen som sådan är inte bara spartansk, den är i det närmaste obefintlig. När Patti Smith äntrar är det på det mest alldagliga sätt, plötsligt dyker hon upp bakom ett par tunna svarta draperier. Gruppen på totalt fyra man – Smith inkluderat, ser ut att vara influgna från något minimalt gig på en bar i New Yorks mest bohemiska regioner.
Men bra artistskap behöver inte konfetti, lasershow eller ens någon större ljudanläggning för att skapa magi på scen. Setet må bara bestå av femton låtar, men från första ackordet så gör Patti Smith sitt material till öppna skattkistor för lyssnaren. Vartenda ord, varje gest förstärker ett låtmaterial som gör sig helt ypperligt i detta intima format.
Rockpoet och profet
Smith är numera minst lika mycket författare som rockmusiker, lyriken och den ogenerade rösten ligger stark i ljudmixen, Smith leker shaman och framkallar otäckt gripande monologer där hon förkastar ett samhälle som styrs av storföretag och bindgalna politiker.
Tappningarna av Neil Youngs After The Gold Rush och Midnight Oils Beds Are Burning, är helt oförglömliga med ett komp som är långt ifrån tekniskt perfekt, men helt i unison med Smiths musikaliska stil.
Flera tillfällen förvandlas spelningen till långa diktläsningar – som dessutom är improviserade, men detta hanteras med sådan bravur att det inte går att slita sig från den spektakulära uppvisningen som Smith bjuder på. Denna kväll är artisten från Chicago också på sitt – välkänt, glada humör och skämtar och drar lokala anekdoter om Sverige, Stockholm och Greta Thunberg.
Episk avslutning
Allt som framförs är av högsta kvalitet, men det är på slutet av det korta setet som denna finstämda kväll blir till en rasande rockkonsert, av högsta dignitet. Because The Night får hela lokalen på fötter, Smith manar fram så många hon kan att ta sig allra längst fram till scenkanten, och därmed är folkfesten ett faktum. Gloria – som avlöser Smith och Springsteens mästerverk, låter precis lika intensiva som på 70-talet. Precis som de bästa av artister, så har Patti Smith utvecklat sitt artistskap under de gångna årtiondena, den ungdomliga energin må vara något reducerad, men istället så har en mer världsvan, poetisk och karismatisk artist framträtt.
Smith anpassar hela showen efter sin ålder och kunskap, och där artister som Kiss och Bon Jovi kämpar med att försöka uppehålla sin image som unga hungriga rockare – och misslyckas kapitalt, så skäms inte Smith för att hennes hår blivit grått och att hon numera också är mer beläst och vis än tidigare. I avslutningen People Have The Power tas extasen och masspsykosen till sin absoluta höjd, blandningen av hoppfullhet och ilsken protestsång, kunde inte vara mer passande med tanke på den värld vi idag lever i.
I det ögonblicket så briljerar Patti Smith till den mildra grad, att jag blir fullkomligt övertygad om att bästa rockmusiker har en sak gemensamt med himmelskt vin, det blir bara bättre med åren…
Betyg 8/10
Bäst: Because The Night, Gloria, After The Gold Rush, People Have The Power och Beds Are Burning.
Sämst: Hade gärna fåt vara ett par låtar längre.
Fråga: Hur kan en sjuttioårig dam med en nackskada, vara mer energisk och fängslande än hela den samlade moderna popindustrin ?
Ännu ett år är redo att skrivas in i historieböckerna, än fler filmer, spel, statyer har avverkats, en del fantastiska andra kort sagt horribla. Turbulens verkar vara det ord som summerar året bäst, skiftena mellan bra, uselt och genialiskt har varit oräkneliga. I ena stunden förflyttades vi till Marvels makalösa världar och i nästa så var vi fastbundna i tortyrstolar som The Girl In The Spider’s Web eller Aquaman.
All images courtesy and copyright of Walt Disney Studios & Marvel Studios 2018
Jag konkluderar – trots den stora mängden smörja, att vi inte mottagit mer skräp än vanligt, däremot har allt som inte hållit måttet verkligen varit skamligt. The Nutcracker And The Four Realms och A Wrinkle In Time är utmärkta exempel på hur schizofrent filmåret varit, dessa två motbjudande filmer levererades av Disney, som i sin tur äger och förvaltar Marvel Studios, som hade ett overkligt bra år.
De fasansfulla minnena kan man dock ha överseende, detta då vi får se filmer som The Favourite och Avengers: Infinity War. Det har varit ett år där känslorna suttit på utsidan hos både kritiker och publik. Klimatet på internet känns lika giftigt som ett rum fyllt av asbestdamm, utrymmet för sansad och vänlig konversation verkar ha ersatts av hånfullt skrikande, ledda av en viss orange hycklare på andra sidan jorden i ett stort vitt hus.
All images courtesy and copyright of XM Studios 2018
Provokation – för saks skull, verkar också ha blivit en alarmerande trend, främst attackerna på subkulturer och minoriteter, både i populärkulturen och i samhället, skrämmer mig. Det finns väl ett visst mått av hyckleri i denna reflektion, vi befinner oss själva i en bransch som handlar om att kritisera och samtidigt underhålla, med fyndiga formuleringar och målande metaforer.
All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2018
Även då man upplever skräp som Fantastic Beasts: The Crimes Of Grindelwald, så behöver man innerst inne vara införstådd med att visa respekt mot den publik som är menad att se filmen. Harry Potter och dess omgivande universum, har en legion av fans som värderar varenda stavelse som J.K Rowling givit dem som något heligt, att då konstatera att en av världens mest kända författare, satt foten i klaveret med den katastrofala uppföljaren, känns aningen besvärande, man delar nästan ut örfilar mot de som räknat ned med dagar till filmens premiär.
All images courtesy and copyright of Rockstar Games/2K 2018
Även om klimatet flera gånger har verkat hopplöst politiskt eller ur någon sorts grundläggande hövlighets synpunkt, så har året bjudit på så mycket extas, lycka och eufori, att den där vackra tanken om total eskapism faktiskt verkar stämma. Vare sig det har varit att leka cowboy i Rockstars nya mästerverk Red Dead Redemption 2 eller följa med Viggo Mortensen och Mahershala Ali på en resa genom ett USA, fyllt av rasism och segregering, en verklighet som tyvärr lever vidare i dagens Amerika, så har vi tillåtits att glömma mycket av det hemska ute i vår alldeles för tråkiga och får verklighet.
All images courtesy and copyright of Nordisk Film 2018
Green Book tar sig an rejält svåra ämnen, även om filmen visar upp ohyggliga orättvisor, så segrar ändå filmen över den alltför hänsynslösa verkligheten, man åstadkommer detta genom optimism, vänskap och integritet. Det är inga nya ideal för dramatiska filmer, men drömmen/visionen om en bättre värld är oväntat effektiv, även hos oss som ser på världen med ett visst mått av förhöjd cynism.
All images courtesy and copyright of Sony Playstation/ Santa Monica Studios 2018
Och spel som God Of War och Spider-Man PS4 fortsätter att klargöra att spelbranschen vägrar att stå stilla. Dess två spel är flera gånger så bra att man måste trycka på pausknappen och ta ett djupt andetag.
Vi fick än mer verklighetsflykt då Pearl Jam intog scenen i Berlin – tyvärr så verkar Sverige falla bort från allt fler turnéscheman. Skillnaden mellan Friends Arena – där jag senast såg Pearl Jam, och Waldbühne i den tyska skogen, en varm sommardag, är som att jämföra en dubbelsäng med en bädd gjord utav törnbuskar.
Att en samling herrar – på över femtio år, kan genomföra konserter som får unga pojkband att framstå som dammiga mumier, förbluffar mig varje gång jag fått privilegiet att se band som U2 eller Bruce Springsteen And The E Street Band. Jag kommer aldrig sluta tjata om den där varma aftonen, jag måste ha gått igenom ett dussin olika recensioner, och inte ens nu är jag nöjd med någon av formuleringarna, det går helt enkelt inte att beskriva.
All images courtesy and copyright of Pearljam.com 2018
Att Pearl Jam var en fysisk upplevelse är en självklarhet, men att Avengers: Infinity War skulle leda till sådan total utmattning kunde ingen – minst av alla jag, räknat med. Den gigantiska tryckvågen som filmen innebar för biografer runtom, borde ha orsakat jordbävningar. Marvel Studios filmer har numera blivit en samlingspunkt där alla vill vara på plats för äventyret.
Som alltid så försöker vi sätta så korrekta och slutgiltiga betyg som möjligt, enbart för La La Land har vi gjort en officiell ändring, men i år förekom det två filmer som inte förtjänar sina betyg. Den första är The Girl In The Spider’s Web, Claire Foy var det enda som fick filmen att hålla en näsborre ovanför vattenytan, men efterhand så känns vårt betyg 2/10 för högt, Spider’s Web är en fullkomlig kalkon som är så usel att den frångår de flesta mallar och ramar. Den andra filmen som skall ha en korrigering – ur betygssynpunkt är Solo: A Star Wars Story.
All images courtesy and copyright of Walt Disney Studios & Lucasfilm 2018
Jag kommer att försvara vårt betyg för The Last Jedi med näbbar och klor, men denna gång så misslyckas Lucasfilm med att rädda en stökig och krånglig produktion. Då jag såg Solo för andra gång på premiärdagen i maj, så trillade poletten ned med besked, jag kunde bara upprepa en mening ’’ det här är inte kul…’’. Spider’s Web skall ha ett korrigerat betyg 1/10 – och Solo 4/10.
Vi genomförde enbart en utställning i år och detta för Avengers: Infinity War, att samordna och arrangera ett gig med så många statyer, innebär givetvis en del arbete, men utdelningen är alltid lika fantastisk. Vi kan redan nu lova att det blir minst två stycken utställningar nästa år.
All images courtesy and copyright of Walt Disney Studios & Marvel Studios 2018
Även om Avengers stod för den största explosionen – då det kom till action och nagelbitande spänning, så var det Marvels Black Panther som rörde om inuti folks hjärtan och samhällets puttrande kittel. Nu senast kunde vi också läsa att Barack Obama placerat filmen på sin egen lista över årets bästa filmer.
Förhoppningsvis är detta bara början, både för mer multikulturella filmer samt serietidningsfilmer som inte längre behöver bära något mindervärdighets stigma. Med sina historiska framgångar – ekonomiskt och allvarligt snack om eventuella nomineringar på nästa års Oscarsgala, så kan vi utan större reservationer konstatera, att vi har att göra med en framtida klassiker.
Trots framgångarna för Marvel, så dämpades allt en aning då Stan Lee, skaparen och cameo mästaren lämnade oss. Varje år har inneburit fler och fler förluster, Leonard Cohen och Carrie Fisher är bara ett par exempel på personer som lämnat oss och som förblir evigt sakande. Lees kollega Steve Ditko gick också bort, detta innebär att en övervägande stor del av det gamla Marvel-gardet inte längre är med oss. Nåden i denna saknad, måste ändå vara att både dessa herrar fick se Marvel resa sig från askan och bli en helt unik framgångssaga.
Även om det är rent underbart att se karaktärer som Thanos och Wasp bli verklighet på vita duken, så var det Yorgos Lanthimos som drog det längsta strået. Emma Stone fortsatte sitt segertåg med TV-serien Maniac och sedan sin insats i The Favourite, med hjälp av Lanthimos så blir Stone, Weisz och Coleman en trio som i nuläget känns helt oslagbar. Efter att ha sett filmen en andra gång är jag lika lyrisk.
Så även om det kan tyckas verka hopplöst, mörkt och bedrövligt, så har vi fortfarande en uppsjö av saker och ting som inspirerar och hjälper oss genom dessa osäkra tider. Tiger Film går nu in i sitt tredje år – professionellt, ett år som förhoppningsvis innehåller än mer äventyr, utställningar, expansioner och såklart massor av gemenskap och skratt.
Tack till alla läsare och alla fantastiska människor som gör detta möjligt, ni vet vilka ni är.
Tiger Film 