Etikettarkiv: Aardman Animations

Grottmannen Dug Recension 

Publicerad den av
006

Images copyright and courtesy of Aardman Animation Studios 2018

Det fantastiska hantverket kan inte kompensera för en flåsig och ointressant film. 

Pokemon-kort, takvärme och personsökare är obsolet. Konst som Sixtinska kapellet och filmstudion Aardman kreationer är tidlösa.
Aardman Animations är några utav planetens mest hängivna och målmedvetna filmskapare, det är inte bara faktumet att alla deras projekt fortfarande animeras för hand, där ingeting lämnas åt slumpen, scenografin och designen är också ett kapitel i sig.

Flera filmskapare talar idag om hur viktigt det är med faktiska kulisser och rekvisita, det perfekta exemplet är Star Wars: A New Hope. Karaktärerna skall befolka en levande och trovärdig värld, saker som vapen, hushållsapparater och fordon bär med sig en historia, där de är minst lika intressanta som sina skådespelare av kött och blod. Aardman har i sina filmer uppfunnit några av världens häftigaste påfund – grötkanonen från Wallace & Gromit är fortfarande häftigare än något som Michael Bay lyckats koka ihop med sina Transformers.

Det går inte att undvika att utbrista i ett stort leende då man med stora ögon beundrar hantverket och de fantastiska upptågen som Aardman gett oss. Tågjakten med en skurkaktig pingvin och den fantastiska sekvensen med alltifrån får, motorcyklar och flygplan kan väl inte ens den största cyniker tycka illa om ?

007

Rolling Stones 

Grottmannen Dug har samma fantastiska animering, vartenda objekt känns levande och genomtänkt. Tyvärr så tillåter berättelsen inte samma fantastiska uppfinningsrikedom som tidigare filmer. Stenåldersmiljön gör det något förutsägbart, jag kan bara anta att det är såhär Aardman-versionen av The Flintstones skulle se ut. Det är – till utseendet, grovhuggna grottmän och kvinnor med diverse sedvanliga attribut, en är burdus och stark, den andra är en äldre ledarfigur etc.

Ingeting vill riktigt förtrolla eller underhålla, den tidigare så energiske och lyhörde regissören Nick Park verkar lite sömnig och ointresserad av projektet. Man har fått ihop en namnkunnig lista med aktörer där Eddie Redmayne, Maisie Williams och Tom Hiddleston medverkar, det borde innebära ett solitt medelbetyg bara det.

010

Man United 

Tyvärr så lämnar ingen av skådespelarna något bestående intryck, karaktärerna är glömda innan vi ens hunnit lämna biosalongen. Allt är spartanskt och förvånansvärt tråkigt. Inte ens de tillfällena då vi får lite av den där unika Aardman briljansen – i form av rekvisita och kulisser, så är det tamt om vi ser till studions tidigare påfund. Tempot är dessutom överdrivet intensivt till det så får man högljudd, flåsig och jobbig dialog.

Ett stort plus förekommer i alla de olika djur och varelser som vi får se genom filmen. Vildsvinet Hognob stjäl varenda scen han medverkar i. Och kanske är det talande för resten av filmen, att ett kreatur utan varken dialog eller mänskliga drag är mer minnesvärt än en despotisk och flintskallig kejsare med Tom Hiddleston som röst.

För fem år sedan gjorde Dreamworks Animation – The Croods, till och med den mediokra produktionen är många gånger bättre än Grottmannen Dug.

Betyg 4/10 

Coco (Svensk Version) Recension 

Publicerad den av
014

Image copyright and courtesy of Disney/Pixar Studios 2018

Farligt vacker både emotionellt och visuellt. Pixar visar att de fortfarande är helt unika i filmbranschen. 

Vi kommer publicera en alternativ och förlängd version då vi fått möjlighet att se den engelska originalversionen. Det hindrar oss inte för att redan nu kategorisera Coco som en fantastisk film.

Den svenska dubbningen är inte ens i närheten så problematisk som den kan vara i andra fall, se exempel Pixars egen Bilar 3. Det är en fullt fungerande översättning som kan betygsättas som acceptabel, om än inte fantastisk. Tack och lov så är en aspekt av Coco helt oberoende om det talas svenska eller engelska. En av filmens största styrkor ligger i dess helt fantastiska utseende, Pixar briljerar verkligen i design och scenografi. Influenserna från Henry Selick filmen Nightmare Before Christmas är starka. Och precis som i det exemplet så finns det en tydlig handgriplighet som får Coco att kännas intim. Flera gånger påminns jag om produktionsbolag  som Laika Studios och Aardman Animations. Det finns något rejält och handfast med det vi ser på duken, flera gånger känns det som om vi kan sträcka oss fram och röra karaktärerna, och inte pga av någon 3D.

Likheterna med Kubo Och De Två Strängarna är också uppenbara, temat om att hitta sin familj och plats i världen är ibland snudd på identiska, lägg sedan till att båda huvudpersonerna bär med sig ett stränginstrument. Men Coco har tillräckligt med kreativitet och nya infallsvinklar för att det aldrig skall känns som en upprepning eller efterapning.

Tekniken får nästan all annan konkurrens att framstå som lastgammal då vi jämför. Det bör också nämnas att Coco kanske är lite för otäck för de allra minsta, en del bisarra och skruvade scener får mig att känna en viss olustighet, ej i negativ mening. Vi talar ändå om en film där döda spelar en central roll.

019

We Are Alive 

Pixar har på senare år oscillerat mellan uppföljare och originella projekt. Överlag har kvalitén varit hög, men filmer som Insidan Ut och WALL-E har varit betydligt bättre än uppföljarna – minus Toy Story 3, som är ett makalöst stycke film. Efter Bilar 3 – som kom ut tidigare i år, så kunde det inget annat än gå uppåt. Sportbilen Lightning McQueens sista (?) kapitel var fantasilöst och inte ens särskilt vackert att beskåda. Framförallt så saknades det något av substantiellt värde.

Coco råder bot på de bristerna. Personerna och berättelsen är denna gång energisk och skarpsinnig. Pixar verkar lika lyckliga som huvudpersonen Miguel då han får utöva sin musik. Noggrannheten och passionen märks i varenda detalj, jag kan inte erinra mig då jag sett en så trovärdig gitarrövning på en film, Miguels animerade fingrar och sättet han förflyttar handen, ger en aspirerande gitarrist som jag själv rysningar. Regissörerna Lee Unkrich och Adriana Molina sprider enorm glädje genom sin hängivenhet till detaljer.

013

Souls Of The Departed 

Men yta är inte till någon större hjälp om karaktärerna och berättelsen inte har något att erbjuda. Återigen så har man lyckats med en superb balansgång, alla personer som introduceras livnär berättelsen, det finns inget överflöd eller excesser av gimmicks, inte ens hunden Dante. Unkrich nyttjade en viss sentimentalitet i Upp, den finns även här, men är mer dämpad, det är precis tillräckligt för beröra utan att bli tårdrypande sockersött.

Debatten om att Coco skulle vara något elak politiskt inlägg, där man porträtterar Mexico på racistiskt vis är inget annat än trams. Det här är fullfjädrade karaktärer, med djup och stora personligheter. Man använder landets kulturella arv på ett väldigt fint och entusiastiskt sätt, där man sätter in gamla mytbildningar i moderna kontexter. Tempot är rasande högt men aldrig utmattande, några ’’döda punkter’’ existerar inte, det är antingen stora känslor eller stora bilder, alltid lika fantastiska.

003

Wake Up Dead Man 

Fyndigt borde vara ett ledord för Coco. Hela tiden så kommer man på nya och inspirerade sätt att leka. Det känns som att se den där galan artisten som jonglerar och utför något fysiskt omöjligt på en och samma gång. Det är självmedvetet och ödmjukt.

Det enda problemet är slutet som känns lite för förutsägbart och ointressant. Unkrich och Molina verkar inte riktigt hitta samma originalitet då de skall knyta ihop säcken. Och återigen så är det svårt att bedöma filmen helt genomgående utan att ha sett originalversionen.

Men redan nu är Coco en fantastisk film, ungdomlig, glad och inspirerad. Att få se allt utan det dubbade filtret, kommer antagligen bara göra denna redan utomordentliga upplevelse ännu bättre.

Betyg 8/10 

Dumma Mej 3 Recension

Publicerad den av
007

Copyright Universal Pictures 2017

Fotnot: Recensionen avser den svenska versionen.

Det känner mer och mer som en fabrik vid det här laget än ett faktiskt originellt projekt. Dumma Mej 3 har fortfarande kvar sin charm, med oskyldig humor och ett klassikt patos. Men något måste ske om serien skall kunna hålla sig över vattenytan. 

Jag står mellan två läger i fallet med de gula miniorerna och deras excentriske herre Gru. Toleransen har säkerligen gått ned till noll för en stor del av allmänheten. Serien har egentligen inte gjort något nytt eller vågat sig utöver sin först iteration för sju år sedan. Humorn grundar sig i oskyldig slapstick och ett visuellt vansinne. För de som kritiserar serien för att vara alltför enkelspårig och i brist av djup, så vill jag i all vänlighet bara påpeka att det finns ett skäl att serien kategoriseras som barn och familjefilm. För de som letar efter dramatisk dysterhet finns det definitivt alternativ.

Grymma fordon 

De fantastiska fordonen och apparaterna drar tankarna åt Aardman Animations häpnadsväckande kort- och långfilmer med Wallace och Grommit. Fartfyllt är det också, det finns knappt andrum mellan all action och barnsliga påfund från de alltid lika busiga gula hantlangarna. Presentationen är av högkvalitet, och animation drar just tankarna åt mer klassisk fysisk dockanimation, som till exempel Leika visat upp i Coraline, eller Kubo Och De Två Strängarna.

Humorn är sannerligen inte lika elegant som den som återfinns i konkurrenten Pixars alternativ. Dumma Mej dras tyvärr med känslan att den är mer kommersiell än artistisk. Det är ett löpande band som producerar fullt acceptabla varor, men som knappast skiljer sig från den enorma mängd datoranimerade filmer som nu blivit en norm i bioreportoaren.

Oinspirerat 

Illumination Entertainment kommer undan med denna något oinspirerade känsla, då de fortfarande har kvar gott om charm och värme. Dumma Mej 3 är också klart mer energisk än sin föregångare, om än inte så tokig som Minioner från 2015.

I spin-offen bröt man mot reglerna genom att reducera Steve Carell roll till nästan ingenting, och att förlägga filmen i London på 60-talet. Här återgår man till formulan, enbart Kristen Wiigs Lucy återvänder från nummer två, resten är förhållandevis fristående.

Just charmen är den största tillgången. Sockersött och närmast klibbigt på sina ställen, så har Illumination kvar en viss oskyldig barnslighet som är svår att se ned på. Det tangerar rätt ofta att bli monotont, då skämten vägrar att anta en ny form. I kommande episoder måste det injiceras något slags variation; man är nu mycket nära att bli monoton.

Något skeptisk är jag dock till de referenser som riktar så åt den äldre skaran i publiken. Dessa små vinkningar känns något malplacerade och förvirringen från de mindre på den visningen vi deltog på var påtaglig.

Enastående val av musik 

Sing från förra året kändes som en klart mer helgjuten och genomtänkt historia, där man snärjde in både stora som små genom att nyttja Idol-formatet samt musikindustrins olika extravaganser. Och på tal om musik så är det som vanligt första klass, med låtar av både Michael Jackson, Dire Straits och till och med ett litet Van Halen-inhopp.

Något som tyvärr gör det svårare med bedömningen är att vi i nuläget endast har filmen med svensk dubbning. En inte på något sätt dålig adaption, men nog saknar man Carell och Wiig. Även ljudmixen är problematisk, då dialogen ofta försvinner i olika ljudeffekter.

Dumma Mej 3 är fullt godkänd, mycket tack vare sitt varma hjärta, men om denna saga skall fortsätta måste Illumination våga ta ett nytt steg. Sjungande gula galenpannor har en gräns, och den är nu nådd.

Betyg 6/10 

Bäst: Att Illumination har kvar sin charm efter sju år

Sämst: Repetitivt, och börjar närma sig slentrian.