The Florida Project Recension 

003

All images courtesy of Scanbox Entertainment

Amerikansk misär visar sig vara fullt av råstyrka och en strålande Willem Dafoe. Ett ganska menlöst avslut förtar en annars stark film.  

Parallellerna mellan Moonlight och The Florida Project är närmast omöjliga att inte lägga märke till. Båda två handlar om utsatta människor som försöker överleva i delstaten Florida i USA. Men efter den liknelsen börjar The Florida Project differentiera sig ordentligt från Barry Jenkins Oscarsbelönade film.

Även Andrea Arnolds American Honey som kom år 2016 känns som en vapenbroder till The Florida Project, det är samma nedtonade nedslitna själar som vi får möta.

Där Moonlight fokuserade på ett enda människo öde så följer The Florida Project upp flera olika karaktärer. Allt centrerar sig kring ett sjavigt och nedgånget motell som blivit till bostäder för samhällets mest utslagna.

002

Satan’s Bed 

Det råder inget tvivel om att detta är så nära den amerikanska versionen av diskbänksrealism som man kan komma. I bakgrunden figurerar turistområdet som ansluter till Disney World, med neonskyltar och turister som är villiga att spendera ohyggliga stora summor pengar på åkband.

Sean Baker som står som avsändare undviker faktiskt att göra det alltför övertydligt eller symboliskt. De ohyggligt ruskiga förhållanden som skildras känns nedtonade och grymma, Moonlight bar med sig en viss drömlikhet i sitt vackra foto och intensiva musik. Baker vältrar sig inte i den här misären utan gör den till en bakgrund som både engagerar och får oss att känna empati för karaktärerna.

We Are Family 

Personerna i filmen är långt ifrån guds bästa barn. Bria Vinaite som debuterar som skådespelerska gör ett både bräckligt men provocerande porträtt av en hopplös och slarvig ensamstående moder. Vinaite fångar desperationen och den totala avsaknaden av förmågan att kunna agera som en ansvarig vuxen.

De yngsta aktörerna gör alla förträffliga porträtt som fångar barns oskyldighet och deras förmåga att filtrera och anpassa sig till de mest bisarra situationer och miljöer. Ett par scener känns nästan dokumentära och beslutet att spela in filmen plats (en verklig sådan för övrigt) gör att filmen inte känns som pretentiösa studier i det mest tragiska bottenskiktet i det amerikanska samhället.

Willem Dafoe som redan nu sägs vara en av toppkandidaterna för det kommande Oscars-racet är som alltid förträfflig. I rollen som en hårt arbetande hotellchef fångar han den amerikanska ihärdigheten hos de som ger allt i sitt arbete – vare sig de är chef för ett miljardföretag eller som i det här fallet, ett nästan fallfärdigt bygge. Dafoe förmedlar ambivalensen där han pendlar mellan stark empati och avsmak för besluten som Viniates karaktär tar genom filmen. Han är som mest kraftfull i det tysta där han stumt ser ut på det lilla samhället han basar över. Karaktären kämpar ständigt mot att inte brytas ned, att inte sluta slåss. Sättet Dafoe pendlar och skiftar mellan tålmodigt lugn och ilsken frustration är helt lysande.

001

Heartbreak Motel  

Dafoe är utan tvekan filmens största tillgång och därför är det synd att han inte får ännu mer utrymme. Sean Baker verkar mer intresserad av att berätta Viniates historia och den kring hennes barn. Jag får intrycket att Willem Dafoes karaktär har mer att ge och att man utan tvekan borde ha lagt än mer energi på hans specifika berättelse.

Slutet är också något fegt där man går i total polemik med sitt tidigare berättande. Det blir smetigt och överdrivet tårfyllt, för en film som värderar tystnad och reflektion till en så hög grad är det konstigt att se hur man helt ignorerar det mot slutet.

Det är sannerligen ingen enkel resa vi får i två timmar. Här finns inget vackert foto, emotionella förlösningar eller ens chansen till frigörelse, istället slås jag av hur maktlöshet och menlöshet kan engagera såhär mycket.

Betyg 7/10   

Årets Bästa Filmer 2017

siberian_tiger_in_snow-wallpaper-1920x1200

Nu är det dags… Som alltid är det med en viss skräck som vi sammanställer våra absoluta favoritfilmer från det snart gångna året. Tillskillnad mot övriga kategorier så har denna summering blivit lite sakral – för att ta till riktigt pompösa ord. Men i slutänden så känns fördelningen av små och stora filmer förhållandevis bra, givetvis hade det varit roligt att kunna gräva fram någon helt okänt från än något oprövat  område, olyckligtvis så är det inte fallet i år. Vi har som alltid inte valt att ta med filmer som hade premiär tidigt i år och som hör till 2016, exempel på dessa är; La La Land och Moonlight.

Här följer 2017 års bästa filmer i ordning nedifrån och uppåt.

0012

Copyright Of Warner Brothers 2017

10. The Disaster Artist 

Skall man skratta eller gråta åt The Room och dess upphovsman Tommy Wiseau ? The Disaster Artist ger upphov till båda reaktionerna, det är hypnotiskt att se detta kompletta haveri till film bli av. James Franco och hans bror Dave får några helt geniala scener som gör The Disaster Artist till en rent nöje att titta på.

null

Copyright Of Disney/Marvel Studios 2017

9. Thor: Ragnarok  

Ibland vill man enbart ha kul och då skall man givetvis uppsöka den totala undergången i form av den nordiska domedagen Ragnarök. Marvel Studios och huvudrollsinnehavaren Chris Hemsworth kände sig manade att göra om en serie som aldrig nått samma status som kollegorna i Iron Man och Captain America. Genom att ta in regissören Taika Waititi så skrotar man alla tidigare minuspunkter. Man börjar med att kasta ut tråkmånsar som Natalie Portman, man flyttar bort berättelsen från Asgård och placerar sig i den intergalaktiska återvinningsstationen Sakaar. Med stor humor och självdistans gör man den bästa filmen i serien och en av årets tveklöst roligaste upplevelser.

027

Copyright Of 20th Century Fox

8. Battle Of The Sexes 

Emma Stone triumferar igen, denna gång som tennisstjärnan Billie Jean King. Allvar blandas med humor och det blir oväntat skojfriskt men även gripande, detta i en genre som vanligtvis brukar ge ifrån sig torra och trötta timmar av ödesdigert manus och dålig dialog. Så blir inte fallet, genom att ta det mesta med en klackspark så får man till en ypperlig film som låter Stone och Steve Carell att prestera på toppnivå.

001

Copyright Of 20th Century Fox

7. Three Billboards Outside Ebbing, Missouri 

Brott i den amerikanska småstaden känns som ett givet recept för en solid film. Three Billboards må ta mycket inspiration ifrån bröderna Cohens Fargo, men här förlägger man händelserna till vad som sker efter brottet och således tragedin. Bitvis roligt, bitvis nervpirrande. Ibland kan det lilla verkligen framstå som störst av allt, främst då bara den stora skogen och den tomma gatan får tala sitt eget språk.

001

Copyright Of Warner Brothers 2017

6. Dunkirk

Christopher Nolan fortsätter att briljera genom att ge oss de bästa luftstriderna någonsin i en film och flera scener som enbart kan beskrivas som episka. Man väljer att dela upp berättandet där vi får följa soldaterna på stranden, piloterna i luften och slutligen civilbefolkningen som hjälpte till med evakuera de brittiska trupperna. Mäktigt är bara förnamnet för denna fantastiska urladdning.

010816_a01_aa0013_v01_50prcnt

Copyright Of Nonstop Entertainment/Amazon Studios

5. City Of Ghosts 

I ett år av superhjältar och hjältesagor så är människorna i City Of Ghosts de riktiga hjältarna. De omåttligt tappra och modiga männen och kvinnorna bakom den grävande journalistiken om terrorgruppen IS är en helt förkrossande stark upplevelse som inte kan lämna någon oberörd. Bilderna vi får se är ohyggliga – människor stympas och avrättas på nära håll. Ibland blir det för mycket,  samtidigt kanske detta är nödvändigt för att faktiskt få oss i väst att förstå vad som faktiskt sker på daglig basis för flera miljoner. Avslutningen där enbart en trött och skakande hand är i centrum säger det mesta.

007

Copyright Of 20th Century Fox

4. Logan

Nördarna kommer att ärva hela jorden. Logan ödelägger alla fördomar att en film med mutanter och flickor med sylvassa klor inte kan drabba lika mycket som ett drama i engelsk diskbänksrealism. Om enbart regissören James Mangold vågat ta i mer på slutet så hade Logan kunnat resa sig än högre upp på denna lista. Hugh Jackman och debutanten Dafne Keen är strålande och Patrick Stewart både roar och berör som en mycket sliten Charles Xavier. Mixen av jordnära action och familjerelationer är unik och medryckande. För den som bär med sig den största av allergier för serietidningsfilmer bör verkligen titta närmare på detta suveräna ’’avslut’’.

014

Copyright Of Disney/Marvel Studios 2017

3. Guardians Of The Galaxy Vol. 2

Även denna uppföljare blev omdiskuterad. Och nog är delar av kritiken berättigad, som jag skrev i både vår bio och Blu-Ray recension så är en del sekvenser onödigt utdragna och krystade enbart för att resultera i platt humor. Men när minst 90 % av resterande tid ägnas åt fantastiska scener med Kurt Russel och Chris Pratt, Rocket Raccoon och Michael Rooker så är det svårt att hänga upp sig på sådana saker.

Man lyckas också skapa en av de visuellt häftigaste turerna som vi fått se i det filmiska Marvel universumet. Slutligen så är samspelet mellan Zoe Saldana och Karen Gillan närmast mästerligt, det räcker för att ta tredje platsen på denna lista.

011

Copyright Of Sony Pictures/Marvel Studios 2017

2. Spider-Man Homecoming 

Sam Raimis två första Spider-Man filmer är kanske första gången jag insåg att man kunde blanda enormt drama och gigantisk action till en helt oemotståndlig helhet. Det är barnminnen som står sig lika starka och stora som för snart tjugo år sedan. Spider-Man (2002) var lysande och dess uppföljare gjort precis allting bättre. Spider-Man 3 är däremot är som en tegelsten rakt i huvudet. Ärret och bulan samt den mentala skadan sitter fortfarande i.

Med Homecoming så återgår man till allt det där magiska. Med sina underbara karaktärer, suveräna skurk i Michael Keaton och såklart en helt genial Tom Holland i huvudrollen är det svårt att inte vilja börja nynna på det farligt svängiga temat från TV-serien från 60-talet.

Det är så pass bra att vi fick ta till med vårt första tvåsiffriga betyg till en Marvel film.

039

Copyright Of Disney/Lucasfilm 2017

1. Star Wars: The Last Jedi 

Spider-Man såg ut att stå som ensam segrare med sitt maxbetyg. Men sedan så drämde The Last Jedi ned som en projektil från rymden. Hur kontroversiell och diskuterad filmen än är så förblir The Last Jedi en filmupplevelse jag aldrig kommer att glömma. I lite över två timmar så transporteras jag till ett stadium av ren och skär glädje. Felen är där men de kan inte avstyra mig från att kalla detta för en snudd på perfekt bioupplevelse. Och att filmen faktiskt toppar Rogue Ones final är värt beröm bara det. Detta är skälet till varför jag håller filmmediet som bland det viktigaste i mitt liv.

Tiger Film utser därmed Star Wars: The Last Jedi till 2017 års bästa film 

Moonlight Recension 

001

En oerhört gripande och suggestiv historia som kan tampas med de bästa 

Ibland förvånas man över hur så små gester och rörelser, kan framkalla en flodvåg av engagemang och sann eftertanke. Moonlight är lika kraftfull som en V12 motor med turbo.

Det är lite svårt att peka på varför Moonlight är så stark och engagerande. Filmer som äntrar teman och platser som ett nedslitet ghetto och dess påverkan på samhället, brukar ofta dra fram en megafon och trycka ned intentionerna och dramatiken rakt genom öron och hals.

Gastkramande skådespel 

Barry Jenkins som står för regin väljer istället att försiktigt bygga upp ett fåtal karaktärer som sakta men säkert öppnas upp. Man väljer att dirigera mjukt och ledsamt  Den relation som byggs upp mellan huvudpersonen Chiron – spelad av tre olika aktörer, samt Mahershala Ali som en mångfacetterad gangster, är en otrolig uppvisning i fantastisk skådespel och smart regi.

Moonlight behöver inte flåsa och frusta för att beröra och rycka med sin publik, och det är en bedrift.

Överträffar Boyhood 

Än mer imponerande är Jenkins otroliga uppvisning – då han skiftar mellan sina tre olika aktörer i och med uppväxten. Hur dumt det än må låta, så har inte ens Boyhood lyckats med att skapa en såhär trovärdig känsla av samhörighet.

De tre olika faserna där publiken får följa Chiron genom livet, är alla medryckande och jag kan verkligen uppskatta valet att tydligt markera tidshoppen med kapitel. De hål som uppstår mellan barndom till vuxen man, berättas genom smidigt implementerade detaljer såsom kläder och kroppsspråk.

Vacker som en tavla 

Vackert är det också. Jag kan inte påminna mig senast slummen och diskbänksrealismen varit såhär ståtligt stilig. Det är sylvasst foto som blandar starka färger och än mer fängslande närbilder.

Vad som drar ned det hela från ett toppbetyg är ett dramatiskt skede i filmens mitt som avhandlas för kvickt. Naomie Harris narkotikaberoende moder är tyvärr också den minst genuina prestationen i filmen. Harris hittar först formen i en av filmens sista och kanske starkaste scener.

Barry Jenkins och den fantastiska ensemblen har skapat något som både lyckas var vackert, men djupt. Emotionellt starkt utan att vara sentimentalt. En uppvisning i skärpt och smart dramaturgi.

En helt enkelt otrolig film.

Betyg 8/10 

Bäst: Den fantastiska ensemblen och den försiktiga regin.

Sämst: Naomie Harris