12 Strong Recension 

0021

Images copyright and courtesy of Nordisk Film 2018

Summering: Ännu en substanslös skräpfilm i den oskiljaktiga genren av krigsfilmer i mellanöstern. I sina värsta stunder osar 12 Strong av obehaglig chauvinism. Slutligen så serveras publiken en helt katastrofal final som hör till de mest obegripliga och överskådliga jag sett på ett bra tag. 

Peter Berg och framförallt Clint Eastwood gjorde för ett par år sedan två filmer som i det närmsta är enäggstvillingar som separerats vid födseln. Lone Survivor och American Sniper är båda två ointressanta, färglösa och enkla att glömma så fort de tagit slut. Bergs film är något mindre befriad från flaggviftande och gömda politiska värderingar, men båda två kan ses som ett lika stort fjäskande för amerikanska armén som Tony Scotts Top Gun. 

Krigsfilmer brukar ofta bli antingen fantastiska eller rent anskrämliga, att kategorisera dem är därefter inte särskilt svårt. De är som bäst då de manifesterar sig i filmer som The Hurt Locker eller nu senast Dunkirk av Christopher Nolan. Kathryn Bigelow utforskar det individuella psyket och drivkraften hos en människa som varje dag utsätter sig för livsfara i och med sitt jobb som bombtekniker. Dunkirk tar istället och väljer att inte sätta fokus på individen utan händelsen där man lyckades evakuera majoriteten av de brittiska trupperna från Frankrike. Och Nolan sätter som alltid sitt signum på filmen vilket betyder fantastiska bilder och nervkittlande puls.

Om vi sedan undersöker vad Clint Eastwood gör – förutom att tala med tomma stolar, så är det den värsta typen av amerikansk propaganda som förmodligen går varm i det nuvarande Vita Husets Blu Ray-spelare. Förutom att vara en sällsamt tråkig film så bejakar American Sniper saker som troféjakt där älgen nu blivit till människor i Irak eller Afghanistan.

011

’’War, what is it good for !?’’ 

12 Strong försöker inte ens anstränga sig med att framstå som nyanserad. Den liknas bäst med en reklamfilm för ett politiskt parti, det saknas bara en brinnande bil och en berättarröst för att kunna liknas med ’’den där’’ filmen från Sveriges ny arbetarparti. Chansen är nog stor att 12 Strong kommer att skickas ned till amerikanska trupper som ansträngt måste berömma filmen som en ren artighetsgest.

Och sett som rekryteringsmaterial så kunde man inte ha gjort en sämre film. Det spelar ingen roll om det är talibaner, krigsherrar eller amerikanska specialtrupper, samtliga är  utan djup eller dimensioner. Huvudpersonerna är i bästa fall oskiljaktiga hopkok mellan Sylvester Stallones John Rambo och John Matrix från Commando. De resterande personerna kan enkelt bara beskrivas som pappskallar som är fyllda med testosteron. Vad som gör de här männen till moraliska klippor i stormen av terrorism och religös indoktrinering är omöjligt att förstå. Bilden av soldaternas vardag är minst sagt bisarr för att beskriva det enkelt. Fruarna är fotomodeller som nickar instämmande åt sina makars patriotism och hjältemod.

010

’’Let off some steam Bruckheimer’’ 

När ’’krasch, bang och boom’’ – producenten Jerry Bruckheimer är involverad så vet man att explosioner och en onödig mängd action kommer att landa som ett brev på posten. Att Will Smith och Martin Lawrence springer runt som övertända tonåringar på en paintballbana i Bad Boys är en sak, men i i en film som skall vara baserade på verkliga händelser så blir trovärdigheten så pass låg att det inte blir annat än patetiskt. ’’Oviktiga’’ detaljer som ballistik eller eventuellt skydd från vinande kulor verkar inte besvära Chris Hemsworth och hans mannar. De verkar vara släkt med Stålmannen och står emot alltifrån grovkalibriga kulor och gigantiska explosioner. Om amerikanska trupper är såhär stryktåliga så borde man utan problem kunna erövra världen på ett fåtal veckor.

Bruckheimer brukar inte snåla när det kommer till att slösa pengar på ”fantastiska” fascinationer som explosioner och ännu mer explosioner. Men här så verkar budgeten ha försvunnit, 12 Strong är lika tjatig som en papegoja. Filmen använder snarlika kameravinklar för varje scen och det är svårt att skilja på olika platser eller vad som faktiskt sker.

013

 ’’I eat green berets for breakfast’’ – John Matrix 

En tredjedel av filmen verkar ha spelats in och sedan har man återanvänt de scener man har för att slutföra filmen, man klistrar och klipper för att fylla ut speltiden. Bästa exemplet på denna förvirring blir i en komplett befängd final som snabbt blir helt obegriplig. Det kastas in hästar, kulsprutor och missiler. Allting förvandlas till ett skruvat virrvarr av genrens sämsta klichéer. Till och med ljudet är under all kritik, samtliga bössor låter som burken med tryckluft man kan köpa i en välsorterad järnhandel.

Varför Chris Hemsworth, Michael Peña och Michael Shannon skrivit på för det här, undrar de nog själva. Hemsworth är oinspirerad och trött, Peña får inte skina i någon välbehövlig komik. Bara det faktum att Michael Shannon bokstavligen spenderar stora delar av filmen på rygg och halvsovande borde räcka som en målande beskrivning om det såsiga skådespelet. De är bara Navid Negahban som tillför något av värde till ensemblen, en någorlunda intressant karaktär som inte känns som en pappfigur.

005

’’You set us up ! It’s all bull”#”# all of it’’ – Dutch 

För ett par veckor sedan stod det klart att den beryktade filmatiseringen av succéspelet Call Of Duty – mot alla förmodan, fortfarande är under utveckling. Hur det än går med den saken återstår att se, men om det inte skulle bli av så har vi här en perfekt ställföreträdare. Det är samma usla karaktärer, bedrövliga patriotism och hjärndöda berättelse. Skillnaden mellan spel och verklighet är i det här fallet väldigt svåra att se skillnad på då trovärdigheten är i botten.

Betyg 2/10 

 

The Shape Of Water Recension 

0061

All images courtesy and copyright of 20th Century Fox

Guillermo Del Toro gör en många gånger vacker och förtrollande film som tyvärr inte klarar av att nå fram till mållinjen.  

Guillermo Del Toro må inte ha uppnått samma status som sina mexikanska vapenbröder i Alejandro González Iñárritu och Alfonso Cuarón. Det är över tio år sedan Del Toro varit såhär omtalad och hyllad – då med Pan’s Labyrinth. Del Toro är det där rockbandet som aldrig blommade ut efter sin första hit men som genom dedikation och entusiasm till sin publik lyckats bli en favorit.

Hellboy från 2004 är en underskattad genrepärla som mottog oförtjänt dålig kritik. I den fantastiska mixen av svart berättande och otäcka monster var Del Toros filmskapande som hemma. Berättelsen som adapterar Mike Mignolas serietidning blev inte bara visuellt slående utan också emotionellt. Bandet mellan Ron Perlman och den numera bortgångne John Hurt är en av de mest rörande fader och son relationerna jag faktiskt sett i en film.

I sitt hjärta är Del Toro en riktig nörd och det på bästa sätt. Hans egen bostad är som ett gotiskt pojkrum där man kan finna både monster och serietidningar. Det visuella har alltid varit viktigt för Del Toro. Designen är helt distinkt och går inte att ta fel på. Den enorma förkärleken för alla små detaljer slår Wes Anderson (som kallas detaljernas mästare) på fingrarna. Allting som förekommer i filmerna är noga planerat och har ofta en minst lika intressant bakgrundshistoria som filmernas primära händelser.

0022

Beast Of Burden

Tyvärr så har Del Toro haft svårt att verkligen kännas stabil som filmmakare de senaste åren. Efter succén med Pan’s Labyrinth har efterföljande projekt varierat i kvalité. Trots enorma ambitioner med Pacific Rim så blev filmen ett ekonomiskt bakslag – något som lett till att Del Toro inte regisserar uppföljaren. Crimson Peak lyckades inte heller locka någon större publik. Och uppföljaren till Hellboy – The Golden Army, kom inte ens nära att fånga magin ifrån den första filmen.

The Shape Of Water har däremot slagit ned som en gigantisk meteorit i filmvärlden. Och flera inslag är verkligen imponerande, men tyvärr så känns Del Toro ringrostig och lite för tankspridd för att verkligen cementera sig som en sann mästare.

Bildmässigt är det som alltid strålande vackert. Den här gången använder man ett grönt filter som för tankarna till Jean-Pierre Jeunets tidiga verk som De Förlorade Barnens Stad. Det är inte lika sagolikt eller naivt som för den unga Ofelia (från Pan’s Labyrinth) i det krigshärjade Spanien. Platsen är denna gången USA och staden Baltimore, en plats som sällan representerats positivt i fiktiv media. Staden känns ansiktslös på samma sätt som den namnlösa och gråa platsen David Fincher valde att låta Seven utspela sig emot.

Men så fort vi kommer innanför de alldagliga husen så väntar samma otroliga detaljrikedom, varenda bokhylla känns kurerad och planerad in i minsta detalj. Överallt så finns det något som skriker efter uppmärksamhet. Skådespelaren Doug Jones är återigen täckt av smink. Detta kreatur är både levande och expressivt. Skiftet mellan bohemiska lägenheter och rostiga och industriella militäranläggningar är slående.

0011

Silence Is Golden 

Den andra stora diskussionspunkten har varit Sally Hawkins insats. Den som alltid diskreta och försynta Hawkins har alltid fått agera i skuggan av aktörer som Cate Blanchett, men här lägger hon in en helt annan växel. Hon behåller sitt lugn och försöker inte jaga efter priser i den kommande ’’Award Season’’, Hawkins tillåts varken tala eller ens utnyttja de mest enkla verbala läten. Men prestationen är exakt och väldigt ödmjuk, hon gör en både sympatisk och varm person som känns tillgänglig trots sina begränsningar.

Michael Shannon som utger andra halvan utav filmen känns rollbesätt efter sina tidigare prestationer som obehaglig skurk. Även här är han diabolisk och manisk men det här är första gången Shannon inte känns endimensionell. Det här är en bestämd med mänsklig antagonist som drivs av karriärframsteg och en vilja att bryta sig loss ur det rigida. Övriga aktörer gör också strålande insatser, Octavia Spencer fortsätter att briljera med sin pondus och Richard Jenkins är som gjord för dessa bastanta biroller.

Det är alltså som upplagt för att Del Toro helt och hållet skall hänföra, men trots en spännande premiss och flera nervpirrande moment så vill aldrig The Shape Of Water riktigt komma igång.

0041

Some Kind Of Monster 

Trots Hawkins strålande insats och den vackra paketeringen så kommer aldrig det där ögonblicket som verkligen rör om i mig på allvar. Den huvudsakliga relationen mellan Jones och Hawkins är mer intressant på pappret än i praktiken. Det blir också gigantiska problem då Del Toro vill göra historien mer intim, det känns forcerat och även löjeväckande.

Flera scener hade mått bra av lite mer subtilt berättande. Mindre är mer borde varit av högsta prioritet. I en film som besitter så mycket potential i sin design och story behöver inte arbeta såhär övertydligt, det känns ibland som att bli curlad fram i sin emotionella reaktion.

003

Sea Of Monsters 

Sedan ställer jag mig också lite frågande till designen på Doug Jones ’’monster’’. Del Toro menar att detta har varit en av de mest avancerade karaktärerna att realisera visuellt, besynnerligt nog så slås jag av hur lik denna amfibie är med Doug Jones karaktär i Hellboy – Abe Sapien. De delar också flera karaktärsdrag som överensstämmer vilket leder till att filmen känns lite tandlös då vi redan sett ett liknande kreatur förut.

Det är då filmen helt omfamnar att vara en thriller som den är som bäst. Flera scener är elektriska från den enorma laddningen, det är explosivt och väldigt spännande då det behövs.

The Shape Of Water är på flera sätt en triumf, Sally Hawkins är strålande och Del Toros öga för detaljer har mognat. Samtidigt känns det synd att all denna potentiell aldrig lyfter sig ovan det bestående intrycket av bra men inte fantastisk.

Betyg 7/10 

Nocturnal Animals Recension

NOCTURNAL ANIMALS

Efter den rätt förskräckliga A Single Man var förväntningarna för Tom Fords andra film helt obefintliga. A Single Man var en soppa, föreställandes en förlängd reklam film för Gucci utan någon som helst substans. Snygga kläder dock.

Men i och med Nocturnal Animals visar Ford upp en självsäkerhet och en enorm styrka som regissör.

Risig start 

Efter en ganska usel start som ger mig intrycket att vi är på väg att bevittna något slags Twin Peaks tokeri, så tar filmen sats i en både laddad och obehaglig sekvens. Nocturnal Animals berättar två berättelser, den ena är en ’’film’’ i filmen och det övergripande berättandet sker i och med Amy Adams sorgsna och övergivna trofé hustru.

Estetiken är slående, med de bästa klädena i branschen och ett mörkt foto som går som handen i handsken med avskalade och kyliga miljöer som lyxpalats och ogästvänliga konstgallerier för den mest dekadenta.

Kör över publiken 

Där Nocturnal Animals helt kör över publiken (på bästa sätt) är då Ford flyttar berättelsen till Texas. Här finns spår av bröderna Cohens legendariska No Country For Old Men. Torra och tomma ökenlandskap blir en karaktär i sig där en helt otroligt bra Jake Gyllenhaal får möta ondska och mörker.

Den fiktiva berättelsen – som utgör filmens mest spännande ögonblick, må vara traditionell i sin struktur och det faktiska slutet är förutsägbart men ytterst tillfredställande.

Reklamfilm

Visa komponenter går över till den negativa sidan, Armie Hammer och Adams figurer känns ofta som ritade efter stereotypa mallar. Michael Shannons tysta och rättfärdiga Texas polis skriker karikatyr. Känslan av reklamfilm återkommer också mellan varven. Att produktplaceringen tar sin plats är egentligen bara att acceptera, men vissa bilder känns om överdrivna Annie Leibovitz foton som funkar utmärkt i stilla format men ter sig rejält illa på vita duken.

Men genom ett helt ogenerat och icke tillkrånglat berättande kommer filmen undan med de här inslagen.

Finalen är rent skrämmande bra och lämnar en mycket udda känsla av positiv melankoli, hur paradoxalt det än må låta. Om Ford fortsätter på samma bana av förbättringar kan vi nog förvänta oss något enormt i framtiden. Men vad vi har nu hör till en av årets absolut bästa filmer.

Betyg 8/10