Wind River Recension 

0011

All images courtesy and copyright of Scanbox Entertainment

Det tenderar att ibland kännas som ett förlängt avsnitt av Veckans Brott. Om Leif GW Persson hade medverkat med ett jaktgevär så hade jag inte blivit helt förvånad. Man får bortse från att Wind River flera blir o-orginell och istället fokusera på de starka spänningsmomenten och den vackra estetiken. 

Berättarelementen känns igen, samma sak med de isande temperaturerna och det snötäckta landskapet. Wind River är tillräckligt effektiv och spännande för att kunna jämföras med en måltid på en kedjerestaurang, det smakar bekant, hyfsat men aldrig makalöst.

0021

Frozen River 

Det borde snart bli en helt egen genre, mordmysterium och otäckheter i amerikanska småstäder, gärna täckta av snö och stora skogar. En av förra årets absolut bästa filmer – Three Billboards Outside Ebbing Missouri, har förvisso ingen snö men konceptet med ondskefulla ting under ytan på småstaden känns igen även i Wind River. Bröderna Cohens Fargo är såklart alltid filmen att jämföra med. Manusförfattaren och regissören Taylor Sheridan har tonat ned de värsta vändningarna från hans tidigare manusarbete med thrillern Sicario och således också lugnat ned den något stereotypa bilden av landsbygden från Hell Or Highwater, här är berättelsen klart tydligare och mer stillsam där enbart ett fåtal karaktärer får stå i centrum.

Hela filmens struktur och de kval personerna får genomlida har setts förut, ibland tenderar själva kriminalhistorien att likna något ur SVT programmet Veckans Brott, det är långt ifrån något originellt brott som skall lösas.

Därefter kan man misstänka att filmen borde ha lagt mer krut på sina karaktärer. Elizabeth Olsen och Jeremy Renner är båda solida men inte självlysande, de kval och svårigheter de möter känns simpla och långt ifrån intressanta.

Den livströtte skogsvakten spelad av Renner blir en ganska menlös tyst gestalt som har ett tydligt rättspatos. Olsens oerfarna FBI utredare stannar också vid att bara vara en beståndsdel – kontra en person man kan fästa något som helst intresse vid.

0031

’’The river is dry’’

Själva avslutet eller snarare avslöjandet är tafatt, det känns som om lite av den inneboende mystik som filmen besitter helt slängs bort för en avslutning som knappt kan kallas för godkänd.

Winder River må ha typiska berättarelement och karaktärer för sin genre, men vad som lyfter filmen är spänningsmomenten som är både intensiva och snyggt utförda. Vid ett tillfälle lekar Sheridan med klippningen och gör den – narrativt, torra upplösningen till något väldigt nervpirrande. Det når inte upp till den där omtalade sekvensen på motorvägen i Sicario men Sheridan har en uppenbar förmåga att göra simpla skottlossningar till något riktigt intensivt.

Och de helt fantastiskt vackra miljöerna med kritvit och tjock snö fungerar alltid – trots att vi har sett det förut.

Wind River känns som en glorifierad kioskdeckare där ett välkänt mönster ständigt följs. Utan sina snyggt genomförda spänningsmoment hade betyget behövt sänkas avsevärt.

Betyg 6/10 

Three Billboards Outside Ebbing, Missouri Recension 

007

All Images Copyright Of 20th Century Fox

Martin McDonagh rustar upp och levererar ett Fargo doftande drama som vägrar att släppa taget. Frances McDormand är i sin tur strålande i huvudrollen och sällan har vi sett ett mer distinkt porträtt av en småstad.   

I den här världen kan tydligen allt hända, även att lära en ’’gammal’’ hund att sitta. Martin McDonagh skrotar allt från sin – enligt mig, värdelösa debut In Bruges och tar inspiration från moderna klassiker som Fargo och skapar en film som helt och hållet fokuserar på sina karaktärer utan pretentioner eller omvägar.

Det är ganska obegripligt att inse att Martin McDonagh – mannen som blev känd och Oscarsnominerad för en av 2000-talets absolut löjligaste filmer, nu har gjort en stämningsfull och fokuserad dramathriller med komiska inslag.

Mina personliga problem med In Bruges kan fylla flera pärmar, men det primära felet var McDonaghs försöka att skapa humor, allt kändes gapigt och jobbigt, det kan jämföras med när Guy Ritchie försökte kliva in i samma finrum som Martin Scorsese med katastrofen Revolver. Hela In Bruges är ett löjligt och otroligt plågsamt försök till att göra intelligent och rolig gangsterfars.

McDonaghs sista film – Seven Psychopaths, torde jag inte ens se. Och förväntningarna för Three Billboards Outside Ebbing, Missouri har varit låga, mycket låga. Den oändligt långa titeln och att man valt att klassa filmen som en komedi signalerade att något hemskt -återigen, var i görningen.

006

Har växt upp på vägen 

Men någonstans på vägen till småstaden Sylva i North Carolina – där filmen spelats in, så verkar McDonagh har gett sig själv en örfil och bestämt sig för att växa upp. Istället för att på klumpigt vis implementera galghumor och frustrerande fånig dialog, så kommer ’’humorn’’ denna gång från olika bisarra situationer, som inte på något sätt känns forcerade eller konstruerade.

Om man får ta till ett så fint ord som organiskt – så funkar humorn här som en liten andningspaus i en film som annars är mörk och tjock som tjära som just skall impregnera en gammal träbåt.

Själva miljön är lik True Detective och Fargos ödsliga och hotfulla landskap, men här är allt lummigt, grönt och omgett av skog som agerar som murar där karaktärerna känns isolerade. Detta trots att flera scener tar sin plats i öppna landskap.

001

Något mörkt och hemskt 

I den här lilla småstaden ruvar något mörkt, trots det idylliska landskapet så verkar någonting ta luften ur den lilla staden, händelserna centrar sig till stor del kring en gata med hus som är hämtade från HBO serien Deadwood. Den här platsen är avskuren från allt och alla, lagar är till för att tolkas inte följas, saker och ting som strider mot normen är en fara som bör försvinna.

Personerna vi möter är lika förstörda och slitna som de förfallna husen och de nedbrutna idéerna om den amerikanska kärnfamiljen. Frances McDormand gör ett otroligt kraftfullt porträtt av en numera ensamstående mor som kämpar med både jobb och sitt förhållande till sin son, hon bär med sig en tydlig men personlig moral som hon låter alla i staden få se prov på.

Den katastrofala Villebråd försökte med en liknande premiss, där en ensam äldre kvinna tvingas slåss mot ett etablissemang, där var striden ensidig och ointressant, mycket till följd av ett uselt manus och en av årets jobbigaste skådespelarinsatser från Agnieszka Mandat-Grabka.

McDormands porträtt är långt ifrån sympatiskt, tvärtom, men hennes inre konflikt som pendlar mellan att stilla sörja eller aggressiva slå tillbaka är helt otrolig att beskåda. Hon spelar aldrig över eller verkar besatt av att ta hem en Oscarsnominering, hon förmedlar allt genom ett kroppsspråk och ansikte som uttrycker allt.

pressbild_59f9ca7cd78d1.jpg

Lägger ett pussel 

Martin McDonagh lägger ett pussel genom hela filmen, karaktärer som till en början verkar ensidiga och platta förvandlas till sargade och förstörda personer som behövt ge upp sina minimala aspirationer för att kunna leva vidare. Mordgåtan som presenteras tidigt i filmen är aldrig relevant, det är katalysatorerna på vägen som är centralt.

Ingen här vill se in i den mörka gränden där ett rop på hjälp kommer ifrån.

Livet har redan tagit slut för de här människorna, även de yngsta är enabrt snarlika kopior av sina äldre. Three Billboards Outside Ebbing, Missouri ger en bild av småstaden då den är som värst. Klaustrofobisk, intolerant för förändring och helt cementerad i fördomar och rasism.

Att leka med förväntningar kan vara bland det mest effektiva en regissör kan göra, och det är verkligen påtagligt här. Ingeting följer någon utstuderad väg, alla detaljer spelar roll, vändningarna är inte stora eller dramatiska.

THREE BILLBOARDS OUTSIDE OF EBBING, MISSOURI

Besvärlig rollbesättning 

Det är därför lite besynnerligt varför rollbesättningen inte går emot den typiska normen,  John Hawkes och Woody Harrelson har gjort dessa roller och filmer ett flertal gånger i sina karriärer. Deras närvaro är faktiskt det som får mig att inse att detta är ett fiktivt Hollywood verk. Prestationerna de levererar är sannerligen inte dåliga men de känns aningen distraherande i en film som annars förför hela publiken.

Three Billboards Outside Ebbing, Missouri är en effektiv, kraftfull och medryckande berättelse som ger mig hopp om att hopplösa filmskapare kan vända på sin skutan Det är utan tvekan en av årets mest minnesvärda filmer.

Betyg 8/10 

Sam Mendes Filmografi

Vi har nått kamelpuckeln på Bond-kurvan. Spectre går upp sent ikväll/tidig morgon. Jag har tidigare skrivit om mina förväntningar och skepsis om den tjugofjärde delen i den över femtio år gamla serien. Detta blir förmodligen det sista inlägget som är Bond-relaterat innan vår recension publiceras. Hur tråkigt och förutsägbart det än må vara skall vi ge oss i kast med ännu en uttjatad lista. Den här gången fokuserar vi på regissören Sam Mendes.

Desto lösare och ledigare filmer Mendes åtar sig desto bättre blir det. Bröderna Cohen är det andra sidan av myntet, där de mörkare och stål-legerade filmerna som No Country For Old Men och Fargo i min värld utklassar lättsmält lösgodis som O Brother, Where Art Thou och den enligt mig monumentalt överskattade The Big Lebowski (låt hatet börja).

Här följer en spartansk lista över mina åsikter gällande Mendes karriär upp till Spectre.

1. Skyfall 

En helt otrolig åktur som jag sett skadligt många gånger. Efter klavertrampet med den rysligt usla Quantum Of Solace bestämde sig arvtagerskan Barbara Broccoli och halvbrodern Michael G. Wilson att se över serien och rätta till felstegen.

Skyfall gjorde en explosivare entre än den samlade förstörelsen från Goldeneyes St Petersburg trafikmassaker. Filmen leker med alla konventioner och förväntningar vi kan vänta oss från en film i den här serien, men den lyckas samtidigt slå på de klassiska Bond-noterna. Filmen begåvades också med en utomordentlig samling talanger som Roger Deakins som stod för det vackra fotot, kompositören Thomas Newman lyckades dra sig ur David Arnolds sönderslitna kompositioner.

Här är också Mendes i sitt absoluta esse, han har roligt i den flamboyans som sitter cementerad i seriens DNA, och bjuder på ett par fantastiska actionsekvenser som lyckas med det viktigaste – emotionell vikt kombinerat med en vass elegans som alla actionfilmer bör ha. Han lyckas också göra tillgängliga figurer och den kanske bästa Bond-antagonisten någonsin i den Bono-blonderade Javier Bardem.

Det finns såklart svackor – storyn sitter kanske inte så säkert som den borde och (spoiler för en tre år gammal film) Naomie Harris klent porträtterade Moneypenny.

Men det skulle gott ha kunnat vara än fler finnar och otyg, och det till trots hade Skyfall stått sig som en av de bästa actionfilmerna jag någonsin har fått se.

Betyg: 9/10 

2. Road To Perdition 

Mendes tar sig an en serietidning och skjuter sin adaption full med tätt stämning och fantastiska bilder. Även här verkar Mendes trivas bra i den minimala actionbetoning filmen bär med sig. Det stora problemet sitter i en så vanligt färglös Tom Hanks som är långt ifrån de så annars starka karaktärerna som Paul Newmans gangsterboss.

Betyg 8/10 

3. Jarhead 

De båda skandinaviska klingade namnen Jake Gyllenhaal och Peter Sarsgaard gör sina kanske starkaste roller någonsin. En film som tar det bästa från Kubricks välgjorda men förvirrade Full Metal Jacket och skjuter in mer empati och känslor, något som saknas i Kubricks ganska kalla sätt att göra film på. Oväntat lyckad humor blandas med genuin krigstristess och resultatet är en oerhört stark film som inte lyckades attrahera varken publik eller kritiker.

Betyg 8/10  

4. American Beauty  

Här börjar vi dyka ned i emina udda esoteriska åsikter. American Beauty är för mig definitionen av överreklamation. Filmen vill som Mendes andra relationsdrama Revolutionary Road bryta ned den amerikanska förorten och visa smutsen och det vilande monstret som lurar bakom fasaden. Alan Balls manus är precis som hans framtida projekt Six Feet Under en salig blandning av komik,överdrivet stort gestikulerande och väldigt svåra karaktärer. Mendes regisserar kapabelt men filmen lyfter aldrig till de mytomspunna höjder den är så känd för.

Betyg 6/10 

5. Revolutionary Road

Kate ’’geniet’’ Winslet och Leonardo DiCaprio återförenas i en mycket tam och återhållen film baserad på Richard Yates bok. Filmen återvänder till idén att plocka isär förhållanden och samhällen. Yates bok är en lång studie i återhållsamhet och minimala gester. Mendes film är raka motsatsen i flera sekvenser där några av filmvärldens mest laddade och aggressiva gräl blir filmens starkaste avtryck. Tyvärr lyckas Mendes inte få fram karaktärerna ordentligt, de scener som verkligen fungerar bygger på den intensitet Winslet och DiCaprio visar upp. Som helhet faller det och lyckas bara bli minnesvärt genom sinna starka prestationer.

Betyg 5/10 

6. Away We Go 

Här gör Mendes sin sämsta film. En fånig och mördande trist film där han försöker pröva vingarna i ’’indie-världen’’ – och misslyckas innan han ens kommit över tröskeln. Filmen försöker vara en blandning av Zach Braffs Garden State och valfritt Wes Andersson projekt utan framgång. Allting paketeras i obekväma scener med ett manus som gått vilse för åratal sedan. Kemin mellan Krasinski och Rudolph är helt obefintlig, filmen såsår runt utan att veta vart den skall ta vägen och engagerar inte emotionellt förrän slutet, där lyckas Mendes få till någon slags svag kalkering av vad den här filmen aspirerade att vara. Det enda ynkliga pluset förutom nämnda scen, är det mjuka gitarr soundtracket Alexi Murdoch, bortsett från det finns det att hämta lika mycket här som i en grekisk budget.

Betyg 2/10