Stockholm Comic Con 2017 

SAMSUNG CSC

Och så var det slut…  Nordens (enligt uppgift) största mässa inom serietidningar, film och spel av alla de slag tog slut igår precis vid klockan sex. Återigen var platsen Kistamässan men för det huvudsakliga arrangemanget stod återförsäljaren GameStop och inte den tidigare arrangören MCM. 

Detta medförde (enligt vissa teorier) att direkta konkurrenter som Webhallen, omedelbart var att utesluta som utställare. Och efter ett par rundor kring mässgolvet på öppningsdagen så stod det klart att utbudet av utställare var markant sämre än förra året.

Som alltid så dominerade försäljningen av rent trams – som piratkopierade plånböcker med dåligt tryck samt T-Shirts till skamliga överpriser. Den kanske största avsaknaden var Electronic Arts och svenska Dice som om bara två månader sjösätter Star Wars Battlefront 2. Att dessa inte hade någon som helst närvaro kan jag enbart kunna kalla för en smärre katastrof, främst då man deltog med en enorm monter det året mässan hade placerat sig i den helt vedervärdiga Friends Arena.

SAM_4515.JPG

Spelen

Att få spela både Middle Earth: Shadow Of War och Detroit: Become Human är självklart en rolig bonus, utöver att få bada i gemensam entusiasm för härligheter som Marvel och Star Wars, men miljön – med högljudd musik och tusentals människor runt om, leder till att det är mer eller mindre omöjligt för mig att kunna ta med några som helst vettiga insikter om spelet.

Detroit: Become Human var – ur en visuell synpunkt, fantastiskt, även om utvecklaren Quantic Dream fortfarande håller fast vid att göra sina spel som stora binärträd, där själva spelandet är minimalt, så är det helt otroligt att bevittna vad det kan åstadkomma grafiskt med otroliga texturer och animationer. Jag befarar att spelet är i riskzonen att kunna bli stelt och gammalmodigt, ett liknande öde som Beyond: Two Souls fick gå till mötes. Men som en ren teknikdemo så är det bara att lyfta på en imaginära hatten.

Sony båset erbjöd också en stor del av sina spel i 4K på den uppgraderade modellen PS4 Pro. Och nu kan jag äntligen slå fast att har blivit dags att börja fasa ut det mycket dugliga Full HD formatet. Att på bara någon decimeters avstånd kunna uppleva en bild som är helt befriad från tydliga pixlar bidrar till en klart bättre spelupplevelse som måste ses för att övertyga.

Assassins’s Creed Origins visades upp i en tidig alphaversion och vad som fanns spelbart kändes ofärdigt – minst sagt. Tekniken var mer eller mindre trasig, där det mesta sprack i sömmarna vid en närmare titt. Kontrollen kändes stel och förvirrande, den förlängda utvecklingstiden som Ubisoft Montreal fått på sig verkar inte ha gjort någon som helst skillnad för att höja nivån. Men än kan mycket hända och kanske vänder Ubisoft helt på oddsen vid release, Watch Dogs 2 blev helt oväntat en av förra årets höjdpunkter.

Slutligen så måste Super Mario Odyssey och Middle Earth: Shadow Of War självklart nämnas. Det är över tio år sedan jag ens närmade mig en Nintendo produkt, Wii-eran stötte bort både mig och flera andra som inte ville stå och vifta med kontrollen. Men den korta testperiod vi fick med Odyssey utlovar ett alert och smidigt spel som faktiskt gör mig lite inköpssugen på en Nintendo Switch, trots att lösningen för handkontrollen inte passar för mina personliga preferenser, så är det en ganska imponerande maskin som bolaget lyckats fått ihop.

Shadow Of War förändrar inte särskilt mycket på ytan men behåller samma solida grundstenar som sin föregångare, pga den begränsade speltiden så kunde inte nemesis-systemet prövas på allvar, samt de ökade nyanserna som manifesterar sig i små ändringar i hur huvudpersonen Talion rör sig.

SAMSUNG CSC

Legogubbar och trams 

Åter till själva mässan, bristen på riktigt rejäla produkter blir alltid lite av en landssorg att behöva bevittna. När man kan sälja Lego-figurer för tusenlappar så vet man att något har gått väldigt snett. Och varför det säljs godisremmar (inget ont om varken deras produkter eller personal) mitt på mässgolvet – istället för i kafeterian, är ett helt obegripligt beslut. Även om lokalen är trevligare än lagret i Älvsjömässan så kanske det börjar bli dags att titta på en alternativ lokal som INTE är Friends Arena, på lördagen tangerade det nästan obehagligt då man knappt kunde få telefonen ur bröstfickan pga den enorma trängseln, tack och lov avtog detta efter någon timme.

sam_4586.jpg

Lyx nörderi hos MIVA Gallery 

Men så till det riktigt positiva, stämningen fortsätter vara god och ibland till och med riktigt gemytlig. Personal och personer både framför och bakom båsen var både entusiatiska och mycket vänliga, vilket alltid förbättrar upplevelsen. MIVA Fine Arts Gallery stod för det mest exklusiva produkterna, med ett helt otroliga Marvel-tavlor signerade av Stan Lee.

Prislappen på över trettiotusen kronor fick nog de flesta besökare att rygga tillbaka, men att vi äntligen får se serietidningars fantastiska tecknare komma in i finrummet är något jag väntat på länge. Att höra flådiga ord som proveniens i samma mening som Hulken och Iron Man glömmer jag nog aldrig.

SAMSUNG CSC

Artist Alley är också ett fantastiskt område där man kan finna riktiga diamanter med unga och mycket kompetenta artister.

SAMSUNG CSC

En helt makalös Cobie Smulders

Slutligen så måste Cobie Smulders nämnas, mässans stora gäst visade sig vara ett genidrag av arrangören. Smulders låg i som en bäver och signerade autografer och tog bilder för allt hon var värd. Samtidigt gjorde hon allt för att göra varje möte med fansen unikt, den där lite stela mekaniken som ofta slår till vid såhär stora signeringar fanns inte att ens förnimma här. Cobie Smulders fantastiska insats gör att jag kan kalla mässan för lyckad.

Men samtidigt ställer jag mig lite oroad inför vad framtiden kan innebära för Stockholm Comic Con, om denna radikala förlust av utställare fortsätter är jag rädd att vi snart är tillbaka på GameX nivå där hallen kan vara lika tom som avskedsfesten hos Anna Kindberg Batra.

Förhoppningsvis så rustar mässan upp inför nästa år och raljerar fler och bättre utställare från Sverige och våra europeiska grannar, för det finns, tro mig…

Stockholm Comic Con 2016 

SAM_2902.JPG

Det blev en definitiv uppryckning på flera plan för Stockholm Comic Con i år. Efter en ganska risig sista omgång som tog sin plats på den helt gräsliga Friends Arena flyttar mässan tillbaka till den klart trivsammare Kistamässan. Skillnaden är enorm, mer utrymme, snyggare och generellt trevligare.

Olyckligtvis verkar mässan inte kunna frigöra sig från det faktum att Sverige fortfarande står utan riktgt starka utställare. Vi får det vanliga utbudet av veckogamla spel och ett kraftigt överflöd av mjukisdjurs försäljning.

Jag har sagt det förr men det tåls att sägas igen. Vart är de där montrarna som ger gåshud ? Som visar upp nördprodukter som får den mest bittra och cyniska att bli tårögd av skalan och hantverket.

De riktigt högkvalitativa produkterna kan räknas på fingrarna, och det är synd att se att en så stor aktör som Webhallen inte riktigt har förtroende att ta med sitt imponerande lager av Sideshow och Hot Toys. Att stå och stirra på ändlösa rader av Call Of Duty Infinite Warfare kopir kan väl ända inte mäta sig med Sideshows eminenta R2-D2 Premium Format som får stå undanskymd på en hörnhylla i Webhallens stora monter.

För mig som Virtual Reality skeptiker blir det inte bättre av att vartenda bås verkar ha utrustats med Oculus Rift eller HTC Vive. Och hur häftigt Titanfall 2 (vår recension kommer) än må vara med sin stora monter, så är det ett spel som redan stått i butikerna i lite över en vecka.

Som helhet en förbättring men fortfarande för ihåligt för att verkligen entusiasmera, något vi verkligen behöver i dessa tider.

Katastrofal Super Bowl 

rtx25wix

Den amerikanska fotbollen är den enda sport jag någonsin fastnat för. Jag vet inte varför, regelverket är svårt, tiderna är anskrämliga, men det finns inget som når upp till denna amerikanska nationalklenod. Mängden strategi, planering och utförande är oöverträffat. Igår natt avslutades 2015 års säsong med den femtionde upplagan av den gigantiska Super Bowl. En del ser den för matchen,andra för den påkostade reklamen. Det finns alltid något att finna i detta enorma arrangemang.

Med New York Giants utslagna och nedbrutna var det bara att sätta alla pengar på Denver Broncos, där Manning senior spelar.

Tyvärr var gårdagen upplaga en smärre katastrof när det kom till själva matchen. De upphaussade och förhandstippade Carolina Panthers verkade ha glömt bort att det var i finalen och inte en pre-season match som utspelade sig. Den minst sagt svåra Cam Newton gick in som någon olympisk gud – flera i den så vanligt övertända expertpanelen hyllade honom som den bästa quarterbacken någonsin –  de där prognoserna måste kännas lika pinsamma som en valfri väderprognos i juni från SMHI.

Newton spelade uselt, kort och gott. Precision,tempo och självkänsla saknades i vartenda kast. Denvers otroligt stadiga pass-rush fullkomligt körde över den ynkliga offensivlinjen som skulle skydda Newton. Flera gånger kändes det som om vi bevittnade en nybörjar-quarterback i sin första tränings session, så illa var det.

På Denvers håll var inte anfallet heller någon Goya målning att bevittna, att Peyton Manning både har ont och tappat sin udd märks tydligt, varenda fysisk ansträngning verkade plågsam och svår. Det är dock svårt att sätta samma motorsåg i Peyton som Newton då karln gått igenom mer operationer är Michael Jackson och till stor del består av konstgjorda lemmar och ben.

Hela matchen reducerades snabbt till en ganska utspäd historia som sövde snabbare än ett järnrör mot huvudet. De båda anfallen lyckades aldrig få igång något som ens kan benämnas som acceptabelt. Aldrig har den där tesen om att försvar vinner hela rubbet kännas mer korrekt. Förutom den skrattretande odisciplinerade Aqib Talib – som gav Carolina mer chanser och möjligheter än någon på Panthers anfall, genom sin övertända och groteska brutalitet – så kunde hela matchen summeras i Denvers försvar.

Efter förra årets fantastiska upplaga kan matchen i sig bara kategoriseras som usel.

Dock så kompenserades detta något i den helt strålande reklamen. Påkostad,rolig och ofta smart var detta kvällens höjdpunkt – den där Marvel snutten står sig som en av de största och trevligaste överraskningarna på år och dagar.

Andra frågor som uppstod var kring den så vanligt emotsedda halvtidskonserten. Coldplay borde ha kunnat välta hela åbäket som är Levis Stadium med sina arena-vänliga melodier, istället slarvas allt bort i konstiga gästinhopp och ännu mer besynnerliga medleyn. Hur man kan visa geniala framförande som Bruce,U2 och McCartney på videoskärmen samtidigt som Bruno Mars och Beyonce brölar ut sömnpiller i sångform står sig lika udda som Julia Roberts Oscars-statyett.

På det hela en förlorad kväll. Nu ser vi vidare på 2016 års säsong.

Noteringar

Cam Newton 

Det känns aldrig kul att helt flambera en atlet, främst en som spelar i NFL – de besitter mer fysisk förmåga i sin fingerspets än ett samlat samfund av gym-knarkare. Men Cam Newtons usla spel och hans än värre beteende på presskonferensen – där en bitter och barnslig quarterback vägrar ta ansvar eller den kalla sanningen att han presterar sämre än hela fackförbundet Kommunal – får mig att vilja spola hela munnen med listerine.

Peyton Manning 

Trots de senaste årens motgångar är Peyton en legend. Den där platsen i Hall Of Fame känns reserverad sedan år tillbaka. Den fysiska nedgången är blev dock ytterst påtaglig igår. Den där makalösa precisionen och explosionen är helt borta, bollen flyger åt alla håll utan någon som helst riktning. Ofta såg Peyton helt desperat ut i sina kast. Pensionen kanske inte kommer idag, imorgon eller… Ja och den där gamla visan, men slutet på en era borde vara självklart, man kan inte begära mer.

Levis Stadium   

Jag må vara partisk, Giants Stadium (MetLife vad ? ) är en skönhet, klassisk,stor och så ståtlig att alla ansvariga för Friends Arena borde skämmas och donera sina fortsatta inkomster till välgörenhet. Jag har aldrig satt en enda fiber av min kropp på Levis Stadium, 49’ers ägaren Jed York har lovordat och prisat arenan som de modernaste någonsin. Det må vara hänt, men den monstruösa arkitektur som denna arena står för borde sättas i fängelse på livstid. Den där kontorsbyggnaden på ena gaveln ser lika hemsk ut som den samlade truppen av mutanter i Paul Verhoevens Total Recall. 

TV3s sändning   

Det såg mörkt ut ett tag, men tillslut gick NFL Gamepass igång. Den amerikanska sändningen och dess reklam är en stor del av nöjet. Viasat Sport må göra sitt absolut bästa men efter att ha hört ordet ’’springspel’’ för tionde gången höll min eget förstånd på att få spel.

Coldplay

En enda fråga, Paradise och en cover på Uptown Funk framför Every Teardrop Is A Waterfall,Speed Of Sound eller The Hardest Part ??????????????????