Joker Recension

All images courtesy and copyright of Warner Brothers 2019

Summering: Todd Philips och Joaquin Phoenix pretentiösa och självgoda förhoppningar om att göra en serietidningsfilm – som avviker från normen, har blivit till ett groteskt monster som slukar av egoism, arrogans och högmod. 

Denna recension hade gärna fått vara lika kort som Joaquin Phoenix är med journalister. Men eftersom Joker ådragit sig massiv hype innan sin premiär, så kommer en lång och saklig utläggning behövas för att på ett rättvist sätt, förklara varför regissören Todd Philips och Phoenix framställt någon sorts filmisk självmordscocktail som sticker näsan i vädret och ser ned på allt och alla. 

Vid det här laget så vet vi hur det gått för DCs biofilmer de senaste åren. Man Of Steel var en skramlig och bullrig soppa, sedan följdes detta upp med med en sur Ben Affleck, en kalkoninsats av Jared Leto, och tillslut en Justice League som var en katastrof. Förutom Patty Jenkins Wonder Woman så får vi gå tillbaka till Christopher Nolans superklassiker The Dark Knight, för att kunna hitta en tid då Batman och hans galleri av skurkar, var det häftigaste och mest drabbande på en biograf. 

Ingångspunkten med Joker har varit att man genom en minde budget, getts mer utrymme till kreativ frihet. Man har tex kunnat kosta på sig en så kallad R-Rating (barnförbjudet i USA), då kostnaden är ansenligt lägre än för jätteproduktioner som Avengers eller en mer traditionell Batman-film, som i sin tur måste generera miljardinkomster för att gå med vinst. 20th Century Foxs Deadpool producerades förvisso under exakt samma förutsättningar, men det faktumet tar man inte notis om. 

Joker har på förhand hyllats för att revolutionera och förädla sin genre, iden med att skapa en kolsvart film – utan någon som helst flärd eller fantasi, är tydligen tillräckligt för att kategorisera sig som autoamtisk vassare och mer ’’vuxen’’ än konkurrensen. Att serietidningsfilmer kan vara mer än trikåer och superkrafter har vid redan sett i exempel  som Road To Perdition och 

A History Of Violence, varav båda filmerna regisserades av mycket ansedda regissörer som Sam Mendes och David Cronenberg. Idén om att en film automatiskt är mindre värd – endast för att den baseras på en tecknad serie, är destruktiva tankegångar, varav dessa förstärks Joker, som så uttalat försöker göra sig märkvärdig och unik, på den groteska merit att per automatik är mer uppfinningsrikedom och kompetent än ihåliga ’’krasch-bang’’ filmer. Om man letar efter totalt sammanbitna och superhjältefilmer och hur väl de har lyckats förvalta sina adaptioner så kan vi ta en titt på Josh Tranks Fantastic Four som självfallet var något vi behövde mer av…   

Varför fantasy, post-apokalyptisk action eller Science Fiction, har större acceptans hos den kritiska opinionen är i polemik med all rim och reson. Tex så är J.R.R Tolkiens verk varken mer eller mindre intellektuellt än något som Bob Kane eller Stan Lee skapat. Regissören Todd Philips har varit noga med att poängtera att Joker inte är baserad på någon serietidnings förlaga eller tidigare inkarnation. Philips går till och med så långt att säga att allt är skapat specifikt för filmen, således uppmanas publiken att bortse från all som tidigare setts eller visats.

Kunde lika gärna hetat Pistvakt 

Följdfrågan blir då varför man ens valt att stöpa filmen i DC-mallen. Om detta nu är menat som något individualiserat projekt, så finns det ingen som helst anledning att kalla filmen för Joker – ett varumärke som är minst lika gångbart som Batman eller Spider-Man. Detta är som att döpa en film till Macbeth och låta filmen vara en musikal i en simhall, utan några som helst anknytningar till Shakespeares verk. Akira Kurosawa hade tex den goda smaken att inte låta namnge Shakespeare adaptioner med de traditionella titlarna, genom att ta det beslutet så frigjorde Kurosawa sig från förväntningar och kunde således överraska publiken.     

En mer passande titel för Joker borde varit; ’’Comedian in New York’’ eller ’’Mad man in Town’’, Gotham City är uppenbarligen inte den fiktiva betongdjungel som vias upp i den tecknade förlagan, utan ett skamlöst och uppenbart New York under tidigt 80-tal, förutom ett par vinkningar och igenkännbara karaktärer, så är entusiasmen för själva källmaterialet obefintligt. Detta är en lekstuga där Todd Philips storhetsvansinne tagit överhanden, att regissören bakom ’’historiska filmer’’ som Baksmällan-trilogin och War Dogs, kategoriserar hela superhjälte-genren som ’’högljudd’’, säger en dem om hybrisen. Det är nästa lika skrattretande som då Michael Bay påstods sig ha gjort en smalfilm med stora meriter i Pain & Gain eller valfritt utspel från Björn Ranelid om sin storhet som författare.    

Inom DC serier finns en avdelning kallad Elseworlds; detta är berättelser som tar kända karaktärer – som Batman eller Stålmannen, och placerar dem i nya kontexter, skapare tillåts därmed att  experimentera med det mesta av de etablerade konventionerna. 

Joker har försökt att positionera sig i detta fack, en berättelse som inte är bunden till något större sammanhang, eller behovet att skapa en uppföljare. Men trots att Philips ständigt försöker lyfta fram de mer ’’artistiska’’ meriterna, så känns Joker lika cynisk och kalkylerande som en reklamfilm för Coca Cola. 

Burtons Batman-vision var ett sant original 

När Tim Burton släppte sin Batman 1989, så fanns det gott om kritiska röster som menade att Burton rört sig alltför långt ifrån källmaterialet. Burtons mörke riddare mördade utan pardon, Bruce Waynes trogna betjänt Alfred släppte opåkallat in Kim Basinger i det innersta nästet, men kanske mest uppmärksammat var Jack Nicholsons porträtt av ’’The clown prince of crime’’. 

Där karaktären i serien är en enigma, utan namn eller allt för stor historik – innan sin karriär som en av av tidernas mest diaboliska skurkar, så fick Burton stark kritik för att ge karaktären både ett namn och ett yrke som gangster. 

Burtons Batman må ha sina problem, tex så är den sista tredjedelen en fullkomlig soppa, men trots det så förblir filmen oförglömlig. Skälet till att alla fel och brister inte tar överhanden – är Burtons tydliga vision, detta är inte en traditionell adaption utan en tolkning. Gotham City har aldrig varit så mörkt, otäckt, fult eller förtrollande som år 1989. Denna säregna vision ger filmen en sådan unik identitet att alla brott mot ’’Batman lagarna’’ går att acceptera. 

Inte ett uns kompetens 

Todd Philips har tillskillnad mot Burton inte ett uns känsla för varken visuellt hantverk eller särpräglad identitet. Inför produktionen av Joker så lades ett stort fokus på att Martin Scorsese skulle stå som exekutiv producent – denna filmikon skulle senare hoppa av projektet, men det har inte stoppat Philips från att imitera Scorseses första filmer som Mean Streets eller Taxi Driver. Liknelserna med den sistnämnda, har också förkommit i de många hyllningarna, och vissa likheter finns såklart på den absoluta ytan, både har desperata och psykiskt sjuka män i centrum som allt mer lär sig hata världen de lever i 

Dessa Scorsese filmer är långt ifrån de vackra och storslagna produktioner han tar sig an idag. Mean Streets har ett kornigt och sotigt foto som osar av smuts, cigarettrök och avgaser, även  

Taxi Driver går i samma visuella spår. Philips har uppenbarligen stirrat sig blind på dessa tidiga Scorsese produktioner och försökt stöpa Joker i samma visuella form. Dock visar sig detta vara ytterst problematiskt då Philips inte valt att filma analogt, utan använt sig av digitalkameror. 

Om Joker hade presenterats – som den digitala produktion den faktiskt är, så hade skadan inte varit så stor som den är nu. Men för att skapa en analog känsla så väljer man att visa filmen i 70mm – för pressvisningen. Detta format kan vara helt magnifikt i exempel som Christopher Nolans Dunkirk, men när nu Philips sätter vagnen före hästen så blir resultatet både fult och falskt. Konverteringen gör att filmen ser ut att ha ett risigt Photoshop-filter över sig, det är grovt och fult, utan att egentligen fylla någon som helst funktion.

Om det nu bara varit visuella problem som spökat, så hade det varit överkomligt, men Joker är som berättelse betraktad en härdsmälta större än den vi såg i HBO-serien Chernobyl. De berättelser om Jokers bakgrund och ursprung, är oftast vaga, den mest kända och omtyckta – The Killing Joke, skapar en viss empati där man målar upp ett tragiskt öde där ondska föder mer ondska. Men författaren Alan Moore har den goda smaken att inte berätta allt för mycket om det förflutna.  

Galnare än Norman Bates 

Detta hade varit utmärkt material för en film. Om Philips hade valt att regissera sina skådespelare med mer subtilitet, så hade historien om ett förfall i storstadsmiljö kunnat vara effektivt. Men dessa möjligheter fullständigt mördas då man mycket tidigt klargör att Phoenix karaktär – Arthur Fleck, är bortom all räddning, karaktären visar sig vara galnare än valfri domedagsprofet som skriker och gormar på New Yorks gator. Styrkan i Alan Moores berättelse är den obehagliga frågan – om en dålig dag kan förvandla en vanlig människa till ett monster. Men Arthur Fleck får Anthony Perkins Norman Bates från Psycho att framstå sund och förnuftig. Att finna någon empatisk tragik i det hemska som Fleck utsätts för är därmed fullkomligt uteslutet, dessutom är Fleck helt intetsägande och ointressant. 

Där Taxi Drivers Travis Bickle desperata – och misslyckade, försök att skaffa sig ett liv efter Vietnamkriget, flera gånger är hjärtskärande och obehaglig, så finns det en empati då Bickle åker raka vägen ned i helvetet. 

Alla mänskliga aspekter är som bortblåsta hos Arthur Fleck, förutom att karaktären befinner sig i ett konstant predikament – där omvärlden är löjeväckande iskall och aggressiv, så finns det inget som på något sätt skapar empati. Att bevittna ett gökur blir än galnare är som att titta på hur gräs växer någon extra centimeter. 

Samma gamla Phoenix 

Joaquin Phoenixs rolltolkning gör inte heller mycket för att inspirera. Mestadels så spelar han över och gör en torftig repris av sina roller från You Were Never Really Here eller The Master. Precis som i de exemplen så blir det ett konstant mumlande och sluddrande som bara förstärker intrycket att Fleck var galen – och utan någon möjlighet till räddning, långt innan biopubliken mötte honom. Phoenix omtalade viktnedgång är påtaglig, men det är en bedrift för viktväktarna inte en rolltolkning, framförallt då det inte tillför någonting. 

Fleck verkar nämligen vara gjord utav titanium och ha muskler av stål. Ingenting verkar ha särskilt stor fysisk inverkan på honom, däribland att bli påkörd eller bli allvarligt misshandlad. Att sedan försöka övertyga om att detta skulle vara mer realistiskt går inte att ta på allvar då Phoenix tar mer stryk än både Bruce Willis och Arnold Schwarzenegger ihop. Utöver en mängd mumlande så passar Phoenix på att visa upp lite vansinnesdans som ser ut att vara någon misslyckad auktion för en remake av Grease, om det skulle finnas någon karaktärsutveckling i denna dans – som påminner om en berusad valross, är jag uppenbarligen för intellektuellt inkompetent för att förstå.     

Drömmen om att vara 2000-talets Taxi Driver spricker då Philips skapar en omgivning som är lika överdriven och extrem som den Joel Schumacher byggde upp Falling Down. Där finns det i alla fall en tragikomisk humor som gör det absurda fallet makabert underhållande. I Joker så är allt mellan himmel och jord hemskt, vidrigt och utan några som helst nyanser.

Usla biroller 

Denna flathet och ihålighet har även drabbat birollerna, stackars Zazie Beetz får en roll som är så menlös att man fråga sig om tom luft hade varit att föredra. Detsamma gäller Frances Conroy som gör sig till åtlöje i rollen som Flecks mor. 

Alla försök till att framstå ’’vuxen’’ eller ’’intellektuell’’ faller som patetiska käglor. Philips, Phoenix och filmens ego vet inga gränser. Det finns gott om historier om hur Phoenix tackat nej till roller som Bruce Banner eller Stephen Strange – då han hade tvingats skriva på ett kontrakt för multipla filmer. Med facit i hand så handlade detta snarare om att de pajaskonster – som att vandra bort ifrån inspelningen vilket Phoenix påstås ha gjort under produktionen, aldrig hade godtagits hos en producent eller studio som värnar om sitt varumärke. Enligt uppgift sägs Philips ha skrivit om manuset under filmens gång, man kan dock undra om ett manus ens existerat. Narcissismen och egoismen är närmast giftig, berättelsen är förmedlad med en sådan arrogans att man glömt bort att göra den spännande, djärv eller begriplig.   

Sandpapper i halsen 

All cynism blir som sandpapper i halsen. Den pretentiösa tanken om att göra en post-modern reflektion om brutaliteten i vårt moderna samhälle, känns helt infantil. Tillslut blir hela filmen till en sträckbänk där pretentioner, dryghet och överlägsenhet regerar och gör filmupplevelsen till en tortyr. 

Inte blir det mycket bättre av att kritiken – om att filmen förhärligar våld och anarki, visar sig vara helt korrekt, de antagonister som förekommer är onda bara för sakens skull, och idén om att frigörelse sker i att anordna en mordiskt kaos framkallar djupa suckar. 

Och för att handla om en karaktär, vars personlighet och modus operandi alltid bestått i att överraska med handlingar mer groteska än vad någon kunnat föreställa sig, så är filmens chockmoment ett rent dagis. Där Heath Ledger skapade konstant obehag i sin mästerliga tolkning och kunde skrämma en hel publik med en blyertspenna, så är denna Joker lika otäck som en smält snögubbe. Trots att både våldet och språket är grövre än någonsin så är det tamt och tråkigt.  

En hädelse 

Joker är en fullkomlig hädelse till film, en överdådig, vulgär och narcissistisk produktion som förvanskar ett källmaterial av guld. Att helt avvika från sitt källmaterial och gå loss på det med inkompetens, uselt berättande och noll koll, har faktiskt gjorts tidigare av Warner Brothers… Den filmen heter Catwoman och 15 år efter dess premiär så har den fått ett syskon i Joker. 

Betyg 1/10  

Spider-Man: Into The Spider-Verse

All images courtesy and copyright of UIP 2018

Summering: Hjärtlig, härlig och varm hyllning och tolkning av en av världens mest älskade popkulturella ikoner. Spider-Man är just nu tillbaka på toppen av allt. 

Äntligen så förstår Sony hur man skall förvalta den besynnerliga filmlicensen som är Spider-Man, Into The Spider-Verse är utan tvivel årets mest energiska och lyckligaste animerade upplevelse. Superhjälten vi inte kan få nog utav, visar att han fortfarande har totalt grepp om biobesökarna. 

Spider-Man var i en kris för bara ett par år sedan, Spider-Man 3 hade krossat våra hjärtan, The Amazing Spider-Man 1 – och 2 var tomhylsor, som trots superstjärnor som Emma Stone och Sally Field, inte gav oss någonting att bli glada över.

Men efter att Marvel Studios slutit ett av filmvärldens mest stökiga avtal, så kunde en av popkulturens största ikoner äntligen träda fram ur skuggorna. Och återigen så skulle han slå oss  med häpnad. Det lilla inhoppet i Captain America: Civil War fick oss alla att inse att något riktigt stort var på gång, och Spider-Man: Homecoming var så lysande att den till och med överträffade minnet och upplevelsen att se Sam Raimis första Spider-Man film på premiärdagen år 2002. 

Avtalet innebär att både Sony och Marvel delar på karaktären. Sony har möjligheten att plocka fritt ur den enorma trädgård som innehåller oändligt många superskurkar, hjältar – och hjältinnor. Nu senast i oktober fick vi Venom – en av hjältens mest ikoniska antagonister, men denna gång stöptes det utomjordiska monstret om till en antihjälte, något som tog åratal i serietidningen. Venom må – just nu, generera stora summor pengar inför Sonys kommande kvartalsrapport, men filmen lär för min egen del – aldrig, under några som helst omständigheter, återbesökas. 

Jag har själv ställt mig skeptisk och negativ till Into The Spider-Verse, de smakprov vi blivit delgivna har inte övertygat. Den säregna estetiken fick mig att associera filmen med den menlösa TV-serien Spider-Man The New Animated Series från 2003, där Neil Patrick Harris lånade ut sin röst till titelhjälten.     

Hängiven källmaterialet      

Venoms bedrövliga kvalité, indikerade att ännu ett snedsteg – av bibliska proportioner, var på ingång, men Spider-Man i visar – att han i rätta händer, är lika odödlig som sin serieförlaga. 

Om spelfilmer som baseras på serietidningar, är en form av kusin till förlagan, så är animation ett syskon, att överföra det vi ser i enstaka ritade serietidningsrutor, till en animerad film är nästan en perfekt evolution. 

Into The Spider-Verse nöjer sig inte med att bara vara en datoranimerad adaption, detta är ett rent kärleksbrev till allt som har med Spider-Man att göra. Filmens stil är inte rädd för att helt och hållet efterlikna sitt urspring, flera klädtexturer har ett tydligt raster i sig, det är ungefär som att vi går igenom tidningarna med ett förstoringsglas. Karaktärerna rör sig inte heller följsamt, känslan att detta är en rörlig serietidning bibehålls genom hela filmen. 

Det fullkomligt sprudlar av små och blixtsnabba visuella detaljer, färger och pratbubblor far upp som gubben i lådan mest hela tiden. Det är många gånger kaotiskt, inledningsvis känns det nästan övermäktigt och för stirrigt. Men snart så blir alla dessa små egenheter självklarheter, det är aldrig tal om stil över substans, dessa detaljer förstärker enbart den starka dramatiken och humorn. 

Stan Lees hjärtefrågor

Den evige ikonen och Marvel fadern Stan Lee, var alltid mån om att alla hans skapelser skulle kännas mänskliga och jordnära. Om vi går tillbaka till de tidiga versionerna från 60-talet, så är själva patoset något styltig i dagens klimat. Vad de tre regissörerna Bob Persichetti, Peter Ramsey och Rodney Rothman har gjort är att behålla de kvalitéer och egenskaper som gör Spider-Man och hans följe tidlösa. Även om Peter Parker inte får spela första fiol den här gången, så är huvudpersonen Miles Morales en minst lika sympatisk och genuin karaktär som är omöjlig att ogilla. 

Själva patoset bakas här in på ett mer diskret vis. Istället för att vara tydliga markeringar genom filmen, så lämnas budskap och intentioner öppet för egen tolkning. Berättelsen och dess oklanderliga tempo är det viktigast. Premissen och intrigen som driver storyn är helt och hållet bångstyrig. Termer och begrepp som alternativa dimensioner och parallella universum är bara början. Och där man i andra filmer flaxar med ögonen åt sådana påfund, så gör Into The Spider-Verse detta till riktigt snillrika inslag. Humorn låg också nära tillhands för Stan Lee, och filmen är ett enda långt hjärtligt skratt. Till och med det övervägande fokuset på ren slapstick fungerar oväntat väl. 

One, But Not The Same 

Spider-Man/Woman är – oavsett dimension eller kön, alltid en person som tvingats ta ansvar och placera sig själv i andra hand. De ständiga uppoffringarna och konsekvenserna tas här upp på ett både oväntat och annorlunda vis. Tillskillnad mot stereotyper med slängkappor och stora symboler på bröstet, så är samtliga av filmens karaktärer trovärdiga och sympatiska, även om de är långt ifrån perfekta. Filmens antagonist drivs också av något mer än bara en dröm om ihåligt  världsherravälde. 

Att slå ihop ett multum av ganska okända och udda karaktärer, kan till en början verka som ett recept för katastrof. Men tack vare sin humor och varma famn, så är det lätt att finna tycke för de mest bisarra avarterna, tex den vansinniga skapelsen Spider-Ham. Röstskådespeleriet är också närmast fläckfritt, med Shameik Moore och Mahershala Ali som de absolut starkaste insatserna. 

Och för alla kalenderbitare där ute, så serveras vi ett helt smörgåsbord av påskägg, överraskningar, referenser och hyllningar. Detta är en fullkomlig kavalkad i spänning, action och varm humor. 

Spider-Man må inte längre vara en färskvara – som den gången då han för första gången svingade sig in till biodukarna för 16 år sedan. Men att de otroliga berättelserna, som finns kvar att presentera och tolka i detta gigantiska universum, verkar räcka till för evinnerliga tider, och nog har evigheten aldrig verkat så lovande som den gör i och med Spider-Man: Into The Spider-Verse.

Betyg 9/10      

Stan Lee 1922-2018

ABC's

Det har gått en dygn sedan vi fick beskedet att Stan Lee inte längre är med oss… De frön som tillslut skulle bli det idag världsomspännande Marvel imperiet, såddes årtionden innan flera av oss ens var embryon. 

Saknaden och tomrummet som Stan Lee lämnar kommer aldrig att fyllas. Med sina vapenbröder Steve Ditko och Jack Kirby, så skapade denna trio karaktärer och berättelser som idag är en självklar del av vårt kulturarv och vår moderna mytbildning. 

Spider-Man och Iron Man är längre någon del av en obskyr subkultur, de är ikoner som är minst lika välkända och älskade som Musse Pigg eller Darth Vader. 

Om vi reste ett Mount Rushmore över den moderna kulturens största ikoner, så har Lee en given plats bredvid C.S Lewis och J.R.R Tolkien, samtliga kreativa jättar som kärade ned sig i fantastiska berättelser. Eskapismen är en gemensam nämnare för dessa tre, även om Midgård ständigt är hotat av det onda landet Mordor, så är sagolandets befolkning av fagra alver och gemytliga hober, inget annan än skrivna dagdrömmar om en plats där idyllen realiserats genom oändlig fantasi. 

Wakanda och Latveria är en liknande parallell. Wakanda är ett paradis där västvärlden står i skuggan gentemot det afrikanska drömlandet. Latveria å andra sidan är en diktatur med en härskare som drivs av girighet och maktbegär. 

Antalet berättelser, anekdoter och evighetslånga vänner som skapats av pga Lees arbete är oräkneliga. Där elitiskt kultursnobberi som Svenska Akademin splittrar och särar på samhället, så har Lee, Kirby och Ditkos arbete flätat samman alla de som antingen läst serietidningarna eller suttit hänförda framför filmerna. 

Man talar ibland om en broder eller syster från en annan livmoder, Stan Lee var den som tillslut förde oss samman, detta ses på mässor och premiär runtom i världen. Genus frågan är som utplånad vid dessa tillfällen, hur man än ser ut eller vad man tycker, så föreans vi i biosalongen eller i en svettig mässhall. Kevin Feige som är chef för Marvels film divison, har själv erkänt att hans ögon tårades då han såg skådespelaren Paul Bettany uppklädd till roboten Vision, en reaktion som nog många delar då vi får de första smygtittarna på en hjälte som Black Panther eller Captain Marvel i filmform.  

Jag slutas inte att förbluffas över styrkan och aktualiteten i Lees arbete, hur det under alla dessa år har utvecklats och ständigt varit i takt med tiden, men aldrig förlorat sina grundvärderingar. 

Stan Lee må inte vara med oss kroppsligt längre, men hans ständiga entusiasm, glädje, själ och passion lever kvar tills den dagen solen slocknar…

I Marvel universumet samlades alla då Captain Marvel (ej Carol Danvers) låg inför döden i sviterna av cancer. I en av de mest klassiska illustrationerna står alla Lees kreationer runtom i en cirkel och sörjer sin bortgångna vän. 

Och den 12 november 2018 gjorde världen detsamma, vart vi än befann oss så höll vi varandras imaginära händer, det var inte på en uppmaning från världssamfundet, EU eller FN… Det var det osynliga band men obrytbara som Stan Lee gett oss…        

            

Stockholm Comic Con 2017 

SAMSUNG CSC

Och så var det slut…  Nordens (enligt uppgift) största mässa inom serietidningar, film och spel av alla de slag tog slut igår precis vid klockan sex. Återigen var platsen Kistamässan men för det huvudsakliga arrangemanget stod återförsäljaren GameStop och inte den tidigare arrangören MCM. 

Detta medförde (enligt vissa teorier) att direkta konkurrenter som Webhallen, omedelbart var att utesluta som utställare. Och efter ett par rundor kring mässgolvet på öppningsdagen så stod det klart att utbudet av utställare var markant sämre än förra året.

Som alltid så dominerade försäljningen av rent trams – som piratkopierade plånböcker med dåligt tryck samt T-Shirts till skamliga överpriser. Den kanske största avsaknaden var Electronic Arts och svenska Dice som om bara två månader sjösätter Star Wars Battlefront 2. Att dessa inte hade någon som helst närvaro kan jag enbart kunna kalla för en smärre katastrof, främst då man deltog med en enorm monter det året mässan hade placerat sig i den helt vedervärdiga Friends Arena.

SAM_4515.JPG

Spelen

Att få spela både Middle Earth: Shadow Of War och Detroit: Become Human är självklart en rolig bonus, utöver att få bada i gemensam entusiasm för härligheter som Marvel och Star Wars, men miljön – med högljudd musik och tusentals människor runt om, leder till att det är mer eller mindre omöjligt för mig att kunna ta med några som helst vettiga insikter om spelet.

Detroit: Become Human var – ur en visuell synpunkt, fantastiskt, även om utvecklaren Quantic Dream fortfarande håller fast vid att göra sina spel som stora binärträd, där själva spelandet är minimalt, så är det helt otroligt att bevittna vad det kan åstadkomma grafiskt med otroliga texturer och animationer. Jag befarar att spelet är i riskzonen att kunna bli stelt och gammalmodigt, ett liknande öde som Beyond: Two Souls fick gå till mötes. Men som en ren teknikdemo så är det bara att lyfta på en imaginära hatten.

Sony båset erbjöd också en stor del av sina spel i 4K på den uppgraderade modellen PS4 Pro. Och nu kan jag äntligen slå fast att har blivit dags att börja fasa ut det mycket dugliga Full HD formatet. Att på bara någon decimeters avstånd kunna uppleva en bild som är helt befriad från tydliga pixlar bidrar till en klart bättre spelupplevelse som måste ses för att övertyga.

Assassins’s Creed Origins visades upp i en tidig alphaversion och vad som fanns spelbart kändes ofärdigt – minst sagt. Tekniken var mer eller mindre trasig, där det mesta sprack i sömmarna vid en närmare titt. Kontrollen kändes stel och förvirrande, den förlängda utvecklingstiden som Ubisoft Montreal fått på sig verkar inte ha gjort någon som helst skillnad för att höja nivån. Men än kan mycket hända och kanske vänder Ubisoft helt på oddsen vid release, Watch Dogs 2 blev helt oväntat en av förra årets höjdpunkter.

Slutligen så måste Super Mario Odyssey och Middle Earth: Shadow Of War självklart nämnas. Det är över tio år sedan jag ens närmade mig en Nintendo produkt, Wii-eran stötte bort både mig och flera andra som inte ville stå och vifta med kontrollen. Men den korta testperiod vi fick med Odyssey utlovar ett alert och smidigt spel som faktiskt gör mig lite inköpssugen på en Nintendo Switch, trots att lösningen för handkontrollen inte passar för mina personliga preferenser, så är det en ganska imponerande maskin som bolaget lyckats fått ihop.

Shadow Of War förändrar inte särskilt mycket på ytan men behåller samma solida grundstenar som sin föregångare, pga den begränsade speltiden så kunde inte nemesis-systemet prövas på allvar, samt de ökade nyanserna som manifesterar sig i små ändringar i hur huvudpersonen Talion rör sig.

SAMSUNG CSC

Legogubbar och trams 

Åter till själva mässan, bristen på riktigt rejäla produkter blir alltid lite av en landssorg att behöva bevittna. När man kan sälja Lego-figurer för tusenlappar så vet man att något har gått väldigt snett. Och varför det säljs godisremmar (inget ont om varken deras produkter eller personal) mitt på mässgolvet – istället för i kafeterian, är ett helt obegripligt beslut. Även om lokalen är trevligare än lagret i Älvsjömässan så kanske det börjar bli dags att titta på en alternativ lokal som INTE är Friends Arena, på lördagen tangerade det nästan obehagligt då man knappt kunde få telefonen ur bröstfickan pga den enorma trängseln, tack och lov avtog detta efter någon timme.

sam_4586.jpg

Lyx nörderi hos MIVA Gallery 

Men så till det riktigt positiva, stämningen fortsätter vara god och ibland till och med riktigt gemytlig. Personal och personer både framför och bakom båsen var både entusiatiska och mycket vänliga, vilket alltid förbättrar upplevelsen. MIVA Fine Arts Gallery stod för det mest exklusiva produkterna, med ett helt otroliga Marvel-tavlor signerade av Stan Lee.

Prislappen på över trettiotusen kronor fick nog de flesta besökare att rygga tillbaka, men att vi äntligen får se serietidningars fantastiska tecknare komma in i finrummet är något jag väntat på länge. Att höra flådiga ord som proveniens i samma mening som Hulken och Iron Man glömmer jag nog aldrig.

SAMSUNG CSC

Artist Alley är också ett fantastiskt område där man kan finna riktiga diamanter med unga och mycket kompetenta artister.

SAMSUNG CSC

En helt makalös Cobie Smulders

Slutligen så måste Cobie Smulders nämnas, mässans stora gäst visade sig vara ett genidrag av arrangören. Smulders låg i som en bäver och signerade autografer och tog bilder för allt hon var värd. Samtidigt gjorde hon allt för att göra varje möte med fansen unikt, den där lite stela mekaniken som ofta slår till vid såhär stora signeringar fanns inte att ens förnimma här. Cobie Smulders fantastiska insats gör att jag kan kalla mässan för lyckad.

Men samtidigt ställer jag mig lite oroad inför vad framtiden kan innebära för Stockholm Comic Con, om denna radikala förlust av utställare fortsätter är jag rädd att vi snart är tillbaka på GameX nivå där hallen kan vara lika tom som avskedsfesten hos Anna Kindberg Batra.

Förhoppningsvis så rustar mässan upp inför nästa år och raljerar fler och bättre utställare från Sverige och våra europeiska grannar, för det finns, tro mig…

En Artikel: Doctor Strange Del 1 Serietidningen 

 

IMG_2366

Copyright Marvel Comics 2017

I Tiger Films första artikelserie, som kommer beröra allt från musik till film, har vi valt att fokusera på Marvels mest kända trollkarl – Doctor Stephen Strange. I denna första del kommer vi, först och främst, fokusera på serietidningen.

Denna artikel innehåller kraftiga spoilers för en stor del av Stranges olika äventyr.

Doctor Strange första framträdande skedde år 1963 i serietidningen Strange Tales. Då lanserades figuren som ett mindre komplement/bonus till huvudstoryn om Human Torch från Fantastic Four. Det var korta och förhållandevis triviala berättelser, som är tidstypiska för en tid då, om man får uttrycka det enkelt, serietidningar inte helt och hållet nyttjade sina egenskaper. Det är närmast en illustrerad novell, där händelser som tydligt visualiseras också måste beskrivas i flera rader text.

Karaktären mottogs väl, och med tiden expanderades Stranges spelrum från ett par sidor till att år 1966 få stå helt ensam på omslaget till Strange Tales nummer 146. Vid det här laget hade läsarna redan introducerats till karaktärens ursprung, där en odrägligt arrogant och girig kirurg genomgår en närmast religös omvändning, där han lär sig hantera mystiska och utomjordiska förmågor.

Här introducerades de (numera klassiska ) antagonisterna Baron Mordo och Dormammu. Mordo är precis som Strange lärljunge till den så kallade The Ancient One, en stereotyp vishetsmästare, som skapat en stor mängd kontrovers både då Tilda Swinton tog rollen i filmatiseringen år 2016, samt den enligt många klichéartade karaktärstypen. Den demoniske Dormammu är en närapå allsmäktiga gestalt, som mer än gärna levererar högtravande tal som idag framkallar en stor mängd skrattsalvor. Ingen kan nog glömma repliken ”Let the accursed image vanish, I’ve seen enough!’

IMG_1922

Copyright Marvel Comics 2017

Skurken Dormammu i högtravande storform  

Som en bortskämd läsare som (till största delen) gjort sig bekväm med de realistiska och detaljerade teckningarna i 2000-talets serietidningar är det sannerligen inte någon visuell uppenbarelse som vi får ta del av. Enkla linjer i kombination med helt onyanserade färger gör det många gånger både svårt att läsa och utmattande. Ovanpå det är mycket av dialogen överdriven och påminner om de där riktigt pinsamma gångerna med Lee Falks Mandrake.

Men trots alla invändningar är de circa femtio inledande numren faktiskt väl värda att uppsöka. De innehåller grundstenarna för vad Doctor Strange handlar om. Mystik, galna resor i alla tänkbara dimensioner och självklart lite ockulta inslag. Dessa nummer finns samlade i Marvels omnibus-format på nästan 500 sidor, där Strange Tales (1951) 110-111 och 114-146 förekommer tillsammans med Amazing Spider-Man Annual 2 (1964). Och med Marvels generösa (men dock tekniskt instabila) plattform Unlimited är det lättare än någonsin att uppleva berättelsen från början till slut, på sin dator eller läsplatta.

img_1924.png

Copyright Marvel Comics 2017

Exempel på Steve Ditko och hans tokiga teckningar. 

Läsaren får också ta del av tecknaren Steve Ditkos gränslöst galna visioner av alternativa dimensioner, där fysiska lagar och logik inte existerar. Ditko tog inspiration från 60-talets marijuana-inducerade drömmar och Salvador Dalis smältande omgivningar. För sin tid var dessa utsvävningar en stark kontrast mot de mer traditonella serietidningarna, såsom DC Comics Batman och Superman.

Inledningen må idag vara en omodern upplevelse, både estetiskt och narrativt, men det återfinns ett fokus som flera serietidningar (gamla som nya) tyvärr saknar många gånger.

Men hur extrem kampen mot Dormammu än blev, så är det ingenting mot den riktning Doctor Strange tog under 70-talet. Måhända är Stan Lee och Steve Ditkos introduktion klumpig och bitvis seg men när serien gick in en tidsperiod av kraftig inflation samt efterspelet efter Vietnamkriget släpptes alla tyglar. Helt plötsligt bestämde man sig för att låta Strange bära en mask, som fick honom att se ut som Doctor Manhattan från Alan Moores Watchmen.

IMG_2469

Copyright Marvel Comics 2017

Den maskerade versionen av karaktären blev en smärre katastrof 

Resultatet är ofta en mer eller mindre oläslig kakofoni, där hela serien tangerar en opiumdröm. Strange skickas genom tid och rum, på tvärsan mellan verklighet och illusion. Då Dormammu vid detta laget inte figurerade i tidningen, fick vi istället hans syster Umar. Ja, det är precis lika fånigt som det låter. Andra skurkar är så abstrakta att de knappt går att särskilja från varandra. Det grundar sig ständigt i att vara ett gudalikt väsen som far genom tid och rum. Idéerna verkade ha tagit slut.

img_2474.png

Copyright Marvel Comics 2017

Strange med sin egen superhjältegrupp The Defenders  

Men vid sidan av dessa obegripliga och i ärlighetens namn värdelösa berättelser, började nu Marvel fasa in karaktären i sina olika laguppställningar. I dessa återfinns bland annat The Avengers och The Defenders (inte relaterat till-Netflix serien), som bestod av Hulken, Namor The Submariner, och Valkyrie (som medverkar i Thor Ragnarök). I dessa mer jordnära äventyr hittar karaktären verkligen hem. Strange gör sig bäst i  rollen där han ledsagar andra karaktärer, och där hans närvaro är närmast sakral.

img_2470.png

Copyright Marvel Comics 2017

Doctor Strange möter en av Förenta Staternas grundare Benjamin Franklin  

Karaktärens enorma spektrum av förmågor gör det svårt att skriva en bra story där han står i centrum. För att skapa något som helst motstånd tvingas författare ta till konstlade och krystade berättarknep för att skapa någon som helst spänning. En episod som jag helst ser försvinna ur minnet är då Strange reser tillbaka i tiden och stöter på uppfinnaren Benjamin Franklin och självaste Dracula, som råkar finna semesterorten Cape Cod i delstaten Massachusetts som ett bra näste att vila. Denna berättelse går knappt att såga på tillräckligt adekvat vis.

Kring slutet av 80-talet fick serietidningen namnet Doctor Strange: Sorcerer Supreme. Denna version pågick mellan år 1988 till 1996. Efter detta blev det återigen dags för Strange att ta ställa sig på utkanten.

img_2467.png

Copyright Marvel 2017

Berättelsen som flera anser vara den bästa The Oath av Brian K. Vaughn

Under sent 90-tal och en bra bit in i 00-talet så delegerades karaktären återigen till rollen som rådgivare och bifigur till karaktärer och grupper såsom Spider-Man och The Avengers. Men mot slutet av 2006 släpptes The Oath. Serien pågick i fem nummer och anses av flera Marvel-experter  som den kanske bästa berättelsen i Doctor Stranges historia. The Oath är ett koncentrerat och provokativt stycke i sin berättelse om Wong, den ständiga assistenten och lärlingen, som drabbas av cancer. Stranges empati sätts på prov och flera ångestfyllda beslut måste tas.

Det är fem både vassa och medryckande nummer, som förmodligen funkar som den bästa moderna introduktionen till Stephen Strange. Att den är relativt fristående från invecklad kontinuitet gör det än bättre som inkörsport.

IMG_2466

Copyright Marvel Comics 2017

En annan mycket bra startpunkt är Doctor Strange: Season One från 2011. Här fasar författaren Greg Sak ihop allt från Sagan Om Ringen till Indiana Jones, och allt binds ihop med mycket färglada och detaljerade teckningar av Emma Rios. Season One ger oss en något modifierad version av karaktärens ursprung. Läsaren får ett mer matinébetonat äventyr, som tar sig god tid med nyporträtteringen av till exempel Wong.

Doctor Stranges ursprung har under åren genomgått flera små modifikationer. J. Michael Straczynski och Samm Barnes gav år 2004 ut tidningen Strange. Här tar man tillfället i akt att utforska Stranges tidiga år som läkarstudent och hans dekadens, då han sviker både sig själv och sina närmsta, i jakten efter pengar och berömmelse.

IMG_2473

Copyright Marvel Comics 2017

Strange efter sin allvarliga olycka, från Strange (2004) av J. Michael Straczynski

I fall såsom Spider-Man eller Captain America försöker man ofta förnya ursprung och figurens nuvarande kontext genom att vända upp och ned på karaktären. Det sker för det mesta genom helt absurda twistar, och i värsta fall händelser som drar bort mattan för läsarna. Dessa kontroverser har lett till mindre uppror bland militanta seriefanatiker. För den som vill ha ett bra exempel på Marvels kanske värsta stund finns ju alltid den oerhört avskydda One More Day, en Spider-Man historia som förolämpar de flesta.

Men från mitten av 00-talet skulle Doctor Strange få en nytändning, då Marvel slutligen började förstå hur karaktären bäst skulle användas. Man förflyttade sig till skuggorna och tog stor inspiration från tidningar som DCs mystiska detektiv John Constantine. Demoner och monster fick en stor roll som Stranges motståndare. Marvel var till och med så vågade att de berövade karaktären på titeln Sorcerer Supreme (en närmast allsmäktiga status) efter World War Hulk- eventet (en följetång där en extra förargad Hulk återvänder för en gruvlig hämnd mot planenten jorden). Strange tog en tid senare värvning hos den nya uppsättningen av Avengers, och fick se sig utan både sin ”Cloak Of Levitation” (den ikoniska röda manteln) och sina mest kraftfulla förmågor.

Marvel strömlinjeformade också små detaljer, som att mer eller mindre sluta med att låta Strange uttalade besvärjelser. Istället lades ett stort fokus på så kallad visuell feedback, där läsaren enklare kunde förstå vad som skedde med hjälp av snyggt presenterad text.

IMG_2369

Copyright Marvel Comics 2017

Det bästa moderna porträttet av karaktären från 2015

2015 tog författaren Jason Aaron ledningen för en ny serietidning där Strange fick stå i rampljuset, denna gång åter tillbaka som Sorcerer Supreme och med alla sina normala kutymer återställda. Denna följetång kan mycket väl vara det bästa moderna porträttet av karaktären. Man visar upp figuren som en stark men sliten individ, som behövt genomföra kompromiss efter kompromiss i sitt redan begränsade liv, där han plågas av sina handskador samt eviga stridande mot mörkrets makter. Flera detaljer förnyas på förnuftiga vis, och Jason Aaron ger också läsaren ett riktigt starkt hot i den fanatiska kulten The Emperikul. Aarons energiberikade historia fortsätter än idag, och är nu uppe i över tjugo nummer.

Doctor Strange må inte vara den mest välkända Marvel-karaktären ute i stugorna, men han är sannerligen en av de mest underhållande, både genom nytändningen från Jason Aaron och sin medverkan i en stor del av de kommande filmmaterialet från Marvel Studios. Det har aldrig funnits en bättre tid att förstå innebörden av namnet Vishanti.

Rekommenderade serier 

The Oath

Det självklara valet. Batman har The Dark Knight Returns, Spider-Man har The Night Gwen Stacey Died, och så har Doctor Strange The Oath. En historia som inte kräver årslånga förkunskaper eller överdrivet engagemang i varenda nuvarande Marvel-tidning. Brian K. Vaughn nyttjar  frågeställningar som avund, beslut och vänskap. En helt perfekt introduktion till varför Doctor Strange är en grundsten hos Marvel. Flera av sekvenserna användes rakt av i filmatisering av Scott Derrickson. Även Benedict Cumberbatch har fotats med ett exemplar av tidningen.

Strange Tales, nummer 110-111, 114-146

Doctor Strange första framträdande. Det är enkelspårigt och övertydligt, men finalen där vi slutligen få se ärkeskurken Dormammu gå loss i sina otroliga pretentioner är värt hela besväret. Att numren också samlats i en fantastisk inbunden utgåva kallad Omnibus gör det inte sämre.

Doctor Strange 2015

Efter år av velande och obeslutsamhet sätter Jason Aaron ned foten och ger karaktären en mycket välbehövlig uppdatering. Man vågar sätta Strange i nya perspektiv som gör karaktären mer mänsklig och empatisk. Visuellt har det också tagit flera steg upp från de barocka teckningar som Steve Dirko introducerade. Stranges boning är som en mix mellan Mike Mignolas Hellboy och trollkarlsskolan Hogwarts.