Alita: Battle Angel Recension

All images courtesy and copyright of 20th Century Fox 2019

Summering: Horribel dialog och en stillstående berättelse förtar ett spännande koncept. 

Året var 2009, Marvel Studios hade enbart släppt två filmer – Iron Man och The Incredible Hulk, karaktärer som Thor och Captain America var obskyra, och oddsen – att de inom ett par år skulle höra till några av världens mest älskade popkulturella ikoner, fanns inte på tapeten. Star Wars låg och kved i något hörn. Christopher Nolans The Dark Knight hade visserligen vunnit publikens hjärtan samt dragit in mer pengar än det svenska skatteverket, men superklassikern förblev ändå något av en avstickare i en genre som knappast ansågs vara livsviktig för filmindustrin. 

Avatar – som kom ut i december 2009, var ett tekniskt under, specialeffekterna hade – för det mesta, en oerhörd realism, den nya 3D-tekniken marknadsfördes jämsides filmen, denna kombination skapade ett oerhört förtidsintresse. Än idag är filmen – ekonomiskt, den mest mest framgångsrika någonsin. 

De har nu gått tio år sedan dess, världen ser annorlunda ut. Vad de numera Disney ägda varumärkena – som Marvel och Star Wars, har utvecklats till idag behöver vi inte ta upp ännu en gång. James Cameron sitter fortfarande och påtar i manus för sina uppföljare till en film som ingen idag bryr sig om. En uppvisning i teknik bibehåller sällan någon relevans, och Avatar har sedan år tillbaka enbart varit en stor parentes som ingen fäster särskilt stor kärlek vid. Det har dock inte hindrat James Cameron för att – likt ett förvuxet dagisbarn, häckla alltifrån Marvel, J.J Abrams och Patty Jenkins, däremot är superkalkonen Terminator Genisys genialisk i Camerons ögon.  

Cameron är inte direkt ödmjuk då han ständigt lyfter fram hur hans – egna, genialiska ideér är det bästa som skett sedan gud skapade människan och jorden. Trots att hans två senaste filmer – Titanic och Avatar, knappast kan kallas narrativt nyskapande, så bibehåller Cameron en omåttligt osmaklig arrogans om att han sitter på nycklarna till ett himmelskt kungadöme. 

Eftersom Avatar-uppföljarna upptar ’’den store mästarens’’ tid, så fick projektet om den kasserade roboten Alita hamla på samma skrotupplag som nämnd karaktär. Men genom sina enorma ’’generositet’’ så har James Cameron anförtrott detta tidigare ’’drömprojekt’’ till Robert Rodriguez. 

Rodriguez- mannen med hatten och hjärtat 

Utan att ha läst mangan som filmen baseras på, så är konceptet och Cyberpunk-influenserna  element som får mig intresserad. Då Cameron pratade om projektet åren efter Avatar, så lät det betydligt mer intressant än den drös av Avatar-uppföljare som snart kommer regna ned på oss. Robert Rodriguez är en regissör som inte går att tycka illa om, han är ihärdig, målmedveten och oerhört uppfinningsrik. Ingenting  står i vägen för Rodriguez visioner, även om budgeten som finns till hands är mikroskopiskt liten. Filmer som El Mariachi och Desperado får båda mer substans och själ än snarlika skramlande åbäken.     

Men som regissör och ställföreträdare för ett gigantiskt projekt som detta så känns Rodriguez snarare som en marionett för korporativa viljor. Varken charmen eller ungdomligheten har överlevt fram till denna dystopiska vision av framtiden. Rodriguez nämner i flera intervjuer hur tacksam han varit över att ha fått samarbeta med Cameron, tyvärr så verkar denna beundran ha lett till att Rodriguez åsidosatt sin egen identitet och istället försökt skapa en pseudo version av Camerons mest juvenila verk från 1997 och framåt. 

IKEA 

Där Cameron hela tiden påpekar hur lite originalitet det finns i dagens filmer, så kan man undra varför Alita: Battle Angels visuellabyggstenar och inredningser ut som motsvarigheten för Science Fiction-filmens IKEA. Budgeten sägs vara kolossal, detta borde kunna köpa ett yttre som bländar publiken. Men Cameron lovar möblemang i ek men drar istället till vår svenska nationalklenod och köper ett dussin Billy hyllor som han sedan försöker sälja in som designer möbler, värda miljoner.   

Inte en ruta i Alita: Battle Angel är nyskapande eller ens imponerande. Den futuristiska och dammiga staden är en bortkommen tvilling till det vi såg i den katastrofala Mortal Engines som hade premiär nu i December. De färglösa och förvridna skyskraporna ser ut att vara plockade direkt ifrån Judge Dredd – Stallone versionen, och på gatorna rullar fordon som ser ut som uråldriga Tuk-Tuks. 

Fusk

En producent är menad att förse regissören med det bäst tänkbara. Men Cameron verkar ha gett Rodriguez en drös med skrämda praktikanter att arbeta med. Specialeffekterna hade säkerligen kunnat slå världen med häpnad om vi spolade tillbaka årtalet till 2004, men inte ens de tekniska aspekterna känns särskilt anmärkningsvärda. 

Dagens storfilmer är idag helt beroende av CGI, och i rätta händer kan man uppnå fotorealism. Detta gäller tyvärr inte för Battle Angel, de omdiskuterade skräckögonen på Rosa Salazar är knappast det värsta i filmen. Rodriguez verkar använda samma teknik som då han spelade in Spy Kids, vare sig det är sylvassa svärd eller monstruösa robotar, så osar allt av plast och fuskbygge. 

Rodriguez har – i sina bästa stunder, haft tillgång till ett hjärta som får publiken att glömma bort alla tillkortakommanden. Men omsorgen för Battle Angel är obefintlig, Jennifer Connellys omåttligt ointresserade skådespel summerar det hela väl, alla involverade verkar vara lika roade av detta som en obligatorisk badrumsstädning. 

Dialog från Grease 2 

Då de tekniska möjligheterna – till att imponera, är helt uträknade, så lämnas vi med berättelsen. Och samma barnsliga och rent infantila narrativ från Avatars sämsta stunder blir även här till den dramatiska grunden. Romantiken som skall vara drivande, liknar de där ofattbart usla scenerna ur Grease 2 där Michelle Pfeiffer och Maxwell Caulfield försöker tygla ett manus som måste vara författat med hjälp av Hin Håle. 

Rosa Salazar uppvisar – då och då, en viss karisma bakom sina digitala tennisbollar till ögon, men så fort Salazar tvingas agera tillsamman med Keean Jonson så bryter helvetet loss. Denna romans hade varit mer trovärdig om den spelats upp utav två gurglande golvbrunnar, utöver detta så är dialogen det närmsta man kommer 100% pekoral. Rodriguez verkar nästan vara ovillig att ta i dessa karaktärer med tång och iklädd skyddskläder. Med denna dialog så kan man inte kritisera någon av de inblandade för att vara måttligt roade. 

Onödigt brutal 

En film som innehåller ordet Battle i sin titel borde således innehålla ett antal rejäla actionscener. Nog finns det action, rentav kopiösa mängder, men allt består av ett Transformers-liknande kaos där det avverkas robotlemmar och där koreografin är överarbetad, alla actionsekvenser är beroende av mer slow motion än en svensk regeringsbildning. Där karaktärerna och deras dialog sinsemellan, närmar sig samma djupa och mörka avgrund som Twilight-serien, så är filmens oerhörda mängder brutalt våld chockerande. Trots sin låga åldersgräns – 11 år i Sverige, så är detta en ohyggligt våldsam historia som inte alls passar yngre tittare.   

Berättelsen sägs vara en sammanslagning av ett antal av de mangaböcker som filmen baseras på. Därför är det konfunderande varför filmens övergripande berättelse verkar ha fått problem med att växla upp från sin initiala startpunkt. Flera gånger så tycks filmen vara redo att ta ett narrativt språng och avancera händelseförloppet, istället så fastnar man – likt gammal traktor nedkörd i nyttja, slutet är ett rekordartat slarv som bara kan klassas som en katastrof. 

Finns kvalitéer 

Vad som verkligen svider är att det under ytan finns ett antal fascinerande och spännande koncept. Filosofiska funderingar om människans själ och maskinens inre, går inte att få nog av. Och jag skulle ljuga om jag sade att delar av estetiken inte är förföriskt inbjudande. 

I andra händer så hade Battle Angel kunnat bli en fräck och minnesvärd upplevelse. Nu blir detta skrytprojekt bara ett misslyckande, som i sin tur visar västerländsk filmindustris oförmåga att adaptera manga/anime klassiker som Aeon Flux eller Ghost In The Shell

’’The biggest bluff in the world’’ 

Rockbandet Kiss inledde nyligen en turné som de påstår vara deras sista någonsin. Det utlovades bomber och granater och en innovativ scenshow, vad publiken fick var samma gamla dekor, trötta bandmedlemmar och en Paul Stanley som inte ens klarar av att mima i takt med musiken. Just nu känns James Camerons ’’seal of approval’’ som ett lika stort uppblåst skämt.   

Betyg 2/10 

Tävling: Ghost In The Shell Blu Ray

FP99169488-BD-ps

Copyright Paramount Pictures 2017

Bättre sent än aldrig. Nu kan vi äntligen presentera ännu en tävling, denna gång för Ghost In The Shell med Scarlett Johansson på Blu Ray. Vi kommer i framtiden försöka öka frekvensen för diverse tävlingar. Ett stort tack till UIP som bidrog med filmen.

Som vanligt gäller det att ni enbart mailar till stromsonab@gmail.com och anger namn och adress för att delta. Tävlingen avgörs på onsdag den 9 augusti.

 

Lycka till ! 

Ghost In The Shell (2017) Recension 

004

Copyright Paramount Pictures 2017

Rupert Sanders gör en delvis snygg film som helt tappar fokus mot mitten och närmast kan jämföras med den mytomspunnet usla Ultraviolet med Milla Jovovich. Det är en både tråkig och anonym film som förmodligen kommer bli en gigantisk parentes bredvid sin klassiska och älskade animerade förlaga. 

Den animerade filmatiseringen från 1995 är en makalös visuell åktur som lyckas få in både en och annan filosofisk fundering. Det är i sina bästa fall som en ungdomligare version av Ridley Scotts mästerliga Philip K. Dick filmatisering Blade Runner. Mot slutet blir dock berättelsen allt mer abstrakt och svår att greppa. Något som för min egen del gör Ghost In The Shell till en intressant men icke minnesvärd film.

Framför oss har vi nu en engelskspråkig version, vars största förhandsegenskap varit den som alltid förekommande diskussionen om etnisk rasism inom Hollywood-film. Och för att masa ut elefanten ur rummet – ja, flera gånger ställer man sig frågande till varför majoriteten av filmens karaktärer spelas av västerländska stjärnor. Då filmen fortfarande äger rum i ett futuristiskt Tokyo, blir denna absurda rollbesättning än mer förbryllande och irriterande.

Om resten av produktionen hade varit en gripande och omtumlande upplevelse, hade denna diskriminering varit lite, lite mer förlåten. Men förutom en stilig yta så är Ghost In The Shell, slö, bedövande klumpig och rejält ihålig.

Prålig yta 

Den sagolika estetiken från Mamoru Oshiis filmförlaga har här fått se sig slagen av något som är mer besläktat med Len Wisemans Total Recall remake från 2012. Allt är polerat, skinande och måttligt originellt ur designsynpunkt. Cyberpunk-elementen är givetvis närvarande i gigantiska neonskyltar, med tillhörande hologram och andra Science-Fiction kutymer. Det är överlag ganska pråligt estetiskt.

Weta Workshop – mästarna som förändrade filmvärlden med sina specialeffekter och kostymer för Sagan Om Ringen-trilogin, får här visa upp ett par verkligen magnifika skapelser, i ett giftemål av praktiska specialeffekter och CGI. De självklara Blade Runner-referenserna får sitt utrymme, där Vangelis synthen ständigt står på lur.

För alla som spelat de senaste Deus Ex-spelen från Square Enix kommer mycket av designen och färgsättningen kännas igen.

Matrix på konservburk 

Så det finns skrymslen som definitivt förtjänar att kallas välgjorda. Tyvärr så räcker inte denna bitvis småfräcka yta särskilt långt. De filosofiska och ibland teologiska funderingarna som 95′ versionen innehöll, skjuts åt sidan och istället väljer man att lägga allt krut på Matrix-inspirerade slowmotion scener, som milt uttryckt är förlegade.

Regissören Rupert Sanders kör snabbt fast i sin gen brist på uppfinningsrikedom.

Allt konverteras till att bli en hurtig film som bara verkar bestå av exposition som då och då bryts av med jaktsekvenser till fots.

Ghost In The Shell trampar också i klaveret då allt som visas upp redan har fått blomma ut i betydligt bättre versioner. HBO serien Westworld tex. hanterar både filosofin, mysteriet och spänningen ofantligt mycket bättre.

Haveri mot mitten 

Berättelsen kapsejsar mer eller mindre och blir en ynklig ursäkt för ett par stora actionsekvenser som tyvärr faller platt. Utan att avslöja för mycket så är den slutgiltiga sekvensen, ett slag i ansiktet på alla som tålmodigt väntat på en värdig adaption.

Mamoru Oshii lät ständigt den murriga stämningen genomsyra allt. Alla bomber och explosioner fick alltid backas upp av ett grubblande.

Mot filmens mitt är alla reserver tömda, Sanders försöker då lägga om växeln. Och då uppstår genast ett motorstopp. Här får uttrycket trampa vatten en ny betydelse. Även om det verkligen sprutar ut narrativa avslöjande, är publikens intresse så lågt vid den här tidpunkten, att inte ens en  livslevande älg som rusar in framför duken, skulle kunna få någon att vakna ur sin sömndvala.

Binoche sover på jobbet 

På tal om sömn så verkar Juliette Binoche vara drabbad av kraftig jetlag. Binoche kan mycket väl göra sin sämsta prestation någonsin, i en roll som är så intetesägande och tom att jag börjar spekulera om inte Weta Workshop frontmannen Richard Taylor, byggt en docka av Binoche som styrs av spakar och knappar.

Ghost In The Shell må ha en flera gånger trevlig yta. Tyvärr så finns det ingenting som väger upp det faktum att allt under denna lacknafta är sövande, förutsägbart och klumpigt.

Betyg 2/10