Solo: A Star Wars Story Recension 

HS-083658_Rsm.jpg

All images courtesy and copyright of Walt Disney/Lucasfilm 2018

Summering: Det kämpas och ansträngs för att hålla ihop en film som plågats av en osedvanligt krånglig produktion. Resultatet är godkänt men knappast så lysande som de senaste filmerna i denna legendariska filmserie. 

För första gången sedan Lucasfilm – under ledning av Disney och Kathleen Kennedy, återupplivade – en då, urdöd och kantstött filmserie, så känns det som att man kopplat på autopiloten och styr skutan utan riktigt hjärta eller färdväg. 

Star Wars är kontroversiellt, nästan i nivå med politiska ämnen såsom datalagar och miljonbrott. Varenda liten filmisk fiber är som ett par nya kapitel i bibeln och åsikterna haglar oftast ned som kometer från publik och inbitna fans. 

The Last Jedi kan vara den mest kontroversiella och hatade filmen jag någonsin haft att göra med under min tid som recensent Att jag fick se den innan den absurda mängden avsky och elakhet flödade ut på internet är jag i dag tacksam för. Den upplevelsen är fortfarande oförglömlig och jag står fast vid vårt maxbetyg. 

Samtliga ’’nutida’’ Star Wars-filmer har dragits men en och annan kontrovers innan premiären. The Force Awakens bytte manusförfattare och Rogue One sades ha genomgått flera ändringar. Nu senast så bytte man ut Episode IX regissören Colin Trevorrow mot veteranen J.J Abrams. 

Solo: A Star Wars Story är utan tvekan den film som kan kategoriseras som mest problematisk. Mitt i produktionen avskedades regissörerna Christopher Miller och Phil Lord, Ron Howard fick snabbt kliva in. De tidigare tre filmerna under producenten Kathleen Kennedy, har alla levererat stordåd och stridigheterna bakom scen har nästan aldrig varit märkbara. 

Lägsta nivån är förvisso hög även denna gång, men det går inte att maskera att vi har att göra med en mycket splittrad och vilsen film. Rogue One sades av många befinna sig i riskzonen för att blir förutsägbar, få i salongen var nog omedvetna kring vad som skulle ske med de där konstruktionsplanerna för rymdstationen Dödstjärnan. 

null

’’Tell me the odds…’’

Vad som gjorde Rogue One till en så makalös upplevelse var dess förmåga att bygga upp nya situationer och scenarion, detta genom en grupp karaktärer som alla bar på ett mer nedsotat förflutet än Luke Skywalker och Leia Organa. Vi fick också ett par fantastiska överraskningar och en final som har så många höjdpunkter att det inte ens går att summera två år efteråt. 

Till sin hjälp hade man också en makalöst snygg film som var lika stilmedveten som en moderedaktör på Vogue. Det finns inte ens sekund i Rogue One som stagnerar eller känns utdragen. Berättelsen hade en relevans och baktanke. 

Att utforska Han Solos tidigaste eskapader kändes redan på förhand ointressant, karaktären får först genuin relevans då han slängs in i Skywalker sagan, hans brokiga skumraskaffärer och avtal med gangsters och prisjägare är bara en tunn fernissa som aldrig riktigt avhandlas korrekt i originaltrilogin. Alden Ehrenreich i huvudrollen har också verkat stel och anonym, inte alls den charmerande buse som Harrison Ford gav ikonstatus för fyrtio år sedan. 

Ehrenreich visar sig snabbt inte vara en utav filmens svagare delar. Förvisso lyckas han kanske inte alltid med att emulera karisman och den kaxiga arrogansen som Ford har, men då och då skiner han till och får faktiskt fram beslutsamheten som gjort Han Solo till en så omtyckt karaktär. 

Donald Glover som den elegante Lando Calrissian befäster en helt annan närvaro då han gör entre. Han både efterliknar och förnyar den dubiösa skojaren som vi först såg i Empire Strikes Back. Glover har en helt annan självsäkerhet än Ehrenreich och ger också filmens mest minnesvärda insats. 

Phoebe Waller-Bridge ger oss ännu en fantastisk robot i form av en helt bångstyrig och  hämningslös karaktär som – delvis, är precis lika underhållande som Alan Tudyks K-2SO. Men de här två starka rollerna får förvånansvärt lite spelutrymme, att karaktärer med sådan potens slösas bort är ganska magstarkt då de kunnat bidra till en klart bättre film. Till och med den vandrande  mattan Chewbacca är närmast anonym här. 

Birollerna utgörs också av en hel del mycket karismatiska aktörer såsom Thandie Newton och Paul Bettany, men även här så sätts de i ett hörn och berövas på all form av relevans. Flertalet är av den åsikten att ingen av Rogue Ones karaktärer går att komma ihåg namnet på, i Solo är det en plågsamt uppenbar sanning. Förutom de redan kända personerna så är det omöjligt att komma ihåg, beskriva eller minnas någon utöver huvudpersonerna. Alla de scener som skall bidra till någon sorts karaktärsuppbyggnad samt skapa ett djup åt filmen, blir väldigt långtråkiga och nästan meningslösa. Ron Howard verkar bara slussa personerna vidare till ett par ögonblick som tydligt skall fylla i luckorna – såsom mötet mellan Chewbacca eller då Solo först sätter sin fot i världens vackraste rymdskepp Millenium Falcon. 

Gareth Edwards, J.J Abrams och Rian Johnson fick alla små hänvisningar och gästinhopp att kännas självklara. Här är de bara hållpunkter på ett långt protokoll där man enbart prickar av olika sekvenser utan större intresse. 

Att Ron Howard kämpar med att hålla ihop filmen råder det inget tvivel om, vissa narrativa problem löses på ganska grovhuggna sätt och man kan nästan höra hur produktionsteamet slår med piskor och skriker av ansträngning för att få ihop filmen. 

null

’’This is where the fun should begin…’’ 

De stora och oerhörda sekvenserna med rymdskepp, laserstrålar och oförglömlig instrumental musik utav det musikaliska geniet John Williams är inte heller fullt så närvarande, ändå har Williams medverkat på ett hörn. Trots långa och komplicerade scener som går i äventyrsfilmens spår, så är ingen av dem särskilt minnesvärda eller häpnadsväckande. Det återfinns inget som får publiken att tappa hakan som då de störtar in AT-ACT på paradisplaneten Scarif eller när Rey tänder den legendariska blåa ljussabeln för första gången. 

Den utan tvekan största svagheten är filmens oförmåga att verkligen engagera, spänningen och extasen står redo att springa ut på fältet men får istället sitta kvar på avbytarbänken. 

Och det är nog första gången sedan The Force Awakens som jag inte hittat en sekvens som orsakat gåshud och andnöd. 

Sedan har vi de punkterna som inte bara är alldagliga utan rent bedrövliga. Emilia Clarke har efter sju år som tronarvingen Daenerys Targaryen i supersuccén Game Of Thrones, inte lärt sig att agera. Clarke är stel, tråkig och uttryckslös, efter helt fantastiska skådespelerskor som Daisy Ridley och Felicity Jones så är det en uppenbar nedgradering. Fotot är också lynnigt, flera gånger är det så mörkt och grynigt att man tangerar Zack Snyders DC Comics filmer, där man inte kan se eller förstå vad som sker. Starten verkar också behöva en startbana som sträcker sig runt halva galaxen. 

HS-446006_R_(1).jpg

’’That is why you fail…’’ 

 Det är hårda ord och nog låter det värre än vad det många gånger är, hantverket är – för det mesta, helt utomordentligt och ibland så skymtar vi anledningarna till varför denna rymdsaga är så speciell. Ron Howard visar också upp ett par miljöer och situationer som ger den här familjevänliga filmserien en helt annan brutalitet och realism. Nostalgin kommer också infinna sig och då måste man dra på smilbanden. 

Det är synd att de mer outforskade aspekterna inte används på ett bättre sätt. Scenografin och designen tar inspiration från både Blade Runner och Mad Max, det är ofta lovande men löftena uppfylls aldrig, allt blir bara till en ytlig tillfällighet. 

Även de bästa sportlag har dåliga säsonger eller mindre minnesvärda prestationer på fältet. Det är långt ifrån den pinsamma katastrof som de förskräckliga prequel-filmerna för ett årtionde sedan. 

Solo: A Star Wars Story är en parentes, en fullt acceptabel film som förhoppningsvis ledsagar Lucasfilm till bättre och mer intressanta berättelser och sagor än denna. För en film i en annan galax, på en annan planet, så hade betyget okej varit godtagbart, då vi har att göra med en av världshistoriens mest igenkännbara varumärken och en serie som på senare år åstadkommit stordåd så är det inte lika lätt att svälja.  

Betyg 6/10  

Blade Runner 2049 Recension 

008

All Images Copyright Sony Pictures 2017

Trots fantastiskt foto och en mer eller mindre felfri rekreation av det futuristiska Kalifornien så är innehållet inte ens tillräckligt för att någonsin utmana eller kunna jämställas med sin föregångare.  

Det ser ut som Blade Runner, det låter som Blade Runner men smaken är som en färdigrätt från Findus som just svalnat. För att parafrasera jazzlegenden Duke Ellington, ’’ om det låter bra och känns bra så är det bra’’, det där andra påståendet finns det inte någon tillstymmelse till i Blade Runner 2049. 

Först till ett par viktiga klargöranden; Blade Runner från 1982 är en av mina absoluta favoritfilmer, det är en svår film som definitivt inte är en särskilt vänlig mot sin publik, man behöver sätta på sig retroglasögon och bortse från att tempot flera gånger är alarmerande långsamt. Men dess funderingar kring liv och artificiella människor hör fortfarande till en av filmvärldens mest fascinerande. Det finns en närmast poetisk framtoning i karaktärer som Rutger Hauers Roy Batty. Scenen där han tar sitt avsked från livet i och talar om tårar som kommer försvinna i regnet kan man aldrig se för många gånger.

Blade Runner är den enda filmen som jag sett på bio efter att först ha sett den hemma, då i och med The Final Cut.

063

Evighetslång produktion 

Men när det kommer till den så länge mytomspunna uppföljaren har jag varit skeptisk. Ridley Scotts har sedan Prometheus, klargjort att fortsättningar eller nytolkningar på hans mest lyckade verk inte ens förtjänar att visas gratis. Projektet har också legat i träda lika länge som de dyraste vinflaskorna på lyxvaruhuset Fortnum And Mason i London.

Regissören Denis Villeneuve hyllas idag som en av filmvärldens starkast lysande stjärnor. Efter framgången med Prisoners har han klättrat upp på den imaginära stegen. Men för mig så har upplyftet snarare varit en omvänd U-kurva. Prisoners är en alternativ David Fincher film som definitivt har estetiken och grundmaterialet till en bra thriller. Men mot slutet rasar allt samman, hela upplösningen hör hemma i ett avsnitt av Scooby Doo. Sicario hade sin nervpirrande delar, men även där tappade Villeneuve kontrollen över sin berättelse och allt blev bara något som bäst kan beskriva som en parodi av Rambo.

Sedan kom Arrival, en film som jag ännu inte riktigt har hämtat mig efter. Här blev Villeneuve pretentiös och dryg på allvar. I över två timmar bräker han på med en förfärlig film som måste ta hem priset för en av alla tiders dummaste produktioner. Den där twisten på slutet är lika genomtänkt som att hälla i sig en dunk med ättika.

Om inte dessa personliga varningslampor var nog, så har man valt Ryan Gosling i huvudrollen. Gosling besitter två ansiktslägen som bäst beskrivas av den där videon där Emma Stone gör en imitation av Goslings orörliga ansikte.

Med allt det här sammantaget är det som att höra att det lokala coverbandet skall spela U2 covers på stormarknaden klockan tre på tisdag, det kan inte bli bra…

Och det blev det inte heller.

040

Otroligt snygg

Villeneuve har lagt all kraft på att återskapa Blade Runner visuellt. Den fantastiske fotografen Roger Deakins har återigen skapat visuella under, precis som Rogue One: A Star Wars Story så ser detta ut som en modern tolkning av en flera årtionden gammal film. Den mörka döda paletten återfinns och röken som ser ut att vara hämtad ur ett industriellt London täcker allt. Kompositionen är helt makalös och sättet Deakins använder ljus är enastående.

Till en början känns det helt overkligt att befinna sig en värld vi inte har besökt på åratal.

Hans Zimmer och Benjamin Wallfisch har även återskapat essensen av Vangelis musik, en hotfull synt får det att ringa i öronen och salongen skakar av de kraftiga bastonerna.

053

Konstiga fetischer och repetioner 

Tyvärr så slutar det att vara särskilt imponerande då vi gräver under den här polerade ytan. Villeneuve har i sitt arbete med det visuella helt tappat bort alla de små egenheter som gör Blade Runner tidlös. De filosofiska och ibland djupt rörande elementen från Ridley Scotts original har här förvandlats till ett murrigt och högtravande funderande som snarare känns hämtat från syskonen Wachowski Matrix-uppföljare. De nya infallsvinklar som tillkommit känns för förutsägbara och platta för att kunna engagera lika mycket som de mer ambivalenta frågeställningarna som förekom för trettio år sedan.

Sedan så drar man ut på de sekvenser som skall vara hyllningar eller referenser till originalet. Den banbrytande scenen där Harrison Ford skannar igenom ett foto med hjälp av zoomfunktion och röststyrning, tas upp igen och igen i diverse sekvenser, första gången är det ett hyfsat homage, den femte, otroligt ointressant. Andra konstiga fetischer är kring de olika vapnen som filmas in i detalj, en stor bonus för alla oss galningar som studerat den klassiska revolvern i timmar för att konstruera en kopia, mindre kul för precis alla andra.

Blade Runner 2049 påminner i flera stunder om Neil Blomkamps Elysium, en film som helt drivs av jobbiga ambitioner som bara aspirerar till att bli högtravande och pretentiös. Det känns som mer stil än innehåll flera gånger och det hjälps inte att vissa kulisser drar tankarna åt samma sterilitet som vi kunde se i remaken av Total Recall från 2012.

Det hjälps inte heller av att Villeneuve också drar ut på speltiden. Förhållandet mellan Ryan Gosling och Ana de Armas är snudd på outhärdligt, det känns snarare som en vägspärr än nödvändiga pauser, när man sedan försöker göra det emotionellt relevant så faller det platt.

047

Onödigt lång

Historien i sig är förhållandevis okomplicerad, men man introducerar flera onödiga sidospår som enbart känns som olika sätt att kunna stoltsera med att man nått en speltid på nästan tre timmar. Jared Leto kommer och går som ett spöke och slutet lämnar mig med en jobbig och ofullständig känsla.

Man kan utan problem skapa öppna slut men det krävs innehåll och starkt engagemang för det, något som Blade Runner 2049 aldrig åstadkommer. Hela den tredje akten känns som ett enda långt desperat försöka till att skapa ett artificiellt djup, de avslöjanden som görs känns misslyckade då ingeting greppar tag eller fascinerar.

042

En studie i sig själv

Tillslut blir allt bara en studie i olika sätt att njuta av sin egen skapelse, de snygga bilderna blir snart bara som dyra reklamfilmer – de ser bra ut men innehållet är helt obefintligt. På tal om reklam så kan detta vara bland det mest löjeväckande försöken till produktplacering på länge, i varenda sekvens där vi får se det futuristiska Los Angeles återfinns en Sony logga.

Det finns dock en scen som helt fångar essensen av varför Blade Runner fortfarande benämns som en av världens viktigaste filmer. Där släpper Villeneuve sin besatthet av av att verka pretentiöst intellektuell och ger oss filmens enda riktigt drastiskt slående scen, den är kort och försvinner snabbt bara i virrvarret av malande seghet, och istället för att göra mig glad så fungerar den bara som en påminnelse om att detta inte ens kan beskrivs som en replika av originalet, bara en loj piratkopia där insidan är konstruerad av en ihålig bluff.

Betyg 2/10 

Ghost In The Shell (2017) Recension 

004

Copyright Paramount Pictures 2017

Rupert Sanders gör en delvis snygg film som helt tappar fokus mot mitten och närmast kan jämföras med den mytomspunnet usla Ultraviolet med Milla Jovovich. Det är en både tråkig och anonym film som förmodligen kommer bli en gigantisk parentes bredvid sin klassiska och älskade animerade förlaga. 

Den animerade filmatiseringen från 1995 är en makalös visuell åktur som lyckas få in både en och annan filosofisk fundering. Det är i sina bästa fall som en ungdomligare version av Ridley Scotts mästerliga Philip K. Dick filmatisering Blade Runner. Mot slutet blir dock berättelsen allt mer abstrakt och svår att greppa. Något som för min egen del gör Ghost In The Shell till en intressant men icke minnesvärd film.

Framför oss har vi nu en engelskspråkig version, vars största förhandsegenskap varit den som alltid förekommande diskussionen om etnisk rasism inom Hollywood-film. Och för att masa ut elefanten ur rummet – ja, flera gånger ställer man sig frågande till varför majoriteten av filmens karaktärer spelas av västerländska stjärnor. Då filmen fortfarande äger rum i ett futuristiskt Tokyo, blir denna absurda rollbesättning än mer förbryllande och irriterande.

Om resten av produktionen hade varit en gripande och omtumlande upplevelse, hade denna diskriminering varit lite, lite mer förlåten. Men förutom en stilig yta så är Ghost In The Shell, slö, bedövande klumpig och rejält ihålig.

Prålig yta 

Den sagolika estetiken från Mamoru Oshiis filmförlaga har här fått se sig slagen av något som är mer besläktat med Len Wisemans Total Recall remake från 2012. Allt är polerat, skinande och måttligt originellt ur designsynpunkt. Cyberpunk-elementen är givetvis närvarande i gigantiska neonskyltar, med tillhörande hologram och andra Science-Fiction kutymer. Det är överlag ganska pråligt estetiskt.

Weta Workshop – mästarna som förändrade filmvärlden med sina specialeffekter och kostymer för Sagan Om Ringen-trilogin, får här visa upp ett par verkligen magnifika skapelser, i ett giftemål av praktiska specialeffekter och CGI. De självklara Blade Runner-referenserna får sitt utrymme, där Vangelis synthen ständigt står på lur.

För alla som spelat de senaste Deus Ex-spelen från Square Enix kommer mycket av designen och färgsättningen kännas igen.

Matrix på konservburk 

Så det finns skrymslen som definitivt förtjänar att kallas välgjorda. Tyvärr så räcker inte denna bitvis småfräcka yta särskilt långt. De filosofiska och ibland teologiska funderingarna som 95′ versionen innehöll, skjuts åt sidan och istället väljer man att lägga allt krut på Matrix-inspirerade slowmotion scener, som milt uttryckt är förlegade.

Regissören Rupert Sanders kör snabbt fast i sin gen brist på uppfinningsrikedom.

Allt konverteras till att bli en hurtig film som bara verkar bestå av exposition som då och då bryts av med jaktsekvenser till fots.

Ghost In The Shell trampar också i klaveret då allt som visas upp redan har fått blomma ut i betydligt bättre versioner. HBO serien Westworld tex. hanterar både filosofin, mysteriet och spänningen ofantligt mycket bättre.

Haveri mot mitten 

Berättelsen kapsejsar mer eller mindre och blir en ynklig ursäkt för ett par stora actionsekvenser som tyvärr faller platt. Utan att avslöja för mycket så är den slutgiltiga sekvensen, ett slag i ansiktet på alla som tålmodigt väntat på en värdig adaption.

Mamoru Oshii lät ständigt den murriga stämningen genomsyra allt. Alla bomber och explosioner fick alltid backas upp av ett grubblande.

Mot filmens mitt är alla reserver tömda, Sanders försöker då lägga om växeln. Och då uppstår genast ett motorstopp. Här får uttrycket trampa vatten en ny betydelse. Även om det verkligen sprutar ut narrativa avslöjande, är publikens intresse så lågt vid den här tidpunkten, att inte ens en  livslevande älg som rusar in framför duken, skulle kunna få någon att vakna ur sin sömndvala.

Binoche sover på jobbet 

På tal om sömn så verkar Juliette Binoche vara drabbad av kraftig jetlag. Binoche kan mycket väl göra sin sämsta prestation någonsin, i en roll som är så intetesägande och tom att jag börjar spekulera om inte Weta Workshop frontmannen Richard Taylor, byggt en docka av Binoche som styrs av spakar och knappar.

Ghost In The Shell må ha en flera gånger trevlig yta. Tyvärr så finns det ingenting som väger upp det faktum att allt under denna lacknafta är sövande, förutsägbart och klumpigt.

Betyg 2/10