Etikettarkiv: Kiss

Alita: Battle Angel Recension

Publicerad den av
All images courtesy and copyright of 20th Century Fox 2019

Summering: Horribel dialog och en stillstående berättelse förtar ett spännande koncept. 

Året var 2009, Marvel Studios hade enbart släppt två filmer – Iron Man och The Incredible Hulk, karaktärer som Thor och Captain America var obskyra, och oddsen – att de inom ett par år skulle höra till några av världens mest älskade popkulturella ikoner, fanns inte på tapeten. Star Wars låg och kved i något hörn. Christopher Nolans The Dark Knight hade visserligen vunnit publikens hjärtan samt dragit in mer pengar än det svenska skatteverket, men superklassikern förblev ändå något av en avstickare i en genre som knappast ansågs vara livsviktig för filmindustrin. 

Avatar – som kom ut i december 2009, var ett tekniskt under, specialeffekterna hade – för det mesta, en oerhörd realism, den nya 3D-tekniken marknadsfördes jämsides filmen, denna kombination skapade ett oerhört förtidsintresse. Än idag är filmen – ekonomiskt, den mest mest framgångsrika någonsin. 

De har nu gått tio år sedan dess, världen ser annorlunda ut. Vad de numera Disney ägda varumärkena – som Marvel och Star Wars, har utvecklats till idag behöver vi inte ta upp ännu en gång. James Cameron sitter fortfarande och påtar i manus för sina uppföljare till en film som ingen idag bryr sig om. En uppvisning i teknik bibehåller sällan någon relevans, och Avatar har sedan år tillbaka enbart varit en stor parentes som ingen fäster särskilt stor kärlek vid. Det har dock inte hindrat James Cameron för att – likt ett förvuxet dagisbarn, häckla alltifrån Marvel, J.J Abrams och Patty Jenkins, däremot är superkalkonen Terminator Genisys genialisk i Camerons ögon.  

Cameron är inte direkt ödmjuk då han ständigt lyfter fram hur hans – egna, genialiska ideér är det bästa som skett sedan gud skapade människan och jorden. Trots att hans två senaste filmer – Titanic och Avatar, knappast kan kallas narrativt nyskapande, så bibehåller Cameron en omåttligt osmaklig arrogans om att han sitter på nycklarna till ett himmelskt kungadöme. 

Eftersom Avatar-uppföljarna upptar ’’den store mästarens’’ tid, så fick projektet om den kasserade roboten Alita hamla på samma skrotupplag som nämnd karaktär. Men genom sina enorma ’’generositet’’ så har James Cameron anförtrott detta tidigare ’’drömprojekt’’ till Robert Rodriguez. 

Rodriguez- mannen med hatten och hjärtat 

Utan att ha läst mangan som filmen baseras på, så är konceptet och Cyberpunk-influenserna  element som får mig intresserad. Då Cameron pratade om projektet åren efter Avatar, så lät det betydligt mer intressant än den drös av Avatar-uppföljare som snart kommer regna ned på oss. Robert Rodriguez är en regissör som inte går att tycka illa om, han är ihärdig, målmedveten och oerhört uppfinningsrik. Ingenting  står i vägen för Rodriguez visioner, även om budgeten som finns till hands är mikroskopiskt liten. Filmer som El Mariachi och Desperado får båda mer substans och själ än snarlika skramlande åbäken.     

Men som regissör och ställföreträdare för ett gigantiskt projekt som detta så känns Rodriguez snarare som en marionett för korporativa viljor. Varken charmen eller ungdomligheten har överlevt fram till denna dystopiska vision av framtiden. Rodriguez nämner i flera intervjuer hur tacksam han varit över att ha fått samarbeta med Cameron, tyvärr så verkar denna beundran ha lett till att Rodriguez åsidosatt sin egen identitet och istället försökt skapa en pseudo version av Camerons mest juvenila verk från 1997 och framåt. 

IKEA 

Där Cameron hela tiden påpekar hur lite originalitet det finns i dagens filmer, så kan man undra varför Alita: Battle Angels visuellabyggstenar och inredningser ut som motsvarigheten för Science Fiction-filmens IKEA. Budgeten sägs vara kolossal, detta borde kunna köpa ett yttre som bländar publiken. Men Cameron lovar möblemang i ek men drar istället till vår svenska nationalklenod och köper ett dussin Billy hyllor som han sedan försöker sälja in som designer möbler, värda miljoner.   

Inte en ruta i Alita: Battle Angel är nyskapande eller ens imponerande. Den futuristiska och dammiga staden är en bortkommen tvilling till det vi såg i den katastrofala Mortal Engines som hade premiär nu i December. De färglösa och förvridna skyskraporna ser ut att vara plockade direkt ifrån Judge Dredd – Stallone versionen, och på gatorna rullar fordon som ser ut som uråldriga Tuk-Tuks. 

Fusk

En producent är menad att förse regissören med det bäst tänkbara. Men Cameron verkar ha gett Rodriguez en drös med skrämda praktikanter att arbeta med. Specialeffekterna hade säkerligen kunnat slå världen med häpnad om vi spolade tillbaka årtalet till 2004, men inte ens de tekniska aspekterna känns särskilt anmärkningsvärda. 

Dagens storfilmer är idag helt beroende av CGI, och i rätta händer kan man uppnå fotorealism. Detta gäller tyvärr inte för Battle Angel, de omdiskuterade skräckögonen på Rosa Salazar är knappast det värsta i filmen. Rodriguez verkar använda samma teknik som då han spelade in Spy Kids, vare sig det är sylvassa svärd eller monstruösa robotar, så osar allt av plast och fuskbygge. 

Rodriguez har – i sina bästa stunder, haft tillgång till ett hjärta som får publiken att glömma bort alla tillkortakommanden. Men omsorgen för Battle Angel är obefintlig, Jennifer Connellys omåttligt ointresserade skådespel summerar det hela väl, alla involverade verkar vara lika roade av detta som en obligatorisk badrumsstädning. 

Dialog från Grease 2 

Då de tekniska möjligheterna – till att imponera, är helt uträknade, så lämnas vi med berättelsen. Och samma barnsliga och rent infantila narrativ från Avatars sämsta stunder blir även här till den dramatiska grunden. Romantiken som skall vara drivande, liknar de där ofattbart usla scenerna ur Grease 2 där Michelle Pfeiffer och Maxwell Caulfield försöker tygla ett manus som måste vara författat med hjälp av Hin Håle. 

Rosa Salazar uppvisar – då och då, en viss karisma bakom sina digitala tennisbollar till ögon, men så fort Salazar tvingas agera tillsamman med Keean Jonson så bryter helvetet loss. Denna romans hade varit mer trovärdig om den spelats upp utav två gurglande golvbrunnar, utöver detta så är dialogen det närmsta man kommer 100% pekoral. Rodriguez verkar nästan vara ovillig att ta i dessa karaktärer med tång och iklädd skyddskläder. Med denna dialog så kan man inte kritisera någon av de inblandade för att vara måttligt roade. 

Onödigt brutal 

En film som innehåller ordet Battle i sin titel borde således innehålla ett antal rejäla actionscener. Nog finns det action, rentav kopiösa mängder, men allt består av ett Transformers-liknande kaos där det avverkas robotlemmar och där koreografin är överarbetad, alla actionsekvenser är beroende av mer slow motion än en svensk regeringsbildning. Där karaktärerna och deras dialog sinsemellan, närmar sig samma djupa och mörka avgrund som Twilight-serien, så är filmens oerhörda mängder brutalt våld chockerande. Trots sin låga åldersgräns – 11 år i Sverige, så är detta en ohyggligt våldsam historia som inte alls passar yngre tittare.   

Berättelsen sägs vara en sammanslagning av ett antal av de mangaböcker som filmen baseras på. Därför är det konfunderande varför filmens övergripande berättelse verkar ha fått problem med att växla upp från sin initiala startpunkt. Flera gånger så tycks filmen vara redo att ta ett narrativt språng och avancera händelseförloppet, istället så fastnar man – likt gammal traktor nedkörd i nyttja, slutet är ett rekordartat slarv som bara kan klassas som en katastrof. 

Finns kvalitéer 

Vad som verkligen svider är att det under ytan finns ett antal fascinerande och spännande koncept. Filosofiska funderingar om människans själ och maskinens inre, går inte att få nog av. Och jag skulle ljuga om jag sade att delar av estetiken inte är förföriskt inbjudande. 

I andra händer så hade Battle Angel kunnat bli en fräck och minnesvärd upplevelse. Nu blir detta skrytprojekt bara ett misslyckande, som i sin tur visar västerländsk filmindustris oförmåga att adaptera manga/anime klassiker som Aeon Flux eller Ghost In The Shell. 

’’The biggest bluff in the world’’ 

Rockbandet Kiss inledde nyligen en turné som de påstår vara deras sista någonsin. Det utlovades bomber och granater och en innovativ scenshow, vad publiken fick var samma gamla dekor, trötta bandmedlemmar och en Paul Stanley som inte ens klarar av att mima i takt med musiken. Just nu känns James Camerons ’’seal of approval’’ som ett lika stort uppblåst skämt.   

Betyg 2/10 

Logan Lucky Recension 

Publicerad den av

012

En av Hollywoods största struntpratare återvänder med en flera gånger förkastlig upplevelse som bara räddas genom sin kupp. 

Steven Soderbergh har sedan länge förbränt sitt kapital hos mig. Förutom en och annan ljusglimt i tex Side Effects, så har Soderbergh levererat filmer på nästan årlig där kvalitén överlag har varit katastrofal. Ocean’s Twelve måste klassas som en av historiens värsta uppföljare där uttråkade och överbetalda Hollywood stjärnor driver runt och pratar nonsens i två timmar. Contagion och Magic Mike kunde inte heller hängas särskilt högt i julgranen.

En tramspelle 

För fyra år sedan annonserade Soderbergh att han var färdig med biofilm. Han beklagade sig högljutt över att han inte fick regissera Moneyball eller The Man From UNCLE som ett par anledningar till varför han ville pensionera sig. Permissionen skulle vara för alltid, sade han…

Det uttalandet känns idag lika patetiskt och falskt som då Kiss annonserade sin sista turné i början av 2000-talet eller Status Quos avskedsturné år 1984 som istället lett till att bandet fortfarande är aktivt trettio år senare.

Kiss och Status Quo delar en sak gemensamt med Soderbergh, något enstaka bra album, låt och live framträdande. Allt därefter bör inte visas upp i allt för starkt ljus.

Soderberghs rena barnsligheter som manifesterar sig i att arbeta med alternativa identiteter – Peter Andrews och Mary Ann Bernard är båda två arbetsnamn som nyttjats ständigt, och intervjuer fyllda med komplett nonsens, är faktorer som får mig att sucka djupt, men när han nu bryter sin ’’heliga’’ pension för en ny film som distribueras på biografer, borde det vara för något bättre än Logan Lucky.

Soderbergh – trots sin utlovade pension, har egentligen inte slutat jobba överhuvudtaget, både Behind the Candelabra och TV-serien The Knick har båda två åkt jorden för diverse filmfestivaler. Varför Logan Lucky förtjänar att upphöjas till biostatus är därefter helt obegripligt. Det är inte direkt någon filmisk ouvertyr som serveras. Det är ett scenario där vi får katastrofalt skådespel från en majoritet av de inblandade skådespelarna och där stereotyper och klichéer ramar in allt från berättelsen till utförandet.

006

’’You hear me hillbilly boy !?’’ 

Hillbilly jargongen är till en början helt outhärdlig, Soderbergh regisserar den lika stelt som en robotdans. Channing Tatum är som en bronsstaty som engagerar lika mycket som att bevittna en gräsmatta växa. Att se Adam Driver och Daniel Craig vimsa runt som två gryningsfyllon och smutsa ned sina karriärer är inget annat än förfärligt.

Den största boven i dramat blir dock Katie Holmes, på jakt efter nya sätt att tortera allmänheten gör Holmes en av årtiondets sämsta prestationer. Till och med den där rysliga intervjun med David Letterman för ett årtionde sedan känns riktigt trevlig i jämförelse med detta plågsamma utspel. Hilary Swank bevisar ännu en gång varför hon kom såg och försvann lika snabbt som dot-com bolagen under IT-bubblan.

När den mördande tråkiga Katherine Waterston gör filmens bästa insats vet man att något är allvarligt fel.

011

Charles Ingvar ? 

Så med detta underlag är det väl inte så konstigt att dramatiken som skall handleda filmens inledning exploderar som en överfylld vattenballong. Den påstådda humorn är lika klumpig som en elefant som desperat försöker ta sig upp för en brandstege. Soderbergh får samtliga Jönssonligan-filmer att framstå som djupa och realistiska karaktärsstudier.

Logan Lucky är fram tills sitt heist-moment gräslig. Men så slutligen får man igång lite underhållning då man helt skamlöst stjäl från Soderberghs egen Ocean’s Eleven. Kuppen är inte på något sätt djärv eller innovativ, men i jämförelse med föregående smörja så är detta en lättnad.

Tyvärr så kan inte Soderbergh låta filmen ta slut utan förlänger och kränger en sektion som borde vara tio minuter till att bli cirka en halvtimme.

Det är sannerligen ingen chockerande stark återkomst till biofilmen för Soderbergh, snarare ett skrattretande platt försök som framstår som ett desillusionerat vansinne som någon borde satt stop för.

Om det inte var för filmens mitt hade detta behövt låsas in på Fort Knox.

Betyg 4/10      

Bäst: Stöten mot racingbanan.

Sämst: Katie Holmes som cementerar sig i skammenskorridorer.

Fråga: Kan någon ta Soderbergh på allvar efter detta ?

The Mummy Recension

Publicerad den av

009

Copyright Universal Studios 2017

Universal siktar högt med sin Dark Universe-satsning. Målet är att nå samma stjärnor och exotiska planeter som Marvel Studios. Istället är det första steget ett skrattretande haveri i samma klass som när den stödiga JAS39 Gripen uppvisningen slutade i en krasch i Stockholm. The Mummy är obegripligt tråkig och förutsägbar. Att Tom Cruise gör sin förmodligen sämsta rollprestation någonsin gör inte katastrofen lättare att ta emot.

Jag vet inte ens om den ursprungliga tanken, att foga samman en bunt gamla skräckfilmsikoner som dagens ungdom knappt känner till, är en särskilt bra idé. Delade/sammanlänkade filmer eller universum behöver ett skäl till att finnas till. Hos serietidningsfilmerna, vars förlagor alltid kunnat leka med gigantiska karaktärsgallerier, finns goda skäl till varför en gemensam bro bör existera.   

Men den nuvarande hetsen kring detta koncept är tyvärr lika missanpassat som disketter till en toppmodern dator eller pudelrockfrisyrer till nobelmiddagen. I The Mummys fall så är filmbolaget Universal och regissören samt manusförfattaren Alex Kurtzman så desperata och stressade att det helt tappar bort sig innan filmen ens gått igång. Man hinner inte ens etablera självklara faktorer som karaktärer eller atmosfär, utan man skall absolut fram till målet som är den stora ensemblefilmen längre fram (om det ens blir någon). Allt blir en sönderstressad soppa, där ingenting känns attraktivt eller ens måttligt underhållande.

Cruise gör sin sämsta insats någonsin

Tom Cruise gör förmodligen en av sina sämsta insatser någonsin; det är så oinspirerat och efter mallen att det är på gränsen till sorgligt. Kurtzman omger också Cruise med så mycket damm och explosioner att det påminner om den gången Ben Stiller gjorde narr av den typiska Hollywood-filmen i Tropic Thunder, där Cruise faktiskt gjorde ett lysande porträtt av den groteska filmbolagschefen Lester Grossman.

Och Tompa är i gott sällskap (eller dåligt, beroende på hur man vill se på saken). Annabelle Wallis gör tillsammans med Priyanka Chopra (från Baywatch) årets (eller kanske till och med årtiondets) sämsta skådespelarinsats i en storfilm. Detsamma gäller också för Jake Johnson i rollen som Cruises “wingman”. Russel Crowe verkar tro att han gör stand-up komik och spelar över som en övertänd pajas på ett hopplöst barnkalas där ingen verkar ha speciellt roligt.  

Sofia Boutella klarar sig faktiskt hyfsat, trots en makabert smaklös sexualisering från filmskaparna – mer om det senare.

Finns ett par sekunder av hopp

Det värsta är att The Mummy (i en sekvens) faktiskt ritar upp ett intressant scenario, som relaterar till skändning och förstörelse av historia och konst. Om detta hade behandlats med intelligens och förstånd hade filmen kunnat skapa en rätt så god liten funderare. Men som ni säkert redan har gissat, så sker inte detta.

Istället trycker man gasen i botten och skyndar sig hurtigt fram till fler flåsiga explosioner och uruselt koreograferade handslagsmål. Trots att filmen hyperventilerar från sitt eviga flängande mellan länder och scener så lyckas Kurtzman aldrig bygga upp vare sig adrenalin eller spänning. Det är som ett löpband, svettigt men man kommer inte särskilt långt.

Samma gamla sexistiska skurk  

Och så kommer vi in på den “sexuella” biten. Efter Baywatch hoppades jag på att inte behöva framstå som en aggressiv moralpredikare, men The Mummy drar självklart återigen igång denna sorgsna diskussion. Boutella må undvika de värsta fallgroparna i sitt agerande, men hennes karaktär sätts i samma motbjudande sits som Cara Delevingnes hemska, hemska porträtt av The Enchantress från förra årets mega-kalkon Suicide Squad.

Av någon besynnerlig anledning skall den kvinnliga antagonisten i dagens Hollywood ständigt genomföra förföriska och sexuellt betonade danser eller gester för att snärja till sig hantlangare. När Boutella återigen tvingas sticka ut sin tunga likt Gene Simmons från rockbandet Kiss får jag närapå kväljningar. Det hade gått lika bra för karaktären att knäppa med sina fingrar, men istället väljer The Mummy detta smaklösa tillvägagångssätt.  

Filmens humor (som desperat försöker få en syl i vädret bland det kaos som kallas “story”) är ett mindre skämt, ursäkta ordvitsen. Det är urusel timing tillsammans med stelt skådespel som drar tankarna åt de gånger man ser en ökenbuske fara förbi efter ett helt misslyckat försök till skratt.

Vem bryr sig?

Frågan blir snabbt: “Vem är det här till för?”. Skräckelementen är alldeles för mörka och obehagliga för de yngsta i publiken och den äldre skaran somnar förmodligen ganska snabbt. Jag tvivlar starkt på att den unga publiken har något som helst intresse av vargmän eller Frankensteins från över femtio år tillbaka, i ett klimat som idag erbjuder skratt och spänning med järnmän och talande tvättbjörnar.

Sekunderna innan ljuset släcks och The Mummy startar tappar jag min oumbärliga Fisher Space Pen, ett verktyg som blivit en självklarhet vid filmer som skall recenseras. När filmen väl nått eftertexterna och jag hittar denna trotjänare känner jag för första gången på två timmar en rush av lycka. Det borde säga allt.

Betyg 1/10

Bäst: Jag hittade min trofasta penna efter visningen.

Sämst: Tom Cruise och hans sömngång, Annabelle Wallis “skådespel” och den helt motbjudande sexuella gestaltningen som Sofia Boutella tvingas förnedra sig med.