Guardians Of The Galaxy Vol.2 Blu Ray (2K) Recension  

GOTG2_BD_3D_scandi.jpg

Copyright Marvel/Disney 2017

VARNING: Spoilers för allt som har med Vol. 2 att göra. 

Filmen

Ibland är det nödvändigt att få lite perspektiv… Guardians Of The Galaxy Vol. 2 mottogs överlag väldigt väl när den gick upp på bio i våras, men fick samtidigt utså en hel del kritik, man pekade på diverse problem med tempot och att humorn inte alltid klickade. Jag skrev i min recension att filmens betyg eventuellt kunde sänkas med tiden. Ett halvår senare kan jag – lättad, konstatera att betyget inte skall ned, snarare upp…

För även om ett par av skämten inte fungerar (scenen där Rocket behöver tejp är ett fiasko) så är helheten inget annat än makalös. James Gunn ingjuter värme, själ och hjärta i samtliga av filmens delar. Visuellt så fortsätter Marvel Studios höja ribban. Man tar mycket av de fantastiska färgerna från Doctor Strange och skapar en upplevelse som är helt makalös att se på.

Men det är inte bara visuellt slående, när James Gunn vill visa upp filmens muskler så får vi stunder som inte går att glömma.

Sekvensen där Rocket Raccoon och Yondu skjuter sig ur sitt fångenskap och ackompanjeras av Come A Little Bit Closer får mig fortfarande att gapa stort. Musiken är närmast genialt integrerad, mixen av allt från Cat Stevens till George Harrisons LSD dränkta My Sweet Lord är rysligt bra och har fått en cementerad plats i min musiksamling.

Men bäst är fortfarande manuset och karaktärerna. Skådespelarna är varma i kläderna och de bästa scenerna kommer ifrån interaktion mellan dem. David Bautista som Drax är utan tvekan en av årtiondets roligaste karaktärer. Det är inte så ofta man får skratta såhär högt och hjärtligt till en film med sådan här enormt stor produktion.

Dramatiken är det inte heller så mycket att diskutera kring, avslutet är fantastiskt och innehåller det där emotionella klimax som regissören Irvin Kershner pratade om i och med Empire Strikes Back. 

Den kanske starkaste scenen sker mellan de två systrarna Gamora och Nebula, Karen Gillan gör ett helt fantastiskt porträtt av en trasig och plågad individ, det är en ren fröjd att se hennes karaktär växa och bli tredimensionell. Sedan har vi en Kurt Russell i storform, han lyckas kombinera nostalgin från sina största stunder under 80-talet med en mycket dynamisk och karismatisk skurk som bryter mot den vanliga mediokra normen som Marvel skurkar har inneburit.

Det här är en fantastisk åktur som visar att filmer med gigantisk budget kan vara bland det bästa som finns, ett fantastiskt konstaterande i en industri som ofta kan kännas helt själlös.

Betyg 9/10   

Bilden

Tyvärr så har vi inte möjlighet att recensera 4K versionen av filmen. 1080P versionen har dock fantastiska färger och behåller samma klara bild som den vi fick ta del av på IMAX-versionen. Den upplevelsen blev en uppenbarelse kring hur bra IMAX kan vara. I synnerhet så var skärpan i absolut världsklass, detta genom att filma allt digitalt med kameratillverkaren REDs bästa produkter i vansinniga 8K. Detta är en upplösning som enbart kan jämföras med 70mm. Det finns idag inget format som kan reproducera denna upplösning så en komprimering har behövt ske.

Denna 2K utgåva bär med sig ett tunt filter som verkar ha uppstått då man skalat ned filmen, antagligen pga den massiva mängd data som en 8K fil innebär.  Skräpan är inte så sylvass som jag vill minnas den. Man tar dock igen väldigt mycket på den otroliga färgpaletten som är lika hysterisk som på bio, enligt James Gunn är Vol. 2 mindre rik på färgvariation, istället har man förstärkt hela sitt färgspektrum. Se på scenen där gruppen möter upp den stoiske drottningen Ayesha i sitt trontum, det är ett nirvana i tokiga färgkombinationer med guld och neon blå väggar.

I framtiden hoppas vi kunna ge en recension av 4K versionen men tillsvidare är detta mycket bra men inte fantastisk representation.

Betyg 8/10 

Ljudet

För den som vill riva sina väggar och riskera att grannarna kommer på besök med spetsiga tillhyggen bör nog undvika att spela Guardian Of The Galaxy Vol. 2. Det här är ett av de mest aggressiva ljudspår jag någonsin hört. Varenda utomjordisk jetmotor får det att dåna, sekvensen där rymdskeppet Milano kraschar i en barrskog får fönstren att skaka, det är fullt med nyanser som fågelläten, träd som svajar och mark som rivs upp.

Introt med Mr. Blue Sky låter precist och mycket exakt, sången och instrumenten samverkar på mycket bra vis med det kaos som pågår i bakgrunden.

Alla kanaler är ypperligt mixade där man aldrig tappar bort dialogen eller de viktiga omgivande ljuden som är så viktiga för att skapa en bra känsla av närvaro. Det må kanske inte vara något finlirar ljud – som Paul N.J. Ottoson arbete med The Hurt Locker, men på ren råstyrka så är detta som gjort för att bli en framtida referenskopia.

Betyg 10/10 

Extramaterial   

Tyvärr så är Disney/Marvel Studios inte helt villiga att verkligen omfamna riktigt djupt extramaterial. De små glimtar vi får av arbetet bakom kulisserna är alldeles får korta och triviala för att verkligen ge oss insikt i en sådan här gigantisk produktion. James Gunns kommentarspår är gemytligt men inte särskilt ingående i själva skaparprocessen, för den som vill ha en lektion i filmskapande får söka upp något annat, detta är enbart centrerat kring trevliga anekdoter och lite funderingar kring att filmen faktiskt är ett drama där relationerna mellan karaktärerna är viktigast och inte explosionerna och spektaklet runt om.

De tekniska insikter vi får delgivna hör till det mest intressanta – som det otroliga arbetet med filmens final som utspelar sig i den levande av planeten Egos inre, en scen som sägs innehålla över en biljon polygoner.

 Betyg 6/10 

Star Wars: The Last Jedi Funderingar 

rey-and-luke-skywalker-in-the-last-jedi

The Last Jedi är årets mest efterlängtade film, en hel värld kommer noggrant se på vartenda fotsteg filmen tar innan och efter premiären. Pensionsfonder och investerare kommer nervöst sitta naglade framför sina skärmar för att veta om filmen har samma kraft med sig ekonomiskt (över 2 miljarder dollar för Episode VII) .  Här följer ett par funderingar på vad filmen eventuellt kan tänkas uträtta med sin berättelse.  

Knappt fyra månader efter att Lucasfilm visat upp de första rörliga bilderna från årets kanske mest efterlängtade film, så har jag gått och funderat kring vad nästa del i Star Wars sagan kan tänkas vara. Att vi har ännu en finansiell rekordsättare på ingång råder det inga tvivel om.

Samtidigt har jag börjat spekulerat kring om inte The Last Jedi kan falla offer för de berättarval Lucasfilm och regissören Rian Johnson valt. Missförstå mig väldigt rätt nu, The Last Jedi kommer med största sannolikhet bli en storslagen upplevelse. Kathleen Kennedys ’’styre’’ och disciplin har gjort Star Wars till något verkligen makalöst – till och med magiskt. Rogue One erbjuder fortfarande en av filmhistoriens häftigaste upplösningar. Och ingen kommer glömma då The Force Awakens slog hela världen med häpnad. Tillsammans med Marvel Studios utgör Lucasfilm en ny standard för storfilmer.

Vad som får mig att undra kring The Last Jedi, är valet att placera filmen precis efter The Force Awakens. Som vi vet så har alla tidigare filmer i serien (bortsett från Rogue One och länken till A New Hope ) utspelat sig med ganska stor tidsmarginal efter sin föregångare.

Detta har tillåtit regissörer som Irvin Kershner att flytta fram historien utan att behöva oroa sig för hur transportsträckor och mellanspel behöver formges. I The Empire Strikes Back (vad många anser vara världens bästa uppföljare och film) har en ganska ansenlig tid passerat sedan sist. Evakueringen av rebellbasen på Yavin 4 har redan skett. Luke Skywalker och Han Solo har fått officiella roller inom rebellernas militäragrader . Imperiet har återfått sitt fotfäste efter förstörelsen av sitt supervapen och skyr nu inga medel för att jaga och tillintetgöra den minimala men beslutsamma skaran upprorsmakare som leds av Prinsessan Leia.

I det här fallet valde George Lucas en lite svårare väg, som skulle visa sig ge stor utdelning både för filmhistorien och hans privatekonomi. Andra uppföljare valde ofta att helt enkelt fortsätta en kort tid (eller precis) efter det att eftertexterna från tidigare film tagit slut. Exempel på detta är Beneath The Planet Of The Apes.

star-wars-episode-v

Genom att flytta sig framåt i tiden, kunde The Empire Strikes Back öppna upp till en filmvärldens mest hyllade romanser. 

En uppföljare till Star Wars (A New Hope) hade säkerligen kunnat snickrats ihop på kortare tid än de tre år som Empire tog att slutföra, om man valt att icke ambitiöst bara svetsa fast en tankspridd följetång. Vi hade i värsta fall kunnat få samma miljöer och karaktärer som inte heller fick växa.

The Last Jedi (av de vi vet) börjar med Rey och hennes möte med Luke Skywalker. Vad som händer därefter vet bara ledningen för Lucasfilm och Disney. Men jag har svårt att se att filmen skulle göra ett större tidshopp efter den oundvikliga introduktionen mellan lärjungen och mästaren. The Force Awakens ställde fler frågor än den gav svar, även om vi har en ytterligare film att vänta i och med Episode IX, så måste vissa mysterium ges någon substans. Vi verkar till och med få en återblick på vad Mark Hamill sysslade med tillsammans med R2-D2 – en scen som vi redan fått se i Episode VII då Rey vidrör ljussabeln.

Av att döma från trailern verkar det som om Daisy Ridley till stor del kommer få gå igenom den långa processen att bli en Jedi.

star-wars-the-last-jedi-poe-rey-and-finn1

Rey tittar rakt in i kameran. Finn och Poe ser åt de andra hållen, en alldeles för dum analys av ett stycke promotion, men kommer Rian Johnson låta karaktärerna vara separerade genom filmen ?

Samtliga av dessa faktorer får mig att undra hur mycket The Last Jedi faktiskt kan uträtta berättarmässigt. Den andra delen av inledningen kommer antagligen gå åt till att visa hur motståndsrörelsen flyr från sin numera blottade bas. Vi har även sett ett Annie Leibovitz bedårande stiliga bilder som verkar visa upp en intergalaktisk lyxmiddag/bjudning med inslag av James Bond.

Informationen kring Benicio Del Toros roll är än så länge omringad av vakter, taggtråd och ett kassaskåp signerat Franz Jäger, vi har enbart fått två bokstäver DJ. Av att döma från kostymen så verkar Del Toro inte vara en del av The First Order, snarare en laglös gangster. Han kan eventuellt fungera som ett informationsombud som ger oss insikt i vem Supreme Leader Snooke faktiskt är.

Finn verkar fortfarande vårdas för sina skador efter sin strid med Kylo Ren och sistnämnda går förmodligen igenom både en och annan intern slitning efter mordet på sin far och den förödmjukande förlusten mot Rey.

I bästa fall kan The Last Jedi ta efter Lord Of The Rings: The Two Towers, en fantastisk film där den övergripande berättelsen och dess momentum faktiskt stannar upp för striden vid Helms Klyfta samt Frodo och Sam’s oundvikliga hinder i både Gollum och Faramir. Filmen är egentligen ett enda långt mellanspel där ingen av schackpjäserna egentligen bara transporteras. The Two Towers tar även den plats ganska nära inpå avslutningen från The Fellowship Of The Ring.

Peter Jacksons ’’tvåa’’ film nyttjar denna ’’paus’’ på bästa sätt genom att låta oss bekanta oss bättre med den stora ensemblen av karaktärer. Humorn blev också en naturligare del berättandet, inte alls olikt The Empire Strikes Back.

dj-vanity-fair.jpg

Den än så länge helt okände karaktären DJ spelad av Benicio Del Toro. Vissa spekulerar att karaktären är Gannis Ducain som var delaktig att stjäla Millenium Falcon från Han Solo.

Episode 8 kan mycket väl vara just det. En paus, som agerar som ett stort andetag innan det stora hoppet ned i ’’avslutningen’’ som kommer om två år.

Irvin Kershner har ju som bekant kallat Empire Strikes Back för ett mellanspel. Skillnaden där var just förflyttningen av filmens tid, som tillät Kershner att fokusera på karaktärerna och sätta dem i något annorlunda situationer. Inga hållhakar fanns i att tvingas visa de mer förutbestämda bitarna. Tex hur Darth Vader körde/flög hem till närmaste bas efter att ha virvlat runt i rymden.

annie-leibovitz-08-sw-06-17-vf

Carrie Fisher och hennes eviga följeslagare Gary, regissören Rian Johnson, Mark Hamill samt hunden Millie och slutligen ”the empress herself” Kathleen Kennedy.

Rian Johnson har ej denna lyxen. Han måste snabbt etablera de nya ansiktena i Del Toro, Laura Dern samt Kelly Marie Tran. Och få dessa – samt tidigare personer, att faktiskt växa och bli än mer cementerade i våra hjärnlober. Man behöver också få oss igenom den – antagligen,  något förutsägbara introduktionen på ett snyggt och medryckande vis.

Sedan kommer det verkliga provet, att göra vad de The Two Towers och The Empire Strikes Back klarade av, att skapa en gastkramande upplevelse utan att använda en alltför explosiv final som berövar den sista delen från all luft.

Det är stora utmaningar, och det förhöjer egentligen bara förväntningarna för världens just nu mest populära och ekonomiskt viktiga filmserie.