Etikettarkiv: The Hurt Locker

12 Strong Recension 

Publicerad den av
0021

Images copyright and courtesy of Nordisk Film 2018

Summering: Ännu en substanslös skräpfilm i den oskiljaktiga genren av krigsfilmer i mellanöstern. I sina värsta stunder osar 12 Strong av obehaglig chauvinism. Slutligen så serveras publiken en helt katastrofal final som hör till de mest obegripliga och överskådliga jag sett på ett bra tag. 

Peter Berg och framförallt Clint Eastwood gjorde för ett par år sedan två filmer som i det närmsta är enäggstvillingar som separerats vid födseln. Lone Survivor och American Sniper är båda två ointressanta, färglösa och enkla att glömma så fort de tagit slut. Bergs film är något mindre befriad från flaggviftande och gömda politiska värderingar, men båda två kan ses som ett lika stort fjäskande för amerikanska armén som Tony Scotts Top Gun. 

Krigsfilmer brukar ofta bli antingen fantastiska eller rent anskrämliga, att kategorisera dem är därefter inte särskilt svårt. De är som bäst då de manifesterar sig i filmer som The Hurt Locker eller nu senast Dunkirk av Christopher Nolan. Kathryn Bigelow utforskar det individuella psyket och drivkraften hos en människa som varje dag utsätter sig för livsfara i och med sitt jobb som bombtekniker. Dunkirk tar istället och väljer att inte sätta fokus på individen utan händelsen där man lyckades evakuera majoriteten av de brittiska trupperna från Frankrike. Och Nolan sätter som alltid sitt signum på filmen vilket betyder fantastiska bilder och nervkittlande puls.

Om vi sedan undersöker vad Clint Eastwood gör – förutom att tala med tomma stolar, så är det den värsta typen av amerikansk propaganda som förmodligen går varm i det nuvarande Vita Husets Blu Ray-spelare. Förutom att vara en sällsamt tråkig film så bejakar American Sniper saker som troféjakt där älgen nu blivit till människor i Irak eller Afghanistan.

011

’’War, what is it good for !?’’ 

12 Strong försöker inte ens anstränga sig med att framstå som nyanserad. Den liknas bäst med en reklamfilm för ett politiskt parti, det saknas bara en brinnande bil och en berättarröst för att kunna liknas med ’’den där’’ filmen från Sveriges ny arbetarparti. Chansen är nog stor att 12 Strong kommer att skickas ned till amerikanska trupper som ansträngt måste berömma filmen som en ren artighetsgest.

Och sett som rekryteringsmaterial så kunde man inte ha gjort en sämre film. Det spelar ingen roll om det är talibaner, krigsherrar eller amerikanska specialtrupper, samtliga är  utan djup eller dimensioner. Huvudpersonerna är i bästa fall oskiljaktiga hopkok mellan Sylvester Stallones John Rambo och John Matrix från Commando. De resterande personerna kan enkelt bara beskrivas som pappskallar som är fyllda med testosteron. Vad som gör de här männen till moraliska klippor i stormen av terrorism och religös indoktrinering är omöjligt att förstå. Bilden av soldaternas vardag är minst sagt bisarr för att beskriva det enkelt. Fruarna är fotomodeller som nickar instämmande åt sina makars patriotism och hjältemod.

010

’’Let off some steam Bruckheimer’’ 

När ’’krasch, bang och boom’’ – producenten Jerry Bruckheimer är involverad så vet man att explosioner och en onödig mängd action kommer att landa som ett brev på posten. Att Will Smith och Martin Lawrence springer runt som övertända tonåringar på en paintballbana i Bad Boys är en sak, men i i en film som skall vara baserade på verkliga händelser så blir trovärdigheten så pass låg att det inte blir annat än patetiskt. ’’Oviktiga’’ detaljer som ballistik eller eventuellt skydd från vinande kulor verkar inte besvära Chris Hemsworth och hans mannar. De verkar vara släkt med Stålmannen och står emot alltifrån grovkalibriga kulor och gigantiska explosioner. Om amerikanska trupper är såhär stryktåliga så borde man utan problem kunna erövra världen på ett fåtal veckor.

Bruckheimer brukar inte snåla när det kommer till att slösa pengar på ”fantastiska” fascinationer som explosioner och ännu mer explosioner. Men här så verkar budgeten ha försvunnit, 12 Strong är lika tjatig som en papegoja. Filmen använder snarlika kameravinklar för varje scen och det är svårt att skilja på olika platser eller vad som faktiskt sker.

013

 ’’I eat green berets for breakfast’’ – John Matrix 

En tredjedel av filmen verkar ha spelats in och sedan har man återanvänt de scener man har för att slutföra filmen, man klistrar och klipper för att fylla ut speltiden. Bästa exemplet på denna förvirring blir i en komplett befängd final som snabbt blir helt obegriplig. Det kastas in hästar, kulsprutor och missiler. Allting förvandlas till ett skruvat virrvarr av genrens sämsta klichéer. Till och med ljudet är under all kritik, samtliga bössor låter som burken med tryckluft man kan köpa i en välsorterad järnhandel.

Varför Chris Hemsworth, Michael Peña och Michael Shannon skrivit på för det här, undrar de nog själva. Hemsworth är oinspirerad och trött, Peña får inte skina i någon välbehövlig komik. Bara det faktum att Michael Shannon bokstavligen spenderar stora delar av filmen på rygg och halvsovande borde räcka som en målande beskrivning om det såsiga skådespelet. De är bara Navid Negahban som tillför något av värde till ensemblen, en någorlunda intressant karaktär som inte känns som en pappfigur.

005

’’You set us up ! It’s all bull”#”# all of it’’ – Dutch 

För ett par veckor sedan stod det klart att den beryktade filmatiseringen av succéspelet Call Of Duty – mot alla förmodan, fortfarande är under utveckling. Hur det än går med den saken återstår att se, men om det inte skulle bli av så har vi här en perfekt ställföreträdare. Det är samma usla karaktärer, bedrövliga patriotism och hjärndöda berättelse. Skillnaden mellan spel och verklighet är i det här fallet väldigt svåra att se skillnad på då trovärdigheten är i botten.

Betyg 2/10 

 

Guardians Of The Galaxy Vol.2 Blu Ray (2K) Recension  

Publicerad den av
GOTG2_BD_3D_scandi.jpg

Copyright Marvel/Disney 2017

VARNING: Spoilers för allt som har med Vol. 2 att göra. 

Filmen

Ibland är det nödvändigt att få lite perspektiv… Guardians Of The Galaxy Vol. 2 mottogs överlag väldigt väl när den gick upp på bio i våras, men fick samtidigt utså en hel del kritik, man pekade på diverse problem med tempot och att humorn inte alltid klickade. Jag skrev i min recension att filmens betyg eventuellt kunde sänkas med tiden. Ett halvår senare kan jag – lättad, konstatera att betyget inte skall ned, snarare upp…

För även om ett par av skämten inte fungerar (scenen där Rocket behöver tejp är ett fiasko) så är helheten inget annat än makalös. James Gunn ingjuter värme, själ och hjärta i samtliga av filmens delar. Visuellt så fortsätter Marvel Studios höja ribban. Man tar mycket av de fantastiska färgerna från Doctor Strange och skapar en upplevelse som är helt makalös att se på.

Men det är inte bara visuellt slående, när James Gunn vill visa upp filmens muskler så får vi stunder som inte går att glömma.

Sekvensen där Rocket Raccoon och Yondu skjuter sig ur sitt fångenskap och ackompanjeras av Come A Little Bit Closer får mig fortfarande att gapa stort. Musiken är närmast genialt integrerad, mixen av allt från Cat Stevens till George Harrisons LSD dränkta My Sweet Lord är rysligt bra och har fått en cementerad plats i min musiksamling.

Men bäst är fortfarande manuset och karaktärerna. Skådespelarna är varma i kläderna och de bästa scenerna kommer ifrån interaktion mellan dem. David Bautista som Drax är utan tvekan en av årtiondets roligaste karaktärer. Det är inte så ofta man får skratta såhär högt och hjärtligt till en film med sådan här enormt stor produktion.

Dramatiken är det inte heller så mycket att diskutera kring, avslutet är fantastiskt och innehåller det där emotionella klimax som regissören Irvin Kershner pratade om i och med Empire Strikes Back. 

Den kanske starkaste scenen sker mellan de två systrarna Gamora och Nebula, Karen Gillan gör ett helt fantastiskt porträtt av en trasig och plågad individ, det är en ren fröjd att se hennes karaktär växa och bli tredimensionell. Sedan har vi en Kurt Russell i storform, han lyckas kombinera nostalgin från sina största stunder under 80-talet med en mycket dynamisk och karismatisk skurk som bryter mot den vanliga mediokra normen som Marvel skurkar har inneburit.

Det här är en fantastisk åktur som visar att filmer med gigantisk budget kan vara bland det bästa som finns, ett fantastiskt konstaterande i en industri som ofta kan kännas helt själlös.

Betyg 9/10   

Bilden

Tyvärr så har vi inte möjlighet att recensera 4K versionen av filmen. 1080P versionen har dock fantastiska färger och behåller samma klara bild som den vi fick ta del av på IMAX-versionen. Den upplevelsen blev en uppenbarelse kring hur bra IMAX kan vara. I synnerhet så var skärpan i absolut världsklass, detta genom att filma allt digitalt med kameratillverkaren REDs bästa produkter i vansinniga 8K. Detta är en upplösning som enbart kan jämföras med 70mm. Det finns idag inget format som kan reproducera denna upplösning så en komprimering har behövt ske.

Denna 2K utgåva bär med sig ett tunt filter som verkar ha uppstått då man skalat ned filmen, antagligen pga den massiva mängd data som en 8K fil innebär.  Skräpan är inte så sylvass som jag vill minnas den. Man tar dock igen väldigt mycket på den otroliga färgpaletten som är lika hysterisk som på bio, enligt James Gunn är Vol. 2 mindre rik på färgvariation, istället har man förstärkt hela sitt färgspektrum. Se på scenen där gruppen möter upp den stoiske drottningen Ayesha i sitt trontum, det är ett nirvana i tokiga färgkombinationer med guld och neon blå väggar.

I framtiden hoppas vi kunna ge en recension av 4K versionen men tillsvidare är detta mycket bra men inte fantastisk representation.

Betyg 8/10 

Ljudet

För den som vill riva sina väggar och riskera att grannarna kommer på besök med spetsiga tillhyggen bör nog undvika att spela Guardian Of The Galaxy Vol. 2. Det här är ett av de mest aggressiva ljudspår jag någonsin hört. Varenda utomjordisk jetmotor får det att dåna, sekvensen där rymdskeppet Milano kraschar i en barrskog får fönstren att skaka, det är fullt med nyanser som fågelläten, träd som svajar och mark som rivs upp.

Introt med Mr. Blue Sky låter precist och mycket exakt, sången och instrumenten samverkar på mycket bra vis med det kaos som pågår i bakgrunden.

Alla kanaler är ypperligt mixade där man aldrig tappar bort dialogen eller de viktiga omgivande ljuden som är så viktiga för att skapa en bra känsla av närvaro. Det må kanske inte vara något finlirar ljud – som Paul N.J. Ottoson arbete med The Hurt Locker, men på ren råstyrka så är detta som gjort för att bli en framtida referenskopia.

Betyg 10/10 

Extramaterial   

Tyvärr så är Disney/Marvel Studios inte helt villiga att verkligen omfamna riktigt djupt extramaterial. De små glimtar vi får av arbetet bakom kulisserna är alldeles får korta och triviala för att verkligen ge oss insikt i en sådan här gigantisk produktion. James Gunns kommentarspår är gemytligt men inte särskilt ingående i själva skaparprocessen, för den som vill ha en lektion i filmskapande får söka upp något annat, detta är enbart centrerat kring trevliga anekdoter och lite funderingar kring att filmen faktiskt är ett drama där relationerna mellan karaktärerna är viktigast och inte explosionerna och spektaklet runt om.

De tekniska insikter vi får delgivna hör till det mest intressanta – som det otroliga arbetet med filmens final som utspelar sig i den levande av planeten Egos inre, en scen som sägs innehålla över en biljon polygoner.

 Betyg 6/10